Pjoller

Snabbfakta om Pjoller: Ålder: Ett utsökt exemplar av den fina årgången -87 Längd: Helt plötsligt längre än mig i alla fall Specialförmåga: Att våga yttra sådana fräckheter som ingen frisk människa i vanliga fall ens skulle tänka sig att ens… tänka Musiksmak: ??/10 (Vettefan faktiskt) Filmsmak: 8/10 Läst Borta med vinden?: Nej

Om alla klassens clowner i alla klasser, i alla städer, i alla länder skulle samlas och rösta fram en vinnare, så skulle Pjoller… inte utnämnas till vinnaren. I alla fall inte till en början, men det skulle visa sig vara ett practical joke, och sedan skulle han ändå få gå fram och motta publikens jubel och titeln ”Tidernas buspojke” (medan Emil otröstligt sprang till snickerboa).

Pjoller behärskar konsten att bete sig misstänksamt till fullo. Han kan fnittra högt för sig själv medan de svarta små ögonen rullar omkring i sina hålor som en vettvillig hamsters, och vägra säga vad han finner så underhållande. Vilket i slutändan alltid visar sig vara att min Lennonkeps (inhandlad i Liverpool, bara i Liverpool, och ingen annanstans än Liverpool) befinner sig antingen:

1) i en blomkruka
2) i toaletten
3) i Pjollers byxor
4) under bryggan i en närliggande sjö

Han var min största fiende under hela högstadiet, och är sjukligt oförskämd mot allt som rör sig (speciellt avvikande folk på bussen, som det pekades på och skrattades åt). Jag minns speciellt ett tillfälle, som kom att lägga grunden för hela våran fiendeskap. Jag trallade omkring ute i korridoren på eget bevåg, då den allra ljuvligaste musiken nådde mina öron. Musiken var förstås signerad The Beatles, och jag tror bestämtatt det var Eight days a week. Jag – och notera detta - sprang in i klassrummet, föste hänsynslöst undan allt och alla som kom i min väg, och såg källan till denna ljuva musik. Radion. Bredvid radion stod Pjoller. Han såg hastigt upp när jag kom in i rummet, och de ivriga ögonen vandrade mellan min exalterade uppsyn och radions högtalare. Så log han långsamt och illsinnigt, och lät sina långa, flinka, tjuvaktiga fingrar sväva just ovanför avstängningsknappen.

Nu i efterhand kan jag säga att jag antar att he never saw it coming. I ena sekunden ville han retas med mig, i nästa hade han blivit omkullsprungen av vattenbufflarnas plötsliga språngmarsch. Med andra ord hade xx(x?) kilo förflyttats över rummet i en förvånansvärt hög hastighet, tumlat rätt in i honom, och slagit omkull honom på golvet. Själv var min klasskompis öde av föga intresse, utan jag såg bara efter så att radion var okej och kunde fortsätta sprida den gudomliga musiken. Och det var och gjorde den. I säkert tio sekunder upplevde jag total eufori. Sedan flög Pjoller upp från golvet, och hoppade på mig med en styrka och en beslutsamhet som jag aldrig trott att han kunde uppbringa. Av ren överraskning, och alltså inte på grund av att han på något sätt övermannade mig (ehem), flög jag också i golvet, med honom över mig. Därefter drog slagsmålet igång på allvar. Det varade i sig kanske lika länge som den nyliga euforin, ty plötsligt backade Pjoller undan, och blängde hatiskt på mig med ursinnigt blixtrande ögon.

För ett kort ögonblick stod vi bara och gav varandra onda ögat med häftiga andetag och knutna nävar, men så rann en mörk, röd strimma blod nedför hans näsa. Han gav mig en sista, mordisk blick i sidled, och försvann sedan in på toaletten. Sedan krälade jag oavbrutet för honom i en veckas tid, och bönade och bad om att få torka bort mina kyssmärken från hans skor, medan han ignorerade mig totalt och förärade mig inte ens med ett ord eller en blick. Men slutet gott, allting gott. Han förlät mig och vi återgick till att vara gamla, goda fiender. (Till saken hör också att han, bara ett par månader tidigare, hade armbågat mig i ansiktet på bussen så att blodet sprutade åt alla håll och kanter. Eller i alla fall på min tröja och ett par hjälplösa snödrivor. Som den stor(sint)a människan jag är så förlät jag honom helt utan vidare (storsinthet som sagt, och inte alls för att jag ser mig sig som en cool, hänsynslös actionhjälte var gång jag blöder näsblod).

Men trots alla hårda ord, slag och uppsyner under de där tre åren, så stod vi ändå på avslutningen med varsin ros till den andra och log fånigt. För trots alla men efter den ohälsosamma mängden raseriutbrott och avgrundsvrål av frustration, så har du inte levt livet fullt ut förrän du har skaffat dig en fiende av Pjollers kaliber.

I övrigt är Pjoller den sortens människa som, när han får syn på någon pinsam attiralj eller sak i ditt hem, inte låter det passera obemärkt och dömer vänskapen till en evig pinsam stämning. Istället plockar han upp saken i fråga, betraktar den nyfiket, och möter ens blick med glittrande ögon fulla av hån, och frågande, höjda ögonbryn. Sedan skrattar han så mycket åt dig att han knappt kan stå på benen, och lagrar därefter händelsen i sitt ofelbara minne. Därefter kan han efter behag (men vanligtvis då man hånskrattar åt det faktumet att han har skaffat körkort eller att hans favoritfilm är Titanic) och en varierande mängd lyssnande öron obarmhärtigt, plocka fram den pinsamma incidenten.

Redan under högstadiet hade Pjoller sin onekliga, om än lite otämjda, charm, men nu, tre år senare, har den ökat markant. Pjoller skrattar lika mycket. Han kör fortfarande med sina spex och låtsas bli bortförd av tornados i dörröppningar. Han hånskrattar ännu åt saker i ditt rum, och tjuvläser hämningslöst ens hemliga dagböcker. Däremot är hans busigheter inte längre lika präglade av rena elakheter, utan det är snarare så att han har berett plats åt en i sin egna lilla plastbubbla. Rena rama twilight zone. Hans illasinnade kommentarer riktas inte längre åt en själv, utan man är på den andra sidan utav det pekande fingret. Åtminstone nån gång.

Trots Pjollers alla roliga påhitt och hans mycket smittande skratt, så är det ändå någonting annat som vinner honom en speciell plats i mitt hjärta. Han är den ultimata killkompisen, eftersom han till hjärta och sinne är ett fruntimmer, men ändå är klädd i ett någorlunda manligt yttre. Med andra ord är han en trogen vän i tv-soffan om vardagskvällarna när Sex and the City drar igång, och viftar minst lika excentriskt med armarna i en fläktande gest som mig, närhelst Mr Big är i bild. På det stora hela tror jag även att jag har fört mer givande diskussioner angående den mannens fullkomlighet och sex appeal med Pjoller än med någon av mina fruntimliga bekantskaper.

Pjoller är helt enkelt den sortens människa som alltid finns där för dig när du har det svårt. Han finns där – och hånskrattar gott, på gränsen till galet, åt din olycka. Kort sagt så skulle man antagligen förlora förståndet av att leva med Pjoller dygnet runt under en längre tid, men livet skulle onekligen aldrig bli tråkigt.

Citat:

Också var det en tjej som gick mitt under den scenen! Hon måste ha varit gravid eller nåt!

Asså om jag tänker på det, så känns det som om nån annan hade gjort det så hade det verkat hel sajko. Men det är som inte det när jag gör sånt.

Nu när jag har sett alla avsnitt av Sex and the City, så nu vet jag precis hur tjejer fungerar som!