Psst! Kommer du från Google eller någon annan sökmotor; klicka här!
En gång för länge, länge, lääängesedan berikades Herr och Fru K:s liv med en massa (nödvändiga, skulle det visa sig) lyckönskningar, presenter, och en 3000-nånting grams klump. 20 år och tiotusentals gram senare väljer ovanstående klump att sprida sin egna "avkomma" vidare, i form utav detta plejz in cyberspejz.
Psst! Kommer du från Google eller någon annan sökmotor; klicka här!
19.47: Herregud. De kläder som jag tvättade senast jag var uppe - och sedan lämnade åt sitt öde på diverse fåtöljer och annat krimskrams - luktar synnerligen konstigt. I en perfekt värld hade jag såklart varit företagsam nog att tvätta alla, men let's face it... it ain't gonna happen. Så vilka är det första prioritet på? De som luktar som om en hund har satt sig ner och dragit omkring sin rumpa på, de som luktar sötsliskig parfym från 80-talet eller dyl glamorös tidsperiod, de som har en svag underton av gamla popcorn, eller helt enkelt den oidentifierbara doften som troligtvis är en blandning av alla tre?
Såhär i städtider blir jag alltid ytterst frestad att acceptera Herminators erbjudande om att få typ 50 000 kronor för att bränna alla saker i mitt rum. Står med sju packade väskor mitt i rummet och tittar med förlorad blick på alla överbelamrade bänkar och hyllor. Som till exempel det sammanlagt tio meter långa utrymmet ovanför skrivbordet där jag hade tänkt ställa mina nyinköpta filmer, men som nu visar sig vara fyllt till bristningsgränsen redan.
Har med akrobatisk skicklighet börjat stapla en hög på nattduksbordet istället, vilket bara är möjligt eftersom cd-spelaren sökte sin temporära tillflykt till fåtöljen på nedervåningen under Snorres pannkakslagning häromdagen. Är nog nyttigt för mig att arbeta mig upp till någon sorts fradgatuggande frustration, så att jag utan att tänka mig för föser ner åtminstone hälften av mina prylar i en stor, svart sopsäck. Istället för att med brustet hjärta, bortvänd blick och en invändig, pulserande våg av självhat stå och motvilligt släppa ner ett tuggummipapper som jag fick av killen jag var kär i när jag gick i förskolan, som nu...
18.38:
När hon mötte hans mörka ögon bultade hennes hjärta. Det gjorde detsamma hurdan han var, vad han gjort - han var hemma igen, och hon var lycklig. Det skulle bli svårare än hon tänkt sig att hälsa på Rhett med den rätta naturligheten. Hon såg på hans ansikte när han kom uppför trappan, det mörka, likgiltiga ansiktet; så ogenomträngligt, så uttryckslöst.
Hon stod i trappavsatsen, lutad mot ledstången, och undrade om han skulle kyssa henne. Men det gjorde han inte. Han sade bara:
"Så blek, Mrs Butler. Har sminket tagit slut?"
Inte ett ord om att han hade saknat henne, även om det inte varit uppriktigt menat. Och han kunde åtminstone ha kysst henne inför Mammy, som neg för honom och ledde Bonnie med sig till barnkammaren. Han stannade bredvid henne i trappavsatsen och granskade henne med lätt ironi.
"Inte kan väl den tärda uppsynen betyda att du har saknat mig?" frågade han, och fastän hans läppar drogs till ett sarkastiskt leende, var hans ögon allvarliga.
Fast i verkligheten blir det förstås aldrig att blickarna möts tvärs över rummet, att knäna goes wobbeligoo och att man får greppa tag i trappräcket för att ens kunna stå på benen... Nej, istället ser man ut som en skrämd kanin som med skärrade, uppspärrade ögon och darrande nos betraktar strålkastarljusen närma sig. Handen söker sig upp till håret och tillbaka till sidan lika frenetiskt som om man vore en flygvärdinna/trafikpolis som överdoserat kafferansonen. Man byter hållning var hundradels sekund, vilket resulterar i att man står lutad mot närmaste bänk på ett sätt som man hoppas ska föreställa avslappnat, men som i själva verket får en att se ut som om man precis har genomlidit fem allvarliga ryggradsoperationer.
Och när föremålet i fråga äntligen står framför en, efter flera månader, år, livstider av förberedelser och förmaningar, och det gäller att leverera den där självsäkra, lite avsnoppande kommentaren på det svala, ointresserade Rita Hayworth-sättet så... Ja, så slutar det alltid med att man blir en rödbeta i ansiktet, ger sina trasiga gympaskor en ingående granskning, låter ett förstulet och blygt "hej" slippa ur en, och sedan står båda två och nickar den där nickningen som uppfanns för att fylla ut pinsamma tystnader, innan den andra personen öppnar munnen för att leverera en diss men thinks better of it och bara vänder sig om och går.
04.07: Är numera en oas av inre lugn och styrka. Har suttit och tittat på gentlemän från 1800-talet hela natten, och har gått från att hatiskt förkasta hela karlväsendet till att morra "För bövelen, den Mr Darcy!" och "Mmm... Mr Knightley" med sällan skådat sug i blicken. Än finns det hopp! Speciellt när Mr Darcy så uppenbart tänker "ffs!!!" för ett kort, apatiskt, tragikomiskt ögonblick när han försöker bedriva sitt föga framgångsrika frieri och Elizabeth inte kan sluta väva in Mr Wickham i samtalet.
Det är något speciellt med tilltalet "Mr" för övrigt, som gör att ett helt vanligt efternamn växer till oanade höjder på attraktionsmarknaden. Fast det måste såklart uttalas med en överdriven, brittisk, överklass-accent, och man måste låta mkt förfärad på samma gång eftersom gentlemannen i fråga precis har gjort något mkt ouppfostrat och chockerande. Eller så har han under hela historiens gång varit ett svin av sällan skådad art, att den oväntade, godhjärtade gärningen i fråga (eller rättare sagt, de minst lika oväntade känslorna som plötsligt slår rot i den kvinnliga huvudpersonens hjärta) är av ett sådant slag att situationen kräver ett förvånat rop.
Men när mitt karlelände precis satte sig uppe i sängen och skrek "Gå och lägg dig!!!" så synade jag honom inte upp och ner med stora ögon och vidöppen mun, samtidigt som jag höll in mina omkring-rusande hormoner för att sedan kunna andas "Mr Snorre!!!" med all den förfäran som min moral kunde mäkta med... Istället fräste jag surt tillbaka "Men snart!!!" och blängde på honom så stucket att det inte var en fråga om blickar kunde döda, utan snarare när själva dödsögonblicket skulle inträffa.
01.31:
Hihi. Det där var nästan lika kul som att höra det på film första gången, eller möjligtvis säga det i egen hög (nåja) person inför en mkt förvånad Ewan McGregor.
Det pågår många kriser i mitt liv just nu, alla av varierande vikt och storlek. Vi har t ex den livsexenstiella "vad i hela fridens namn ska jag göra varje vardag i 45 år framöver?"-frågan, det illusionskrossande "jag som skulle bli veterinär, cirkusprinsessa och fotbollsproffs, varför får jag inte ens jobb som toalettskrubbare?"-bekymret, samt ett mkt allvarligt insjuknande av "hur ska jag orka jobba 50 timmar i veckan om jag inte ens ids skriva ett CV?"-febern.
Sedan är det även några fler kriser, men fruntimret som i över ett år helt oförskräckt har kastat sig in i detaljerade beskrivningar av hygieniskt tillstånd och fläkt ut sitt privatliv som om det vore innehållet bakom en förrådsdörr som någon oförsiktig, tecknad figur precis gjort det ödesdigra misstaget att öppna, har plötsligt bestämt sig för att skruva igen kakburken. Eller så säger jag det bara så att alla storögt ska fråga "vaaad?!" så att jag får försöka hindra ett leende, leverera ett utdraget "jo det är såhär... eller näääe...", låtsas verka besvärad och ovillig att prata om det, för att sedan se oändligt självbelåten och hemlighetsfull ut när/om tjatet fortsätter.
Fast jag kan säga som så, att livet hade varit bra mycket enklare om MessengerDiscovery Live aldrig hade fått se världens ljus. Det är ju inte som om vi fruntimmer inte behöver trippa omkring på tå och ständigt överväga, analysera och planera nästa manöver redan som det är. Nu måste man även leva med ångesten när folk stänger ner konversationsrutan och på så vis dömer samtalet - och i vissa fall även relationen - till en slutgiltig död, eller bli smärtsamt medveten om att folk faktiskt trycker upp ens fönster då och då, men sedan ångrar sig med den tysta motiveringen "Nä... SÅ tråkigt har jag faktiskt inte".
Receptet på kokt kanin, någon?
23.49: Hann vara hemma i kanske 11 minuter innan pappa Clint tog en enda lång och avmätt blick på våra 13 väskor, och drog mig avsides från festligheterna för ett allvarligt snack.
"Älskade dotter" (det sa han förstås inte alls) "Du får inte köpa så mycket onödiga saker hela tiden! Vart ska allt få plats? Hur ska du ha råd? Vad ska du ha det till?"
Kråmade mig obekvämt under hans stränga blick, och lovade buttert att inte ge köpdjävulen mer utrymme i min själ än nödvändigt.
Så idag var jag på Myrornas och köpte Emma av Jane Austen (för att det var en bild från filmen på omslaget), Fångat byte av Janet Evanovich (motivering fuckin' överflödig, alla vet vad som händer i den fjärde boken), Pinocchio och Samtal med en ängel av Nick Hornby.
Fast man är förstås inte en riktig shop-a-holic så länge man kan hålla sig undan från Willys fyndkorg med tiokronorsvaror. Så jag må vara en fullblodig shop-a-holic, men jag är åtminstone en saxägande sådan.
17.59:
Kan man verkligen ha ett längre, meningsfullt förhållande med någon som inte vill lyssna på Bruce live -78 (som vi finsmakare vet är en utav de absolut finaste årgångarna) på högsta volym?!
Mmm... Både dagens låt och frisyrinspiration kan äntligen presenteras på en och samma gång. Den är så bra!
17.44: Valde mkt omsorgsfullt att fira min tilltänkta avresedag från Skåneland i fredags genom att vakna 05.30 på morgonen efter två timmars sömn och rusa bort till toaletten för att spy åtta gånger i snabb följd. När jag äntligen lyckades somna om, så gjorde jag det med råge. Vaknade vid 19.30 av att telefonen ringde, pratade med Bombshell i någon timme, spenderade några saliga minuter åt att titta på En fisk som heter Wanda, somnade på nytt, vaknade vid 22.30, såg resten av Fyra bröllop och en begravning, somnade, och vaknade pigg och kry som en liten mört vid 10-tiden nästa morgon.
Aaah, om sömn bara vore en superhjälte-förmåga.
Jag övervägde för övrigt att byta bort en veckas extra umgängestid med mina vänner och min familj, bara för möjligheten att kunna köpa en 1,5 liter citronläsk i Danmark. Höjden av min godhet både som medmänniska och vän ger mig nästan svindel.
Tokstolle oändligt underhållande under vårat 5-timmars marathon-fika igår. Han lyckades förolämpa mig innan jag ens hunnit gå in genom dörren till Schmäck, precis som det ska vara! Vi diskuterade rätt ingående vissa scenarion som innehöll hårrufsande, strykande på kinden/axeln i förbifarten, och blommiga morgonrockar... som förhoppningsvis stannar just vid diskussionsteorier. Sedan förde han in samtalet på de snedvridna idealen bland dagens ungdomar, vilket i ärlighetens namn är det enda rätta en karl kan göra efter att ett fruntimmer precis klämt i sig en kaloribomb deluxe som tog fyra skakiga timmar att förtära pga skör magsjukemage. Kom med många tröstande visdomar som jag ska fästa hela min naiva tilltro vid, istället för Bombshells föga uppmuntrande "a moment on the lips, a lifetime on the hips".
Och hans imitation av sig själv under den första fyllan, som olyckligtvis skedde på ett par kryckor, borde gå till historien. Ra-ta-ta-ta-ta-ta (studs studs studs studs studs i snabb följd) från den ena sidan till den andra beroende på det omtöcknade balanssinnets preferenser.
Lite layers for the players, lite cushion for the pushin', lite för mycket junk in the trunk.
15.26: Vissa... drömmar på senare tid tyder på att det är dags att kora vinnaren av hunklistan nu i dagarna. Men som den Miss Järntrosa jag är, så gick nattens dröm bara ut på att en gammal, eh, "vän" plötsligt antog det exakta utseendet av karlakarl #1. Luften gick ur mig som om mina lungor varit en utsläppt ballong, knäna antog samma konsistens som mormors hjortronsylt, och jag tog ett ostadigt grepp om närmaste bänk för att hålla mig på benen.
Och som för att göra saker och ting oändligt mycket värre för mitt ömtåliga stackars hjärta, så låtsades denna man inte om våran typ tioåriga bekantskap, utan ignorerade min existens helt och hållet. Inte ens mitt hårda stenhjärta kunde förbli oberört efter detta beteende direkt hämtat ur regelboken. Be still my poor heart, be still.
02.07:
Alltså.
01.39:
Lord in heaven, I need a job. Skulle mkt oskyldigt bara se efter vilka fler filmer som Discshops import-rea hade att erbjuda, faktiskt helt utan några andra baktankar än att vidda mina perspektiv och berika mitt intellekt. När det hela var över satt jag med nio filmer i kundvagnen och stirrade förskräckt på totalkostnaden. Sållade i listan genom att ta bort (nästan) alla som jag redan hade inspelade, och nu återstår alltså fyra stycken. För svindlande 600 kronor. Men jag kan inte låta bli, jag kan bara inte stå vid sidan om och acceptera mitt filmfattiga öde.
Så Så tuktas en argbigga, Måndag hela veckan, X-files säsong 1 och Clue... come to MAMA!!!
Och bara för att det där digitala ritbordet, som jag tidigare inte brydde mig så mycket om, var slutsålt, så har jag nu blivit helt manisk och måste ha det till vilket pris som helst.
15.54: H-e-r-r-e-g-u-d. Har verkligen tagit mig vatten över huvudet den här gången. Någon, förmodligen livet eller lagen om alltings jävlighet, har klubbat ner mig bakifrån med en stor bassäng. Har spenderat hela morgonen åt att packa. Jag är redan uppe i en stor resväska, en IKEA-påse samt tre ryggsäckar, och nu återstår sju inbundna böcker, halva garderoben, tre pocketböcker, en pärm, två kollegieblock, allmänt krimskrams, en tennisboll stor som en fotboll (jättehäftig i alla lägen utom när man är på resande fot), en hockeyklubba, två tv-spelskonsoler, sju handkontroller, en stationär dator (utan skärm, thank God), en cykel, en miljard pennor som jag tyckte var en sån jääävla bra idé att köpa at the time, men som jag nu hatar med en brinnande intensitet, ett ritbord, eventuellt en skrivare samt matsäck till tåget. Och en platta citronyoghurts som ska inhandlas i Göteborg.
Alltså.
Jag borde åtminstone få resan sponsrad, kan man tycka. Herregud, när Ola Skinnarmo beger sig ut på sina expeditioner är det minsann med lika mycket pengar i bagaget som det är kaffe och typ flintastenar, medan min bra mkt större och modigare bedrift belönas med nada. Zipp. Zero. Bara en typ 175% dyrare biljett än vanligt. Klarar mitt och Snorres förhållande den här prövningen borde vi banne mig gifta oss. Och om vi inte gör det (pga det heliga löftet att aldrig gifta mig som jag avgav efter att ha läst Borta med vinden och känt ett nära spirituellt samband med Rhett), så borde vi åtminstone få regera över ett mindre land.
02.12: Satt och smålog åt en mugg med titeln "Things you can't do after 40", och visade rent allmänt och obekymrat prov på humor med mkt dåligt anseende. Då det plötsligt slog mig att jag knappt kan göra något av de sakerna redan vid min oskuldsfulla ålder! Inre kris.
1. Live on love
2. Wear tight clothing
3. Listen to hard rock
4. Eat anything you want
5. Bend over without grunting
6. Take a good look in the mirror
7. Buy really cheap life insurance
Har förresten lyckats skramla ihop lite pengar nu. Med hjälp av mitt anletes svett? Nej. Med hjälp av Herminator-bättre-än-telefonbankerna-pga-snabb-överföring-utan-35%-ig-ränta? Ja. Frågan är om jag ska köpa Så tuktas en argbigga som jag har kastat hemliga blickar åt i flera år nu för det skamliga give away-priset av 89 kronor, eller om jag ska göra det moraliskt rätta (dvs det dryga) och betala igen andra skulder med min nya?
Å ena sidan är det en hatkärlekshistoria (en salivdroppe dinglar redan i mungipan) med typ det enda paret som nånsin överfört den hetlevrade relationen på vita duken till verkligheten, dvs de tre(?)faldigt gifta Elizabeth Taylor och Richard Burton... Å andra sidan är det Shakespeare. Å tredje sidan så är det enda jag älskar mer än Clueless och Bridget Jones föregångarna Emma och Stolthet och fördom. Så varför inte ge originalet till 10 orsaker att hata dig en chans, och sedan stolt titulera sig allvetare inom genren romantiska komedier?
"We sort of worked really hard all the way through to just make sure that the love story was kinda quite classic in its own way, quite traditional..."
"Yeah. Like, sort of, Shakespeare or something..."
"Like Shakespeare? Just like Shakespeare? What Shakespeare are you thinking of?"
"I do like Shakespeare. Don't be fooled by this image. I love all the Shakespeare stuff..."
"Yeah? What sort of?"
"Romeo and Julia... That is what I felt... Tim and Dawn - Romeo and Julia."
"Yeah in what way?"
"Huh?"
"Have you read Romeo and Juliet? Are you familiar with that?"
"Yeah, I've seen it. I've seen it."
"What happens in Romeo and Julia?"
"Pff! Lots! Lots of stuff! All the... They... eh... they... eh... they meet, and they... eh... like sort of fall in love. But eh... 'cause it's olden days, they're all dressed, sort of dressed differently, but then, after they meet, it's about two hours of old Shakespeare stuff (gör mimande rörelser med handen och en uttråkad, äcklad grimas) Can't stand what they're sayin, 'cause it's all... gobbely goo. But it doesn't matter in that because love is.... eh... blind and deaf. And then I think she plays hard to get for a little while. She's on the balcony high up, and he's going: 'Why are you up there?', she's going: 'Well come up if you want some' and then she lets her hair down, and he climbs up and they..." (white man's overbite)
"... Get straight to it?"
PS. Det med koppen var inte alls vidare roligt. Men jag står fortfarande fast vid att min kropps förfall är lika tragiskt som jag påstod i inledningen. DS.
23.55: Faktiskt en rätt underhållande match igår, mellan Manchester United och Lille. Inte underhållande ur fotbollsvärde-synpunkt, utan för att Glenn Hysén och resten av gänget plötsligt började kommentera något slags läktarbråk som pågick utanför bild. Konversationen gick någonting i den här stilen:
Kommentator #1: Oj. Nu är det någonting som händer på United-läktaren.
Kommentator #2: Ni ser det inte i bild, men det verkar som om några supportrar försöker hoppa över stängslet, och någon har redan sprungit in på planen.
Kommentator #1: Den franska polisen verkar ha fullt upp. Det är så synd att något sånt här ska behöva hända... Det gick ut ett brev till alla klubbchefer om att man skulle undvika kravaller till varje pris den här säsongen, och ändå är det några som inte kan låta bli att ställa till besvär.
Kommentator #2 (kattfräs): Jävla idioter!!!
Kommentator #2 (hunsat och insiktsfullt): Ursäkta mig. Jag blir bara så förbannad. De förstör faktiskt fotbollens rykte!
Kommentator #1: Nej, nu ska vi sluta bry oss om det där, och koncentrera oss på matchen istället...
(En paus på max 10 sekunder)
Kommentator #2: De borde tänka sig för innan de handlar, och kanske välja en bättre tidpunkt än en bortamatch mot just Lille. Den franska polisen är känd för att vara hårdhänt. Titta nu! Nu plockar de fram batongerna! Tre slag med en sån där, och sen tycker man nog inte att det är särskilt kul att bråka längre. Den franska polisen handlar först, och frågar sen... om de nu frågar.
(Paus)
Kommentator #2: Nu talar jag såklart inte från egen erfarenhet.
(Paus)
Kommentator #2: Nej nu pratar vi inte mer om det.
Kommentator #1: Ja, låt oss fokusera på matchen istället!
(Paus på ~15 sekunder)
Kommentator #2: Titta! Nu börjar de spruta vatten upp på läktaren. Det måste väl lugna ner busarna!
(Paus på ~30 sekunder)
Kommentator #2: Oj... Det verkar vara tårgas, och inte vatten...
Och i slutändan visade det sig att "bråket" uppstod för att en tjej var så hårt pressad mot stängslet att hon höll på att förvandlas till mänsklig ravioli... Och resten fick ett anfall av panik, inte av fientligt testosteron.
20.20: Har varit ytterst produktiv idag. Har naturligtvis inte gjort någonting av det som stod på planeringen, eller ens varit klar någon av de båda gångerna som Snorre kommit hem för att hämta mig... Så nu gick han och la sig istället. Mkt förnuftig karl det där!
Sen så har jag även pratat i telefon med Tokstolle i någon timme, och på så vis skapat kalabalik i det skånska hushållet. Själv föredrar jag att kalla det "det storslagna firandet av förra telefonräkningen som kom igår och var av en mkt blygsam summa". Titta vad lugn och sansad jag verkar när jag berättar det förresten, när mina vitala inre organ i själva verket förvandlades till darrande asplöv när en sträng skånsk stämma löd utanför dörren "Jag hoppas för fan inte att hon ringer till Umeå!!!".
Men det var det såklart värt. Och om mindre än två dygn befinner jag mig ändå i lugn och ro (sönderstressad med stripigt hår och blodiga fingertoppar), sakta tuffandes längre och längre bort ifrån denna ilskna klump av negativ energi! Skämt åsido.
Och då Tokstolle är något av Bombshells manliga motsvarighet, så gick det såklart inte att låta bli att gapskratta i tid - och kanske framförallt otid - under samtalets gång. Som när jag försökte skildra mitt apatiska vansinne när jag skule sitta barnvakt åt en femåring på prozac, och han bjöd in hela kvarterets alla ungar som började ha ostkrokskrig i vardagsrummet medan jag panikslaget satt och försökte slå igång dvd-filmen genom att frenetiskt trycka på fjärrkontrollens alla knappar. Alltmedan Tokstolle bara fick en inre vision utav mig agerandes astronaut-Homer, då jag slängde mig i typ Matrix-inspirerad slow motion i luften på hungrig jakt efter ostkrokarna.
Gudarns. Måste sätta upp polistejper i mitt inre och skaffa en polis med anlag för viktigpettrighet som står med benen brett i sär och viftar bort förbipasserande med ett "There's nothing to see her folks! Just move along", så att mitt magsår får utrymme att blöda bäst det vill.
14.27: Usch. Det blåser "hej, don't move, vi gör det åt dig"-vindar ute, två gamla gummor i gungstolar sitter och stickar i tornadon, och gamla, sepiafärgade westernhus landar på randiga häxor. Har varit mkt intuitiv och i kontakt med mina inre känslor nu på morgonen, och beslutat mig för att jag inte kommer att orka cyka iväg och åka skridskor idag. För allt i världen.
Vilket är något av en tragedi på ett sätt, med tanke på att jag kanske inte kommer kunna åka något mer innan hemresan... men inte en tragedi överhuvudtaget på ett annat sätt, what with sagda storm, att det faktiskt är fysiskt krävande, and all that.
Tåget rullar ut från Göteborgs centralstation på fredag klockan 17.00, så innan dess är det tänkt att vi på något - ännu okänt - vis ska ha tagit oss upp dit. Och känner jag Skåne rätt så lär det inte direkt bli en bit kaka tack vare den här stormen, eftersom SJ och Connex varje vinter tycks glömma bort att de faktiskt bedriver sin verksamhet i Sverige. Imorgon, och bara sisådär två månader försent, beräknas det dessutom att singla ner upp till 30 centimeter snö.
Fast istället för att alla barn och ungdomar (mig själv inräknad såklart, 20 är bara en siffra) i kvarteret springer ut i overaller med rosenröda kinder och tindrande ögon och har snöbollskrig och bygger fästningar, så kommer väl regeringen kräva att vi kryper ner i våra skyddsrum och inte lämnar dess trygga vrå förrän det går att tillaga engelsk frukost på trottoaren.
Har mycket att stå i. Vill fara till Danmark och köpa Caramints så att Umeåfolket ska glömma gamla och nya (mög) synder, och istället ge mig en mottagning värdig en frälsare av religiösa mått. Fast såklart inte när tåget rullar in på stationen i gryningen; då är det bara min familj som får se spåren av fradga i mungiporna och den hålögda, sönderstressade blicken. Måste köpa något åt Snorres pappa av uppenbara skäl. Typ en bandspelare med en inspelad röst som skriker norrländska svordomar mitt i natten och kastar förbannelser över Manchester United och Snorre, så att jag inte lämnar ett sånt stort hål och så många lugna nätter efter mig.
Hihi. En värdig (eller ja, inte numer förstås) man helt iförd en gul reflexoverall sprang precis omkring och jagade ett papper på vift genom hela parken i blåsten. Det är nog det bästa jag vet. Ja, det slår till och med folk som gör rejäla vurpor på blankisen, och man bara vet att svanskotan slogs sönder som ett tappat glas i landningen, även fastän de inte försöker låtsas om det ett dugg. Jag är förresten övertygad om att förlorade saker får ett eget liv så snart de lämnar händernas trygga grepp. Det Kan bara inte vara ett sammanträffande att föremålen alltid blåser vidare i exakt samma stund som ägarna äntligen har hunnit ikapp och böjt sig ner för att plocka upp dem...
Ska dessutom fara till Netto (skratta inte) och köpa ett ritbord till datorn... Med andra ord en sån där vit platta från barndomen som man ritade på med hjälp av en plastpenna (och som man, eller förskole-kompis med elaka gener, sedan gjorde blank igen genom att skaka), fast förhoppningsvis ska teckningen överföras automatiskt till datorn den här gången. Hoppas det blir bra. Är mer orolig för att jag ska ha missuppfattat alltsammans än att Netto ska förse mig med varor av dålig kvalité, som den trogna lågprisaffärsvännen jag är.
Också ska jag packa. Och städa. Och fara ut till Väla. Och fixa pengar. Och köpa skrivare. Och packa om, och packa rätt. Och säkert gråta av frustration. Men först och främst skriva en lista över de saker som jag och mina 164 centimeter ska forsla över landet på något okänt, men förhoppningsvis magiskt, vis.
14.56:
Rungande 5-0-ledning mot Snorre i Pro Evolution Soccer 6 imorse, innan hans sårade stolthet fick nog och stängde av spelet. Denna bedrift kan enkelt liknas vid att Sveriges herrar skulle vinna VM i fotboll... typ tre gånger i rad. För övrigt såg jag för första gången på flera långa veckor siffran 10 på vår digitala väckarklocka imorse. I en perfekt värld hade jag även klivit upp vid den tiden, men... hallå?
Idag är det fettisdag, och jag får inte äta semlor. Landssorg kan, och har, utnämnts för mindre. Och nu måste jag iväg och åka skridskor, så att jag med lite tur blir av med de där extrakilona jag precis lade på mig vid blotta tanken på semlor! Eller vad tusan! Vad kan ett par tusen gram extra hit eller dit göra egentligen?! Mmm... semlor.
19.30: Nu har jag ätit en massamassamassa frysta hallon, så nu hoppas jag på att ha blivit åtminstone en expanderingsorädd binnikemask rikare. Kan behövas efter den där rejäla semlan som precis förtärdes utan tillstymmelsen av samvetskval!!!
Inte för att jag behöver försvara mitt semmelätande, för alla hurtiga människor därute tycks sluka dem som om de vore luft eller dyl viktig företeelse för överlevnad.
Herminator säger:
semlor är gott
Herminator säger:
kvalitetskalorier
Herminator säger:
inget rusta-godis där inte
Åh. Åååh. Det strular med tågbiljetterna hem förresten. På så många olika plan att jag knappt orkar räkna upp alla här. Dels så är alla liggplatserna fullbokade i helgen, och de flesta sov med. Återstår gör alltså sittplatser kryddade för att framhäva en extra tydlig träsmak i rumpan under de 18 timmar som resan tar. För övrigt inte ett särskilt lockande alternativ om man känner sig som Skalman med sprucket skal och alla saker (förutom ånglok och någonting till) liggandes utspridda vid fötterna!!!
Skulle - såhär i efterhand - förstås inte ha varit fullt så materialistisk, och istället uppskattat kulturella skillnader och prioriterat upplevelser istället för en tionde tv-spelskonsol. Fast... nä.
För att inte tala om hela min innestående förmögenhet på 12,50. Och att jag måste släpa omkring på ett karlelände med mentalitet inspirerad av en 12-åring, som absolut måste sitta i tryggt förvar på någon pub och titta på fotboll när tåget till Umeå avgår!
Snorre gör iofs sitt bästa för att försöka reda ut hela situationen, men tyvärr gör han det när jag sitter och lyssnar på Maccas underbara RAM på högsta volym så jag hör inte så mycket av hans ansträngningar.
19.37: Guuud. Har just insett att det gapar stora svarta hål i min allmänbildning. Just och just är väl en smärre överdrift, men nu har jag liksom tappat en sån där lurvig Gremlins-figur i skolans swimmingpool och insett vidden av problemet. Det okunnande som en gång i tiden var en charmig liten föregångare till pokémon, är nu ett blodtörstande monster. Ska aldrig mer spela TP eller dyl frågesportsspel som inte gäller nöje/underhållning, och ska i fortsättningen genast leta upp svaret på Wikipedia vid osäkerhet.
Vill inte ens prata om vidden av detta problem, men låt oss alla hoppas på att Daniel Cleaver inte ringer ikväll och vill veta var Tyskland ligger förrän jag har Atlasen i säkert förvar i knäet. (Detta being a smärre överdrift, thank God). Men jag vet i alla fall en hel del om de viktiga sakerna här i livet - de som verkligen betyder något. Som att det är åttioen kalorier i ett hobnobkex. Och tio tusen åttahundranittosex i en Paradisask.
18.25: Snorre förresten oändligt tröstande i hela rynkfrågan. Tog ett resolut (karlakarligt, mmm) tag om mina fötter och inspekterade dem noga.
"Du har ju inte alls några rynkor!!!"
"Det har jag visst det!"
"Var då???"
"Där... och där... och där!"
"Men det har ju alla!"
"Är det säkert?" (tappert, hoppfullt leende mellan tårarna)
"Ja! Titta bara!"
Också tog han av sig sina strumpor och visade upp ett exemplariskt prov på len, helt rynkfri tåhud. Med gyllenbruna, friska, unga tår, medan mina mest ser ut som om de har legat i ett vattendrag det senaste århundradet, och sedan malts ner i en köttkvarn.
18.06:
Åååh! Super Mario World är så himla kul! I och för sig tar spelet verkligen fram min schitzofrena sida, då jag i ena stunden hävdar att det är underbart med kluriga banor och alternativa slut, i nästa ger Snorre en eldsprutande blick och ursinnigt lämnar teven åt sitt öde när min smarta lösning inte fungerar, och slutligen ler ett saligt, allälskande leende inspirerat av moder Theresa när nyckelhålet äntligen är funnet.
Igår natt framåt småtimmarna var det som om kedjorna som hållit en sjusärdeles skrivlust fjättrad i hjärnans utkant plötsligt exploderade, och orden galopperade fram över inspirationens öppna vidder. Fullständiga meningar levererades i ilfart till mina kliande fingertoppar snabbare än vad jag hann skriva ner dem, och jag tänkte att nu... nu... är stunden äntligen kommen efter typ fem år av koncentrationssvårigheter och självkritiska tankar.
Sedan kom jag på att jag hade lovat Snorre att faktiskt se någon av alla de filmer jag insisterar på att köpa innan jag gick och la mig, bara för att han skulle låta sig övertalas att lägga ut till Billy Elliot igår. Vanligtvis hade jag brutit det löftet utan några samvetskval som helst, men nu hade jag desperat lovat att betala 150% av priset om jag inte levde upp till dealen. Så jag fick buttert vifta bort orden som om de vore irriterande flugor, och slog sedan igång Broadcast news.
Och under de de 133 minutrarna som filmen varade hann specialstyrkan minsann rusa in i huvudet, skjuta sönder de mest storslagna orden till blodiga slamsor, och bura in resten i en mörk fängelsehåla som övervakas 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan. Skit också.
03.28: "Scarlett, honey", she said, "I have some good news and some bad news. You are half French, half Irish, all southern, all woman. That, dear, is the worst possible combination anyone could imagine. It means that by nature you are stubborn, self-centered, greedy, prone to drinking and violent outbursts, irrational, manipulative, supremely arrogant, and absolutely determined to have your own way no matter what you wreck in the process."
I asked what the bad news was.
"Actually, that was it", she replied.
I thought she was joking, but she wasn't. I sometimes think I will never understand mother.
"Well, fiddle-dee-dee", I said, trying out my new motto. Mother doesn't seem to like it. She's so serious.
"But the good news", she said, "is that you're really cute and have an inexplicable charm, so even though at heart you're such a rotten little bitch - and, my darling, I mean that in the nicest possible way - you do stand a chance in life. You can probably marry as many husbands as you want. Just try to do them one after the other, rather than at the same time."
01.33: Jag känner mig kreativt understimulerad. Jag har kanske tio projekt igång, och ytterligare tjugo i planeringsstadiet, men så fort jag sätter mig ner för att ta tag i saker och ting slutar det bara med att jag:
Stirrar blankt på skärmen.
Sätter igång playlisten som jag precis stängde av för att jag skulle kunna koncentrera mig.
Stirrar blankt på skärmen igen.
Ser om jag kan klösa på några naglar, alternatvit sprätta upp ett par gamla nageltrång.
Det kan jag alltid, så det gör jag.
Tittar på skärmen med oseende ögon.
Loggar in på Apberget bara för att fönstret fortfarande är uppe sedan min förra utloggning för trettio sekunder sen.
Ser att skärmen börjar fladdra utav störningar från mobilen. Hoppas ivrigt på ett sms som kan bota tristessen.
Falskt alarm. Det enda som hände var att några hjärnceller grillades.
Gör små handdockor av min tröja.
Tittar på knapparna under skärmen bara för att ha någonstans att vila blicken.
Går igenom mina 12 favoritbloggar på hungrig jakt efter uppdateringar.
Börjar maniskt trycka upp Word-dokument från den tiden då jag faktiskt skrev någonting, läser igenom texterna, skrockar nöjt för mig själv, och bestämmer mig för att strunta i mitt nya projekt och istället plocka upp de lösa trådarna (sönderslagna bitarna) från mina gamla.
Se toppen av listan.
Suck. Snacka om att jag slösaktigt spenderade fantasi för en livstid under mina första tio år här i världen. På den tiden då jag, Lirre Kay och Isabelle skrev och illustrerade minst tre hästhistorier var om dagen, som vi sedan - mkt företagsamt - sålde till mamma för 50 öre (De hade alltid kostat 4,50 minuten innan, något som den ritade prislappen förklarade med all önskvärd tydlighet bara för att mamma skulle förstå vidden av sitt fynd).
Jag fattar inte ens att ens blotta tanken att starta en ny blogg kan nå mig i dessa stressade tider. Jag har ju ett mkt fyndigt domännamn på lager, men varför spendera 60 kronor på nåt jag lika gärna skulle kunna skriva i ett Word-dokument...? Öhö. Och varför slås jag dagligen av tanken att jag borde animera en historia som jag inte ens orkar illustrera och för den delen knappt är skriven? Guds vägar äro outgrundliga. Mina däremot är bara sinnesrubbade.
20.00: Sedvanlig kris. Jag har fått rynkor på tårna. Rynkor. Jag är knappt fyllda tjugo och jag har rynkor på tårna. Pappa Clint är mer än dubbelt så gammal som jag, och hans fötter har säkerligen satts i rörelse betydligt oftare, men ändå är de alldeles silkeslena. Herregud, självaste Clints fötter är säkert lika mjuka som Softlan Ultra. Nä, okej, Clintan är faktiskt ett russin. Ett 150 år gammalt russin. Och jag är ett 20-årigt russin, fast utan en svindlande bra filmkarriär bakom mig... Och om nu sanningen ska fram så mumlar jag mer än vad jag väser.
Alltså. Jag är inte ytlig. Det kan Vem Som Helst intyga om, alla tider på dygnet. Men det är banne mig en prövning att inte vara det när inte ens en avlägsen släkting från typ renässansen skulle vilja byta fötter med en. Liksom, alla träslöjdslärare högsta dröm. Sandpappersbrist no more, mina hälar skulle göra jobbet. Var det förresten bara på våran skola vi spenderade våra slöjdtimmar åt att såga ut den lilla träfiguren i fråga, lydigt sandpappra den med 50 och 100-styrkan i trettio oändligt långsamma sekunder med mkt stånkande och tunga suckar, och sedan rusa mot det svarta 150-papperet och spendera de kommande fem-sex veckorna åt att marschera runt till alla hänförda klasskamrater och tvinga dem att känna på träets lenhet.
Eftersom ingen annan kan finna det i sitt hårda hjärta att välgörenhetsblogga lite å mina vägnar, så har jag tvingats till sådana desperata åtgärder som att läsa det här och det här. Jag grät hela vägen till banken, så att säga. Fast som vanligt är det såklart kanske huuur drygt som helst att läsa verk av 15-åriga underbarn som redan i livmodern var skickligare skribenter än vad man själv någonsin kommer att bli.
18.36:
Dåliga saker med Skåne:
- Att de hånskrattar och retar mig för hur jag säger "mög".
Dåliga saker med Umeå:
- Att de hånskrattar och retar mig för att jag säger "mög".
17.23:
Bra saker med Skåne:
+ All mat!!! Jag vet att jag inte borde ta upp den här punkten först, och jag borde i alla händelser inte ropa ut den med sådan entusiasm, men... I norrland har vi faktiskt inte citronläsk. Vi har inte bananchoklad-glass. Caramints is a big no no. God morgon ananasapelsin-juice kan man se sig om efter, och Bravos äppeljuice likaså.
+ Det är så nära till allting. Jag har alltid hetlevrat försvarat alla fördomar mot norrland, och tappert kämpat tillbaka sådana påståenden som att det är ett par mil till närmaste granne... som är en tall... etc etc från det smutsiga, äckliga hål de kom ifrån (dvs Peter Plans födelseort). Men faktum är, att om jag som Umebo ska fara på Maxi, så innebär det inte en fem minuter lång cykeltur... Nej, det är att åka in till stan, och sedan byta buss och åka minst lika långt ut till okända marker långt bort i ingenmansland. Maxi är vid närmare eftertanke den sista hållplatsen som inte ens är en riktig hållplats, utan man måste hoppa av bussen i farten innan den kör ut för ett stup ner i ett bottenlöst hål.
...Eller passa på att få snålskjuts dit under pappa Clints årliga inköpstur.
+ Att lektionerna faktiskt är givande, utmanande och roliga.
+ Bussen kostar bara 12 kronor, istället för hutlösa 20. Och nu - fellow Umebor - ska ni få höra den mest otroliga informationen era öron någonsin stött på... När man åker nattbus (till ordinarie pristaxa!!!) så säger man helt enkelt vilken hållplats man ska kliva av på, också kör bussen dit som en annan taxiservice.
+ Man kan sitta uppe och spela tv-spel heeela nätterna, och då menar jag verkligen heeela nätterna.
+ Man får åka skridskor med puck och klubba inomhus (som i en ishall med tak, och tyvärr inte hemma hos folk).
+ Saker tar aldrig slut här. I kylen finns alltid minst tre smörpaket och två ostar, i skafferiet typ tio olika sorters bröd (varav inget är tillstymmelsen till råg! Hurra!), och på toaletten alltid tre toalettrullar och två tandkrämstuber.
+ Att gå ensam på gatorna i Malmö som en vanlig man och lyssna på New York City Serenade tills trumhinnorna sprängs och känna sig sjuuukt tillfreds med livet.
Bra saker med Umeå:
+ Man känner faktiskt folk, och slipper känna sig som det femte hjulet vilken tröskel man än träder över. Folk tänker "Så det är dit allt godis från hyllorna tar vägen" när de tittar på en, istället för "Så det är dit allt godis som Snorre äter tar vägen... So much crap they had to start a second pile!"
+ Paketen kommer till brevlådan och inte till en sunkig affär långt borta in ingenmansland.
+ Som meriterad saksamlare med total oförmåga att slänga prylar ens från tidigaste barnsben och nedskräpare slipper man klämma in sig på en yta på ca 1,5 kvadratmeter.
+ Man har en fårhund som fått sin namn pga djupt rotade vallningsegenskaper, och inte för att den helt enkelt ser ut som ett sjukt hårigt får.
+ Mjölk dricker man till frukost, lunch, middag och kvällsfika, man förvarar den inte i kylskåpet som prydnad tre veckor efter utgånget datum.
+ Det blir inte världens kaos med massvis av plogmaskiner och panikslagna förare bakom immiga rutor ute på gatorna, samtidigt som folk kliver av cyklarna och leder dem med - en i det närmaste religiös - vördnad så snart det faller någon millimeter snö.
+ Man kan komma en timme försent till utsatt tid utan att det blir världens ramaskri. Och man kan börja glufsa i sig middagen innan alla andra har tagit för sig, utan att behöva tugga långsammare medan insikten sjunker in, snegla sig försiktigt omkring, diskret försöka laga hålet i maten och torka av gaffeln innan någon upptäcker ens synd.
+ Snöbollskrigen och figurerna och hyddorna.
18.45: Alltså. Hur länge har jag och Snorre gått på våran sockeravvärjning egentligen? Inte för att jag förstår vad det tjänar till, då jag bara sväller upp som om ett släktskap till en moster i Harry Potter hade varit närstående, och han vaknade 05 imorse med olidlig tandvärk. Och vi höll ärligt talat på att trilla ner i fördärvet igår, då jag insisterade på att alla hjärtans dag var en giltig ursäkt till att köpa en chokladkaka... men vi tog oss i kragen även den gången.
Eller jag gav iofs glassdisken en ilsken knytnäve och lade mig över den som en strandad val när jag fick reda på att Maxi hade fått in en ny sändning citronlakrits. Efter det urtidsvrålet försäkrade jag mig om att jag aldrig mer kommer att behöva oroa mig över att hitta någon alla hjärtans dag-present, eftersom det aldrig mer kommer att finnas en partner on the recieving end. Nu slutade det såklart med att jag köpte glassen ändå, men jag får inte äta den förrän imorrn eller på lördag...
Och eftersom vi (Hurra! Vi!) troligtvis kommer att fara hem nästa fredag, så kommer jag behöva klämma i mig minst två liter på en kväll. Och om man starkt förnekar gårdagens dystra kontoutdrag, så ska jag köpa Jonathan Strange and Mr Norrell, Örat mot väggen av the faaabulous Jan Stenmark, och Stolthet och fördom på bokrean i samma veva.
14.16: Haha! Jag är inte ett fruntimmer som gifter sig, men någon gång along the way förvandlades min och Bombshells vänskap till det av ett gammal gift pars. Vi avslutar varandras meningar, tänker på samma saker samtidigt, och har inget rajtan-tajtan whatsoever. Bombshell, I do too!
04.08:
"Det finns vissa värden som vi på Stureplan aktar och värdesätter. Det är det glamourösa. Det är det exklusiva. Och det är det här stora ordet som vi kallar superfashion"
Alex Schulman, ditt självgoda överklassäckel. Må du - och dina vidriga jämlikar - brinna i helvetet eller äkta Annette att bli din lawfully wedded wife i all evighet! Amen.
00.52: Haaa. Gjorde precis en sjukt snygg sorti ut ur köket. Har nämligen börjat lassa upp mina mackor från handleden upp till axeln när jag ska bära dem ut ur köket, ända sedan jag trillade ner i den opraktiska vanan att ha marmelad på mina smörgåsar och därmed inte kunde stapla dem på varandra längre. Sedan gör jag en piruett och slår av lysknappen med baksidan av handen, och på nåt magiskt vis lyckas jag även trycka ner dörrhandtaget till sovrummet.
Det kluriga i hela kråksången har snarare alltid varit att hitta något ställe på mitt överbelamrade databord, min knökfulla högtalare och mitt nedtyngda fönsterbräde att lägga mackorna på i väntan på det efterlängtade förtäringsögonblicket. Ja, och låta bli att spräcka läpparna i det strålande trotsiga leendet jag automatiskt stämmer upp i var gång Cherry darling påpekar att matsmältningen är mycket sämre om kvällarna, eller när Snorre förutspår den ödesdigra dagen då jag kommer tappa alltsammans i golvet, förstås.
Så idag lassade jag bekymmerfritt upp mina fyra mackor, påbörjade piruetten, slog i underarmen i den förbannade vattenkranen halvvägs, och såg förfärat hur bröd, ost och gurkor trillade ner i det svarta avgrundshål av kaffesump (kaffe!!!) som var diskhon.
"Man skulle kunna säga att det rätt ofta blir tårta på tårta i bröllopstider, om du fattar vad jag menar..."
22.37: Vaknade imorse, och tänkte att - minsann! Om jag klarar av att resolut stå och slå baseballträet i tre timmar i sträck utan att få träningsvärk, så måste mina muskler ha genomlevt en jungfrufödsel och massproducerats utan någon som helst ansträngning från min sida. Lunkade ut i köket och tog ut juicepaketet ur kylen. Armen började skaka helt okontrollerat och juicen skvalpade nästan ur paketet trots att locket var på. Vid det här laget är varje rörelse needless to say en pina... Vad har jag gjort för att förtjäna detta?!
Jag menar, att vanliga människor med träningsvärk har syndat ute i skidspåren eller på gymmet behöver man inte direkt vara släkt med Sherlock i ett rakt nedåtgående led för att lista ut, men vad är mitt brott? I tell you what it is, I tell you exactly what it is, en rejäl överdos av tv-spelande är precis vad det är!
Jag vill inbilla mig att jag har träningsvärk i rumpan med, men riktigt så illa är det nog inte. Säg den träningsform som biter på det massiva köttstycket! Nej, jag fruktar att den smärtan har mycket mer att göra med den rekordvurpa jag utförde på skridskobanan imorse. Allt medan femåriga skönhetsdrottningar gled förbi mig i ömsom spagat, ömsom med ena foten över huvudet.
Dessutom har dagens djupa filosoferande fått mig att inse att det håller inte. Det håller verkligen inte. I kid you not. Jag kan bara inte fortsätta hålla på och köpa mango för över 300 kronor i månaden. Särskilt som jag har en inkomst på ~ 0 numera. Fler saker som inte kommer att hålla i en längre utsträckning är att köpa ett till exemplar av Freelove Freeway, bara för att det var små, små fläckar på det första samt att fodralet var lite kantstött. Det var en halv Don Rosa-bok det, borta i ett vips. (Faktiskt inte borta alls ännu, särskilt m. tanke på följande mkt dystra ruta):
03.18: Det jag kommer göra nu är inte vidare kvinnligt - eller ens mänskligt - men so be it. Bluuuuöööäääärgh, dreggel överallt, panna mot bordskant, luftburen persikokärna över rummet pga vredesmod och utmattning, mangoskal fastklistrat under högra strumpan efter oförsiktig nedsättning för en halvtimme sen etc etc etc.
Har spenderat hela natten och hela mitt tålamod åt att försöka slå tio homeruns i rad i Wii Sports. Vilket blir en rätt enerverande sysselsättning när man hela tiden envisas med den i det närmaste omänskliga bedriften att slå åtta stycken i rad, och sedan dutta till den nionde bollen i 45-gradig vinkel.
Men nu har jag ro i sinnet. Jag må ha offrat mitt högra knä, mina hälar, mina överarmar och mitt förhållande i processen, men det var det ju såklart värt. Annars intet nytt på västfronten. Jo, jag har köpt mitt tiotusende exemplar av Don Rosas "När Yukons hjärtan glimmar".
Jag ska förresten inte alls bli animatör. Eller filmregissör/fotograf (HAH! Som att!). Eller journalist. Eller författare. No no no, jag ska bli Kalle Anka-tecknare.
Joakim. Gullan. Flinthjärta. Triangeldrama i Klondike. Jag ska hålla er uppdaterade! (Ja, Gestapo brukade faktiskt kontakta mig för att få inspiration till nya tortyrmetoder... Varför undrar du?)
03.15: Kanske världens bästa låt. Och att kunna säga det trots orden "stoned me just like jelly roll" och det faktumet att jag tvingades vakna till den i morse efter fyra timmars sömn säger väl en hel del.
Just nu är jag rätt så bitter i alla fall. Fast Röksvamp var i och för sig i sitt essé ikväll... (det är sjukt ryggradslöst av mig att ens känna vid hans existens efter hans upprepande förolämpningar av grov natur men);
Röksvamp säger:
men du bara kastar bort mig på detta sätt. glömd som ett tio-tjugotal godispapper utfallna genom ett hål i dina jofabyxor.
Varför ser jag mer ut som Plumpy the chubby midget än någonsin efter alla dessa dagar i total utopi tillsammans med naturen och hälsan? Idag har jag kommit fram till att min mage består av ett par rätt paranoida tullarbetare. I 20 års tid har ett skepp kommit lastat med socker och sötsaker och fett och... blandningen som uppstår när alla de tre ingredienserna möts i en enda sörja, men som ni andra (åtminstone ännu levande) inte skulle känna igen vid namn.
Och helt plötsligt kommer så nyttiga middagar, färskpressad juice och frukt körande längs vägarna... Vad ska de stackars unghingstarna till tullare ta sig till? Naturligtvis inspekterar de misstänksamt fordonet. Lyfter på motorhuven, sparkar på däcken, spanar efter svarta sopsäckar i bakluckan... Och fastän de inte hittar felet, så förstår de att det är någonting som inte står riktigt rätt till med förarens glättiga leende och okaraktäristiskt hurtiga uppsyn.
Så låter de tillslut ekipaget köra vidare, och den samvetsgranne yngligen sluter upp med tullchefen som fortfarande står kvar vid den öde spärren, och konstaterar lugnt:
"Ni lät dem alltså passera."
Så tar den lönnfeta chefen ut halmstrået ur munnen, tittar efter matlasset som försvinner i ett rökmoln borta vid horisonten, kisar med ögonen, och svarar tillslut:
"Nej." Här vänder sig chefen mot den rättfärdige, förfärade mannen, och med en blick som utmanar honom till motsägelser tillar han: "Jag skickade dem till Midjan."
"Men Sir! De var ju oskyldiga!" ropar yngligen förskräckt.
"Kanske det", svarar chefen lugnt, och återupptar sitt stillsamma halmstråtuggande. "Kanske inte. Midjan är ett sånt pass stort ställe... Ingen kommer någonsin att hitta igen dem där ändå. Och vem vet vad som väntar på andra sidan? 'Kalori-förbränningen' tror jag att de kallar det... Låter det mer humant kanske? Nej, min vän, deras öde må vara dystert, men det har stått skrivet i stjärnorna sedan begynnelsen."
"Men Sir..."
"Inga men." Chefen tystnar, och lystrar efter det svaga ljudet av ankommande, skrangliga vagnshjul. "Kom nu, det låter som om vi är på väg att få gäster. Igen."
00.31: Alltså. Att det ska vara så svårt att få ändan ur vagnen, och ljuga ihop planeringen?! Det är som att mitt åkdon är inrett med mjuka sammetskuddar, och att Cupcakes latinamerikanska älskare (mejslade ur granit) ligger utfläkta på dem och skalar vindruvor åt mig, medan den guppiga vägen nedanför är blöt och lerig och hård. Och till råga på allt har jag satt mig på fussili-Jerry, så min rumpa välkomnar inte direkt några andra underlag än min uppblåsbara sittkudde med öppna armar.
Nåja. Kan alltid trösta mig själv med tanken på att jag åtminstone kan försörja mig själv på mitt pokerspelande... ja, i säkert 15 dagar eller så. Betydligt mindre än så om min börs är lika (s)lösaktig som jag är.
Alltså. Jag gillar ju Don Rosa. Gillar-gillar. Men gillar jag verkligen honom 700 kronor-mycket? Vänligen välj ett alternativ nedan:
1. Just when I thought you couldn't get any dumber, you go and do something like this... and totally redeem yourself! Köp dem! Vi vet båda två att du inte är fullt nöjd med din tillvaro förrän du har möjligheten att rub your precious belongings i andras ansikten. Tänk så mycket glädje Freelove Freeway-singeln gav dig, fastän du inte har spelat den - eller knappt tagit den ur fodralet - ännu bara pga skrytvärdet (som du å andra sidan sannerligen har tagit tillvara på). Tänk på alla fina moments du haft tillsammans med karln genom åren. Tänk för Guds skull på samlarvärdet om bara några år!!!
2. Köp bara tvåan, eftersom du på så vis äntligen får ditt favoritskämt i heeela världen (dvs "Take that, you dirty rat! Take that, you dirty little rat! And that! ... and that! And that's my last left-over white castle, I'm afraid") i tryck. Plus att vi båda två vet att du bara vill ha ettan på grund av nån löjlig samlarinstinkt... Och att den dessutom riskerar att tona ner glorian runt hela Dons uppenbarelse, om den nu inte skulle hålla samma höga klass som resten av hans serier being his first and all...
3. Lägg ner pengarna på bordet, stoppa händerna bakom huvudet, och backa långsamt därifrån...!
4. Köp dem inte... Jag gör det åt dig!
... Och stoppa pressarna!!! Bombshell bloggar igen!
02.15: Jaha. Nu vill jag citera något jättemycket, men detta något ligger på mitt skrivbord hemma i Umeå, och ingen annan tycks ha förstått sig på dess storhet, så...
Den sorgliga figuren Don Quijote,
har att skipa rättvisa på sin lott.
Besatt och galen av ridderliga myter,
läser böcker tills förståndet tryter.
Ser världens orättvisor som sitt kall,
beger sig på jakt efter moraliskt förfall.
Medför rustning, springare och lans,
lämnar bakom sitt förnuft och sans.
Iförd övermod och hjälm av papper,
är vår hjälte lika huvudlös som tapper.
Precis som i sagorna följer på färden,
en lojal vapendragare mot fiendehärden:
Sancho Panza, historiens realist,
kunde lika gärna ha varit masochist.
Ty han är den som får ta alla smällar,
när duon sig till problemen sällar.
Tomma löften om guld och kungariken,
leder till att Sancho känner sig sviken.
Han börjar ifrågasätta deras levnadssätt,
när nederlagen haglar titt som tätt.
Sancho Panza Don Quijote varnar:
”Dina ’jättar’ är blott väderkvarnar,
slotten endast värdshus av simpel dager,
din ’stolta’ springare är gammal och mager.
Fierabras balsam botar inga sår,
reducerar snarare livet med ett par år.
Och jag undrar om din käresta ens,
är medveten om din existens?”
Möter motstånd från fiender och samhället,
- varför inte uppmuntra honom istället?
Ty bör man hindra hindrandet av brott,
är galenskap så fel, när ändamålet är gott?
Och kanske är det så att det i alla tider,
bör finnas någon som för rättvisan strider!
:)
01.36:
Har träningsvärk i armarna efter ett par dagars mkt intensivt Wii-spelande. Snorre vinner knappa segrar i baseball och bowling, medan jag fullkomligen briljerar i tennis och golf. Tyvärr leder Snorres sårade, manliga stolthet och min brist på självinsikt till att det blir bra många fler dueller i de ovanstående än de sistnämnda... Å andra sidan hade jag också vunnit om jag hade haft storspelaren Tim Canterbury i mitt lag, istället för den något fetlagda David Brent som med blandad framgång försöker imponera på kamerateamet (som vanligt).
Spontan lista över livets plågoandar:
* När man efter över fem år i branschen fortfarande inte kan skölja av disken utan att vattenstrålen i ett obemärkt ögonblick ska studsa mot skedens rundning och blöta ner hela tröjan.
* Motvind.
* Folk som knackar på dörren före utsatt tid, och på fullt allvar förväntar sig att man ska ta emot dem med öppna armar, och inte alls springa omkring halvnaken och fräsa som en skållad katt med vansinneshår och doft inspirerad av soptipp.
* Tjat.
* Bussar. Försenade bussar. Bussar som är i tid när man inte på långa vägar är det själv. Passagerare som står och troget väntar vid hållplatsen tio minuter innan avfärd, men som långsamt börjar klämma på en ansenlig mängd fickor på jakt efter busskortet när det väl är dags. Dessa återfinns såklart alltid först i kön (särskilt om vintrarna). Den nollställda blicken typ oförstående höna som vandrar mellan chauffören och kortavläsaren, när den sistnämnda börjar tjuta eftersom kortet gick ut 1977. Se föregående kategori för art-tillhörighet.
* Att man inte kan göra någonting åt felskickade mail/sms av mkt pinsam och avslöjande art, utan obönhörligen
tvingas invänta världens undergång. (Och inte ens kunna trösta sig själv med tanken på att man åtminstone är Bruce Willis while doing it)
* Att glömma bort saker.
* Nej förresten, ovanstående punkt är inte alls särskilt smärtsam eller frustrerande. Den obligatoriska insikten i efterhand, däremot, är av en betydligt bråkigare och mer omedgörlig natur.
* När man har legat och försökt sova för länge, att man når den kritiska punkten där det inte spelar någon roll hur man ligger; det värker lika mycket i alla leder ändå. Det är dessutom obligatoriskt att åtminstone inbilla sig att varje position kommer att leda till nackspärr morgonen därpå.
* Att inte kunna blockera folk på MSN utan att starta enorm kedjereaktion (dvs blockering av oskyldiga, eftersom man är för ryggradslös för att ta risken att den drabbade ska få reda på sitt öde via skvaller... När det egentligen är uppenbart att ingen gillar personen i fråga, utan alla vill innerst inne bli kvitt den men vågar inte föra ämnet på tal pga blygsam, svensk mentalitet).
* Att förlora.
* Blöta hårstrån som slingrar sig runt fingrarna när man duschar, och sedan intar skepnaden av omedgörliga iglar.
* Kaffe.
* Att slå i lilltån. Otrolig mängd smärta koncentrerad till en mkt liten yta.
* När man får en fråga som man egentligen kan svara på, men där svarets karaktär av en eller annan anledning inte kan övertalas till att vakna från sin djupa slummer i hjärnans mörka del och kliva ut i ljuset. Istället kommer man (lönlöst, kan tilläggas) att fundera oavbrutet de närmsta timmarna, och slutligen välsignas med svaret en solig eftermiddag fem till sju månader senare, när både sammanhanget och frågeställaren är ett minne blott.
* När man ägnar en alldeles för stor del av sin dag till att fundera på den mkt självdestruktiva frågan om man verkligen betyder lika mycket för vissa personer i deras ögon, som de gör i ens egna.
* Att lägga ner väldigt mkt tid och omtanke på någonting, redovisa det för allmänheten, mkt framgångsrikt (till en början) övertyga sig själv att den totala bristen på respons beror på att ingen har skådat det ännu, tills tillräckligt många timmar har flutit förbi för att man måste tvingas acceptera sitt nederlag, alternativt söka hjälp för sina grava förnekelseproblem.
* När telefonen ringer mer än tre gånger på en kvart.
* När telefonen inte ringer en enda gång på typ två veckor (värre).
Fler förslag?
Tillägg 01.49:
* Att Bombshell inte alls tyckte att Ronaldinho var fulare än Rooney.
20.37: Haha. Hade precis the munchies för obestämd sak i matväg. Strosade in i köket och fick syn på en herrans massa vindruvor, bananer och apelsiner. Mmm, fruktsallad... Frostig, svalkande, underbart god och nyttig fruktsallad... Sen kom jag på att jag fortfarande hade kvar lite jordgubbsglass, och tog det istället.
Jag fick nyheten, kokade ursinnigt och drämde näven i bordet så det gick itu, lyckades svälja allt förtret (min hals påminde om valfri vattenslang ur Tom och Jerry), och gick vidare med mitt liv. Men nu kan jag inte hålla det inom mig längre, det måste ut! Enligt en undersökning bland 4000 kvinnliga sportfans utsåg rungande 34% min älskade Rooney, tillika dynamitknippe, till världens genom tiderna fulaste idrottsman!!! Vilket förnedrande slag mot hunklistan! Vilken livsexenstiell kris! (Och i) vilken värld är Ronaldinho sny - förlåt - mindre ful än Rooney? Till och med min antagonist i hela karlfrågan, Bombshell, måste väl hålla med mig på den här punkten!
De vilsna själar som röstade kan uppenbarligen inte ha sett matchen mot Tottenham förra veckan, that's all I'm sayin'. Först förlorade Rooney en närkamp i straffområdet mot en Tottenham-spelare, och slungade liggandes sin påk till ben efter honom. När han så missade formligen flög han upp igen, fixerade spelarens försvinnande ryggtavla med en enda vansinnig Terminator-blick, och började springa.
Jag vet inte vad ni eller Tottenham-spelaren i fråga tycker, men personligen hade jag hellre haft en blåmålad Mel Gibson med tillhörande armé jagandes efter mig, än denna rabiata brittiska tegelvägg. Med eld i blicken såväl som baken sprang han i kapp sin motståndare, och han hade nog inte kunnat kapa honom mindre regelrätt om han så varit utrustad med en yxa.
Några minuter senare blev han förstås utbytt, eftersom ett sådant kraftpaket snarare hör hemma i ett rum med madrasserade väggar än på en fotbollsplan, och det formligen steg rök ur öronen på honom när han ursinnigt gjorde sin sorti ut från planen. Någon orädd stackare klappade honom uppmuntrande på axeln på vägen ut, vilket förmodligen var det sista hans fingrar gjorde i det här livet. Fascinerande temperament! Oändligt fascinerande!
Mot slutet av matchen fick van der Sars näsa ett Gevalia-besök av ett knä, så om en nyinspelning av den blodiga hiss-scenen i The Shining är aktuell, look no further! (Mitt hår kan spela huvudrollen till och med). Eftersom United redan gjort alla sina byten var de tvungna att ställa stackars mittfältaren John O'Shea i målet. Ferdinand lade en inte fullt så juste passning rakt till Tottenhams anfallare, vilket resulterade i att han blev helt fri. En något klumpig och inte helt genomgraciös utrusning senare så hade John O'Shea faktiskt räddat dagen. Kameran klippte till läktaren, där Rooney satt tillsammans med Ronaldo och gapskrattade åt sin stackars vilsna lagkamrat. Och exakt där blev jag kär all over again.
Och ikväll ser jag, och en obehagligt stor del av det svenska folket, The Ark kamma hem segern i delfinalen i Melodifestivalen. Det blir nog bra!
02.34:
Heeeeey, that's me!
22.57:
Jag har insett att jag faktiskt trivs i mammarollen, och tur är väl det. Ja, man kan säga att jag blir med tv-spel snabbare än vad Scarlett hinner bli gravid, och det säger ju inte lite eftersom Marias jungfrufödslar bleknar i jämförelse! Varje torsdagsnatt när det kommer ut nya spel för nerladdning till Brent (vårat Wii), så sitter jag och Snorre spänt på sängkanten och kramar exalterat varandras händer och strålar med hela ansiktet. Och igår kom den största överraskningen hittills; Super Mario World! Hurra! Jag vet att man inte ska favorisera något utav sina barn, men... Titta bara!!!
Nigel säger:
fan jag undrar hur mycket jag har gått ner i vikt de senaste veckorna. ett stycke uppblåst blindtarm och typ fem mjölkpaket hår
Nigel säger:
har börjat klippa tånaglarna oftare också
Chubby little loser säger:
hahaha
Chubby little loser säger:
fem mjölkpaket hår
Chubby little loser säger:
du!
Chubby little loser säger:
jag har två uppdrag åt dig
Nigel säger:
nej, jag kan inte fixa tillbaka håret från frisörsalongen, och nej, jag pallar inte sy en peruk till dig
Whippe säger:
men iofs, det säger jag till en som hade CY i nappflaskan
Whippe säger:
(som var konstruerad av taggtråd)
Det var förbanne mig det finaste jag har hört sen jag konfirmerades...! Vill du ha ett fikon?
04.40: När jag kommer hem till Umeå så vill jag...
... gapskratta med, åt, och tack vare Bombshell.
...ha Stolthet och fördom-marathon med Bombshell och Cupcake, när den sistnämnde förhoppningsvis är mycket bitter eller fnittrig.
... att Toff kanskekanskekanske ska komma upp och hälsa på, så att vi med gemensamma krafter kan tvinga Bombshell att genomlida ett The Office-marathon.
... höra Korken skratta.
... krama världens finaste Halp. Ofta.
... spela Wii tillsammans med Röksvamp.
... förolämpa Nigel.
... utmana Tokstolle/Cherry Darling på en muntlig duell. To the death. Förhoppningsvis blir det en ny brottningsmatch med.
... kora den slutgiltiga segraren i Pro Evolution mot Lost efter snart ett år av obönhörligt skryt från båda parterna with nothing to show for it.
... ha snöbollskrig mot Pjoller, just like in the good old days.
... wipe that smile off of Pinball wizards face, BOY. Har inte riktigt bestämt mig hur det ska gå till ännu, är bara i mkt harmlösa fas ett på Glenn Close-skalan.
... spela NHL mot Colagömma, och åka på tillhörande, obligatoriskt stordäng.
... bli väckt av Klanton på värsta tänkbara sätt. Han får också gärna komma inklampandes i de mest opassande stunderna, vara huuur galet oförskämd som helst, och äta upp hela skafferiet utan att fråga, som the charming ogre han är.
... att Snorre ska stappla av tåget tillsammans med mig, och se minst lika sliten, frustrerad och ursinnig ut som jag kommer att göra. Och jag vill att Izla ska se lika förskräckt ut som vanligt när någon karl tar sig friheter med henne, som om hon vore Englands drottning och någon fräck sjuårig pojke precis lyft på hennes kjol.
... se på film med Lirre Kay. Baka med Lirre Kay. Prata skvaller med Lirre Kay.
Sitta på Herminators rum och se på tv-serier och spela Xbox 360 hela nätterna.
Kul va? ... Och just ja, skaffa jobb och ta ansvar och bli vuxen och hela den där biten med mummel mummel. (Ser mig om efter snö och följande gömställe samtidigt som jag pratar)
16.02: Jag förstår mig verkligen inte på de som spelar gitarr tills fingrarna blöder. Mina stackars fingertoppar är alldeles möra efter att ha gett gitarren (och mina grannar) en rejäl omgång av Abandoned love, Tangled up in blue och Freelove Freeway, men det är inte ens ett litet jack efter strängarna i dem. Får helt enkelt auktionera ut mina fingeravtryck till mördare på Ebay eller nåt, för jag kommer minsann inte att ha någon användning av dem själv.
Är för övrigt tydligen jättejättejätteviktigt att jag ska vara redo att fara i samma stund som Snorre och hans mamma återvänder. Nu kommer Snorre bli saligt glad över att få veta att jag minsann inte hörde telefonen ringa eftersom jag satt och lyssnade och sjöng med i Disneylåtar för fulla muggar.
Update: Det blev han.
22.14: Glömde att säga det senast, pga svindlande lyckorus och glädjeparader på gatorna, men jag har faktiskt levt helt exemplariskt idag! Klev upp flera timmar tidigare än vanligt, åt redig frukost (naturligtvis inte redig som i typ havregrynsgröt, utan snarare åt det mer ödmjuka hållet typ mackor med bananskivor på), cyklade iväg till ishallen, åkte skridskor till Tenth avenue freeze-out live och spelade lufttrummor hellre än väl (kan numera inte gifta mig med varken Erik på Manufrogs support eller någon av de stackars satar med men för livet som befann sig i A-hallen idag), cyklade hem, drack juice som någon annan renlevnadsmänniska, tvättade, mottog några mkt goda nyheter om att min minicykel äntligen är just min minicykel (!!!) och har varken köpt eller ätit något onyttigt idag etc etc. Hurra!
Snart vankas hemkomst till Umeå förresten. Ska bli kul att komma hem och träffa vänner och familj igen och busa med myshunden tills jag ligger helt utslagen i backen medan hon springer och studsar omkring lika outtröttligt som en duracellkanin. Och om allt går som planerat kommer jag dessutom att träffa Sun King en kort sväng när tåget stannar i Stockholm. Men innan dess väntar en prövning värre än en 40-årig vandring i öknen, då jag och Snorre på något vis - utöver den vanliga packningen - ska forsla skridskor med diverse tillbehör, mitt Wii och Playstation 2, en stationär dator och en cykel i 120 mil med våra bara händer och ett trytande tålamod.
Mmm. Saknar Skål. Ska hedra den kommande arbetslösheten genom att se hela säsong två när jag kommer hem. Kan verkligen inte förstå hur i hela fridens namn jag knappt kan ha sett någonting av Sam och Dianes stormiga förhållande...! Det skulle vara som... som att... som att skumma igenom Borta med vinden, och bara läsa de förskräckliga delarna där Rhett inte figurerar! Hemska - mkt orealistiska - tanke!
Bilden ovan demonstrerar för övrigt "hej jag trodde att jag äntligen hade kommit över dig, men att döma av mitt hjärtas vilda bultande och att knäna viker sig under mig nu när vi ses för första gången på flera månader, så är fallet uppenbarligen inte så trots allt" till fulländning. Ja, självaste Rick Blaine uttryckte det inte på ett bättre sätt när han stormade ut från sitt kontor för att ge Sams pianospelande en riktig dänga, men halvvägs kom av sig alldeles pga uppenbara anledningar.
Haha. Rolig grej i - mkt underskattade - Frasier igår. Alla konstiga ställen som Roz hade haft rajtan-tajtan på råkade komma på tal under en lek, till de övrigas förfäran. När Roz förklarade sig med ett "What? I went to college, and was only trying to find myself!", så svarade Niles oändligt fyndigt med "You should have looked under the nearest man!". Hihihi.
Jag vill ha en uppdatering av Wanker nu på studs förresten! See to it, BOY!
18.01: Snorre är en stor glädjedödare. Frågade mkt oförskämt "Drack du inte hallonsoda i söndags?" och "Men vårat glasskrig då?", och tog på det stora hela upp frågor som i ärlighetens namn aldrig hade behövt se dagens ljus. Ja, det där glasskriget ja. Något av en svart fläck i mitt register, så att säga. Det har i det närmaste doppats i svart bläck och sedan rullats omkring i olja, faktiskt.
Det hela började under en vit (dvs sockerfri) kväll häromdagen, när jag och mitt valspäck låg utsträckta över sängen och tittade på Frasier. Helt utan förvarning trädde så Snorre in i rummet, med en - mmm, lyssna på detta! - kolaglass i famnen. (Punkt #6 på listan över saker jag älskar som ryckts ifrån mig - trippelkola från Hemglass) Utan att ta någon som helst notis om min hungriga blick slog han sig ner på sängen intill mig, och återupptog tittandet som om ingenting hade hänt!
"Snorre!!!" ropade jag bestört, eftersom vi hade delat på kostnaden när vi köpte glass senast, trots att det slutade med att han åt upp 2/3:edelar. "Ge hit!"
"Näääue"! ropade han till svar, och det grötiga medeltidslätet som skulle föreställa skånska förstärktes av att all glass höll på att trilla ur munnen på honom.
Jag nickade tankfullt, svalde allt det förtret som det kvinnliga temperamentet kan ge upphov till då och då, och lutade mig tillbaka mot kudden. Sekunden senare flög jag över honom som en attackerande tigrinna och slog glasspaketet ur händerna på honom. Sedan följde en vild brottningsmatch, typ James Bond vs skurk med planer på världsherravälde, som tampas omkring på marken och turas om att sträcka sig efter pistolen en bit bort.
Efter många om och men lyckades jag greppa tag i skeden, och gröpte upp en hög med glass på den. Snorre skrek sitt förskräckta gris-på-väg-till-slakteriet-skrik, och puttade till min arm så att jag fick mer glass i ansiktet än i munnen. Sedan lyckades han successivt arbeta mig bort från glassen, och nånstans däromkring brottades vi omkring så mycket att paketet tippade åt sidan och började rinna ut över kuddarna.
Tillslut lade Snorre till sig en air av spydig dagisfröken med storhetsvansinne, och sade med en allvarlig och vuxen min att bråket genast måste upphöra, varpå han ställde ner glassen på golvet vid sängfoten.
"Men nu smälter den ju bara!" ropade jag skärrat, medan han tröstande och lugnt lade mig tillbaka mot kudden, som om jag var en kvinna i svår chock (vilket inte var särskilt långt ifrån sanningen alls faktiskt).
"Hellre det än att du får den!" svarade han, varpå jag lade armarna i kors och surade. Sekunden senare förflyttade sig 195 centimeter massa genom luften, dök huvudstupa ner vid fotändan, och sedan susade karlelände och kolaglass in på toaletten och låste dörren om sig innan jag överhuvudtaget hunnit blinka.
23.34: Jag har hittat en ny passion här i livet, som ska ersätta alla mina andra, något onyttigare, sådana. Faktum är, att bortsett från en och annan gammal caramint som slunkit ner av bara farten, och en försvinnande god mazarintårta, så har jag inte så mycket som tittat åt socker sedan i torsdags eller dyl.
Min lilla selleri i vardagen är nämligen Stolthet och fördom-fanfics numera. Vanan att gå omkring och morra "För bövelen, den mr Darcy!" och att med överdriven engelsk överklass-accent säga "Lady Catherine de Bourgh" har återupptagits så till den milda grad att Snorre mest går omkring och ser ut att vilja smälla till mig.
Som vanligt kan man inte låta bli att hänföras över den otroliga mängd skräp som Fanfiction.net har att erbjuda. Är det verkligen värt att upprätthålla lagen om yttrandefrihet, när vissa personer bara utnyttjar den på detta makabra sätt, frågar jag mig! Här finns historier om Elizabeth där hon är Englands nya tennishopp, medan mr Darcy är fotbollslandslagets kapten. Eller när hon är fotbollsproffs och han affärsman. Eller - haha - när mr Darcys band Dissolving Prejudice rivaliserar med Elizabeths countrygrupp Forget Pride.
Som tur är hamnar de även på en öde ö tillsammans då och då, och andra gånger gifter sig Elizabeth med honom på bästa Scarlett-manér bara för pengarnas skull. Vi blev bland annat sisådär två-tre timmar försenade till Snorres syster häromdagen, till exempel, bara för att vi hade heeelt olika synsätt på ordet "förberedelse"s betydelse. Jag skulle väcka honom när jag var redo att fara; vilket för honom tydligen innebar när jag hade duschat, medan det i min lilla värld snarare riktade sig mot den smärre tidseon det skulle ta att läsa igenom 26 kapitel ö-romans.
Igår satt jag uppe och ritade på min lilla hall of fame av hunkalicious mancandy till karlakarlar i Photoshop. Just nu består den bara utav två stycken karlar (men sicka karlar sedan!), men när jag är klar planerar jag att ge ett mindre land, typ Liechtenstein, a run for its money. Måste dock sluta falla för karlar i ack så stiliga kråsskjortor, alternativt böja litegrann på tidens moraliska föreskrifter.
Mmm...
"Jag måste erkänna att jag aldrig tyckte att hon var vacker. Hennes hy saknar lyster! Hennes tänder är väl acceptabla - men inget utöver det vanliga. Och vad gäller hennes ögon, som ibland kallats 'vackra', har jag aldrig kunnat finna något märkvärdigt med dem. Dessutom är hon självgod på ett sätt jag har svårt att fördra. Jag minns hur häpna vi blev när vi hörde att hon ansågs vara en skönhet. Jag minns att ni, mr Darcy, sen de besökt Netherfield, sa: 'Hon - en skönhet? I så fall är hennes mor ett kvickhuvud'... Men sen ändrade ni åsikt. Ni tyckte till och med att hon var riktigt söt."
"Det gjorde jag. Men det var bara i början..."
Här reser han sig upp och går långsamt över rummet, innan han vänder sig om mot den föregående talaren med eld i blicken och säger; "Jag har länge tyckt att hon är en av de vackraste kvinnorna jag känner."
Jag har sagt det för, och jag säger det igen! För bövelen, den mr Darcy! Morr!
03.17: Lesslessless (och oooja, vad det här är den barntillåtna versionen). Vad är oddsen liksom? Bara det faktumet att jag är alldeles för brutalt korkad för att räkna ut det är en rätt nedslående tanke. Och heeej vad det här är något som jag skamset kommer att begrava ansiktet i händerna över imorgon. Nästan lika bra att fullborda sitt verk med någon talande låttext eller oförståelig liknelse som jag i detta omtöcknade tillstånd kommer finna oändligt finurlig, men som kommer få andra att kasta sig över pepparsprayen och knogjärnet, och be en stilla bön om tidsuppbådelse för att hinna låsa dörren om sig, imorgon.
Nä. Riktigt så lågt ska jag nog inte sjunka. Ikväll i alla fall. Otroligt egentligen, hur man kan bibehålla en sådan mängd självrespekt när man krälar omkring i reningsverkets smutsiga bassänger med fågelskit i håret.
Tokstolle säger:
Om en kvinna tar en man på hälen så måste han sätta sig ned och lägga någon rysk tegelstenslitteratur i knät. Men för att en man ska klara samma sak med en kvinna måste han var något av en anatomisk orienterare!
Anonym säger:
finns det nått värre än att vara en ensam tjockis i mjukisar som kommer och handlar godis 23.45 på en jävla fredagkväll!
Anonym säger:
herregud, man kan ju vinka bort sitt socialliv för mindre
Och så här ser jag ut när någon vill diskutera ett personligt problem eller tala med känslor med mig (och större tiden däremellan). Fast jag är ju inte direkt lika söt, what with all the avföring från alla sorters arter som jag är insmord i och det.
17.09:
Racial... so...
Alltså, Bombshell my löööv.
Happy bubbly one säger:
vad man själv skulle ha valt att operera?
Bombshell säger:
alltså fettsugningen är ju given hahaha
Happy bubbly one säger:
hahaha
Happy bubbly one säger:
skulle precis skriva det
Happy bubbly one säger:
give me one of those and I'm outta here
Happy bubbly one säger:
fast då innebär det ju att den där vidrigt äckliga läkaren (dr perlman) ska öppna upp rocken och beskåda hela härligheten
Bombshell säger:
HAHAHHAH! och du tycker jag är ett freak som kommer ihåg vem som var vem i romy och michelle och du vet vad doktorerna på extreme makeover heter!
Bombshell säger:
ja alltså varje gång han öppnar rocken och börjar rita med sin röda penna så tänker jag alltid "om det där var jag så skuile han få doppa mig i röd färg"
Happy bubbly one säger:
HAHAHAHA
Bombshell säger:
GAH!
Bombshell säger:
har du sett på aftonbladet!
Happy bubbly one säger:
va?!
Happy bubbly one säger:
näe?
Bombshell säger:
"Sista Harry Potter släpps i juli, Rowling : två karaktärer kommer att DÖ"
Bombshell säger:
dödar hon Ron så dödar jag henne
Happy bubbly one säger:
JA!!
Happy bubbly one säger:
eller hur?!
Happy bubbly one säger:
haha
Happy bubbly one säger:
"barn rövas bort från sina sovrum"
Happy bubbly one säger:
"terrorlarm"
Happy bubbly one säger:
"TVÅ KARAKTÄRER KOMMER ATT DÖ!!!!!"
Happy bubbly one säger:
- AAAARGH!!
Anyway. Allas våran nummer ett på hunklistan fyllde ju år igår, så om man skulle ta och hedra det genom att officiellt kora vinnaren lite senare idag? He won't mind the delay, I'm sure. Haha, plus att Kicki och jag verkligen lever ut den här tjuvlyssningen på riktigt.
23.40: Hopplöst, I tell you, absolut hopplöst. Jag vill så väl, att om välgörenhet bara varit min grej så hade hungersnöden här i världen sedan länge upphört... Men under dessa olyckliga omständigheter är det med djup sorg i hjärtat som jag tvingas meddela att chokladbollar förvandlats till hårdvaluta i detta hushåll. Ja. Det är sant. För fem minuters ryggkliande tvingas jag planera om hela min garderob.
Å andra sidan lyckades jag och mitt utmanande, höjda ögonbryn kontra med en ny deal. Så för blott fem minuters extra ryggkliande så kommer Snorre att försöka övertala sin mami att låta mig köpa min/Snorres/Snorres mammas särbos sweet beloved minicykel. Jag älskar varenda millimeter av dess banangula, lite rostiga kropp, och dyrkar marken som den rullar fram på (förutom när det är uppförsbacke eller motvind. Men det behöver jag iofs inte oroa mig för längre, ty jag har avlagt ett dyrt och heligt löfte att aldrig mer cykla under sådana omständigheter, eftersom det bara kommer leda till tårar, blodigt dåd och sedan landsförvisning).
Men för att göra ett långt, osammanhängande, ivrigt svammel till... kort, osammanhängande, ivrigt svammel, så; that bike is gooorgeeeooouuus!
Ja i alla fall, för att återvända till hela katastrofområdet som är mina nyttighetsplaner, så köpte jag som bekant en massa kiwis för att dämpa begäret. Först visade det sig såklart krävas arbetslivserfarenhet från typ Nasa för att manövra ut kiwin ur skalet... Vilket såklart resulterade i att jag antingen orsakade livshotande skador i handflatan med skeden, eller att frukten gröptes ur och flög i en graciös båge över rummet, eller att jag tillslut gav upp de fruktlösa (öhö) försöken och började äta dem med skal och allt.
Och jag som framtills nu mkt framgångsrikt inbillat mig att mina läppar blivit hårda som pansar efter sommarens lilla ananasskörd, fick bittert tänka om när kiwin plötsligt badade i blod. Tillslut tvingades jag buttert stampa ut i köket och lindra smärtan med den enda basiska födan jag kunde lägga vantarna på, vilket - tro det eller ej - var ännu en chokladboll.
Nä fy tusan. Det enda kiwis duger till är att gnugga det resterande skalet i ansiktet på en halvt sovandes Snorre... att kasta dem över rummet på honom fungerar iofs också, om situationen (av olika anledningar som jag inte tänker gå närmare in på) tycks kräva att man håller sig på avstånd.