Psst! Kommer du från Google eller någon annan sökmotor; klicka här!
En gång för länge, länge, lääängesedan berikades Herr och Fru K:s liv med en massa (nödvändiga, skulle det visa sig) lyckönskningar, presenter, och en 3000-nånting grams klump. 19 år och tiotusentals gram senare väljer ovanstående klump att sprida sin egna "avkomma" vidare, i form utav detta plejz in cyberspejz.
Psst! Kommer du från Google eller någon annan sökmotor; klicka här!
18.42: Jag sitter här och väntar på att mitt medlemskap hos MENSA ska godkännas. Aaanyday now. Särskilt som jag Ännu en gång har fått för mig att luft väger, trots mkt förnedrande incident från den 10:e januari om motsatsen. Förhoppningsvis har det inte så mkt med ren och urbota dumhet att göra som typ naturlig reaktion att stort väger mer. Tro mig, det har jag fått inbankat i mig varenda dag i 19 års tid, så jag vet vid det här laget. Jag är typ en akademisk forskare i vikt vs massa vid det laget, hur många gånger jag än går på "Vad väger mest? Ett ton bly eller ett ton fjädrar?"-frågan...
Och alltså är det fullt naturligt att vilja trycka ur all luft ur frukt(!)påsen, innan man ställer den på vågen igen. Tyvärr tycks det vara en lika naturlig reaktion av Snorrejäveln att gapskratta oartigt medan jag förbryllat tittar på de båda prislapparna som visar - på grammet - samma vikt.
Sedan har vi varit på två spelkvällar hos Calle, och under den första kvällen drog jag hem en enkel seger i Orangino. I stora drag gick det ut på att känna sig själv, så segern var mkt välkommen... om än lite oväntad. Vem behöver förresten bemästra fysikens lagar när man är doktorant i det mkt spännande och fascinerande ämnet Anna Karlsson liksom?
Sen att jag lyckades få frågor som "Anser du dig vara en sportig person?", "Är du känd som en gottegris?", "Har du självkontroll nog att avstå från frestelser?" och "Gillar du att utföra hushållssysslor?" etc har förstås iiingenting med saken att göra!
Andra kvällen minns jag i och för sig inte med samma lycksalighet som den första. Vi spelade Mario Kart, tror jag, och jag skänkte såklart spelet hela min fulländade koncentration som sig bör, då Calle plötsligt frågade:
"Vad tycker du om att Umeå har vunnit sitt femtioelfte guld då?"
Och jag svarade - på fullt allvar, i hela dess ocensurerade prakt -:
"Femtioelva? Har de vunnit så många gånger alltså?"
För Snorre kom julen tidigt den dagen, och sedan dess har han sett det som sitt kall att sprida vidare detta svar av profetiska mått. Som om vi vore David Brent och Chris Finch på något vis:
FINCH:
Alright. Okay, so, when we had the question "Name the Cuban leader who's been in power since the revolution of 1959" -
BRENT:
Fidel Castro.
FINCH:
Yeah. You know it now, yeah. What did you say then? Go on, tell them... What did you say then...? Who's the Cuban leader?
BRENT: (humbled)
Fray Bentos.
Nä, nu ska vi vara kulturella och fara på Lunds Filmfestival (eller var det himmelriket?) och titta på kortfilmer i tre timmar i sträck. Snorre ler. Inombords.
16.02: Gudarns. Har under de här dagarna hunnit med att få en hjärtinfarkt över oförståeliga hemuppgifter, hemsökt varenda teknikguru jag har kunnat lagt mina smutsiga händer på, sökt bland forum, slitit håret av förtvivlan, bitit handen av alla som försökt trösta mig, kastat omkring kläder i frustration och slutligen parkerat ändalykten framför Sims2 istället... Bara för att sedan kunna konstatera att instruktionerna för en gångs skull faktiskt stod utskrivna i häftet.
Fast våran lärare är fortfarande suverän, typ Jesus reinkarnerad. Prata med honom i femton sekunder, och jag lovar att du är redo att klä dig i trasor och excentriskt ropa åt främmande människor att "I who was blind, can now see". Och den fruktade Image making-kursen går faktiskt över all förväntan... Hittills har mina bevandringar i det engelska språket sträckt sig till att behöva ropa "yes" under uppropen (iofs fortfarande en mkt traumatisk upplevelse), hurra!
Igår satt jag och Anders till exempel och gjorde neontexter a'la porrklubb i Las Vegas framför stillsamma solnedgångar och den norrländska tundran. Sedan gjorde han en kärnvapenexplosion av våran idylliska blom-solnedgång, men jag räddade situationen genom att rita dit en tomte med excentriskt skägg åt alla håll och kanter istället. Olyckligtvis passerade våran lärare förbi just då, och sade mkt oentusiastiskt "That's funny". Kontrade i mitt huvud med att det nog var lika roligt som när han råkade säga "blow" [blå-v] istället för "blue" i ett opassande sammanhang.
Aaanyhow. Har gjort två suveräna köp som jag inte har tagit mig för att berätta om än. Först ut var den mkt efterlängtade "The Life and Times of Scrooge McDuck Companion" av Don Rosa, som i nuläget ser ut att bli orsaken till mitt och Snorres framtida break up då jag fräser och slår ut kattklorna så fort han kommer nära den. Kände mig faktiskt litegrann som Kathy Bates i Lida igår, då jag kom in i rummet efter en mackpaus på tre minuter eller dyl, och såg boken ligga på sängen... Fast jag var inte säker på om den låg i exakt samma position som innan, typ hela porslinskattincidenten, så jag plirade misstänksamt på boken och sedan på Snorre.
"Har du...ehem... " (var tvungen att harkla mig för att behålla besinningen) "flyttat" - rösten steg några oktaver - "på min bok?!"
"Nej!"
(Lång, misstänksam tystnad. Såg till att hans fötter stack ut utanför sängen, och vägde yxan i handen bakom ryggen) "Bra!"
"...Eller jo"
*KATTFRÄS!*
Fast jag måste ändå räknas som en inre källa av lugn, då jag hittills bara har fått utbrott av varierande storlek när han lade sin mp3-spelare på den, försökte bläddra i den samma dag som jag fick den, då han lade sina brownies på den etcetera, etcetera. Men det är en suverän bok, alla gånger. Vi som flåsar upphetsat över allt som Don Rosa gör lär ju beställa en oanständig mängd solfjädrar att fläkta oss med då han faktiskt låtit Glittriga Gullan säga "There was a big Swede from Malmö once, who...". För att inte tala om den mängden mkt underhållande skämt som aldrig passerade den svenska översättningen. The world makes sense again!
Också lyckades jag faktiskt ropa hem den hemlighetsfulla singeln som sände mig till ruinens brant; David Brents If you don't know me by now och Freelove Freeway. Går inte ens att få tag på på Ebay för tillfället. Inte! Ebay! Vilket i naturteknologiska (vad pratar jag om?) termer i princip innebär att den inte ens existerar, utan att jag bara slänger bedårande blickar åt ett hologram. Allt finns nämligen på Ebay. Din mamma finns på Ebay.
21.58: Hmm, vore bra att fara även ur en hälsosynvinkel. I England har jag redan det nyttiga levernet inövat; typ äta redig frukost på morgonen och sedan promenera i tretton timmar i sträck för att sedan stupa i sömn klockan nio på kvällen eller dyl, begravd under shoppingpåsar.
Skåne var på så vis det värsta stället på jorden för mig. Under hela förhållandet har vi legat i sängen och slötittat på TV i åtta timmar om dagen och bara sett solens ljus när vi blinkandes skyndat bort till Maxi för att köpa proviant. Dessutom är skåningar kända för att sitta och skrocka ljudligt samtidigt som de klappar förnöjt på sina väl tilltagna kaggar...
Seriöst, nytt liv måste verkligen börja imorrn. Eller måndag senast. Hela glassinköpet var i och för sig mkt olyckligt isåfall... antagligen lika bra att äta upp alla dem först, och sedan stryka ett streck över hela den sorgliga incidenten. Måste verkligen börja promenera i typ två timmar om dagen, och styra upp mitt skridskoåkande snart. Dagar utan godis och dyl (fyra kolastrutar undantagna) börjar idag: 1.
21.11: Förvandlas mer och mer för var dag som går till Jack i The Shining. Bara en tidsfråga innan jag börjar hacka mig in på toaletten och till kylskåpet etc... För er vetenskapsintresserade kan jag för övrigt tala om att det räcker att vara tillsammans i lite drygt 25 månader, för att sluta snubbla över hundmatskålarna i köket om natten.
Längtar i varje fall sykt mkt till månadsskiftet oktober-november, för då blir det minsann till att träffa folk dagarna i ända. Wooosh. Blir yr bara av att tänka på alla människor, gamla som nya, internetkontakter som de äldsta av vänner, karlar som fruntimmer... Myeees. Peppa!
Är det bara jag som är skiiihiiihiiitsugen att fara iväg till England med ett helt gäng människor och bara chilla och jobba och vara brittisk i typ ett halvår? Seriöst. Vore ju faktiskt hur kul som helst! Jag tänker Liverpool, jag tänker Manchester, jag tänker utflykter till Skottland och Irland. Helluuu! Alright, mate? Bloody 'ell! All alone with a rather beautiful woman? Pardon istället för sorry etc etc. Häng med nästa sommar eller nåt vetja!
20.40: Men Gud ändå! Vad alla var sykt mkt snyggare på 60- och 70-talet! Alltså verkligen galet, woosch, dra handflatan förbi ansiktet och vidare över huvudet, baksidan av handen mot pannan snyggare! Inga bortskämda snorungar med svällande muskler typ mördarrobot från framtiden och skor för en vanlig människas årslön. Inte heller några matglada stackare med glansig hy och finnar, typ dallrande michelin-gubbe. Istället massor av stiliga, långhåriga karlar, härligt marijuana-magra och taniga. Mumma!
04.10: Nyvaken från dvala i sängen. MacGyver på Simpsons. Extras är grymt. Ska sova vidare nu. Köpte kolaglass på Maxi idag. Förstås mkt dåligt och onödigt, särskilt som det enda jag verkligen gillar är det millimetertunna lagret knaprig kola ytterst.
Grädden på moset jag nämnde tidigare ser förresten ut att bli den dyraste singeln i mannaminne. Men vad gör man inte för kärleken? Min syster lade medlidsamt huvudet på sned och förklarade att jag måste vara extra tapper i sådana här svåra tider, eftersom jag kommer bli tvungen att köpa den vilket som, till vilket löjligt pris som helst.
23.49: Det här kan inte sluta på något annat sätt än att jag ska dedikera hela inlägget åt att hylla Pjoller och hans geni. Antingen har bara mina andra fienden försummat mig den senaste tiden, eller också hade jag helt enkelt glömt bort hans storhet. I who was blind, can now see. Och Pjoller har bara låtsas vara snäll i tre år, för att denna comeback skulle bli än mer effektfull... Ah, jag har aldrig beundrat honom mer!
Pjoller säger:
jag satt häromdan å funderade seriöst på om man skulle ta å lägga ett pussel.. alltså! ett jävla pussel-helvete.. då när jag kom på mej själv med mina tankar
Pjoller säger:
då kände ja ba att nä, om man skulle skaffa ett arbete iställe
Pjoller säger:
anna frågar: - är du lika stor som jag k2? - jag tror de k1!
The Moment Killer säger:
?!
Pjoller säger:
haha duvet.. du är en karlsson.. lika med k.. och de finns ett stort berg som heter k2..
Pjoller säger:
hon ser ut som ett jävla tok
Pjoller säger:
skulle hon gilla robbie skulle folk tro att hon e du
The Moment Killer säger:
HAHAHAHA
The Moment Killer säger:
alltså guuud
The Moment Killer säger:
vart har du varit de tre senaste åren?
Pjoller säger:
suttit nere i min källare å förberett mej för de här samtalet...
Pjoller säger:
ska vi bli kleptomaner å bilda en klubb
Pjoller säger:
då kan vi kalla den kleptoklubben
Pjoller säger:
men de skulle fan inte funka.. den skulle säkert locka till sej andra kleptomaner, då skulle dom nog försöka stjäla klubben från oss
The Moment Killer säger:
HAHAHA!!!
The Moment Killer säger:
det där måste du ha snott!
The Moment Killer säger:
erkänn!
The Moment Killer säger:
just come out with it
Pjoller säger:
haha jag är ingen klepto än
The Moment Killer säger:
not the gay part. that's not necessary
Pjoller säger:
klick, åh, förlåt om du undrar va de var som klicka så var de min klickande räknare som just paserade en miljon gränsen.. jag klickar varje gång du drar ett citat som bergis bara du fattar
Pjoller säger:
asså du är ändå bättre än mej.. jag kollar på program å olika filmer å sånt.. kanske läser tidningen.. men du du läser fan böcker.. de är ju ändå stort..
Pjoller säger:
inte lika stort som du men ändå rätt stort
Pjoller säger:
men annars då? du har väl hunnit fikat 40 ggr under de här samtalet antar ja
The Moment Killer säger:
haha! hur visste du det!
The Moment Killer säger:
kunde du se min mages avancemang över tangentbordet? först skrev jag en massa mellanslag, sedan den undre radens bokstäver, och sedan...
Pjoller säger:
fettet på dina fingrar har fått dej å skriva långsammare
Pjoller säger:
de märks
The Moment Killer säger:
alltså you nasty little devil!
Pjoller säger:
din mage ba; haha snart är jag där! framme vid skärmen.. då måste hon röra på sej!
The Moment Killer säger:
innan jag flyttade
Pjoller säger:
ja?
The Moment Killer säger:
så städade jag mitt rum
The Moment Killer säger:
vet du hur mycket jag hittade?!
Pjoller säger:
mycke mat som slunkit ned på golvet
Pjoller säger:
du ba: pjuh tur att jag inte fått i mej de där
(låtsas väsa åt Oppfinnar Jocke)
Pjoller säger:
en tidsmaskin i form av en helikopter... så originellt av dej
Pjoller säger:
jag å andra sidan... en flickvän som gör frukost...
21.45: Välkommen till del 3 av Annas fantastiska och beundransvärda egenskaper. I det här avsnittet ska jag berätta hur snabbt jag planerar göra av med nästa månads pengar innan jag ens hunnit få dem. På min önskelista står nämligen följande:
med mera, etcetera, och så vidare etc
Off they run, wheee! Åååh, kan det inte bli söndag snart så att jag kan krypa omkring vid kassorna på Maxi eller vända soffkuddarna upp och ner, för att skrapa ihop de sista korvörena till det avslutande grädden på moset? Vad det är tänker jag inte ens avslöja nu, eftersom jag inte vill öka den redan markanta risken att någon annan snuvar mig på konfekten. Skulle leda till landssorg och flaggor på halvstång och lågmälda viskningar grannar emellan, medan jag låg sängliggandes med vansinneshår och pösigt ansikte. Hrm, inte direkt Twilight Zone redan som det är, förlorad auktion eller ej, men...
16.44: Är en fantastisk, fantastisk människa som - med lite knåpande och mycket bluffande - mer eller mindre har ritat klart alla bilderna. Nu ska jag bara försöka äta något, borsta tänderna och eventuellt byta låtar på mp3:n på tio minuter, innan bussen går.
Min tappra springare!
David-dansen
04.16: Himla, himla, himla, himla... ja, ni fattar poängen.
04.03: Himla, himla, himla drygt att jag fortfarande sitter uppe. Faktiskt.
03.32: Det är faktiskt himla drygt att jag inte har gått och lagt mig än. Och himla, himla drygt att jag inte lärde mig ett dugg av förra veckans läxfiasko.
23.47: Hmm, nöjer mig med att dumförklara mig själv å matlagningens vägnar, och tänker inte gå närmare in på röstningsfiaskot i form av mitt eget deltagande...
Stålsatte mig när jag var inne på Skivlagret och till mitt stora förtret såg att alla filmer jag velat inhandla det senaste halvåret reades ut. Underground, Liftarens guide till galaxen (hey, det må ha varit en besvikelse, men Martin Freeman är Martin Freeman och var tyvärr inte Martin Freeman när jag såg den på bio första gången) och Wallace och Gromit och varulvskaninens förbannelse till exempel. Det spelar ingen roll hur mycket ni himlar med ögonen och väser "väx upp", eller viftar frenetiskt med armarna på gränsen till det vansinniga och ropar "jag fattar! Jag förstår!! Okej?!", för jag hävdar fortfarande att ni inte förstår.
Vad jag talar om? Jo, "Varning! Kan innehålla nötter"-skämtet. Precis som "Because he likes to get..." "...paid!" och "She's beautiful, she's rich, she's got huuuge" (generösa antydningar med händerna) "TRACTS OF LAND!", så var det ett ögonblick då världen liksom stannade upp och mina ögonlock vandrade på marker fjärran från sina vanliga territorium. I min värld existerar liksom inte möjligheten att andra faktiskt uppfattar skämten utan att finna dem särskilt underhållande. Bombshell har aldrig sett mer lockad att smälla till mig än under den tionde gången som jag långsamt försökte förklara "paid"-skämtet, och då har jag ändå kastat snöbollar och puttat på henne hur många gånger som helst!!! Anyhow. Precis som för mamma så sträckte sig mitt stålsättande ända bort till bankomaten, som tydligt klargjorde att jag inte hade några pengar what-so-ever att handla för.
Har ont i magen igen, men det beror nog inte så mycket på cystorna som på den nyskapande blandningen vindruvor (rena rama dietistgurun), färskpressad apelsin-ananasjuice (kan någon hämta en stege så att jag kan ta mig upp på piedestalen?!), vita fullkornssmörgåsar (hrrm) och päronglass (dock mkt liten portion eftersom Snorre - kontrastrikt nog - var mkt sniken).
Hur är det att bo här nere då, kan man kanske fråga sig? Jo, det är helt okej. Jag har en hopfällningsbar minicykel från typ 70-talet, som är min nya kärlek här i livet. Tillsammans med min rutiga keps, kickerjacka, shorts och hängslen så kommer jag se riktigt ball ut på den, så snart bildäcksfabriken kring midjan stänger för säsongen. Any day now, aaany day now. Sen är det också rätt slappt, för så fort allmänbildningen brister så kan man alltid kasta huvudet bakåt på ett beklagande sätt, nicka långsamt, och säga "Jaha, det uttrycket har vi inte i Norrland" eller dyl.
Ja just det ja, en sak till! Höll på att bli en riktig skåning igår när jag for till IKEA enbart i syftet att köpa en Twixrulle. Men i slutändan gjorde jag inte det trots allt; var helt enkelt inte redo att ta det slutgiltiga steget ut. Plus att det kändes rätt onyttigt med tanke på det planerade godis- och läskinköpet på MAXI. Jag menar, tio Twixbitar hade nog slunkit ner, men tjugoen? Plus att jag bara hade en tjuga, och rullen kostade 29. Plus att... ja.
Bryr mig inte så mycket.
Längre.
12.44: Det är faktiskt mkt olyckligt att ha så höga tankar om sig själv och sina företaganden, och vakna varje morgon och fortfarande vara Anna Karlsson, med samma begränsade möjligheter och kunskaper som kvällen innan. Än en gång är det mitt matlagningsego som har fått sig en rejäl törn... Skulle nämligen ta mig för att laga quornbitar igår, och vegmat i all ära, men quornbitar smakar inte ett dugg om man inte tillsätter några kryddor eller dyl.
Vad detta "eller dyl" skulle innebära var jag dock inte helt på det torra med, eftersom jag inte hade quornpåsen tillhands. Hade redan fiskat fram den ur frysen en gång till för att utöka portionen, så att göra det ytterligare en gång verkade bara himla överflödigt. Lyckades vaska fram en sojaflaska som inte hade öppnats sedan inköpsdatumet 2003, och hällde ner lite i stekpannan. SSSCH, väste det, och sojan rann av från alla quornbitarna och förvandlades ögonblickligen till en svart skorpa i botten. Jag kastade mig huvudstupa in i mitt nära släktskap med Homer Simpson, och stirrade tomt framför mig en lång stund, innan jag långsamt höjde flaskan och hällde i lite mer.
Sju-åtta svarta, illaluktande klumpar senare kände jag mig tvugnen att byta taktik. Balanserade upp alla quornbitar till ett ståtligt torn, hällde en skvätt soja på toppen, skyndade att ställa flaskan åt sidan och frenetiskt röra om i grytan. Enorm förbättring faktiskt. Inte längre en massa svarta sojaklumpar fastbrända i botten på stekpannan, utan numera en massa svarta quornklumpar fastbrända på ett mkt liknande sätt. Dessutom hade jag lyckats använda upp halva sojaflaskan i processen.
Just då valde Snorre att göra sin storstilade entré. Han stannade till i köksingången, sniffade i luften, log belåtet och närmade sig sin perfekta flickvän som nu även hade lagt till mästerlig kock i sin breda portfolio av åtråvärda egenskaper.
"Det luktar faktiskt riktigt gott, Anna!" utbrast han förvånat, som om han inte alls varit medveten om sitt riktiga kap till livskamrat fram till det här ögonblicket. Jag tittade tvivlande ner i stekpannan och de svartbrända resterna av det som en gång varit levande svampkroppar, och näsan rynkade sig i motvilja. Rörde halvhjärtat om i grytan och försökte spela med i teatern med några generade axelryckningar och ett klädsamt rodnande.
Sedan tog han några kliv in i köket, och ju närmare stekpannan han kom, desto mer förvandlades ansiktsuttrycket från positivt överraskat till misstroget och oroligt.
"Nej, det gör det inte alls det. Det luktar väldigt bränt!" Och vid det här laget var han så nära att han kunde skåda olyckan på spisen... "HE-RRE-GUD!!! Vad har du gjort?!"
Pff. Smakade i slutändan ändå inte alls helt dumt. Mkt strategiskt av mig att sänka förväntningarna så pass mycket att till och med Bonnies lilla ponny hade kunnat hoppa över. Jag kom undan hela äventyret med blotta förskräckelsen. Och, eh, den värsta stekpannan jag någonsin haft oturen att stöta på i närheten av en diskho.
22.17: Några saker:
* Det visade sig att jeansen var för små för Snorre, men inte för mig!!! HAHAHA!!!
* Jag har pratat i telefon med Pangbruden för första gången sedan hon flyttade. Det säger mer om vilken dålig människa och framförallt vän jag är, jämfört med hennes tid borta från Umeå. Mycket underhållande samtal, som fick mig att inse just hur mycket jag har saknat - och saknar - henne. Mer sappy och sentimental än så tänker jag dock inte bli.
"Gissa vad Gunilla köpte med sig från Myrornas?"
"Jag vet inte!!!" (mkt förväntansfull, typ barn på julafton, ty Gunilla har under säkert fem års tid aldrig gjort någon besviken när det kommer till att skänka bort underliga och sällan användbara gåvor)
"Jo, hon köpte en..."
"...vad?"
"en..."
"VAD?!?"
"en...LÖK!!!"
"NÄE?! HAHAHA"
"HAHAHA!"
"Hahaha!"
"Hahaha!"
"Hahahaaa!"
...
"Öh, vad heter det, en lökSKÄRARE alltså!"
Det finns bara en Pangbrud, och hon smäller högre än alla andra!
* Jag var verkligen - till och med i mina termer - sjukt försenad till skolan första dagen. Trots karta, vägbeskrivning och över en timme till godo, så kunde jag inte hitta dit. Och jag kunde inte förmå mig själv att ringa till läraren igen och fråga om vägen, eftersom jag minsann hade blåljugit under första samtalet och sagt att jag helt och hållet förstått allt som sagts till mig... Bara för att jag inte ville vara till besvär. Borde ha anat oråd när vägen enligt kartan gick raka vägen ut i vattnet, medan min kringelikrokade sig fram bland förskolebarn.
Hade varit en mkt spännande promenad med många möjligheter till förändrade livssyner och utökade vyer, om det inte hade varit för att jag var en timme sen och det regnade och jag bara hamnade i mystiska labyrinter till stadsdelar typ Paris, där hälften av vägarna var återvändsgrändar. Eller bland gröna kullar typ baronessan i Sound of Music. Eller bland storslaget industriområde som plötsligt bredde ut sig runt hörnet. Eller... tja, gigantiskt känns som ett för futtigt ord i sammanhanget, men får duga för att beskriva den... mest... malplacerade... parkeringsplatsen... jag... någonsin... skådat! Barn svälter i Afrika, och pappa Clint utför de mest ruttna handlingarna på en bakgård i Umeå när han helt sonika gasar på, gör en felfri U-sväng och brutalt stjäl den sista parkeringsplatsen i stan mitt framför ögonen på en stackars ensamstående mor. Öh, va?
* Ringde tillslut Wanker, bara för att ha någon axel att gråta ut mot (eller who am I kidding, jag når väl honom till naveln eller nåt. Än en gång säger detta mer om min än om Wankers längd). Har aldrig ringt honom förut, men vad kunde väl vara en bättre tidpunkt än nu? Jag var ju a lady in stress. Fattades bara att jag hade stukat foten, så hade jag spelat ut offerrollen till fullo. Wanker var mkt tröstande och hånskrattade bara (relativt) ytterst lite åt min olycka. Tyvärr blev det något av ett antiklimax i samtalet när det, efter tre minuter, visade sig att jag hamnat mitt framför ingången. Tog udden av allt potentiellt medlidande, för att inte tala om allvaret i situationen.
* För ett hemskt ögonblick kunde jag inte citera en viss scen ur Borta med vinden. Lyckligtvis kom svaret till mig tillslut ("Det förstår jag. Er fattningsförmåga är rätt begränsad"), men minutrarna innan dess var fruktansvärda. Aldrig mer. Det är nämligen så att jag inte har tagit med mig ett enda av mina fem exemplar till mitt nya hemvist. Min plan var att det skulle sporra mig till att köpa den sjätte versionen på Tradera... Men det var innan jag köpte Animals och Politics, Ricky Gervais två stå upp-dvd:er. Innan The Life and Times of Scrooge McDuck Companion. Innan mina nya jeans (som än en gång, passar mig och inte Snorre! Jag kan inte påpeka detta nog)...
Nä, nu ska jag nog slänga ihop en vännerpresentation eller två. Eller tre, faktiskt. Eller sova, får se. Oproffsigt och respektlöst att gnälla på min disciplin förresten, när jag i sex-sju års tid gjort mitt yttersta för att beskriva dess frånvaro i mitt liv. Patetiska nybörjare!
02.00: Nu ska jag fyra av en rad svordomar som inte riktigt klassas som svordomar i modern tid. Känner ni igen eran egen filmstjärna? Fiddle-dee-dee! Åh, typiskt! Guds nattskjorta! Oupsie daisy! The darndest thing! Oh, bugger! Bugger! Bugger! Bugger! Etc etc
Klockan är 02. Jag har skola imorrn. Min säng är överbelamrad med grejer, som gör det svårt att sova även om jag hade velat kasta in handduken och bara gå och lägga mig. Snorre, min så kallade modell för kvällen, ligger och pratar i telefon, ser på Frasier, ser på 100 höjdare, ser på American dad, spelar gitarr, röööker och gör allt förutom att hjälpa till. Även min vilja rasade in som ett snötyngt halmtak och jag greppade med en darrande hand om skeden och snörvlade olyckligt mellan glasstuggorna.
Bröööl. Nu orkar jag inte mer. Har fortfarande tre bilder kvar, ögonen värker, jag gråter inombords osv osv osv. Ska försöka hitta en plats mellan gitarren och gitarrgrejsimojsen och glasstallriken och ritblocket och alla kläderna och påsarna och fjärrkontrollen. Ska sedan försöka hitta ork att gå ut och borsta tänderna, samt att ta mig upp okristlig tid för att (hahaha) rita färdigt bilderna (dvs springa omkring som halshuggen höna och slita mig i håret, och samtidigt överge alla planerna på att svära barntillåtet, duscha och äta näringsrik frukost som jag kan stå mig på hela dagen.
Såg dock Fyra bröllop och en begravning igår, och det var mkt upplyftande att se någon som ständigt var lika försenad och virrig som jag. Mamma har visat mig en ypperlig artikel som menar på att kroniska förseningar inte har med slarv att göra, utan snarare är en i princip medfödd åkomma som är mkt mkt mkt svår att bota. Hälge fnös så mycket att han blev yr.
02.19: YYYL!!!
15.03: Har en mkt underhållande sms-kompis i form av Peter Plan:
"Nu har de hunnit bygga en rondell på E4an utanför Märsta sen ditt senaste mess"
"Homer förstod att han skulle heta Mr Thompson snabbare än dina svarstider"
"Jag hann skaffa en organdonator innan du svarade"
"Jag hann göra ett bankärende innan du svarade!"
"Dina svarstider får landhöjningen att verka blixtsnabb" osv
Kul!
14.11: Ha-ha-ha-happy camper! Vaknade tjugo över sex imorse och trodde att jag skulle börja gråta. Förvisso förstördes ingen Office-dröm den här gången, men den fysiska smärtan var fortfarande densamma. Bet ihop och tänkte att blindtarmen och diverse gallstenar var på väg att ryka all världens väg, blundade, vred och vände på mig och hoppades på att hela anfallet skulle gå över. Det gjorde det inte. Den norrländska mentaliteten hoppade direkt ut genom fönstret, och jag sökte mig gnyende till Snorres sovande form.
"Jag har ont i magen" kved jag patetiskt, och Snorre svarade med att klia sig på axeln. Men efter den starten uppförde han sig faktiskt som ett exemplariskt karlelände och var mkt förstående och bara lite röksugen i opassande lägen. Och jag flåsade som om jag levde på tidigt 1900-tal, och försökte starta igång ett propellerflygplan med blott lungorna till hjälp. Kallsvettades. Benen skakade okontrollerat. De misstänkta bovarna i dramat var de plommon som jag förtärit kvällen innan, som alla andra ansåg vara alldeles omogna... Medan jag såklart fick lägga band på mig för att inte äta mer än två. Men herregud, liksom. Jag är ju fortfarande... jag. Jag har haft matrelaterade bad beats hundra gånger om förut, men inga utav dem har känts såhär.
Men till slut blev det för mycket; Anna vek för det inre trycket. "Ambulans", bölade jag. "Ring efter ambulansen!". Trots mitt makabra tillstånd hade jag ändå sinnesnärvaro nog att hasa mig upp, strosa till garderoben, och gå in på toaletten för att byta trosor. Incidenten hos ortopeden i typ maj är tydligen fortfarande mkt traumatisk för mig. Fast sen, när ambulansmännen väl kom, så låg jag förstås och sussade fridfullt...
Fem och en halv timme stapplade vi ut från sjukhuset. Hmm. Var inte direkt på humör för att glida omkring på dinousarier, springa omkring i stenbilar och ropa ut min glädje. För problemet var minsann - efter många om och men och massor med heta (titta Bombshell, inte hunkalicious!) läkare som jag aldrig mer kommer att kunna se i ögonen, senare - att jag har cystor som inte fungerar som de ska. Utan istället fylls med en massa äcklig väska och expanderar tills de slutligen spricker och skickar omkring klegg i hela magen. Låter hur ballt som helst eller hur? Och det är det också, så länge man har knaprat smärtstillande och sitter helt stilla. Men det är också lite smådrygt, eftersom det förmodligen är en kronisk grej.
Snorre sa dessutom en fin grej häromdagen, när jag surfade omkring på Tradera efter "nya" jeans.
"Du kan väl inte ha dem där?! Det är ju storlek __!"
"Jo..."
"Men Anna, jag har ju storlek __! (mindre nummer än mig)"
"Jamen nu är det så, jag beklagar!"
"Sluta nu! Vilken storlek är det på dem du har på dig?"
"__" (högre nummer än de nya, planerande byxorna)
"Jamen få känna på dem då!"
"Neeej!" ropade jag, och försökte slingra mig ur hans grepp, men det var lönlöst. Han stirrade ner på fingret som krokats i jeanslinningen, med en blick fjärran från den som Morelli brukar skänka Stephanie i sådana lägen, och muttrade "Okej då" för att sedan höja rösten några decibel till; "Men hur är det möjligt?!"
Det undrade jag också, men nu i efterhand inser jag ju förstås att det är cystorna som gör att jag expanderar så... Hrrhrrm. Cystorna ja!