Nigel Liesalot

Snabbfakta om Nigel: Ålder: 18, även om den mentala mognaden inte har något slags samband med den siffran Längd: Tja, låt oss säga att han säkert kompenserar för något... Hårlängden är dock exemplarisk Specialförmåga: Skriver underliga låtar med större färdighet än George Harrison -68 Betyg musiksmak: 8.5/10 Betyg filmsmak: 7.5/10 (Lika galet och varierande som hans temperament) Läst Borta med vinden?: Nej

- I sense great vulnerability.
- I see a parasite, a sexually depraved miscreant.
- His struggle is man's struggle.
- He is a loathsome, offensive brute... yet I can't look away.
- He transcends time and space.
- He sickens me.
- I love it!
- I love it, too!

Det ovanstående är egentligen allt som behöver sägas för att beskriva denna karl, och alla försök därutöver resulterar förmodligen i Borta med vinden eller i pms-ramlapåtangentbordet-poem. Vi har sannerligen haft våra ups and downs, jag och Nigel. "Ups" när ett knytnävsslag träffar någon av oss under hakan med resultatet att vi lyfter några centimeter från marken, och "downs" resten av tiden ungefär. Han är i besittning av den sortens charmerande, slagfärdiga personlighet som återfinns hos bland andra James Bond, och som gör det fullt förståeligt att Oddjobb och Gobinda kramar sönder golfbollar respektive tärningar i ett darrande ursinne stup i kvarten.

Nåväl, James Bond-liknelsen i all sin glans fungerar rätt bra, ända till dess att Nigel bestämmer sig för att öppna munnen. Redan när den första ljudvågen lyft från startbanen står det nämligen tämligen klart att all den charm som präglar hela James uppenbarelse aldrig riktigt infann sig den dag då Nigels egenskaper samlades till ett möte. Nej, nu ljög jag. Nigel har faktiskt charm. Problemet är bara att medan James leende får en att hoppas att hans skjorta bara är billigt krafs, eftersom den omedelbart kommer att rivas av, så kommer Nigels otäcka flin en att undra om man har berett tillräckligt med plats på ryggen för att hans yxa ska kunna skära in problemfritt...

Jag skulle gärna vilja överraska Nigel i och med denna text, och skriva saker som han inte kände till om sin personlighet (eftersom han har spenderat all sin lediga tid åt att utforska sin kropp - HAH!), eller incidenter under de gånga åren som han kanske had glömt. Tyvärr tror jag inte att det är möjligt, eftersom våra innersta, osmickrande tankar om varandra har en förmåga att simma upp till ytan var gång vi bråkar. Och hur låga tankar jag än må ha om Nigels intellekt (och Glocalnets priser är på samma nivå som Röksvamps mentala tillstånd i jämförelse), så inträffar osämjorna tillräckligt ofta för att han ska minnas dem. Dessutom fruktar jag att han i själva verket är stolt över alla de egenskaper som han besitter, trots att de vanligtvis associeras med mördare, advokater och pirater. Med andra ord kommer den här texten i princip bara behandla de ämnen som jag kommer betala en psykiatriker tusentals kronor för att glömma om ett par år... Den sanna historien om vad den förfärliga, oplanerade, ödesdigra natten för ungefär 19 år sedan kom att att resultera i; Nigel Lieasalot.

Om Pjoller var högstadiets stora fiende, så är Nigel sannerligen gymnasiets motsvarighet. Han är egoistisk, sniken, fullkomligt galen, knäpp, vild, fräck, har svåra bindningsfobier och ser för evigt ut att hålla platsen som min allra bittraste fiende. Men som det sig bör med fiender så gäller det att hålla dem nära till hands, så att man alltid håller koll på de onda planerna som smids. Sedan så ska jag inte sticka under stolen med att jag uppskattar den funktion som en ohederlig, ung fiende fyller.

Medan du i dina vänners sällskap kan bete dig hur söligt och förslappat som helst (eftersom de måste låtsas uppskatta dig ändå), tvingas du alltid att vara på din vakt när din fiende är i närheten.

Och förhoppningsvis finner andra en mer tilltalande när man elegant, och på bästa MAD-stil, ger elaka och avsnoppande svar på tal, än när man sitter hemma i tv-soffan med chipssmulor kring munnen och får trycka ner magen för att överhuvudtaget kunna skymta tv-rutan därbakom. Egentligen borde man finna sin fiende rätt attraktiv, eftersom denne hela tiden måste visa sig från sin bästa sida för att inte gå under, om det inte vore för det faktumet att den största tänkbara njutningen vore att riva bort det översta lagret av hud i den andres ansikte från ens skosula.

Eftersom det i nuläget är olagligt att mörda (lagstiftarna har uppenbarligen inte stiftat bekantskap med herr Liesalot), så får vi ta ut våra aggressioner på andra vis. Det pågår bland annat en rätt hetsig tävlan i skolarbete, ibland till den milda grad att motivationen bakom själva pluggandet till en stor del är viljan att krossa Nigel, snarare än att säkra sin framtid. Han fick till exempel omdömet "god skribent", medan jag på samma uppgift kammade hem segern genom de mycket talande orden: "utomordentlig skribent". Å andra sidan hävdar han bestämt, på bästa mytoman-manér, att samma lärare en gång skrivit "jävligt bra, Nigel!" i ett omdöme. Ja ni hör ju själva...

Under sommaren inför det tredje året kulminerade detta till en stor kampanj, som engagerade större delen av våran stads befolkning. Frågan var: "Vem äger den andre mest och oftast på frågor gällande kultur, etik, moral, ekonomi etc etc...?", och svidande 37 stycken deltog flitigt i omröstningen. Eftersom det var en kampanj av nästintill politiska mått så var vilka medel som helst tillåtna, vilket inkluderade fusk, mutskandaler, smutskastning och elaka propagandabilder. Några utdrag från röstningen säger en hel del om de båda kandidaterna:

"Men ANNA såklart! (iaf när det gäller etik och moral då Nigel faktiskt totalt avsaknar det)"

"Jag vill se Anna med tre kalsonger på huvudet. Hon har min röst"

"Jag röstar på Anna igen. Eller, för första gången menar jag."

"Lisa ångrar sin röst och flyttar över den till Nigel!"

"Det gör jag inte alls!"

"Eftersom jag inte vet vem Nigel är utan bara vem Anna är så måste jag nog säga... Nigel"

"Jag röstar på Anna, för hon bad mig göra det"

"Jag menar... det gjorde hon inte alls. Det var av fri vilja"

"Anna! Motivering: (visst var det Idol 2005 va?)"

Och så vidare... Naturligtvis gick det på det enda sättet det kunde gå; jordskredsseger för Anna och skamvrån för Nigel!

Det finns blott tre olika tillstånd som jag kan tänkas lämna ett möte med Nigel i; skrattandes, fattig eller ursinnig. Skrattandes för att han stundtals yttrar de mest utsökta roligheterna med perfekt komisk timing. Som, för att detta inte ska misstas för en - ve och fasa - komplimang, förmodligen är stulna rakt av från Seinfeld. Eller för att han har suttit hela lektionen och ritat en mkt träffande (och förmodligen lika snuskig) teckning. Eller för att han precis har redovisat på sitt säregna lilla vis, med ett excentriskt kroppsspråk, en generös mängd ansiktsuttryck och med många komiska underfundigheter. Eller för att han har yttrat något utav sina klassiska citat. Eller för att han... ja, ni förstår poängen.

Den andra saken som Nigel har en stor inverkan på är mitt ekonomiska välbefinnande. Ibland händer det sådana oförutsedda saker som att jag råkar försova mig sedan jag tvingat iväg Nigel till skolan vid en okristlig tid på morgonen. Sådana saker märks till exempel direkt i plånboken, då jag i gengäld måste bjuda honom på en återhämtningsfika. Sedan har jag aldrig hört ens Farbror Joakim eller Scarlett gnälla så mycker över pengar som Nigel. Han har inga pengar till att köpa sprit, eftersom han köpte så mycket sprit för bara någon dag sedan. Han får tvåhundra kronor av sin mormor att ge till välgörenhet, men köper fika för alltsammans istället. Han har inga pengar till att köpa film, eftersom han precis har lagt alla sina pengar på att köpa andra filmer. Han har inte pengar till en kopp kaffe eftersom hans extraknäck på typ 200 kr i timmen inte räcker till för att täcka hans konsumtion av sprit, cigg, film och kaffe. Bu-fucking-hu. Dessutom ruinerar han mig genom sitt obligatoriska, svarskrävande "när-börjar-vi"-sms varje fredagsmorgon.

Sist av allt har vi alltså hans förmåga att driva mig till vansinne, vilket är utöver denna värld. Min tandläkare gnuggar förtjust händerna var gång hon tänker på att jag snart blir tvungen att betala för hennes tjänster, när hon ser de tänder som är nedgnisslade till tandköttet i ursinne. Jag har kramat mina knutna nävar i sådana maktlösa vredesutbrott att naglarna har borrat sig igenom handflatan och kommit ut på översidan. När Nigels oförskämda uppförande får mig att kasta vaser över högryggade soffor, så har jag inte ens turen att åtminstone få en Rhett på halsen. Eller ett märke signerat honom, hihi. Han är så spydig, nonchalant och otrevlig att jag bara blir ståendes helt mållös, gapande över hans makalösa fräckhet.

Pjoller brukade alltid göra mig spritt språngande galen genom att skratta hejdlöst åt mig, eller att springa runt med mina huvudbonader innanför sina kalsonger. Nigels tillvägagångssätt är än värre än så, och, dare I say it, ännu mer framgångsrikt. Han har på något sätt kommit över hela fruntimmersvärldens enorma vapenarsenal; de där osynliga små bajonetterna som vi använder för att spetsa karlarnas hjärtan, och sedan vrider om ett par varv tills vi har dem på nåd och onåd... Med andra ord, vetskapen om att motsatsen till kärlek inte är hat, utan att helt enkelt inte bry sig ett jota.

Om Rhett (herregud, nu får jag väl ge mig någon gång tänker ni nu!) hade sagt "Scarlett, din bortskämda, otacksamma, elaka, korkade slyna! Jag hatar, hatar, hatar dig! Hör du det? Jag har älskat dig villkorslöst i 12 års tid nu, givit dig hela mitt hjärta och min själ samt större delen av mina pengar, och du har inte brytt dig ett dugg! Bara för att jag, på grund av mitt enorma hämndbegär och lust att se dig lida, låter dig smaka på din egna medicin nu, och du som vanligt finner allt du inte kan få väldigt attraktivt helt plötsligt, så kan du glömma att jag tar dig tillbaka. Talk to the hand, 'cause the face ain't listening" istället för att apatiskt ha suckat "Frankly my dear I don't give a damn" så hade alltsammans slutat väldigt annorlunda... och väldigt barnförbjudet. Sanna mina ord.

Egentligen är det bara att vara tacksam över att fler inte känner till denna hemlighet, eftersom vårat släkte skulle utrotas om männen fick tillgång till det i större skala. Tänk er själva om karlarna skulle uppföra sig svåråtkomligt, utstuderat och dissande, allt med en beräknande slughet. Det enda som är mer skräckinjagande än denna tanke är att han förmodligen inte ens agerar utstuderat, utan dissar på grund utav rent ointresse. Det är det som gör att vi aldrig kommer gå med handen över varandras axlar i horisonten på en flygplats och påstå att våran vänskap är på väg att lyfta till nya vidder. Vi har aldrig kunnat föra ett ens någorlunda civiliserat samtal med varandra, och kommer förmodligen aldrig att kunna göra det heller. Den enda komplimangen Nigel någonsin skänkt mig är att den ovanstående bilden blev snygg, och det säger ju trots allt en hel del om vår relation... och hans ego.

Slutligen så har vi redan bestämt hur våran relation, och våra liv för den delen, kommer att avslutas. Vi kommer att sitta på en veranda någonstans ute i den vida världen på ålderns höst och blicka ut över ett stort majsfält. Och så vitt jag vet kommer vi fortfarande att sitta i varsin gungstol. Och gruffas och kivas.

Jag orkar inte dra mig igenom dina jävla ecstacyhoppiga kokboksintroduktioner [---] helvete så sturskt skrivet, du tror visst att du sitter och författar nån Wendybok just nu! (Hans yrkesbenämning på folk som skriver dikter): Poetiker (Imiterar en kassörska på Subway som nekat mig en vunnen födelsedagsmacka): Det sista du behöver är en macka till! Fan en kompromiss??? Uppenbarligen är ditt ordförråd långt mer utvecklat än mitt. Jag kanske borde ge mig nu med detsamma och bara lyfta på hatten inför dig för att slippa vidare förnedrande nederlag, o gudinna bland gudinnor. Slipad äro du, som sover med pilot, men drömmer om Bruce. "Matte är svårt i praktiken, därför väljer jag att gissa!" - Anna lite då och då. Den liderliga slampan. Hon är en härsken beta, som ligger och puttrar i jorden, utstyrslar och svärmar till sig för att ge sken av en god och hälsoriktig grönsak, bara för att hastigt tvina och förmultna när en sorgligt godtrogen, olyckligt ovetande människosjäl (Snorre) klampar fram och trycker i sig den till utseendet fylliga och porösa grönsaken. Hon skulle säkert sänka nån jävla ishacka i ryggen på mig om det kom fram att jag har vanhelgat hennes kära syster (Angående en metallbit han bar med sig av okänd anledning): Du behöver inte oroa dig Anna, det är ingen plattång! Du ska se mitt balfoto, jisses vilken jävla volym jag har på håret. Anna skulle hoppa i taket av avund Alltså Anna, dina diarium är bara intressanta så länge dom handlar om mig. Första stycket var fan briljant men när jag kom till gitarr-ps'n var jag fan död... Mer Nigel, mindre allt annat. (Nigel försöker komma på vad "ros" blir i plural): Röss? Jag (när jag var ljudtekniker under inspelningen av What about Löken): Det är lite svårt för mig att höra när Löken frågar Randalph om han är oskuld. Nigel: Vaddårå? Blir du generad eller? Jonas: Hur går det för dig att ta körkortet då, Anna? Jag: Inte så bra. Det har uppstått lite komplikationer... Nigel: Räcker inte bältet till? Men Anna, tanken att du någonsin skulle dra av en diss mot mig är ju lika skrattretande som ogenomförbar i sig. För att du ska kunna dissa mig krävs det ju av mig att jag ska vilja prata med dig, alltså sukta efter att få vidaregå i vårt samtal. Det gör jag inte. Jag ber till Gud kon-fucking-stant att du ska få en propp i hjärnan och ramla ner död på tangentbordet, så att jag äntligen ska slippa de oändligt tjatiga meningsutbytena du drar in mig i. Jag har faktiskt bättre saker för mig, även om du kanske har svårt att greppa tanken om en suktan efter en värld utanför msn och apberget