Psst! Kommer du från Google eller någon annan sökmotor; klicka här!
En gång för länge, länge, lääängesedan berikades Herr och Fru K:s liv med en massa (nödvändiga, skulle det visa sig) lyckönskningar, presenter, och en 3000-nånting grams klump. 19 år och tiotusentals gram senare väljer ovanstående klump att sprida sin egna "avkomma" vidare, i form utav detta plejz in cyberspejz.
Psst! Kommer du från Google eller någon annan sökmotor; klicka här!
15.48: Ny dag, dags för ny, okaraktäristisk, god gärning. Att döma av de sökfraser som fört människor med en varierande grad av sinnesstörning hit, så sitter det någon stackars vilsen själ därute som verkligen, verkligen, verkligen behöver veta när brödrosten uppfanns. Hela personens existens tycks kretsa kring denna (vid första anblicken rätt obetydliga)fråga, och han/hon har förgäves sökt sig hit för svar. Flera gånger om.
Kära Ernie, Wallace eller vilken annan brödrostälskande filur du må vara, det tog mig uppskattningsvis fem minuter att hitta det svar du sökt efter i flera månader.
Att döma av engelska Wikipedia så tog företaget General Electric patent på uppfinningen 1909, även om minst två andra märken hade cirkulerat på marknaden innan dess. 1919 (och efter, vad jag bara kan anta, tusentals gaffelrelaterade dödsfall) kom den välbekanta pop-up-funktionen, och sex år senare den banbrytande, automatiska pop-upen som dessutom rostade bröden på båda sidorna samtidigt! Är det svar nog? Jag hoppas att du äntligen har kommit till ro med ditt livslånga sökande nu.
05.41: Lord almighty, I feel the temperature's rising. Jag är trött. Less. Grinig. Allt som kan gå fel med ett layout-byte har således även gått fel ikväll. Menyn existerar inte ens i Firefox, så in your face suckerzzz! Närå. Jag ska lydigt låta mig hunsas imorgon och ändra det på något vis.
Idag har jag och Snorre hjälpt hans mammas arbetskamrat att flytta. Hon bodde naturligtvis på högsta våningen, vad annars? Ingen flyttar någonsin in på bottenvåningen. Jag har en teori om att de antingen är svarta hål som bara finns där för att fresta oss - typ Dr Cox -, eller att alla gamla tanter och farbröder flyttade in där när lägenheterna var nybyggda och helt enkelt lagt beslag på dem för all evighet.
Sju trappor, två sängar, två garderober, två tv-bänkar, ett vitrinskåp, två bokhyllor och några påsar med böcker och krimskrams senare stapplade vi ut därifrån med värkande ben, domnade armar och blöta ryggar. Får kanske ta mig en funderare senare om det faktiskt ligger någonting i Pappa Clints ord om att man inte kan spara på Allt. ("Allt" i det här fallet innebär bland annat varenda sak som någon någonsin har gett till en, kan vara alltifrån en liten papperslapp till dyra födelsedagspresenter, gamla skolpapper från lågstadiet och framåt, utifall att Internet någonsin skulle försvinna, Aftonbladets tv-tidningar utgivna mellan 1995-2003, gamla julkalendrar etc etc etc).
Kanske.
01.56: Håhåjaja, än en gång har jag misslyckats med att kuva mina superkrafter inför allmänheten. Skulle försöka ta mig hem med det tidigare tåget, men min lärare kunde inte sluta prata och hemsidorna hon försökte visa kunde aldrig börja laddas. Började med en finkornig taktfullhet, alltför preciserad och nogräknadför att en vanlig människa någonsin ska kunna förstå vidden av den, att långsamt och successivt packa ryggsäcken utan någon synbar anledning. Sneglade på klockan var tionde sekund. Hon pratade. Klockan tickade. Sidorna laddades. Inte.
Så reste jag hastigt på mig när det återstod åtta minuter, lade fram en hastig ursäkt till läraren där jag glömde att ta med alla emotionella faktorerna och spela på hennes strängar genom att förklara att nästa tåg går först om en timme, och att det tar en halvtimme extra att resa med det etc etc. Istället satsade jag, hjärnsläpp I know, på den auktorativa metoden där jag helt enkelt förklarade att jag skulle gå nu och nästan utmanade henne att stoppa mig.
På gott och ont reste sig dock även amerikanen upp och förklarade omständigheterna, ty han skulle med samma tåg. Jag banade mig iväg ut, utan att stanna och vänta på honom då han inte hade varit förutseende nog att packa ner sina saker i förväg. Halvvägs ut ur skolan fick jag dock dåligt samvete, och stannade upp för att vänta in honom. Big mistake. Huuuge!
Om jag alltid har blivit nervös av att prata engelska med mina klasskamrater, hur idiotiskt tror ni inte att jag beter mig när jag måste prata med en fullblodig, fräck, självsäker amerikan?! Jag släpar fram hela den tunga, skolengelska vapenarsenalen och kryddar den med min egna dumhet och brist på taktkänsla. Resultatet är... förödande. Och hur panikslagen - hur rädd ända in själen - tror ni inte att jag blev när jag, efter att trevande ha försökt inleda ett samtal, såg hur karln börjar springa. Inte jogga, utan galoppera iväg som en renrasig vildhäst.
"Fötter! Svik mig inte!" ropade jag dramatiskt, men de tog bara en enda hastig blick upp mot vad som tornade över dem, och ropade tillbaka "You're on your own" likt Seagals medhjälpare när the going gets tough. Fast jag sprang ändå. Gudarna ska veta att jag sprang ändå. Ut ur skolan. Mellan byggnaderna. Över bron (traumatisk barndomsupplevelse). Längs cykelgatan. Och det var så hemskt, för byxorna övergav sin position nästan snabbare än fötterna, men båda mina händer var upptagna så jag kunde inte göra nåt åt saken. Och vad värre var så fortsatte vi att föra en diskussion! H.e.r.r.e.g.u.d. Vad begär du av mig?!
Jag menar, två av de största komplexen jag har, tillsammans, och som dessutom med förenade krafter försämrar varandra. Man flåsar liksom inte mindre av att försöka skrikprata under tiden, och engelskan blir i alla händelser inte bättre av att levereras ännu mer stötvis. Allt tillsammans med en karl som jag redan har gjort bort mig tillräckligt inför för de kommande livstiderna. I min generösa standard räknad. När jeansen började närma sig knäna och vi var på väg in genom Pressbyråns dörröppning på stationen, så var jag bara tvungen att släppa allt jag hade för händerna och dra upp dem, medan Shane försvann runt hörnet.
Anade sedan att han medvetet undvek min - okej, uppenbarligen inte särskilt smickrande men ändå! - uppenbarelse, för jag såg inte till honom något i vagnen. Och när man precis har sprungit genom stan och har tjugo sekunder på sig innan tåget rullar iväg, då sätter man väl sig ändå i första vagnen om det finns platser kvar?! Ah, well, där besparade jag mig i alla fall en timmes pinsam tystnad. Uppmärksammade snart att jag hade en förfärlig blodsmak i munnen som inte var av denna värld.
Efter att jag spottade blod på akuten senast, så jag har blivit lite orolig för att det ska inträffa igen. Därför ville jag så diskret som möjligt undersöka hur det stod till på den fronten, men hur göra sig osynlig i en full tågvagn? Är man inte alkolist eller gangsterungdom så kan inte börja bete sig hur som helst och spotta inomhus. Tillslut slog det mig! Jag skulle såklart se efter om mitt tuggummi var alldeles nedblodat! Utmärkt plan, snudd på genialisk faktiskt. Spottade ut tuggummit i handen, men en kavalkad av dreggel och saliv följde olyckligtvis med vilket ledde till att eländet blev som nybonat och gled mellan fingrarna. Tuggummit med tillbehör landade rakt på tröjan istället, och jag skyndade mig att stoppa tillbaka det samtidigt som jag kvicktänkt lade armen över salivkratern.
Därefter såg jag mig omkring för att försäkra mig om att det inte fanns något vittne till hela olyckan. En karl som preciiis såg ut som en ung Bruce-75 (lång, smal, gyllenbrun hud, höknäsa, underbett, mörkt fast lite kortare lockigt hår, men med glasögon) på andra sidan gången smålog roat och tittade hastigt bort när han märkte att jag kollade åt hans håll. Rackarns.
11.00: Bråttom, bråttom, bråttom. Kategorin "Balla eller handtralla" kommer nog att få sin revansch lagom till nästa layout, men till dess kan jag bjuda på en favorit i repris... På allmän begäran (det vill säga en person, men hey, jag är lättköpt!) kommer här den första handtrallan någonsin. Enjoy!
09.44: Haha... Mamma var down och hade the 411 när jag inledde ännu ett tappert försök att introducera henne för tv-spel, denna gång i form utav ett Nintendo Wii. Haha. Hon försökte delta i fackterms-maratonet med ett självsäkert "X-cube 2000"... Haaa!
Har sovit typ fyra timmar i natt, och kommer som vanligt att komma hem från skolan först efter midnatt. Men det är rätt trevligt att vara uppe tidigt faktiskt; att faktiskt skymta solen och andra varelser, och annan dylig lyx. Å andra sidan drömmer man härligt knäppa drömmar när man sover länge. Under den här veckan har jag hunnit med en Queen-konsert (som avbröts eftersom hela bandet var tvunget att gå av scenen och skynda in i ett omklädningsrum för att hjälpa Bombshell, Cupcake, Amazonkvinnan, Bridget och Korken nedför en trapp då de var iförda högklackat), sett hur min faster startat upp en djurpark med ett Jurassic Park-slut (jag råkade ramla ner från en tvåvåningssäng rakt på en sovande björn, vilket visade sig vara den avlösande händelsen för många onda, bråda dödsfall), och spenderat some quality time med Robbie.
Men it's all good!
02.24: Åhh! Hatar att teckna serier! Tänker verkligen inte bli serietecknare, ens under dödshot. Har i alla fall ritat tio rutor nu (klar förbättring, men är för trött, stressad och deprimerad för att glädjas över nåt), så nu återstår det bara tre. Haha, finns inte ens plats med pratbubblor. Fast det verkar iofs som om jag bara inte kan misslyckas i den här kursen, utöver det faktumet att jag inte kan lämna in en enda pryl i tid. Vi minns alla incidenten då den heltidsarbetande fotografen sedan tjugo år tillbaka helt oprovocerat och utan någon som helst grund prisade mina panikbilder...
Och nästa lektion, när jag fruktade att min bluff skulle uppdagas, så satt jag återigen och darrade... Var till och med värre att visa bilden denna gång, eftersom han nu hade obefogat höga tankar om mig, som jag aldrig skulle kunna leva upp till. Så snart det första fruntimret hade redovisat, så vände han sig ivrigt till mig och frågade "Du då? Vad har du med dig för bilder idag?"
Svalde hårt och ljudligt, torkade bort kallsvetten ur pannan, och tryckte upp bilden. Blundade. Lång tystnad. Tittade på läraren, som satt och stirrade på skärmen med ett oläsligt stenansikte. Jag grät inombords. Sedan tog han till orda, långsamt och trevande:
"Det enda som är fel med den här bilden..." började han allvarligt, och jag spände mig och inväntade smällen (kritik är som bekant människans värsta fiende), "är att den är för bra!"
HAHAHA! Sanslöst! Nu blev jag på bättre humör igen. Tre rutor till, KOM IGEN!
23.57: Lista hittad hos Pangbruden.
Tio första…
Första bästa kompis: Isabelle. Hon såg preciiis ut som Bridget under All by myself-scenen, och tillsammans med Lirre Kay var vi som siamesiska trillingar i två års tid.
Första bil: Alla i familjen ägde en femtedel var av våran svarta Volvo från kritaperioden, som säkert inspirerade Spielberg till stordåd på vita duken -93.
Första kärlek: Viktor. Alla andra tjejer i lågstadieklassen var också förtjusta i honom, och ingen av oss hade lärt oss det minsta om betydelsen av att leka svåråtkomlig och inte tråna öppet. Finest moment in life var nog när vi hade övernattning på skolan, och jag skulle sova med de andra tjejerna i ett klassrum. Sagt och gjort; vi bäddade upp därinne, gick ut och lekte de sedvanliga lekarna, och när jag återvände var min sovsäck den enda som var kvar. När jag vilset såg mig omkring efter de andra kom Viktor förbi och erbjöd mig att sova i ett grupprum med bara honom och Anton.
Fast sedan förmodar jag att lågan slocknade totalt i nian då jag fick ett utbrott på Peter, våran ytterst frustrerande gymnastik- och slöjdlärare (alla manliga slöjdlärare är av naturen helt knäppa), och kastade ett vattenflaskhållare rakt in i väggen med ett avgrundsvrål av ilska.
Första husdjur: Welsh Springer Spanieln Ior och svenska fullblodet Lancelot, båda två äldre, fuxfärgade gentlemän med stort hjärta.
Första semester: Hjälp. Den första jag minns var i alla fall när vi for till Danmark, och hur de hett efterlängtade glasspengarna smattrade mot metallplattformen efter en fullgradig svängom i Mattan.
Första jobb: Försäljare av Aftonbladet. Det var roliga kunder, tråkiga lönceheckar.
Första köpta skiva: En trippelbeställning beståendes av soundtracket till Mandomsprovet, Beatles Red Album och soundtracket till Stand by me.
Första riktiga kyss: Öh, för typ två och ett halvt år sedan. Not the finest moment in life.
Första piercing: Hrrm, har "piercat" många tänder vid det här laget, so...
Första konsert: Paul McCartney, Globen -03. (Jag bodde i Norrland, okej?!)
Nio (sju?) sista…
Sista alkoholdrycken: Första, och kanske sista, alkoholdrycken intogs på studenten, i form av en klunk champagne (förfärligt, absolut förfärligt!).
Sista bilfärd: Tillbaka från Malmö efter Buddy Holly-musikalen. Får gärna bli fler sådana, då Freelove Freeway i högtalarna och allmän allsång är en fast punkt i programmet.
Sista filmen du såg: Casino Royale. Sjukt snyggt intro, karlakarl i huvudrollen och intressanta och användbara tortyrmetoder att lägga på minnet...
Sista bubbelbadet: Nu ska vi se... Det var mest troligen verkligen det sista, och måste ha inträffat för ungefär sju år sedan.
Sista spelade cd: "It's The Kinks" - The Kinks (de levererade bättre musik än albumtitlar)
Sista gången du grät: Grät och grät, men i onsdags blinkade jag allt bort tårarna när mamma sa "hon hade säkert... ja... klippt ut det".
Sista måltiden: Potatismos och sojakorvar. Jag har blivit helt tokig i potatismos, det är mitt livsexilir.
Åtta har du nånsin…
Dejtat en av dina bästa kompisar? Näe.
Blivit arresterad? Nej. Enda gången jag överhuvudtaget pratat med en polis var när jag blev stannad på mopeden, och då räddade mina hjärtskärande snyftningar och gammalt, hederligt blånekande mig ur situationen.
Blivit kär vid första ögonkastet? Attraherad? Oooh yes, big time. Kär? Verkligen inte! Sånt tjafs kan jag inte på något vis hålla på med som sann Borta med vinden-ist.
Varit på tv? Ja. Under smickrande omständigheter? Nej. Inte ett enda frieri-anbud efteråt!
Fått ditt hjärta krossat? Snarare nermalt i köttkvarnen.
Sagt att du älskar någon utan att mena det? Nej, inte direkt. Det finns ju olika nivåer av att älska, dels "jag-skulle-kunna-dö-för-dig" (inte kärlek utan snarare urbota dumhet, karlar är i grund och botten svin) och "du-betyder-mer-för-mig-än-de-allra-flesta". Men eftersom jag inte säger det så ofta (läs: typ aldrig) så hoppas jag att det blir mer än bara uttjatade ord när jag väl gör det.
Haft minnesluckor efter en utekväll? Näe, men med tanke på hur trista utekvällar vanligtvis är så hade det inte suttit helt fel med ett par.
Busringt till nån? Ja, vad skulle man annars göra med den lilla dos "humor" man hade som barn?
Sju saker du har på dig…
* Min bedårande lappmössa med två snören (jag har koll på facktermerna när det kommer till kläder, oh yes) som dinglar, och som enligt olyckliga vittnen luktar gammal disktrasa.
* Blåa jeans som är för stora (seger!), och som dessutom råkar vara det enda par byxor som jag i ett enda genialiskt, stressrelaterat drag kom ihåg att ta med mig tillbaka från Umeå.
* En randig strumpa.
* En till (!) randig strumpa (!) (se den personliga beskrivningen)
* En Kramer-tröja som var sjuuuhuuukt ball, ända tills Micheal Richards bestämde sig för att inkludera rasistiska och antisemitiska påhopp i sin stand up-show.
* Boxershorts
* Typ Sport-top (sluta skratta!) köpt för... mmm... billig peng på Ullared.
Sex saker du gjort idag…
* Ritat tre rutor till på serien.
* Suddat ut lika många rutor.
* Skrattat åt Fredrik Reinfeldts medverkan i Ett herrans liv.
* Fått ett brådskande samtal av mamma angående hennes födelsedagspresent... Haha.
* Förundrats över min beslutsamhet (som inte visar sig i några andra former, någonsin) som tvingar mig att rita jobbiga figurer i huvudrollerna, trots goda och välvilliga råd om motsatsen. Som dessutom ser helt olika ut i varje ny ruta, och har gått från att likna Richard Burton, till Joseph Cotton, till Christopher Walken för att avsluta med typ ung George Bush. Och den bild där huvudpersonen är som mest olik de andra sex, är olyckligtvis nog den enda som påminner litegrann om originalet.
* Spelat poker.
Fem favoritsaker (ingen speciell ordning)…
(Är man prylgalen som jag är det här som att gradera familjemedlemmar eller Beatles-låtar, so bare with me)
* Borta med vinden
* Mmm... Nintendo Wii
* Min skrivmaskin
* Datorn
* Ebay (källan till allt annat som är bra).
Fyra personer du kan berätta allt för...:
Jag tror inte att jag varken kan eller vill berätta allt för någon faktiskt. Men det "felet" ligger hos mig, och inte mina vänner.
Tre val…
Svart eller vit? Svart. Ett måste om man sölar ner så mycket som jag.
Sommar eller vinter? Sommar när det är vinter, och vinter när det sommar (ja, jag är en sån. En sån där).
Choklad eller chips? Choklad. Choklad eller allt? Choklad.
Två saker att göra innan du dör…
* Någonting som inspirerar folk till att säga "Där går Anna Karlsson, jag måste komma ihåg att tacka henne". (Tänk i banorna film, böcker, jag-vet-inte-vad. Nåt som är kreativt, roligt och något av en utmaning i alla fall)
* Allt som förhindrar att jag blir en grinig gammal gumma som hytter med handväskan och skriver arga insändare om saker som ingen bryr sig om, bara för att jag inte gjorde det bästa av livet när tid ännu var. Fast det är okej att vara grinig om jag sitter på en gungstol på en veranda och gnabbas med någon gammal, förhoppningsvis ännu grinigare, fiende.
En sak du ångrar…
* Att jag slutade med fotbollen och pluggandet och gav upp typ allt jag var bra på och bara blev... lat. Och tråkig.
13.17:
Herreguuud! Huuur ska jag ta mig upp i tid till skolan imorgon som? Det känns otroligt, oerhört, ofantligt avlägset att jag helt plötsligt ska sträcka på mig som i Kellogs Special-K-reklam och stiga upp samtidigt som solen... Det vill säga vid tiotiden någon gång. Run devil run är en dålig skiva att vakna till, eftersom man bara ligger kvar och jammar tills man somnar igen. Som om ens existens verkligen skulle plågas av Pauls skrik, pff!
Born in the USA däremot... Det är en riktigt fruktad öppningslåt i väckningskretsar, när synthen/orgeln/what-not och trummorna dunkar igång på volym 11 alldeles intill örat, samtidigt som man blir obehagligt påmind om att den låten representerar Bruce i många kretsar. Nu vet jag inte varför jag envisas med att ha den höga ljudnivån, när jag ändå brukar vakna av ljudet av cd-spelaren som går igång, men... Ständigt på sin vakt.
Serien som jag har i uppgift tills imorgon is coming along nice and dandy, bortsett från att jag har ritat tre och en halv ruta och har kanske tolv stycken kvar...! Men det är kul. Blir jag inte animatör kan jag i alla händelser satsa på serietecknandet. Eller jobba på en högt uppsatt position inom reningsverket, och bli refererad som en nära vän av en sprickande stolt Annette på varenda naturvetenskapslektion i trean.
Mmm... Daniel Craig. Bond var faktiskt riktigt bra, särskilt under den första halvan.
Utförligare än så blir det dock inte, för vem behöver det glamourösa filmrecensionsyrket när man ska bli framgångsrik animatör/serietecknare och tjäna minimum? Pff, inte jag i alla fall!
16.44: Scarlett O'Hara, du är en gås! Och du med, Anna Karlsson. Fast jag får minsann inget frieri serverat till mig bara för det...! Istället måste jag verkligen, verkligen, verkligen göra mina läxor nu. Varför är det så att läraren kan kräva av mig att arbetet ska vara extra bra bara för att vi har fått två veckor på oss, när alltsammans ändå bara genomförs på en dag?! Hade jag haft en livstid, ett decennium, ett år, en månad, en vecka, en dag eller en timme, så hade resultatet ändå blivit detsamma...!
Well, I'm angry. And not because I'm in it, but because it degrades women. Which I hate.
När jag ställer upp i miss Universum ska jag minsann hålla ett brandtal om alla orättvisor här i världen.
14.45: Öh.
I'm sorry, Anna, that sounds like pompous "wounded soul" speak to me and I know you hate it.
Yeah, I do, so...
Well, can you just give me, let's say, five positive and unstrained things that you've actually written?
Five specific things? Let me give you three and then another two if you need them...
Okay
Love. Memories. Places.
I'm sorry, Anna, that still sounds like pompous "wounded soul" speak.
No, because...
You hate that.
Yep.
01.45:
Jag vet inte hur många som är bekanta med mina dagliga fascinationer och beslut, men med tanke på att övervakningskameran måste vara uppe anyday now så... Igår natt fick jag i alla för mig att jag skulle underhålla mig själv genom att leta rätt på några animerade kortfilmer på Youtube.
Det tog inte lång tid förrän jag var fast beslutsam om att det ska bli en animatör av mitt liv och leverne. Nu är det i och för sig så att jag tycks varva mina livsdrömmar för varje nytt kvartal, och att det bara var naturens gång som gjorde att den här tanken slog mig på nytt igår. Andra yrkesdrömmar har varit att göra en låtsasdokumentär a'la The Office eller Christopher Guest, skriva roliga reklamfilmer eller bli journalist (innan jag vaknade upp till verkligheten och allt vad det innebar. Dvs med uppdrag som att intervjua Kicki Danielsson och kräva henne på sälspäcksreceptet, och alla dessa fruktade tidsgränser... "I love deadlines. I like the whooshing sound they make as they fly by").
Anyhow. Filmen som won me over handlar i alla fall om en målmedveten och beslutsam liten kiwi-fågel. Och jag vågar nästan påstå att den är perfekt i alla avseenden. Se den!!!
23.49:
... När jag parkerade min Lennon-keps på ditt huvud för att du var förkyld, och du gapskrattade åt reflektionen i skyltfönstret i flera minuter. Och när jag försökte styra hem rullstolen i fyra aldrig-så-långa kilometer en blåsig dag - samtidigt som jag tappert försökte hålla i den Pippi-ballong du fått på Åhléns - och promenaden tog dubbelt så lång tid som vanligt eftersom ballongen lossnade hela tiden och jag fick kramp i handen. Och när du tålmodigt satt tyst och lyssnade på Pratkvarns psalmkonsert för döva, av tondöva, i en kvart, för att sedan - utan att slita blicken från honom - stilla konstatera att "Pratkvarn kan verkligen inte sjunga". Och när vi cirkulerade omkring på Åhléns och nådde gosedjurslådan, och jag lekte handdockor med den mjuka björnen och gjorde så att hans päls kittlade mot din kind. Och du skrattade gott och kramade om den länge och väl (faktiskt så länge att personalen började slänga stränga nu-köper-ni-väl-den-hoppas-jag-blickar åt vårat håll)... Och, och, och...
02.12:
Life is good. Och dyrbart, som det förbannade ödet inte kan låta bli att påminna oss om stup i kvarten.
Var och såg en Buddy Holly-musikal med Snorre i fredags. Som den bildade världsmänniskan man är så gick jag dit med vetskapen om att han hade skrivit typ That'll be the day och Peggy Sue, och stapplade hänfört ut ur aulan tre timmar och många stora insikter senare. Föga anade jag att han var först med, eller bakom, alla bra låtar som någonsin har gjorts, typ. Oh Boy, Rave on, Heartbeat, Everyday, Raining in my heart, Not fade away, Words of love, Mailman bring me no more blues etc etc etc. Ja, det krävs inte mycket för att jag ska bli exalterad.
Under slutnumret viskade Snorre nåt om att sångaren hade kastat ut sitt plektrum i publikhavet, och att det landat någonstans just framför oss. När så lyset tändes och alla pensionärer (oh yes, vi var de enda under sjuttio) långsamt reste sig så smög vi omkring som federala agenter mellan stolsraderna. Plötsligt fick jag syn på det på en dyna raden framför oss, och Snorre kan dyrt och heligt svära på att jag hoppade över stolen och dök ner på plektrumet snabbare än en kobra. Stiiill got it!
I förrgår, efter många om och men, upprepade klumpigheter och missförstånd, så samlade jag mod till mig och skrev en rad till Tokstolle på MSN. Wooosch, personkemi är banne mig inte att leka med.
Sicken lirare!
04.50 (ehem): Just nu känner jag mig himlarns finurlig. Finurlig och tidsoptimistisk, faktiskt. Finurlig, tidsoptimistisk och helt disciplinlös allt som allt. Same old, same old med andra ord. Hihi.
Toff ringde nyss förresten. Han var lite tipsy. Det var kul!
15.40:
Bahaha. Mkt underhållande missförstånd över telefonen imorse, mellan Colagömma och Snorres pappa. Han trodde att det var Herminator som ringde, medan Colagömma trodde att han pratade med Snorre...
"Är Anna där?"
"Nä, hon ligger fortfarande och sover förstår du!"
"Jahaaa. Hade ni för mycket sex igår natt eller?"
Konstigt.
23.50:
Pinball Wizard säger:
anna is a lovely gal, but should she be playing videogames...?
HAHAHA!!! (Alla med någon sorts utbildning inom humorns värld förstår vidden av det skämtet)
Och han avgjorde matchen ett par timmar senare med följande sms, som för övrigt måste klassas som dagens:
"Ja, jag är ju, som bekant, den obotliga bloggomantikern...?! (historikerna står helt förbluffade inför denna inledande kommentar, som inte tycks ha något med nåt att göra, reds anm.)
Jag är fö helt sjukt mätt, samt att jag nu erhåller, den alltför få förunnade, titeln 'den mest salongsberusade personen i familjen'.
Är det tillåtet för föräldrar att försöka supa ner sina arma små? Men, vem är jag att klaga? Gratis är och förblir den godaste smaken. Möjligtvis bortsett från segersötman, vilken jag lär bekanta mig rätt mkt närmare med till jul..."
Rackarns. 10-2, and counting.
13.44: Ah, nylig skräckupplevelse när jag lunkade ut till badrumsspegeln. Herregud. Det skulle inte ha varit ens hälften så hemskt om mitt hår bara sett ut som hej-kom-och-hjälp-mig... Meeen tyvärr envisas det med att se ut som om någon, förslagsvis min fiende (du vet vem du är!), har smort in det i tjära, låtit Alfreds "husdjur" riva och slita i det med sina klor, gett en obstinat Edward Scissorhands fria händer med det, och slutligen skickat det till ett vaxmuseum för evig bevaring. Om en veterinär kommit till olycksplatsen hade han bara skakat bistert på huvudet och avlivat frisyren för att befria den från plågan. Den är bortom all räddning. Och om femtio minuter kommer en hockeyhjälm landa mjukt på smörfabriken.
12.41: Aooouuuååå! Har redan åkt dit på vadslagningen två gånger... Först igår, när jag per automatik absolut skulle härma något extra grötigt inslag i det skånska språket. Och sen imorse, när jag triumferat ropade "stapelen!!!" innan jag kom på mig själv och olyckligt gnydde och våndades ner i huvudkudden. Fast Snorre har så roligt åt mina misstag, och den effektivitet med vilken de utspelar sig, att han har gått med på en ny vadslagning på fyra veckor.
Beatles nya skiva är förresten rätt fräsig, men nog hade man drömt om 26 nya Free as a bird eller Real love alltid.
Det-vågar-jag-inte-erkänna: Gårdagens okaraktäristiska beslut att börja vansinnesblogga tio minuter innan bussen gick ställde bara till besvär. Missade bussen (för andra dagen i rad, boo-yeah!), vilket ledde till missat tåg, vilket ledde till trettio minuters försening. Vilket idag dessutom ledde till att jag inte hittade vårat tillfälliga klassrum och gick till informationen istället. Som med en diffus och oengagerade pekning skickade mig mot vaktmästeriet. Som jag inte hittade. Och som inte kunde hjälpa mig när jag väl tog mig dit...
Var återigen besvärlig efter regelboken, då min kurs inte fanns registrerad på hemsidan överhuvudtaget. Och vem det nu var som egentligen ansvarade för att skicka vilsna elever rätt gick inte att få tag på. Min lärare gick absolut inte att få tag på, med tanke på att han enligt logikens lagar nog gett upp hoppet och - dramatisk, sårad hand för brösten - börjat undervisa utan mig.
Hmpf! Visade sig i alla fall att vi var i klassrummet som låg vägg-i-vägg med vaktmästeriet. Och som om det inte vore att dumförklara mig nog, så var det dessutom i samma, gamla sal där vi alltid har varit... Lousy, lying... mummel. Summan av kardemumman blev i alla fall att jag åkte ner till Malmö (1 h 45 min), gick till skolan (15 min), irrade omkring och letade efter salen som en idiot (30 min), tittade på film (20 min) och for hem igen (1 h 30 min).
Jaaajaaa. En mkt stilig karl - tänk er en ung, farlig italienare a'la Joe Morelli - var först att resa sig och gå mot dörren när lektionen var slut. Jag skyndade mig att skramla ihop mina grejer och pinna efter, innan min lärares "kul att du kom"-flin ersattes av ett "nu är du en timme sen... igen"-leende. Den mörkhåriga karln framför mig öppnade således dörren, men istället för att gå ut så bugade han sig bara djupt och värdigt, sa "Varsågod, my lady" och lät mig passera förtjust fnittrandes utan att själv följa efter.
Mitt hjärta slutade förresten slå när jag stod och väntade på bussen hem i tisdagsnatt. För vem kom gåendes emot mig, iförd rock och hatt och djupt försjunken i ett samtal med sin vän, om inte Martin Freeman himself! Och även om det - mot all förmodan - inte var Martin som vandrade på de Helsinborgska gatorna likt en vanlig man, så var det definitivt hans enäggstvilling. Men långt innan jag hunnit få mitt munläder smort eller fiskat upp kameran ur fickan, så var han försvunnen igen... Trist.
Man på stan eller man i mina drömmar...? Det är frågan.
11.41:
Igår inledde jag och Snorre en mkt spännande och prestigefylld vadslagning. Den gick ut på att jag, under två veckors tid, inte fick leka besserwiesser och rätta honom när han sa "cykelen", "nyckelen" etc etc, eller på något vis göra narr av hans skånska genom att fnissigt upprepa ett extra grötigt ord. Om jag lyckades med den - ja, bedriften är väl rätt ord - så skulle han i gengäld ge Harry Potter och fången från Azkaban-spelet en ärlig chans...
Jag kan ju säga som så att jag inte höll ut mer än en timme, innan jag var tvungen att härma "beeeuurröööuuud" (bröd). Fast som tur var lyckades jag övertala honom till att göra om vadet, fast nu med tre veckors uppehåll. Håhåjaja. Det hann gå max fem minuter innan jag var på väg att åka dit igen. Som tur var hann jag inte längre än till ett mkt exhalterat "sssss"(korpor) innan jag kom på mig själv. Vi får se hur det går helt enkelt. Om inte annat får jag ta och resa på en lyxkryssning för några veckor framöver, eller dyl.
18.52: Det här börjar bli tröttsamt. Mitt goda tålamod, som vanligtvis är något av min trademark vid det här laget, börjar tryta rätt ordentligt nu... Särskilt som livet envisas med att försöka pressa ner det i köttkvarnen stup i kvarten! Har försökt föra över min bild via sju olika scannrar nu. Sju! Olika!
Vill bara springa och tröstäta en tonfiskmacka på närmaste Subway, men har inte med mig passerkortet så jag tar mig inte härifrån. Lyckades tillslut hitta en godisautomat, och föll nästan ner på knä inför all its glory. Bände upp min ryggsäck till dess att fogarna knakade och lyckades hitta två aldrig så gyllene tiokronor. Och genom att ömsom kyssa dem, ömsom Brolinsnurra lyckligt i luften, så tog jag mig tillbaka till automaten där mina två kexchoklad väntade. Som visade sig vara trasig.
Nu ska jag försöka förklara hela det scannerelände som har pågått i över två veckor, på engelska för min omedgörliga lärare. Om jag känner mig själv rätt så kommer det bli något i den här stilen:
"Ööh. Tiina Mariie (så ariskt uttalat att Hitler hade fått stolta tårar i ögonen), Aj hävänt biin äjböl to... eh... vått do jo säj? skään in maj pikkturs bikås... öh... deh skänners hävänt bin vöking. Aj häv trajd säven... öh... diffränt oans, bött jo nåv"
BLÄÄÄ! Har börjat nu.
02.17: Förresten! Det har jag visst helt glömt bort att tala om, men jag har minsann skaffat mig en ny mobil! Min trogna Nokia 3310 is no more (fast det är den visst det, för jag måste kunna fortsätta spela Snake!). Istället kan jag nu, med ett stolt knyck på nacken för att dölja en våg av intern teknikrelaterad osäkerhet, säga att jag har en sprillans ny Siemens. Vilket inte är ett dugg sant, för enligt inskriptionen är det i själva verket en Samsung. Tomato, tomato i min värld, liksom.
Det var på Maxi - av alla ställen! - som köpet genomfördes, och för tjejerna i försäljningsståndet påminde jag väl mest om en kalv på slaktbänken. Helt utelämnad och sårbar, med min stackars i det närmaste antika telefon som det knappt går att ringa från eller till.
"Vad kräver du av ett batteri?"
"Allt som klarar av ett samtal på mer än tio sekunder fungerar för mig!"
"Hur stor sms-inkorg vill du ha?"
"Min nuvarande rymmer 20, så..."
"Vill du ha kamera och mp3-spelare?"
"Öööh, jag har inte ens färgskärm nu, men okej!"
Etc etc. Har visst inga pengar heller, men sådana små petitesser kändes knappast nödvändigt att besvära dem med. Särskilt som jag redan lekte urtypen av besvärlig och omedgörlig kund. Frågade paranoit - fast bara på gränsen till hysteriskt - minst tio gånger om det verkligen, verkligen, verkligen inte tillkom några dolda utgifter. Tog ofrivilligt ett par osäkra steg bakåt när försäljerskan, efter att jag frågat hur lång bindningstiden var på abonnemanget, såg mig rakt i ögonen och allvarligt svarade "livstid". (Saker jag, såhär på rakt arm, har gått på de senaste veckorna: att smör innehåller gelatin, att "you snooze, you lose" betyder "nyser du, förlorar du" och att soppa och bensin är två vitt skilda begrepp).
I ett försök att självsäkert avfärda deras produkt redan från början av samtalet hävdade jag att jag hade det ofelbara abonnemanget Telia, när jag i själva verket hade Comviq. När hon sedan skrev Telia på köpavtalet blev jag tvungen att dra en mkt lam och genant ursäkt i stil med: "Oj, hehe. Du, Snorre, är Telia verkligen samma sak som Tele2 Comviq förresten, ehehe?"... Vilken, tillsammans med en dyr och helig försäkran om att jag fortfarande var skriven i Umeå fastän jag tydligen är det i Helsingborg, ledde till att hon fick fylla om formuläret från start på grund av allt kludd.
Fick dock ett galet svårt och ologiskt nummer, som helt strider mot samhällets tidigare föreskrifter om att mitt dåliga minne berättigar till lättare sifferkombinationer än andra människors. Om det inte vore för att mitt intellekt just så pass överskrider gränsen för kolossal dumhet, så skulle jag minsann här och nu ge prov på en herrans massa lättihågkomliga kortkoder och dyl. Ja, till och med mitt datorlösenord på den gamla skolan är direkt utformat efter min personlighet, eller hur Bombshell?
Funderar på att byta tillbaka till mitt gamla nummer, men eftersom det tydligen krävde en och annan ansträngning(!) från min sida, så får vi förstås se hur det blir med den saken... Kommer dock att få en akademisk examen i teknik any day now, eftersom jag - helt på egen hand!!! - har lyckats ladda hem en egen ringsignal! Så ni får mer än gärna slå en pling, om inte annat för att människorna på bussen/stan/i affären ska få ett smakprov på min utmärkta musik- och humorsmak i form av Handbags and gladrags.
Skit också. Enligt planeringen ska jag vara inne på min sjuttonde minut av sömn vid det här laget, och min (ej påbörjade) teckning ska sedan länge vara klar. Crap a doodle-doo!
23.02:
Igår när vi åkte buss in till stan (Herminator är på blixtvisit!) så klev en riktig lirare på på Stattena, och satte sig på sätet mittemot mig. På den korta vägen dit hann han bland annat med att ofrivilligt reta upp en förståndshandikappad och skrämma bort killen som ursprungligen satt på sätet.
Det märktes direkt att han var rätt tipsy, eftersom han svajade lite när han gick och muttrade för sig själv, samtidigt som han bar en gul jacka av en nyans som obarmhärtigt skvallrar om bristande omdöme. Han ropade efter den flyende grabben att "jag sa ju bara 'move in', det finns plats för dig med!" inför döva öron, och slog sig sedan ner tillrätta. Och började sjunga. Med en mörk baston skrålade han så att fönstren skakade och den fullsatta bussen fick bråttom att dölja ett småleende och skynda sig att titta ut genom fönstret.
Jag är - tyvärr - inte särskilt bevandrad inom Elvis karriär, annat än vad en typ treårig utbildning signerad Vinyl107 kan bistå med för kött på benen. Ändå förstod man direkt att det var Kungens låtar som stod på menyn, och de serverades - faktiskt - på det allra högklassigaste viset! Jag hade dock fullt upp med att försöka tygla en massa opassande impulser att brista ut i ett oartigt gapskratt, hitta funktionen för att filma/spela in hela händelsen och samtidigt delge den till omvärlden via sms, för att lägga märke till att alla inte var lika hänförda av imitationen som mig.
Nej, mannens första oskyldiga kommentar till den utvecklingsstörda om att resan nog skulle gå bra även om denne inte stod och höll i räcket, hade tydligen helt slagit slint. Han/hon (åsikterna går verkligen isär här, men eftersom jag själv har varit on the receiving end många gånger om så ska jag låta det vara. Let it lie. That's what I've always said, let it lie...) lyckades med stor självbehärskning hålla sig under första halvan av resan... Men någon gång under Amazing Grace, när den salongsberusade mannens röst darrade extra mörkt och länge, så stod han (jag skriver, alltså står jag för den fällande domen) inte ut längre!
"KLIV AV BUSSEN, ELVIS!!!"
ropades plötsligt ut på ett synnerligen kritiskt och otrevligt sätt, och de musikaliska tonerna fick genast motstånd av ett par gällare sådana. Alla resenärer hoppade förvånat till från vilket sorts meditationstillstånd de än må ha befunnit sig i för att förhindra ett gapskratt, och såg sig skrämt omkring. Mannens ansikte var ihopskrynklat bortom all igenkännlighet av innerlig (och ytlig) vrede, medan trubaduren betraktade honom med en lång blick som strålade ut oändligt lugn och bara en liten dos provokationsvilja. Vilket, efter en förvånad paus, bara ledde till att han började skråla ännu högre, och bara avbröt sig själv stundtals för att mumlandes förklara "Jag har glömt the text" på någon sorts svengelska med försök till södernbrytning.
Underbart!
#05: Joakim von Anka, tuffare än de tuffaste och hårdare än de hårdaste
Yeees. Here we go. Här har vi en man, en karl, en tunna med dynamit, som säkert hade varit med och slagits om förstaplatsen om det inte vore för vissa... olyckliga omständigheter. Att han råkar vara en anka, till exempel. Mkt sorgligt. Alla som känner till Don Rosa, och således kastar en diskret blick mot tidningshyllorna i matkön varje fredag, kommer nicka gillande och till fullo förstå mitt val. Andra kommer tyvärr bara att avfärda hela listan för mitt Ebayvansinnes efterträdare, i dessa fattiga stunder.
För utomstående finns det dock ack så mycket att förstå och uppskatta i farbror Joakims karaktär, om någon välvillig själ bara är villig att guida dem rätt. Till att börja med är han helt galet sniken och ekonomisk i alla situationer. De saker han inte skulle kunna göra för att spara/tjäna tio cent... För att inte tala om det oerhört nöjda och självgoda leendet när han har gjort en bra affär. Sällan har "fullkomligt tillfreds med tillvaron" personifierats så fulländat, så på pricken, som när Joakim har byggt en rymdraket med hjälp utav beståndsdelar från en loppmarknad, en auktion och en basar.
Och snåla människor besitter ändå en viss mängd charm så länge de inte är släktingar i juletider eller dyl - det måste ni hålla med om! Om inte annat måste jag inbilla mig själv det efter den olyckliga incidenten från i somras, då jag blankt vägrade att betala två kronor/ballong till studentvagnen. Hutlöst!
MEN! Saken är den att det finns mer än vad man anar bakom de där hänsynslösa 30-öre-i-timmen-och-du-skulle-bara-våga-försöka-förhandla ögonen och den gropiga käppen. Under den hårda fasaden, och alla mullvadsdykningar i pengabingen till trots, så är det som den gamle gnidaren värdesätter allra mest minnena från äventyren. Och allra särskilt de som involverar den sköna isdrottningen Glittriga Gullan, den gamla kärlekshistorien vars eld aldrig fick flamma upp... men inte heller dö ut.
Joakim känner till historien bakom vartenda mynt i bingen, och när han skräckslaget rusar omkring på Ankeborgs gator på jakt efter en förlorad peng, så är det inte för att myntet är sällsynt och dyrbart, som Kalle tror... Nej, då kan man vara säker på att det är av ett ytterst sentimentalt värde, som vilken annan 70+-åring som helst sedan länge skulle ha glömt.
Tuffare än de tuffaste, hårdare än de hårdaste. Med en näsa för, och ett hjärta av, guld. Ett riktig hetlevrat knippe dynamit som ung, grinig gammal gnidare några år senare, och sentimental snåljåp på äldre dar. Som tack för alla år av varma och mkt humoristiska äventyrshistorier, och för att mitt eget hjärta smälter när jag tänker på att den skatt du mest av allt önskar dig gled dig ur händerna redan för 50 år sen, så har du en hedersvärd femteplats på listan. Anka eller ej.
#04: Tim, den tvättäkte britten och Halp-mannen
Okej, okej. Du gillar karlakarlar, machomän och muskelknuttar, I get it. I så fall kommer Tim förändra din syn på good guys för all tid framöver, och du kommer febrilt att försöka leta rätt på numret till den ensamma nörden i mellanstadiet (som säkert byggde en atombomb på baksidan av trädgården)... Eller så har du alltid gillat de schyssta grabbarna som på ett eller annat sätt alltid tycks bli överkörda, och Tim här kommer bara att bli som gräddet på moset. Det spelar ingen roll! Se på ett avsnitt av The Office, ett enda, och du kommer stämma upp i en "aaaw"-kör av moderskänslor och gosedjursabstinens så fort hans nuna träder in i bild.
Nu är det i och för sig lite orättvist att de som besegrade stark konkurrens (Mel vs Clooney, Ron vs Sirius, Joe vs Ranger etc) ändå inte belönas med en topp 5-placering, samtidigt som Tim traskar raka vägen in bland toppskiktet trots blott en halvårig bekantskap... Alltmedan Tims motståndare består utav den tanige, hålögde viktigpettern Gareth och den lönnfeta, alltid pinsamma och getskäggsprydde David Brent. Till och med jag skulle liksom anses fager och normal i det sällskapet! Men det måste vara något mer än blotta kontrasten som utgör Tims dragningskraft...!
Han symboliserar alla olyckliga kärlekar som du någonsin haft, allt hämningslöst flirtande som får dig att snurra kring lyktstolpar på väg hem från skolan, men som i slutänden aldrig leder någon vart. När Tim skakar apatiskt på huvudet och tittar med en tom, oseende(?) blick framför sig efter odödliga frågeställningar som "Will there ever be a boy born who can swim faster than a shark?" och upplyftande föräldraråd såsom: "Cherish 'em. Really. Because you'll miss them when they're not around, both of them. Both of mine are dead, so... Well, my dad isn't dead, he's in a home. So as good as... --- Anyway, he is a vegetable now and that's something we've all got to look forward to. So... happy birthday", så värker det lite i hjärtat.
När Tim omedvetet vaggar fram som en anka när känslostormar blåser upp inom honom, men inte får en chans att bryta sig ur den brittiska stelheten, så sneglar man kärleksfullt på personen bredvid sig i soffan och trycker den andres hand i tyst samförstånd. Och när han muntrar upp Dawn med små skämt och busstreck, står lutad över hennes skrivbord, tittar på henne när hon inte ser, och inte vill ha någon puss trots "jag-kysser-dig-för-en-pund"-erbjudandet och en flerårig förälskelse, så känns fjärdeplatsen helt rätt. Och - och jag trodde aldrig att jag skulle säga detta, men here it goes - bad guys verkar inte alls all that i jämförelse med en snäll och gosig nallebjörn.
#03: Robbie Williams, legitimerad hunk of burning love och komiker
Nuuu har jag suttit med huvudet i handen, i skrivbordskanten och mot väggen i bra många dagar och våndats. Robbie, Robbie, Robbie... vad ska jag göra med dig? Oj, hehe, de planerna är förstås redan väl utstakade av Fröken Dygd här, men jag tänkte mer i någon slags teoretisk utsträckning. Älskade, älskade du, hur kan du gå från att leka preacherman och frälsa 100 000 pers under två kvällar i rad på Ullevi i somras, till Rude-fuckin'-box?!
Alltså. Till och med ett magplask i Atlanten från månen faller i skymundan i jämförelse med ditt fall från listtoppar världen runt och av min piedestal av respekt och beundran. Jag hoppas det säger dig en hel del om min stora tillgivenhet gentemot dig, när du fortfarande hamnar på en imponerande tredjeplats efter allt detta...! Och tänk vilken chans till befodran du skulle ha haft om du inte genomgått det jag bara antar måste ha varit en lobotomi-"operation" för några månader sedan!
Nej men ärligt talat. Om vi bortser från alla paranoid- och knark- och bögrykten, som faktiskt är hur lätt som helst för mig att göra, så är han ju verkligen en sykt attraktiv karl. Man får liksom svindel bara av att tänka på höjderna av hans tilltalande egenskaper och drag. Ingen, ingen - karl som fruntimmer som djur - skulle kunna spendera några sekunder av sitt dittills meningslösa liv i samma rum som Robbie utan att bli förälskad upp över öronen. Det är min fasta och orubbliga tro. Min religion.
Om du någon gång skulle stöta på en karl med ens en tiondel av den charmen och humorn, så skulle du ögonblickligen förvandlas till kaninkock a'la Glenn Close av rädsla att mista honom. Och det här är väl den enda kandidaten som har en chans mot Mel som min musa när det kommer till att utforska DVD-kontrollens alla funktioner. Med sin pojkspjuvighet/rykte som casanova/doktorand i flirtkonstens alla regler, så hade han nog kammat hem den slutgiltiga segern (med tanke på att han faktiskt existerar och inte är ett fantasifoster etc) om det inte vore för Rudebox-eländet och vissa... öh... mentala instabiliteter.
"The sex is nothing to write home about. It’s a shame because my mum loves those letters"
"I am the only man who can say he's been in Take That and at least two members of the Spice Girls"
"'What is the weirdest thing a fan has ever given you?', asks Lindy, aged 12"
"Herpes!"
"Where there's a Williams there's a way"
"Noel's run out of other people's ideas"
"There's a girl down there, she's got a supply of teddy bears. What's your name love?"
"Her name apparently is 'Aaaaaaaaaahhhhhh!'"
"You've been through a period where..."
"Where I really enjoyed myself?"
"I didn't want to put it this way... with drugs and that stuff. How did you get out of it?"
"I lost all the phone numbers to my dealers!"
"If you were on a desert island with an ugly woman or a cute guy which one would you sleep with?"
"The guy, but I would have the woman watch... No... just kidding. I wouldn't do that. I would just sleep with the bloke. The woman could cook."
"I bump into these girls and they are like really not interested. The next time I see them, they are like, 'Hey, nice to meet you, Robbie!' So I've been told, 'That girl "googled" you, because she knows who you are now.' Hurray for 'googling'! Science got me laid."
"I am very proud of my latest album. I listened to it and I think it is very good... later I listened to another singers´ albums and... well, God thanks I have the pills!"
"Do you have any tattoo in secret places?"
"I've got one here (points in his trousers), now it says WY, but when I get very excited it says "Welcome to England, I hope you enjoy your stay"
#02: Bruce Springsteen, den sympatiske musikguden som fick skägg att look good
Born in the USA!!! Uppmärksamhet infångad och ugn påslagen. Till och med Mel och Joe Morelli måste väl snegla avundsjukt mot detta exemplariska rumpexemplar, som är en förebild för alla andra manliga bakdelsaspiranter. En andraplats förtjänar en än utförligare beskrivning och motivering än de övriga platserna, så jag ska systematiskt försöka beskriva Brucans storhet.
Historieberättandet. En Bilbo Baggins/Beppe Wolgers-mutant som skulle få till och med en fjäril-på-äng-jagandes Halp att sätta sig ned och lyssna intensivt historien ut, utan att distraheras av Nigel och Röksvamps könsorgansteckningar. Bruce viskar hest med inlevelse, smyger omkring på scenen, kryper ner i smala sprickor, går till zigenare, berättar om mystiska män på rökiga bakgator, tonårsvarulvar, får budskap av utomjordingar och önskningar av spådamer...
Efter ett låtsnack måste man försöka bryta sig ur transen, febrilt se sig omkring efter Bombshell, inta den vanliga hänga-nonchalant-över-axeln-med-ena-armen-och-låta-den-andra-excentriskt-spela-upp-historien-ställningen, och med en hes viskning börja berätta "when me and the big man to thisss..." (lång tystnad) "I bet them guys on the radio are wonderin' what we're doin'!" (enormt, öronbedövande jubel) eller "and then... and theeen... and then the RADIO broke down!!!"
Och det går som inte att föreställa sig en typ 30-årig Bruce i stort, burrigt krull, skägg, överdimensionerad stickad mössa och tighta byxor utan att genast börja lida av dregelrelaterad vätskebrist. Det går inte!!! Och hör man sedan honom skratta sitt - kanske inte det mest estetiska garvet, men ändå fullt bedårande - fnissande skratt så blir man sådär varm inombords som vanligtvis brukar förvarna om att man snart är i stånd att lägga "får jag chans på dig"-lappar någons ficka.
Sedan blir det inte lättare av att karln ska envisas med att inte ha några som helst fasoner som tyder på storhetsvansinne efter över 30 framgångsrika år i branschen... Utan karln är helt kapabel till att hämta gitarren och ställa sig och spela med en gatumusikant på Köpenhamns gator, bjuda fans han träffat i typ hissen på middag med hela bandet och självmant ringa runt och prata med familjerna till alla som omkom i WTC. Liksom, kan du sluta vara så sjukt het, rolig, tight assad (face the reality, du är 57 och amerikan!), begåvad och ödmjuk (och amerikan?!) på samma gång?! Vi vanliga, dödliga måste ju liksom dras med karlar som bara ser ut som hobos i skägg och inte är ett dugg ödmjuka, så give us a break tack! Och om du trots min uppmaning från hjärtat vill fortsätta på detta manér, så kan du vänligen sluta skriva låtar som New York City Serenade, Backstreets, Lost in the flood och typ... öh... alla. Jag dör faktiskt av oändlig kärlek och beundran over here!
12.03: Jamen halleluja. Enligt schemat ska jag precis vara på väg att maila in mitt projekt, och sedan - med ett oändligt självgott flin - sätta mig på bussen hem. Och alltså inte slita mig i håret över att jag somnade ifrån teckningen igår natt, vaknade tre timmar försent, inte hittade kameran med resten av projektet och nu inse att scannern inte fungerar. Känner ett brinnande hat mot alla nya, tekniska moderniteter, där mottot tycks vara att man ska blenda in viktiga funktioner såsom on-knappen i designen. Så att man genast känner en instinktiv motvilja mot att lyfta upp scannern i luften, klia sig i huvudet och böja sig över den med sitt sökande Sherlock-öga... Allt inför en hel klass av fnittrande, föga hjälpsamma, gymnasieungdomar.
Skiter snart i det här faktiskt. Känner redan hur mitt schitzofrena jag vaknar till liv inom mig, och långsamt reser sig som en enorm ond, mörk ande. Min obstinata personlighet som är i stånd till i princip vad som helst, och i synnerhet att avbryta Annette mitt i en mening med en kall, död haj-blick, och förklara att vi har slutat... Fastän jag själv var en halvtimme sen till lektionen. Samma monster som med lätthet - ja, med nöje faktiskt! - skulle stega upp till min kurslärare nu och förklara att jag minsann inte haft tillgång till varken scanner eller Photoshop eller en ordentlig kamera. Och att hon ska ge mig, och bara mig, en veckas uppskov mid term-projektet eftersom jag bevisligen har haft helt andra förutsättningar än alla andra. Och att samma regler gäller för den andra läxan som jag alltså inte heller har gjort. Alltsammans på rykande färsk engelska!
Fast det kommer väl som vanligt sluta med att jag ligger och kvider på tåget med blödande magsår och gråter av självförakt.
16.22: Sådärja. Då har till och med jag styrt mitt skepp i hamn och socialiserat lite sen hemkomsten. Har som vanligt inte skyltat vidare med min närvaro, när jag suttit på mitt rum med neddragna persienner och gömt mig från omvärlden. Näe, riktigt så har det inte varit. Jag har suttit på Lisas rum och gjort detsamma, eftersom hon och Joacim bor i mitt.
Men igår blev det alltså ändring på det. Först träffade jag Kicki, och antingen har hon utvecklat ett ohälsosamt intresse för tekniken kring en kortläsare, eller så är hon otroligt närsynt, eller så... Hihi. För övrigt kan brytandet av mitt godislöfte liknas vid ett riktigt hantverk; så gediget och genomarbetat var det! Och, mitt oförtjänt höga betyg i Matte B till trots, så kan jag inte räkna ut vilket jubileumsfirande av felaktigt lästa busstidstabeller jag genomförde när jag skulle hem... Men det kostade mig i alla fall 1800 dyrbara, oersättliga sekunder av mitt liv.
Därefter var det dags för partaj hos Halp, och en kväll spenderad i Kickis och Halps sällskap kan bara sluta på ett sätt... Med gemensamma krafter lyckas de rearrangera ryggraden (en bravad som även Connex klarar av, men på ack så mkt smärtsammare manér), hindra blodflödet och få hjärtat att blöda genom sina gosiga kramar.
Kicki var där, med sina fem bekymmersrynkor i pannan på plats.
Nigel var där med sin babe-magnetsnuna, som får fruntimrena att bli helt vilda och på fullt allvar skriva saker som "hej hej vad gör du allt bra ha du msn ler".
Röksvamp var där, och plötsligt var vi tillbaka i första året på gymnasiet då vi kunde diskutera utan att använda oss av personangrepp eller avmätt intresserat höjda ögonbryn. Nä, det var samma 70-tals skogsmulle och mysfarbror som jag var van vid, och har saknat.
William och Runa hade rest ända från Stockholm för att hälsa på, och William var mkt underhållande när han berättade om medelsvenssons tankegångar när de köper en ny cd, signerad typ Niklas Strömstedt. Hur de slår igång den nyinköpta skivan när de ska laga mat eller dyl, och liksom inte verkligen lyssnar på låtarna, utan bara känner sig käck och modern eftersom de köpt den "senaste musikskivan". Och när den sedan är slut, bläddrar de fram till hit(s?)en, och spelar den med gungande, nöjt huvud. Hrrm, ska sluta leka Scarface med k-pist eller dyl, och meja ner andras skämt till blodiga slamsor.
Aaaanyhow. Det här drog ju ut på tiden. Återkommer senare!
#10: Robert De Niro, Amerikas svar på Michael Nyqvist
Robert De Niro är inte taxichauffören som flippar ut totalt och börjar rensa upp på gatorna på egen hand. Robert De Niro är den unga karln som står med bar överkropp framför spegeln, och vad han sedan gör eller säger saknar helt betydelse. Han var drop dead gorgeous redan i Mean Streets, fortsatte att vara det i Deer Hunter (trots ett skägg som förmodligen fick en ung ZZ Top att nicka tankfullt i tv-soffan) och är - 63 år gammal - fortfarande en mycket stilig karl... Att sedan det mörka håret och filmsmaken sedan länge är försvunnen, ja det falnar faktiskt helt i jämförelse.
Om jag skulle vara jagad av farliga skurkad som var ute efter mitt liv, ja då skulle jag bara fnysa åt FBI, armén eller Kalifornien (med Arnold i spetsen alltså)... Föraktfullt vinka bort SÄPOs gemensamma ansträngningar, och lugnt luta mig tillbaka mot Roberts breda, trygga famn. Fast sedan skulle jag antagligen bli skjuten i ryggen, eftersom jag hela tiden skulle sitta och titta honom djupt i ögonen. Jag menar, har ni liksom sett dem tåras i Sleepers och Deer Hunter? Ögonen är själens spegel, och Robert De Niro har minsann den tionde mest fascinerande och attraktiva själen i heeela vääärlden!
#09: Sam Malone, inte så dum för att vara så dum
För ungefär fyra år sedan gjorde jorden ett uppehåll från sin sedvanliga resa, även om detta fenomen inte uppmärksammades av särskilt många vetenskapsmän. För ett ögonblick kretsade vår planet inte längre kring solen, utan istället cirkulerade den runt en lång, tupéförsedd (?) f.d alkoholiserad man varje vardagsmorgon. När jag hörde Sam och Diane bråka, såg jag för första gången upp från Borta med vinden, och med en hypnotiserad blick på teven lade jag långsamt ifrån mig boken. I vanliga fall går mina fiktiva hat-kärleksrelationer ut på att den oemotståndliga karln ler retsamt och förolämpar fruntimret i fråga, som i sin tur...: 1) kastar porslinsfigurer 2) stjäl karlns bil och gömmer förgasaren när han försöker ta tillbaka den, eller 3) kapar honom med huven på en Buick.
I Skål däremot, så slår Diane faktiskt tillbaka med samma medel... Hon tar tag i Sams slips och klämmer fast den i dörren inför Bostons samlade pressuppbåd. Hon nekar till hans frieri, driver honom till vansinne genom att tjata på honom till dess att han friar igen... varvid hon nekar honom på nytt! Och på det där viset fortsätter det, i fem års tid. Oerhört underhållande, faktiskt.
"You are the nuttiest, the stupidest, the phoniest fruitcake I ever met!"
"You, Sam Malone, are the most arrogant, self-centered..."
"Shut up! Shut your fat mouth!"
"Make me."
"Make you? My God, I'm... I'm gonna... I'm gonna bounce you off every wall in this office!!!"
"Try it and you'll be walking funny tomorrow... or shall I say funnier?"
"You know, you know I always wanted to pop you one, maybe this is my lucky day huh?"
"You disgust me. I hate you."
"Are you as turned on as I am?"
"More!"
#08: Ron Weasley, för att brunettes are fine man, and blondes are fun, but when it comes to getting the dirty job done...
Mina favoritkaraktärer i Harry Potter har en intressant - men i längden rätt jobbig - förmåga att kola av och dö. Så tacktacktack J.K Rowling för alla dessa timmar och åter timmar av förtrollande läsning, men kan du åtminstone låta Ron leva genom sjuan och vidare? Bortsett från att han är lång och fräknig och har rött hår (om det nu ens är möjligt att bortse från sådana charmerande egenskaper, det vill säga), så är han dessutom rolig, gulligt små-avundsjuk och har på helt egen hand fört tillbaka en hel värld av engelska uttryck till vår moderna tid. Och efter en sex- och samlevnadsredovisning inför föräldrarna i åttonde klass, så är jag fullt på det klara med att ens örsnibbar faktiskt kan lysa rött när det råder känslostormar inombords.
Om man tror att man gillar Ron bara för att han fyrar av alla roliga repliker, retar Hermione för hennes läshuvud och är en del i världens charmigaste familj, så måste det vara långt innan man inser att han dessutom är kär. Åhh. Och håller det hemligt! Åh, åh, åh! Och en gedigen förälskelse dessutom, och inte bara de löjliga tvåminuters-flirter som Harry kommer dragandes med.
#07: Mel Gibson, den skrattande upptågsmakaren
Mmm, Mel Gibson långhårig och busig i Dödligt vapen-serien... Mmm, Mel Gibson ung och farlig i Mad Max... Mmm, Mel Gibson långhårig och hämndgirig i Braveheart... Vad jag försöker säga är med andra ord; "Mmm, Mel Gibson i och som allt, förutom skäggig judehatare och rattfyllerist". Karln besitter för tusan en helt oemotståndlig charm till och med som tupp! Jag har genomlidit b-filmer som Lovligt byte flera gånger om, bara för möjligheten att se hans lilla hästsvans guppa när han skrattar (han skrattar ofta), se hans lilla rumpa knipa ihop när han blir skjuten (han blir bara skjuten en gång, men såret måste ses över utav en massa olika fruntimmer) och när han i nästan två timmar rullar fram stora flirt- och charm-artelleriet för en svåråtkomlig isdrottning i form av Goldie Hawn.
Våran video, och numera dvd, har lidit svåra slitningsskador tack vare Mel. Med sällan skådad glöd har jag pausat, spolat tillbaka, spelat upp i slow-motion och zoomat in närhelst han har figurerat med extra mycket charm och finess i en scen (dvs väldigt ofta). Mel är sitt essé i Braveheart, Maverick, Dödligt vapen 1-3, Mannen utan ansikte, Flykten från hönsgården och Sammansvärjningen, och är en än större hunk i lågmälda dramafilmer från 80-talet. Fast det får du väl aldrig veta, i och med att den obligatoriska irritationen gentemot en ung - men redan då - menlös Diane Keaton övervinner till och med Mels hunkighet. Och tycker du att han har spårat ut för mycket nu på senare år, så har du ju alltid hans sju avkommor att välja bland...
#06: Joe Morelli, den italienska casanovan med chokladsås i blicken
Någon gång i framtiden ska jag hålla ett långt anförande om Byte-böckernas spänning och humor, men för stunden får ni nöja er med lite gammal, hederlig Joe Morelli-propaganda. Det tog Bridget cirka tre meningar och två glittrande ögon att beskriva honom, innan jag slet åt mig boken, satte mig på bussen hem, och började läsa. Det går som inte att låta bli att falla för honom i första boken. Han är farlig, rent av eftersökt för mord, har ett hett temperament, och är i besittning av den fastaste stjärten som någonsin fyllt ut ett par jeans (vilket säger en hel del, med tanke på Born in the USA-omslaget, #07, med flera)...
Bara i den första boken hinner han med att smälla in huvudpersonen Stephanie i väggen upprepande gånger, mena på att de flesta nöjer sig med ett par käcka fartränder efter det att hennes bil blivit fullklottrad med vulgära könsord, kasta ner hennes bilnycklar i en sopcontainer och - hi hi hi - handklova fast henne (naken) i duschdraperistången. Låter det inte som en karl mogen för sjätteplatsen, så säg?!