Varning! Farlig ledning




Hrrm. Hrrmhrrhrrhrrm. Ahem. Urk, urk! Host.

Det sägs ibland att det mest skrämmande som finns är ett tomt blad, men jag sattes här på jorden för att ta med mig prover till min hemplanet. Och för att bevisa motsatsen till ovanstående påstående. Tänk dig att du har ett tomt blad... vad är det värsta som kan hända? Det kan hända att du skär dig på det, eller så kanske Paradise Hotel-Olinda får tag på det och bestämmer sig för att skriva ner sina memoarer. Mer skrämmande än så blir det faktiskt inte.

Föreställ dig å andra sidan en kort och kompakt varelse, med stripigt hår och långa, vassa naglar. Någon som mumlar istället för att tala, som om han/hon/den/det kastar förskräckliga besvärjelser bakom din rygg. Ett monster med en mun och moral lika rutten som Englands fotbollslandslags insats i varje VM.

Om du ser en sådan varelse någonstans; på stan, på bion, i skolan, på bussen... ja, nästan överallt förutom på gymet, så är det med största sannolikhet moí, Anna, vandrande reklampelare för Borta med vinden och skrattmissbrukare.

Jag går sista året på en gymnasielinje med inriktning film någonstans över regnbågen, och det har fört med sig en mycket viktig läxa, som vi alla bör dra lärdom av i svåra stunder: film är för det mesta underbart att titta på, men det är absolut, absolut, absolut ingenting som Anna är menad att lägga sina smutsiga, oansvariga fingrar på. Folk hävdar att jag inte vet vad jag vill med mitt liv, nu när jag står på sjörövarplankan till vuxenvärlden med båda fötterna väl rotade i ett cementblock, till och med. De kunde inte ha mer fel - jag vet precis vad jag vill! Jag vill gå på konserter, resa, bli hyllad skribent och recensent, bli bundis med Paul, Bruce och Robbie, bli bra på fotboll igen, spela Zelda, kanske sätta mig ner och skriva några bästsäljande, kritkerhyllade böcker om en pojke som går på en skola för trollkarlar eller dyl, kunna äta onyttigheter utan att utvidgas, resa tillbaka i tiden och slippa behöva vänta på paket på posten. Svårare än så är det inte!

I övrigt kan det sägas att jag bara går och väntar på den dag då uttrycket "värd sin vikt i guld" puttar ner "du är vad du äter" från rollen som de sannaste orden i allmän folkmun. I och för sig klarar jag mig på båda hållen i nuläget, "flott" och "söt" är nämligen rätt smickrande svar.



Andras beskrivningar (a.k.a folkets hämnd)

Bombshell lättar sitt hjärta

Knopp och kropp - den ogenerade sanningen

Även om jag valde att inte hymla utan körde med raka rör och skulle ut i världen med baksidan före, så väljer jag i det här sammanhanget att börja med huvudet. I skrivandets stund är det vinter, och det firas med en tjock, mörkblå mössa köpt för billig penning på Willys. Jag väljer att se den som en slags hyllning till Brucans huvudbonad under Hammersmith-konserten, medan andra bestämt hävdar att det är en kondommössa eftersom den helt enkelt ser ut som en... eh, ja, ni förstår.

Mössan har en särskild inbyggd funktion som gör att den är totalt oförmögen att skydda öronen när man trotsar den norrländska tundran, men väl är stekhet i alla andra situationer. Allra bäst fungerar den dock som huvudbonad på Harry Potter-premiärer, då man inför bion baktalar alla utklädda fans med stora, mardrömslika häxhattar som förstör upplevelsen för alla andra, men i slutändan är den enda som får ta emot klagomål för att man skymmer sikten.


Nu börjar vi sakteligen närma oss den stora förödelsen, med en panna full utav kratrar och vulkanliknande finne-explosioner. Själva huden hade tjänat utmärkt som en spion åt excentriska och alternativa metereologer, eftersom den kan spendera timmar i solen utan att det märks ett dugg. Sedan har vi ögonen, med diverse tillbehör som fransar och bryn, som skyr allt vad smink heter som pesten. De är, tyvärr, blåa till färgen och iris går knappt att urskilja från den övriga substansen. Folk har ofta sagt att jag har annorlunda ögon, och det är väl fint? Annorlunda. I vanliga fall har de en stängningstid vid omkring 02.00, men så fort det vankas film brukar det tyvärr bli betydligt tidigare än så.

Ifall de någonsin skulle få för sig att testa på skidhoppning, så har de lysande möjligheter i näsan därunder, som är på det där näsvisa sättet som är så typiskt för alla näsor därute. Dess nedersta del är till råga på allt prydd med två hål, som tjänar ypperligt som fingervärmare. Om man därefter väljer att resa antingen öster- eller västerut, så kommer man tids nog att stöta på oval del full utav brosk. Mellan dessa två öron passerar dagligen föräldrars och lärares order och uppläxningar likt expresståg, utan att lämna några större intryck efter sig. I övrigt är dessa små filurer väldigt noggranna med vad som tillåts passera, speciellt när det kommer till musik. De fungerar faktiskt litegrann som utterns öron, som stänger ute allt vatten. På samma sätt nekas techno och hip-hop direkt och obönhörligen inträde, och i princip allt annat som inte är Beatles, Springsteen, Robbie Williams, Bob Dylan, Creendence Clearwater Revival, Oasis, Rolling Stones, The Ark, Moneybrother, Mando Diao, Elvis, Queen eller allmänna 60-tals dängor.

Sist, störst och innehållsrikast har vi alltså munnen. Den är minsann inte främlingsfientlig utav sig, utan här kan de flesta matsorter känna sig välkomna, så länge de inte innehåller kött, gelatin eller mindre än 80% socker. Ibland kan det tyckas att förhållandevis få ord produceras härifrån, men med allt det innehållet är det inte så konstigt om de flesta fastnar på vägen. De saker som faktiskt exporteras, gör det i enorma mängder. Det kan vara alltifrån saliv, tandkräm och fruktansvärda försök till sång som mer påminner om katter som stryps, till dryck (som dock kan ta vägen genom näsan vid skrattanfall) och tvivelaktiga visdomar. Fast mest är det förstås en portal för att sprida, om än motvillig, Borta med vinden-lärdom till omvärlden.


Jag klär mig hellre än bra i randiga tröjor, och den karl som själv spatserar runt i en liknande utstyrsel går inte säker. Annars har jag någon sorts komplicerad hat-kärlek-relation till t-shirts med tryck på. Närhelst jag skänker min garderob en tanke så slår det mig att jag kanske borde investera i ett par byxor eller dyl (så att min totala summa överstiger tre), istället för att ösa ner oändligt med pengar i t-shirts-med-tryck-hålet. Ändå är de det enda som skänker mina ögon någon njutning när det väl gäller. Den här kroppsdelen är även känd som landningsbana för tappad tandkrämssaliv. Här vilar för övrigt Snorres händer. R.I.P.


Oj oj oj, nu börjar vi komma någon vart. Ifall någon skulle göra spela in en nyversion av Moby Dick så har ni den givna huvudrollsinnehavaren här, i form utav min mage. Gamla Bettan. Här talar vi om gigantiska förvaringsresurser som går till spillo vareviga dag. Senast jag fick en anställning var när maffian ville göra sig av med Jimmy Hoffa. Härinne skulle fotbollsmatcher kunna hållas, raketuppskjutningar utföras, nya världar upptäckas. In kommer det mesta, och det är en betydligt mindre produkt som lämnar fabriken. Utförligare än så tänker jag dock inte gå in på själva processen. Fettet intar sina positioner på de läktare som sträcker sig längs magens alla väggar, och inväntar tålmodigt en spännande händelse av någon form. Typ som att magsäcken spricker eller levern skrumpnar.


Det är aldrig planerat, men i vårt hem, och med min tidsoptimism, så blir det lätt så att morgnarna erbjuder ett par strumpor av olika färg, storlek och mönster. Och när man går inåt och är plattfotad så är det enkelt hänt att skorna exploderar vid den främre, inre fotknölen, och lämnar sockarna åt sitt egna öde. Som vanligtvis är ett blött och kallt sådant. Dessutom kan man förgylla vardagen genom att glida in i ett rum istället för att gå (detta har bland andra Kramer förstått), och bränna sönder sockarna under hälen. Sedan har vi hela fenomenet med popcorn-sockar, men eftersom jag har vänner som jag planerar att behålla för åtminstone en stund till så tänker jag inte gå närmare in på det.