Snorre Bråkmakare



Jag gillar mycket här i världen. Godis. Borta med vinden. Robbie Williams. Beatles, Springsteen, Simpsons, Skål, Seinfeld och så vidare... För att fortsätta med denna uppenbart goda smak, så kan jag vidare erkänna att jag gillar Snorre.


Haha, snacka om att det där lät fel. Snart börjar jag väl i min exaltering säga klassikern att jag älskar KISS också. Därför känner jag att jag måste tillägga att jag gillar Snorre, karlakarlen alltså. Också. Hehe.



Snabbfakta Historia Citat Bilder

Snabbfakta om Snorre:

Ålder: Blir rimligt att mäta i hundår i det här fallet, så strax över 3.
Längd: Hur var det nu? Om han ska gå från England hit, så måste han doppa foten i vattnet en gång. Tall, dark and handsome är en sak som är säker i alla fall.
Specialförmåga: Att, tack vare sin längd, kunna se över molnen ifall jag befinner mig i fara. Också kan han röka under tillfällen som man inte trodde att det kunde vara möjligt. Skulle han ramla nerför ett stup skulle han bekymra sig mer över att tändaren inte vill bjuda på någon eld, än marken som närmar sig.
Musiksmak: 9.5/10 (Onkelkonkel? Schnappi?!)
Filmsmak: 4/10 (Får tröstpoäng för Blåsningen och Stolthet och fördom)

Läst Borta med vinden?: Nej

Upp


(En kärleks)Historia:

Vi träffades på Beatlesforumet på... ahem... LunarStorm, pratade vidare på ICQ och i längden MSN, och det tog kanske två-tre veckor innan den mycket svåråtkomliga, petiga och känslokalla Anna att bli upp över öronen förälskad. Herregud, han var ju så fräck, retsam, rolig och svåråtkomlig att jag inte kunde låta bli att bränna "Rhett" i pannan på stackarn, och då spelade det ingen roll att vi bodde i varsin ände av korvlandet Sverige. Det var Snorre Bråkmakare jag ville, och skulle, ha! Faktiskt något av ett framsteg. Hade i och för sig ingen aning om hur han såg ut - hade faktiskt aldrig ens pratat i telefon - men han fanns åtminstone på riktigt, och var inte bara en påhittad bok- eller filmkaraktär...

Nå, eftersom jag är en elev av den gamla skolan så var det han som skulle ta det första steget. Jämställdhet i all ära, men inte fan kan tjejer gå omkring och ta initiativet stup i kvarten! Det är nämligen som de säger i Sex and the city - om en kille är efterhängsen så är det en söt och charmig romantisk komedi, om en tjej är det så spelar Glenn Close huvudrollen.

Men eftersom hela karlsläktet ofta är inkapabla idioter när det kommer till kärlek - och Snorre tycks inte vara något undantag - bestämde jag mig för att hjälpa honom lite på traven. Jag slog på charmen på full effekt, lät helt och hållet bli att skicka några bilder eftersom de är kända för att ge motsatt effekt, lekte svåråtkomlig och försökte till mitt yttersta att göra honom svartsjuk... helt i onödan! Efter över ett halvår var han nämligen fortfarande sådär retsamt oförälskad. Innan jag visste ordet av det hade jag övergivit alla tidigare principer om karlinitiativ och svåråtkomlighet, och tagit på mig hårdhandskarna. Det jag gjorde var ingenting annat än en så kallad "Scarlett O'Hara", det vill säga ondska i dess renaste form. Till att börja med avslutade jag vår relation "själsfrände" på Lunar. Och sicken effekt det fick sedan, må du tro!

Karleländet hade inte synts till på MSN på flera veckor, men bara tio minuter efter min ogenomtänkta handling plingade det till, och Dr Robert dök upp i det högra hörnet. Med en självdisciplin och svåråtkomlighet som varken skådats förr eller senare ignorerade jag hans entré fullständigt. Inom kort ploppade hans fönster upp. Jag tvekade, blundade... och tryckte upp det.

"Vad håller du på med?!" stod det.

Att döma av antalet fråge- och utropstecken (som jag av barmhärtighet har besparat er) var han inte på ett strålande humör direkt. Utmärkt!

"Tja, jag spelar lite gitarr och så... själv då?" löd mitt mycket nonchalanta sluga svar, som jag skrattade högt åt (om än lite gällt, eftersom det kändes som om jag precis förolämpat en psykotisk galning till filmskurk typ Dennis Hopper, när jag var fastbunden med dynamit och han höll i avtryckaren). Men ärligt talat - hur häftig lät jag inte? Satt som mest och väntade på att den brittiska underrättelsetjänsten skulle ringa och erbjuda mig arbete, då svaret kom:

"Nej, nej. Vad FAN håller du på med?!"

Oups. Nu var det inte lika roligt längre. Den tillfälliga galenskapet och ruset från den egocentriska trippen lade sig dunkelt tillrätta, och istället stod jag osäker och rådlös. Och under sådana omständigheter är det faktiskt int eså konstigt om ett och annat misstag begås, eller om man i ett obemärkt ögonblick råkar bekänna sin odödliga kärlek och beundran.

Nu i efterhand kan jag dock finna en viss tröst genom att outtröttligt relatera till Mr Darcy, men då det hände kände det faktiskt rätt trist att bli avvisad. Dock bedyrade jag lättsinnat att det inte var någonting att göra åt, kvittrade "hejdååå-ååå" som Bridgets morsa, blockerade honom, och gick raka vägen upp till rummet och grät mig själv sönder och samma. När det sunda förnuftet tillsist banade sig fram bland värdigheten som låg i spillror och det krossade hjärtat, och påpekade att det trots allt snart var jul, och att jag borde spara några tårar till tevens visning av Livet är underbart så lugnade jag ned mig. Avfyrade därefter i rask takt alla gamla klyschor och klichéer:

"Jag ska aldrig älska igen", "Det är för att jag är tjock! Han hade garanterat älskat mig om jag bara varit smal", "Alla män är svin" etc etc, och sedan förflöt ett par månader då jag slickade mina sår, medan han antagligen försökte borsta ner håren på armarna...

Det gick alltså cirka tre månader då vi inte utväxlade så mycket som ett ord mellan varandra. Sårad fåfänga kräver faktiskt en väldigt lång rehabiliteringstid! Men så återfick vi kontakten, och efter någon månads tid kom det som dramaturger kallar ”historiens vändpunkt” (och jag själv ”stunden då dåren kom krälandes tillbaka”):

”Får en att börja tänka lite… Jag tror aldrig att jag sa det, men jag hade faktiskt vissa känslor för dig också”.

Och precis som att ”Jag hade INTE sex med den kvinnan” och “Korsfäst honom!” anses vara revolutionerande yttranden, så förändrade även Snorres ord hela min tillvaro. Så kom den dagen då vi för första gången skulle träffas, och allting var så perfekt som det bara tycks kunna bli i sagor och mitt liv... Bortsett från två saker (som ironiskt nog inte var särskilt lätta att bortse ifrån):

1) Jag var tillsammans med någon annan (Gud förbjude!)
2) Min ”sista minuten”-bantning hade inte fungerat… den där gången heller.

Fortsättning följer...

Upp

Citat:

[03:35]: Vad sägs om lite... nookie?

[04:00]: Är du sugen på lite... hanky-panky?

Jag kan inte säga "rajtan-tajtan" längre, sedan din pappa kallade det för det!

Jag: "Jag läser dig som om du vore Borta med vinden!"
Snorre: "Jaha, men jag sätter på dig som om du vore en Beatlesplatta"

Snorre: ”Förresten, min syster tycker att du är rolig”
Jag (djupt rörd, nästan euforisk, religiös uppenbarelse av nirvana): ”Näe, har hon sagt det?! Jag tycker att hon är jäkligt kul jag med.”
Snorre: ”Hörde du det Tess?! Anna tycker inte att du är rolig!!!”
Tess: ”Det ger väl jag fan i!”
Jag (förtvivlat): ”Det tycker jag visst det!!! Det gör jag!!! Säg det till henne!!!”
Snorre (resonligt, på gränsen till strängt): ”Anna, det där är min syster du talar om, och jag tillåter inte att du säger sådär om henne!”
Jag (gråtfärdig): ”Sluuuta!!!”

Jag: "Och alla som har läst borta med vinden (vilket lyckligtvis är en hel del, även om majoriteten ligger på 60+ åldersmässigt) håller med mig!"
Snorre: "Så en hel hop med människor med dåligt omdöme tycker jag är perfekt? JIPPIE!"

"BÄÄÄÄÄÄVÄÄEEEEEER!!!"

(Angående en sysselsättning som inte bör nämnas vid namn): ”Du vet hur jag är, tänker alltid på min familj och mina vänner”

Upp

Bilder:



Upp