Psst! Kommer du från Google eller någon annan sökmotor; klicka här!
En gång för länge, länge, lääängesedan berikades Herr och Fru K:s liv med en massa (nödvändiga, skulle det visa sig) lyckönskningar, presenter, och en 3000-nånting grams klump. 19 år och tiotusentals gram senare väljer ovanstående klump att sprida sin egna "avkomma" vidare, i form utav detta plejz in cyberspejz.
Psst! Kommer du från Google eller någon annan sökmotor; klicka här!
23.26: Jag har påbörjat ett nytt projekt som jag trodde skulle bli helt succéartat men som har fått en rätt knagglig start. Jag köpte Helen Fieldings "nya" bok och lade den på elementet under skåpet intill toaletten. Som för övrigt är den lilla gömma som Amelie kommer att hitta en liten låda med alla mina käraste ägodelar i om 30 år... Just nu går hela besöket åt att ta reda på var jag slutade senast, och mot kvällen går det inte att läsa längre eftersom vi inte bytt lampan därinne på flera månader. Men jag ska inte ge upp. Idéen är i själva verket genialisk. Jag menar, hur många gånger har man inte stått i hukande ställning vid tidningsstället med benen i kors och letat febrilt efter minsta olästa reklamblad eller tidningsdel att ta med sig in när nöden kallar?
Också har jag varit kulturell och köpt mig en bok från England som heter "Frankly my dear I do give a damn". Dessutom var Rhett och Scarlett målade på framsidan, och boken gick väl loss på 45 kronor allt som allt. Med all denna information, för att inte tala om det faktumet att boken även prydde framsidan på ett utav mina Borta med vinden-forum, vore det väl inte helt galet att tänka sig att den skulle innehålla någon form av Borta med vinden-smaskens? Det gjorde den också. I hela fyra sidor gjorde författaren en parodi på den 1048 sidor långa boken. Men å andra sidan lyckades jag genomföra åtminstone ett läsa-på-toaletten-projekt.
Jag är en ha-ha-ha-happy camper förresten! Jajemen! Sjoop! Yes box! Oh yeah! Nu kanske ni undrar vad som har hänt? Jo det är nämligen så att de brev jag skulle skriva till de älskade brudarna i klassen... För att förtydliga det hela så ska hela meningen lyda som följande: "... de brev jag skulle skriva till de älskade brudarna i klassen till studenten den 14 juni".
Nu när jag tänker efter så kan jag göra den än utförligare genom att tillägga "som jag skrev på datorn till klockan halv fyra natten innan champagnefrukosten, och som jag aldrig hann göra helt färdigt eller renskriva". Ja, och om sanningen ska till så var det exakt samma brev som jag för en månad sen tänkte "jag borde verkligen föra över de här på Ftp:n snart, innan Herminator formaterar om sin dator"...
Jadu. What can I say? Anade inte ens oråd när han bad mig läsa upp obegriplig kod typ NASA beståendes av säkert 30 tecken medan han satt och knapprade på datorn. Men Guuud. Det var över fem sidor känslosamma brev fyllda med tårar och skratt. Det var minnen och outtalade komplimanger och interna skämt och respekterkännelser och tårar över luncher som aldrig kommer åter och... Jag är så olycklig just nu.
Såg förresten av en ren slump förebilden till Apu i Simpsons i tv-tidningen idag. Han var en b-skådis som typ sturskt vägrat sin agents böner om att överväga att kalla sig "The Hoff" eller Madonna eller dyl. Han var... Ali Mahershalalhashbaz. Vilka var hans föräldrar? Hur tänkte dem? Vad gör de idag?
10.21: Jag förstår inte varför Snorre envisas med att vara tillsammans med mig. Han har liksom gått omkring och varit det i på dagen 23 månader, och trots denna tidsrymd till mitt förfogande har jag ännu inte klurat ut varför. Och inte blir det lättare när han kommer med sådana kommentarer som den häromdagen;
"Också köpte jag två örngott!"
"Okej"
"Du vet väl vad ett örngott är?"
"Ja"
"Det är det man stoppar kuddarna i"
I förrgår såg jag och syrran den romantiska zombie-komedin Shaun of the dead. Hade någon annan försökt berätta om handlingen så hade jag bara himlat med ögonen och slutat lyssna när han/hon kommit till delen då... då... eh... nej, jag vet inte. Risken finns att jag hade sett svartvita, fiolspelande kossor redan vid genrebeskrivningen.
Nu hade väl våra vägar korsats ändå, i och med att både Martin Freeman och Lucy Davis är med i den, men då måste man först ha sett The Office så för att spara tid rekommenderar jag filmen på en gång. Den är geeerym. Också måste jag säga att låtvalet Don't Stop Me Now med Queen nästlar sig in på topplistan över musiken som krydda scenerna lite extra. Jag hoppas bara att jag och syrran skrattade oss halvt fördärvade för att den faktiskt var rolig, och inte för att vi började se den efter midnatt när jag skulle upp och jobba morgonen därefter.
Igår natt bunkrade jag ensam upp i tv-soffan och slog igång över-två-timmar-långa-vansinnesprojektet Love Actually. Jag vet inte var den här nya kraften att se på film kommer ifrån, då det vanligtvis vankas stängningstid för ögonlocken sisådär en kvart in i filmen om jag börjar titta efter 21. Jag har, som sagt, sett den tidigare, men hade på känn att det var en sån där film jag skulle bemöta med en axelryckning vid första tittningen och fullkomligt avguda under den andra. Och så rätt jag hade! Jag brukar aldrig ha såhär fullkomligt hundraprocentigt jätterätt i vanliga fall (förutom när jag argumenterar med karlar) så det kändes bra!
22.01:
Romerska bågar, Willys, 20 kronor. Om jag köpte? Nej, det gjorde jag inte. Och jag vet att jag redan har fått en omgång applåder av min familj redan, men jag tänkte att en till inte kunde skada. Har dock inte fullt så mkt med gudomlig självdisciplin att göra, som det faktumet att jag redan hade en apelsinchokladkaka som väntade på mig här hemma.
Köpte även tre kilo ananas, tre kilo vattenmelon och sex stycken äppelcider. Pappa kommer bli överlycklig. Mkt förutseende av mig att skita i hans order om att pallra mig iväg och köpa en ny glasbricka, eftersom dessa varor bara hade pajat den nya. Dessutom är Willys det exemplariska tillhållet för att komma med urusla skämt som egentligen hör hemma i kläd- och möbelbutiker.
Ni vet vilken sort jag talar om - Martin Kellerman har bland annat skämtat om fenomenet i Rocky. Man ser en gräslig tröja, fåtölj, gud-vet-vad, och ropar till sin kompis på andra sidan affären;
"Letade du inte efter en sån här tröja?"
"Den här gardinen kommer passa utmärkt med dina tapeter" osv.
I Willys smäller man bara ner varor för 15-20 kilo i en korg, går krälandes till Herminator och ber honom bära den åt en, hör hur hans knän går sönder när korgen stöter mot dem, försvinner runt hörnet och dyker upp med sex kilo tomatketchup och fyra kilo rapsolja i varsin hand. I vilken annan affär skulle sådana "skämt" få möjlighet att växa och gro va? Vaaa?
GUD ÄNDÅ! Jag är helt förbi av trötthet. Trots att jag låg utfläkt över en bänk på båten ut till Holmön i mina egna kallsvettspölar och trodde att jag skulle gå under av sjösjuka. Till dess att jag somnade, det vill säga. Lustigt att alla vårdtagare satt glatt, men smått förvånat, och lät blickarna vandra över oss vårdare som satt likbleka med händerna för ansiktet, överkroppen över rullstolen eller relingen etc etc med ett illamående som bara kunde toppas utav tanken på att hemresan återstod.
Två dagar kvar. I can do it. Jag vet inte riktigt vad som är på väg att hända, men det verkar som om jag är på väg att göra saker den här sommaren. Typ som att kanske fara på en ny båtutflykt på fredag, hälsa på mormor och tjocka släkten under helgen och fara till Colagömmas stuga på tisdag.
Vill se en till film ikväll, eftersom jag gillar den här nya vanan jag har införskaffat mig. Meeen måste - oh sweet lord! - städa rummet ikväll och just nu får jag tårar i ögonen varje gång jag blinkar och det bränner, svider, kittlar i dem hela tiden. Åhh!!! Mitt rum! Borde fokusera mina nya-liv-planer på det istället, eftersom lite ansvar och ordning och reda förmodligen skulle förvandla pappa Clint till pappa from och menlös.
Har dessutom börjat tänka mer och mer i Bridgets tankebanor. Eller rättare sagt Daniel Cleavers, när han menar på att hon först är smal, och att karlarna därför blir attraherade utav henne. Och när karlar blir attraherade av ett fruntimmer så spatserar de först förbi henne som en ungtupp och bjuder sedan henne på en bit mat. Allteftersom middagsinbjudningarna blir fler och fler ökar hennes vikt, och intresset hos männen svalnar således. Vid det här laget är hon dock redan för bortskämd för att orka laga maten själv, med resultatet att hon återigen går ner i vikt. Skulle gärna applicera det här tankesättet på mitt eget liv, om det inte vore för rädslan för tröstätandet.
00.53:
So what becomes of you my love
When they have finally stripped you of?
Herminator slog av en slump på BBC Prime ikväll, och för det borde han bli omnämnd i något Nobelpristal eller dyl ceremoni för hjältemod. Det var nämligen så att hela säsong 2 utav The Office visades efter varandra under tre timmars tid.
Jag har försmäktat. Jag har pinats och plågats. Jag har fått hopp. Jag har skrattat. Mitt hjärta har värkt. Stackars, stackars, söta, underbara, roliga, vackra, charmiga, förkrossade Tim. Jag har... sett alla avsnitt flera gånger om redan, men det spelar ingen roll.
Jag är så svag för det där med blickar. Rhett som tittar på Scarlett och ler som om han visste hur hon såg ut utan klänning. Mr Darcy som plötsligt följer varje steg Elizabeth tar. Tim som sneglar mot Dawn, och Dawn som tittar på Tim när han inte ser.
Ja, hörni folk, det där med blickar. Blickar, blickar, blickar. Jag vet inte hur det är med er, men jag kan inte tyda dem om mitt liv så hängde på det.
Mitt jobb är för övrigt det bästa någonsin. Vi har fikat. Pratat MacGyver, Seinfeld, The Office och Family Guy. En utav mina nya arbetskamrater ser ut som Merry i Härskarringen-triologin. Haft rullstolsrace med en förfärad pratkvarn genom halva Nordmaling (min motståndare vann pga fusk). Fikat mer. Grillat lite. Lyssnat på Queen. Diskuterat Bruce. Klappat älgkalvar. Nämnde jag att vi har fikat?
Igår skulle jag vara världsvan kock i köket och tillaga marinerade quornfiléer med pommesfrites. Jag var i full färd att försöka förstå mig på avancerat ritualsystem i form utav marinering-utan-plastpåse-i-huset, så Herminator tänkte göra mig en tjänst genom att sätta på ugnen. Utan att först meddela mig, förstås. Så när ugnen var klar och min plåt skulle in upptäckte jag att gallret satt i mitt i ugnen. Kände mig mycket händig när jag med fyra halvtrasiga grytlappar i vardera hand tog ut gallret, och stressat såg mig omkring i köket. Köksbordet - otänkbart. Är man inne på den banan är elektriska stolen ett, förvisso långsammare, men humanare alternativ. Spisen - överbelamrad med plåtar, stekpannor etc etc. Det började fräsa och pyra lite i mina grytlappar och handskar. Fick panik. Sista alternativet var träbänken intill spisen, som enligt min snabba expertbedömning verkade som det bästa.
I slutändan visade det sig inte riktigt stämma, eftersom jag smällde ner det brännheta gallret på inte mindre än fyra stycken olika plastgrejer. En plastpåse. En kniv med plasthandtag. En plastspade (jag såg på den nakna kocken, inte "Den nakna kocken", så det här med facktermer i köket är inte riktigt min grej) samt en plastförpackning quornfiléer. Utan minsta ansträngning eller övning lyckades jag få alla fyra att smälta fast i gallret.
Diamond Jackie säger:
du har lusläst handboken i hur man impar på anna
Pjoller säger:
jag skrev den
23.06: Idag har det hänt flera bra grejer. Hela tre stycken, vid närmare eftertanke! Först och främst så vaknade jag imorse, vädrade girigt i luften, slickade mig om munnen och bestämde mig för att göra plättar till frukost. Släntrade ner till köket och lastade upp en ansenlig mängd plättar i stekpannan. Det började svida och ömma lite i samvetet när jag gjorde detta; särskilt med tanke på gårdagens förbrukning. Just som jag väntade på att molnen skulle öppna sig och en strimma solsken skulle skina lite nytt ljus på tillvaron, och näven var redo att stiga i luften för att dyrt och heligt komma med ett nytt nyttighetslöfte, så fick jag en glimt av förpackningen i ögonvrån...
Plättarna var menade för två portioner. Jag tittade på plastlocket. Jag tittade ner i stekpannan. Jag mindes tillbaka till gårdagen. Siffror och överläggnigar och insikter blandades om vart annat, och blicken återvände triumferande till förpackningen. Det låg fortfarande ett par orörda plättar i den. Jag hade tagit mina två portioner. Men det återstod plättar. Trots att jag hade ätit mig... kanske inte mätt, men i alla fall belåten. Så fanns där plättar kvar!!! Jag åt mindre än den rekommenderade mängden! Jag åt mindre än den rekommenderade mängden. Jag åt mindre än den rekommenderade mängden! Det här blir ännu en historia att berätta för barnbarnen, vill jag lova!
Sedan for jag och Herminator in till stan för att gå på banken. Hur bra kan min dag ha varit egentligen, om jag räknar ett bankärende till en utav de tre höjdpunkterna?, tänker ni säkert nu. För banken är inget roligt ställe att vara på. När helvetet blir för överbefolkat och Hin håle behöver nya lokaler vet jag vad som står först i kön. Tänk er själva; alla de där gamla tanterna före er i kön i mataffären, som börjar argumentera med affärsbiträdet och kommer med hotelser från förra seklet samtidigt som handväskan och käppen svingas omkring med ungdomliga krafter och är ett hot mot taklampans (och, indeed, din egen) säkerhet. De som gormar och skriker med bestämda ögonbryn som stämt möte precis ovanför näsan, och gräver i handväskan och pekar bestämt på kvitton och räknar småpengar. Käringen som faktiskt tvingar iväg affärsbiträdet ut bland hyllorna, medan de bakom henne står med förstenade, apatiska ansikten och stirrar tomt ut i luften. Alltmedan de dyrt och heligt svär att skänka sin röst till det parti med mest nedskärningar inom äldrevården. Och när tanten har återvänt, och affärsbiträdet resignerat sjunkit tillbaka på sin stol och lämnat över de två kronorna (! True story!) som han hade överbetalt för glasspaketet.
Dessa tanter och farbröder är bankernas invånare, och eftersom de spenderar så mycket tid där så tycks de automatiskt anse att det ger dem rätt att spendera resten av sin existens framför det lilla kassafönstret. Det finns ingenting värre än att snegla ner på klockan, spela Snake, bläddra igenom ett par Bamse-tidningar, läsa om gårdagens nyheter ur tre olika tidningars perspektiv, spela mer Snake, betrakta de tappra soldaterna som strider på ens egna sida och som man känner igen genom de glasartade blickarna, läsa igenom gamla SMS, pilla navelludd, titta i broschyrer om lån med sinnessjuka räntor, läsa om de bästa Bamse-serierna, titta upp igen, och märka att båda kassorna fortfarande ockuperas av samma människor. Och att den tredje kassan fortfarande är oförklarligt oöppnad, trots att banken stänger om en kvart och över femtio människor sitter obetjänade.
Nåväl, med allt detta i åtanke var det faktiskt rätt fantastiskt i förmiddags då jag och Herminator traskade in på banken, tog en nummerlapp, och knappt hann fylla i insättningsblanketten innan det var våran tur. Fem minuter senare stapplade vi darrbent ut ur banken, och såg skärrat och uppspelt på varandra. Vad hade just inträffat därinne?! Det var ren och skär magi, i alla händelser.
Den tredje saken, till sist, var att jag helt oväntat fick ett mail från CDon. Tyvärr hörde de inte av sig för att berätta att de verkligen mådde dåligt utav alla de trasiga fodral och sena försändelser jag fått genom tidens gång och ville gottgöra mig genom att skänka mig en check på 100 000 kronor... Nej! En livstidsförbrukning av beställningar därifrån! Det tjänar jag nog tiofalt på! Men det var nära.
I mailet stod det att följande saker var på väg:
* Extras (Ricky Gervais och Stephen Merchants, de komiska genierna bakom THe Office) nya serie, säsong 1.
* Garden State. När Dr Cox inte är med, så är TJ trots allt den stora behållningen med Scrubs. Där är han liksom rolig, tankspridd, söt och olyckligt kär, men i Garden State är han helt fantastisk, wow, galet, se-på-tusan jättebra! Det är filmen och soundtracket också.
* Shaun of the dead. "En romantisk komedi. Med zombies" står det på framsidan. Jag gillar egentligen inte zombies, men den beskrivningen träffade mig rakt i hjärtat. Tillsammans med det höga betyget på Imdb, och kanske främst det faktumet att både Tim och Dawn från The Office medverkar.
* Love Actually. Jag har bara sett den en gång förut, och då... förstod jag inte riktigt var alla hyllningar kom ifrån. Det ska dock sägas att jag mer låg och jäste dåsande i soffan med Hälges blåbärsmilkshake i magen och i territoriumet omkring munnen. Känns defintivt som en film jag fullkomligen kommer avguda nu, om inte annat för blandningen Martin Freeman/Colin Firth. Bara blotta tanken får mig att fläkta vilt omkring.
Det var alla bra saker med dagen. Till de dåliga hör bland annat att jag igår var och köpte mig ännu en läskback. Trots den förödande incidenten i förrådet i vintras, och alla de där timmarna på huk med en hammare någonstans bland alla glasskärvor i handen, så har jag kommit fram till att jag trivs med att ha läskbackar ståendes hemma. Problemet jag har är att jag inte kan bestämma mig för vad jag ska fylla backen med. "Läsk" är ungefär så långt som jag har kommit. Första gången slängde jag i en herrans massa Trocadero, och bara två stycken hallonsodor. Sedan visade sig att trocan var alldeles för söt och saknade kolsyra, och att hallonsodan istället var himmelriket på jorden. Så igår köpte jag en massa hallonsodor och bara två päronsodor, och nu sitter jag här och surar.
Slutligen så måste jag gå i ide en stund för att klara den bittra, hårda kölden som är på ingående. Det är nämligen så, menar SVT 2, att jag kommer behöva vänta ända till på måndag för att få följa fortsättningen på den briljanta serien Bleak House. Nu har detta i och för sig varit fallet i en hel månads tid snart, det är bara det att serien blev min drog först i måndags eller så. Mr Jarndyce är i alla fall världens sötaste farbror, och skulle säkert aldrig ta mer än bara någon minut på sig ifall han skulle behöva göra bankärenden. Detsamma gäller förstås min mormor och alla äldre människor jag känner... förutom möjligtvis en viss pratkvarn, är jag rädd. Se serien i alla fall! Den är ge-rym!
Funderar faktiskt på att köpa den på DVD, nu när jag ändå är i bekännelsefasen. Jag vet att ovannämnda CDon-beställning skulle vara min sista här i livet, och att jag efter det hade allt jag någonsin skulle kunna behöva (förutom den sjunde Harry Potter-boken). Jag vet också att dagens Discshop-försändelse (Christopher Guest-box med Best in Show, Waiting for Guffman och A Mighty Wind) skulle bli den absolut sista... för att inte tala om att parodiboken "Frankly Scarlett, I do give a damn" på heder och samvete skulle bli den sista spiken i kistan. Men att köpa Bleak House på DVD för 280 vore inte att svika mina löften, utan det vore snarare ett brott att inte slå till!
Med min känsla för principer innebär det en rejäl överraskning varje morgon jag vaknar och sängen inte är fylld med hästblod, eller... öhh... är min vegetarianism (?) verkligen den enda principen som återstår av alla de jag hade från början? SNOOOOOREEEEÖÖÖÖHHHHHH!!!
23.05: Det roligaste just nu:
3. David Brents välgörenhetsdans.
2. När Ricky Gervais berättar om hur han tänkte när han dansade, och indeed, när han såg resultatet av det hela.
1. Ricky Gervais skratt.
09.32: Jag är så trött att jag inte vet var jag ska ta vägen. Men jag fruktar att det är till jobbet. Har vaknat säkert tio gånger sedan klockan halv sex, och kära Snorre tyckte att det var dags att ringa först klockan halv tre eller när det nu var. It's all in a daze. Bluuuööh.
Dessutom har mina duschar blivit en pina ända sedan jag klippte mig, eftersom hårtestarna tycks slingra sig omkring så att de skapar små vattenruschbanor in i mina öron. Rätta mig om jag har fel, men vanligtvis ska det väl finnas något slags lock som hindrar vattnet från att rinna in? Det gör det inte! Det forsar hela tiden en ihärdig liten ström av vatten rakt in i hörselgångarna.
Och som om det inte vore nog, så har mina värsta farhågor blivit sanna. Jag... har... fått... ett... myggbett... på... ögonlocket...! C'est la vie!
16.30: Jaha. War is over. Back for good är slut och planet har lyft. Typiskt!
Om någon vill att jag ska förvandla lite vatten till vin när jag ändå är i farten så är det bara att bilda en kö! Ska gå och gräva litegrann på baksidan i hopp om att jorden ska skänka mig lite av den omtalade styrkan den sägs besitta. Ser ni någon som hytter med näven i vädret i solnedgången och ropar saker om mord och svält, så ha bedövningspistolen tillgänglig. Jag lovar, du kan inte missa mig.
15.49: Länge har jag trott att mina sömnrutiner varit ytterst enkla och lättbegripliga, för utomstående såväl som mig själv. De går ut på att jag pratar med Snorre till dess att munnen inte lyder mig längre och jag talar genom att tänka istället för att handla. Sedan blir Snorre stött över mitt brist på engagemang, och lägger på. Vissa gånger orkar jag vända mig och lägga på luren, andra gånger somnar jag med telefonen i hand. Vissa gånger somnar jag med lampan på, andra med kläderna. Jag kan till och med sova igenom Herminators kattfräs från andra sidan väggen, när han blir varse om omständigheterna som jag fridfullt somnar in under, medan han obönhörligen måste ligga vaken.
Men igår natt, igår natt chockerade jag till och med mig själv. Gick och la mig som vanligt. Nej, inte ens det. Jag gick och la mig med lyset släckt och kläderna i en prydlig hög på golvet. Sedan vaknade jag mitt i natten - av en mardröm - och såg att täcket hade gjort en blixtvisit bland all prydlighet på golvet. Istället hade jag tagit mina tre kuddar och lagt dem över mig som täcke, och sov alltså med huvudet direkt mot madrassen. Most peculiar, mama!
Igår var jag, Bombshell och Pjoller på bio och såg Dead man's chest. Det var en underhållande liten bagatell, som blev än roligare tack vare det fina sällskapet. Eller som Pjoller uttryckte det;
"Om Johnny Depp är lika het i den här filmen som han var i förra, så ska jag gå hem och ----- efteråt"
Och jag och Bombshell fick "uppleva gamla minnen" (som en kär pratkvarn till mig skulle ha sagt) när hon satt och väste "Vaddååå? Vad sa han som var så roligt? Vaaad?" i mitt öra, när jag i själva verket brast ut i ett okontrollerat skratt en kvart efter att själva skämtet hade varit. Och med ett sus som sände fyra tupéer på en flygfärd insåg jag (först i världshistorien, I'm sure) att killen med porslinsögat var Gareth i The Office. Åh, The Office. HAHAHA! The Office!!! Man måste förstås ha sett Ricky Gervais in action för att förstå vidden av skämten, men jag tänker ändå försöka ge mig ut på mitt korståg av frälsning:
I don't look upon this like it's the end, I look upon it like it's moving on you know. It's almost like my work here's done. I can't imagine Jesus going 'Oh, I've told a few people in Bethlehem I'm the son of God, can I just stay here with Mum and Dad now?' No. You gotta move on. You gotta spread the word. You gotta go to Nazareth, please. And that's, very much like... me.
My world does not end within these four walls, Slough's a big place. And when I've finished with Slough, there's Reading, Aldershot, Bracknell, you know I've got to-Didcott, Yately. You know. My-Winersh, Taplow. Because I am my own boss, I can-Burfield. I can wake up one morning and go:
'Ooh, I don't feel like working today, can I just stay in bed?'
'Ooh, don't know, better ask the boss.'
'David can I stay in bed all day?'
'Yes you can David.'
Both me, that's not me in bed with another bloke called David.
Snart är det dags för en båttur och grillning med klassen också; blir säkert alla tiders bara jag kan komma dit i tid och har duschat och handlat före. Så chanserna är väl sisådär 30/70, eller så.
23.36: Jag kände mig som valfri pojkvasker direkt från Det av Stephen King när jag gasade ner till affären på min käre springare för nån timme sedan. Solen strålade, sommarfrisyren fläktade friskt i vinden och hela världen log. Cykeln skramlade när den sa farväl till diverse kroppsdelar utefter vägen, och jag fick anstränga mig för att låta bli att ropa "Hoppla Silver!" eller vad som nu brukar anses som passande. Gatan där jag bor är som toppet på isberget, strösslet på glassen, kronan på verket, sidenkudden på piedestalen och så vidare. Med andra ord är den i princip så högt upp man kan komma i vår lilla by. Vad jag vill ha sagt är alltså att denna idyllbild förstärktes ytterligare av att jag kunde trampa igång en rätt hyfsad fart, utan att för den sakens skull se ut som en rödbeta med tapetklister i håret och en bunt svettpärlor balanserades på överläppen.
Var dock inte fullt lika lycklig på hemvägen... Såg ut som sju svåra år tack vare avsaknaden av nerförsbacke och tillkomsten av slätt och uppförsbacke i motvind och mjölksyra i benen. Frestades, som alltid, av tanken att bara svälja min stolthet och kliva av den eländiga cykeln. Tyvärr hade jag tre andra cyklister bakom mig, som jag hade cyklat förbi på slätten men som tagit in på mig medan jag stod och väntade vid övergångsstället. Blev en 90-årig rökare i kropp och sinne när mina rosslande andetag skvallrade om att huvudet - utan att ha tagit någon som helst notis om resten av kroppens önskemål - bestämt sig för att jag inte bara skulle ta mig cyklandes uppför backen, jag skulle göra det före mina "motståndare".
Sagt och gjort. Ställde mig långsamt upp på skakande ben, lade märke till vad som kändes som en insekt i min högra näsborre, kände hur påsen med vattenmelonen slog mot framdäcket och riskerade att kasta av mig vilken sekund som helst, och började trampa. Mot slutet av backen grät jag nästan av utmattning och frustration, och riskerade en hastig blick bakåt. Mina medmänskliga cyklister syntes inte till någonstans, och hade förmodligen svängt av vid avfarten fem meter efter att jag bestämde mig för att tävla om det hela...
En helt sanslös sak hände mig för övrigt på affären. Var på en virrig jakt efter blåbärssylt då jag i ett obemärkt ögonblick svängde in mellan - vad som sedan skulle visa sig vara rätt - "hyllgång". Den visade sig vara helt öde, så när som på en mkt stilig ung karl med lockigt hår. Jag svalde ljudligt, slog ner blicken som brukligt äro, och försökte smita förbi honom obemärkt. Men i samma stund som jag passerade honom kunde jag inte hindra ett litet, diskret ögonkast i sidledes. Då log han och sa "hej", och jag vet att han jobbade där och förmodligen blivit tvingad av sin chef att vara vänlig mot sina kunder och att jag på sätt och vis "sökte" kontakten först... But still! Schnygga karlar (Snorre undantaget), och karlar i allmänhet, brukar se på mig som något katten har släpat in. På sin höjd erkänner de min existens genom att rynka på näsan som om det vore midsommar och någon precis ställt fram tallriken med surströmming. Jag vet inte hur jag ska förklara det här utan att framstå som världens mest ytliga person, men det har en hel del med självförtroende och sånt... bjäfs... att göra, och hela incidenten gjorde mig upprymd och glad.
Sedan förstörde jag i och för sig alltsammans genom att fråga var plättarna fanns. Han gick förvisso glatt iväg för att visa mig, men nöjde sig med en diffus handvinkning när det verkligen var dags. Jag kom förstås med översvällande tack-fraser, som om han inte bara visat mig plättarna utan även vägen typ, och som alltid är det säkraste tecknet på att jag inte alls förstått vad som menas.
Smög omkring och letade på alla tänkbara ställen i riktningen som han pekat, och var noga med att kika bakom axeln med jämna mellanrum för att försäkra mig om att han inte kunde skåda denna allmänna förvirring trots dyrt och heligt avlagt löfte om införståelse. Kunde inte ens strunta i de förbannade plättarna, eftersom han befann sig mittemellan mig och stället där jag lämnat varukorgen... Fick tillslut fråga annan personal, och likt förbannat leka svalt, obrytt isberg minuten senare när jag var tvungen att glida in där han stod för att hämta blåbärssylten. Håhåjaja, jag föredrar nog att behandlas som om jag vore en osmaklig del av inredningen trots allt. Man fick åtminstone sakerna gjorda mycket snabbare då.
Slutligen så måste jag berätta om det bästa som har hänt på hela dagen! Ända sedan den ödesdigra dagen då jag och Pjoller for iväg och köpte biljetter till Pirates 2. Mind you, köpte. Blinkade bort tårarna i ögonen och betalade hundra kronor per biljett, och jag la ut samma belopp åt en ovetandes Bombshell. Om mitt liv hade varit en film, och om det hade funnits en enda åskådare som inte somnat vid det här laget, så hade man kunnat använda sig av en flashback till ett annat minne...
Vi befann oss på tåget som skulle ta oss till Göteborg och Robbie, och mamma berättade en hjärtskärande historia om en grannmor som ville fara på konsert med henne. Vilket mamma gärna gjorde, och allt hade varit frid och fröjd eftersom Hälge i sin tur hade svalt sitt förtret och lovat att sitta barnvakt åt det lilla Prozacpillret till unge. Sedan började det första orosmolnet gro på himmelen, och inte långt senare öste regnet ner. Hälge kunde trots allt inte sitta barnvakt, och det hade krossat den ömma moderns hjärta att inte kunna gå på konserten som hon hade talat om så länge med tindrande ögon.
Vilken människa med ens de dammigaste kvarlevnaderna av ett samvete och en fritid som breder ut sig som de skotska hederna, skulle inte vekna inför den historien?! Vem skulle - i den stunden - inte rycka på axlarna och erbjuda sig att sitta barnvakt så att de båda mödrarna fick gå på konserten och uppleva gamla minnen? Jag kan då säga att jag föll för historien som ett ägg från en hög höna.
"Det är den femtonde", sa mamma varnande, och jag viftade bekymmerslöst på handen och tystade alla hennes fortsatta försök till uppmaning om eftertanke.
"Femtonde, schmemtone! Jag gör ändå aldrig nånting, klart jag kan fara!"
Little did I know that vi skulle boka de sanslöst dyra biobiljetterna på samma dag som vår planerade båtutflykt med den gamla klassen. Och little did I further know that den enda möjliga dagen att ersätta originalplanerna med var samma dag som min barnvakts-tjänstgöring! För att inte tala om sådana "petitesser" som att mamma gav blanka tusan i konserten ändå och for iväg på bilsemester istället. Eller att den ömma moderns dotter erbjudit sig att sitta barnvakt åt sin bror, men att min mammas upprepade övertygelse om att jag minsann skulle ställa upp gjorde att även dottern köpte en biljett.
Vad jag däremot visste var att jag minsann skulle se till att någon tog sitt förnuft till fånga och flyttade fram klassfesten någon vecka. Tyvärr tycks det vara så, bland dagens ungdomar, att det bara finns en enda helg under hela sommaren som inte kantas utav festivaler av olika slag. Ty tvärtemot mig, som bara har tre saker inplanerade under sommaren, och som lyckas skriva in dessa tre under två dagar i kalendern, så har alla andra inte oändligt med fritid. Det var med andra ord nu eller aldrig, som båtturen skulle ske. Och jag gnällde. Jag bönade och bad. Jag mutade. Jag grät. Jag bad ännu mer och intensivare. Sedan surnade jag till och fräste "hoppas ni får dåligt väder" (eller instämde rättare sagt med Bombshells kattfräs) och drog mig tillbaka för att slicka mina sår. Till min förfäran ordnades det ingen landssorg över det faktumet att jag inte kunde medverka.
Så jag skred till verket med plan B; att samla ihop allt mitt mod och försöka övertala Pjoller att det inte vore en helt dum idé att försöka sälja biljetterna för en tiondel av inköpspriset eller så. Och mind you - att vid det här laget hade jag vid ett flertaligt tillfällen tänkt tanken att det kanske inte vore en helt dum idé att faktiskt kolla upp vad som stod på biljetterna. Kanske var det ju så att jag bara hade missuppfattat alltsammans, och att biovisningen inte alls skedde på samma dag som båtturen. Men nej, jag var säker på min sak. Fredag. Den fjortonde. Det var det grymma ödet som hade haft en hand med i spelet, och inte alls mitt bräckliga minne. Naturligtvis var det även så att Pirates visst var imorgon och inte alls på fredag, och att hela min scoutknut av trubbel och besvär är upplöst!Yeees!
I tre dagars tid ska jag alltså försöka vara ett under av självkontroll och ansvar, och bara drypa av vuxenpoäng. Imorrn ska jag gå på bio som slutar halv ett och cykla hem glad i hågen för att sedan stiga upp till jobbet på fredag. På fredag ska jag sedan vara uppe hela halva natten och grilla och träffa världens bästa vänner och ha pyjamasparty just like in the good old days. Och på lördag ska jag på något vis hämta kraft från min inre källa av lugn och tålamod och sköta barnvaktsjobbet snyggt trots att jag inte har en aning om vad jag gör.
Har en otrevlig vision av att jag ligger sovandes i soffan med byxknapparna uppknäppta och med en tröja som slutar halvvägs över magen. Smal men gedigen dreggelhinna i mungipan och en pöl på kudden, samt typ fet dressing och glass kring munnen. Allt detta medan den femåriga ungen förmodligen sitter och röker i ett hörn och har kokainrester i näsborren, samtidigt som han svär ljudligt över att ha tappat bort numrena till stans alla hallickar...
17.13: När jag blir gammal kommer jag att sitta med barnbarnen i knäet framför brasan och berätta saker som:
"Jag fick min första betalningsanmärkning redan som 19-åring"
och
"När jag var ung räckte det minsann inte med att betala räkningarna över Internet, utan man var tvungen att själv hålla reda på fakturorna också!"
22.23: I've got good news in the morning! Min dag började med ett telefonsamtal från Snorre, som undrade varför jag låg och sov klockan tio i nio. Jag är inte helt på det klara med vad jag svarade, men det var förmodligen rätt osammanhangande och klagande med många utdragna vokaler. Min chef hade inte ringt ännu, och med tanke på att jag förmodligen inte skulle behövas på jobbet förrän vid tio så hade jag minst femtioåtta värdefulla minuter sömn kvar att avnjuta.
Just som jag tog ett djupt andetag för att fortsätta Annadjurets klagosång, så frågade Snorre om jag inte skulle boka några biljetter. Jag sade tacktacktack i snabb följd inför ett tomt rum, som nu i efterhand gärna hade fått bestå utav Guiness-domare. Tog mig ner för trappen (bang, Bang, BANG, BANG!!!) till Clints förfäran, och slog igång datorn.
En kör av röster från diverse Springsteen-forumare steg genast upp, och snart var nästan hela gänget samlade på MSN. Okej, okej. Jag var sist. Jag var the fat kid som kom springandes runt hörnet med pizzasås kring munnen och fingrarna och spenderade första minuten åt att stå dubbelvikt för att försöka återhämta andan. För att sedan komma med sådana genuint filosofiska visdomsord som "jaha, släpps biljetterna först halv åtta?". Trots att det är vida känt att Ticnet sedan tidernas begynnelse alltid släppt sina biljetter klockan 09.00, och att det snarare är konsertstarten som är utplacerad intill det där datumet om tre månader då Bruce äntrar scenen. Blomman fnös så mycket att Öland, om karlnhade stått i västlig riktning, hade förflyttats några meter österut. Måste ha blåst rena rama nordan(eh?)vindarna över Småland imorse!
Levde som vanligt upp till min image som Ticnet-gudinna, och satt med biljetterna i hand bara minuten efter släppet. Jag och Robbelibobban var de enda som tog oss oskadda ut genom biljettdjungeln, och i och med detta uppstod ett nytt, starkare vänskapsband oss emellan. Till och med Peter Plan var närvarande i tanke och själ när min mobil vibrerade inför döva öron på mitt nattduksbord klockan 05:50 imorse:
"Huy huy!" (ska föreställa en... hm... mkt utvecklingsbar imitation utav Mr Burns) "Nu har jag pluggat utan avbrott sen kl09 igår =D ska ut å skriva tenta om en timme...smaka på den energin! Haha... Måste ha kaffe nu, eller knark.
Hahaha! Loser!
Sände nästan Pappa Clint över kanten (säger man så?) imorse, med mitt springande i trappen, klapprande på tangentbord, bokande av dyra biljetter till en konsert jag redan har sett, pratande i telefon etc... Ja, jag gjorde i princip allting utom att förbereda mig att fara till jobbet. Jag såg till och med till att komma för sent till jobbet! Det sista jag hörde innan jag avslutade morgonens konsert av oljud genom att drämma igen ytterdörren var att han ville ha ett allvarligt snack med mig när jag kom hem. Visade sig dock att min försenade ankomst i själva verket innebar att jag var sisådär en och en halv timme i tid... Ännu ett system krossat, boo-yeah!
Herregud. Stackars Pangbruden har slitit med ett telefonförsäljarjobb i tio dagar nu, och jag får lika mycket betalt på en förmiddag för att kramas och grilla korv samt vegetarisk hamburgare! Och jag behövde inte ens grilla de själv! Jag vet inte vad jag älskar mest; mina arbetsuppgifter, min lön, eller människorna jag arbetar med. Men nedanstående samtal är nog tillräckligt för att göra mig av med mina mer förhårdnade och världsvana val:
- Minns du Snorre?
- Jaåå.
- Du vet han som brukade följa med på hockeyn?
- Jaåå.
- Och var så lång?
- Jaåå.
- Och pratade så konstigt?
- Ja, fyåå!
Men åh, it breaks my heart. Det gör verkligen det. När min pratkvarn (needless to say, inte ovanstående talare) säger att sjukvården är för dålig, då är det banne mig regeringens förbaskade plikt att ösa ner pengar dit!!! Åh. Åh, åh, åh. Han hade en liten tofs i håret också. Åååh!
Cyklade hem från jobbet med en halv vattenmelon under tröjan (det spöregnade och påsen hade gått sönder, så det var inte något desperat skri efter uppmärksamhet). Fann mig själv önska att någon gammal bekant skulle få se mig iförd den utstyrseln, förfäras, för att sedan kasta häpna, beundrande blickar när jag kastade vattenmelonen åt sidan med en trollkarls elegans och uppenbarade min (något retuscherad, i fantasin) smala(re) form. Fast nu i efterhand får jag en bra mkt mindre attraktiv vision hur min bekant kisar med ögonen för en lång stund, och sedan ger mig en mycket konfunderad blick över mitt triumferande "tada!" som tydligen gjort varken till er från.
Pappa Clint lagade pastasallad idag; världens märkligaste mat. Man kan äta, äta och äta i all oändlighet utan att minsta gurkbit skrapar magsäckens botten. Jag lovar att minst fyra liter pastasallad försvann i ett par tuggor, och att det bara var sunt förnuft och fåfänga som hindrade mig från att ta nya potioner. Måste bli magsjuk igen. Eller Ebaya efter tanttrosor a'la Bridget.
Avslutningsvis var det ett rätt roligt Simpsonsavsnitt idag, som jag bara sett slutet av tidigare. Homer vill slå ett nytt världsrekord, och sitter i ett vänterum för att tala med de ansvariga för rekordboken. Bredvid honom sitter människor som alla, på ett eller annat sätt, försöker slå rekordet. Alla utom en enormt, sjukt, galet, vidrigt överviktig man som till och med Homer nästan tynar bort i jämförelse med. Homer vänder sig till honom och konstaterar att han måste söka till rekordet "världens fetaste man".
Killen vänder sig långsamt mot Homer, och förklarar hest, lågmält och med brytning att han söker rollen som "världens bästa skådespelare". Hahaha! Klockrent skämt! Speciellt om jag kunde göra det rättvisa och ens vara i närheten av att beskriva hans uttal.
På tal om Gudfadern! Lyssna bara på denna lill-parvel, som tror sig vara Sveriges motsvarighet till Don Carleone! Patetiskt! Men ack så roligt! Detta är ingenting annat än myrornas krig under 2000-talet. De skickar ut en enda krigare, och inte ens en särskilt intelligent sådan till råga på allt!
the running kind , blixt säger:
anna
the running kind , blixt säger:
jag vet inte hur många gånger jag ska säga det men
the running kind , blixt säger:
när det kommer till karlar
the running kind , blixt säger:
låt mig sköta det
the running kind , blixt säger:
ok?
01:21: Vad sa Materazzi? Herregud, vad sa människan? Vilken blandning av vokaler och konsonanter lämnade hans läppar och färdades till Zidanes öron? Snälla Zidane, jag skär av mig min högra arm, bara du berättar vad han sade! Mitt liv har naturligtvis en ny mening i och med detta! Jag måste få veta; Materazzis ord är mitt livselixir! Meningen med livet, universum och allting!
Och jag kan inte tro att det är sant, men jag ska upp och jobba imorgon. Klockan är, tyvärr, tio över ett och jag är så stekt att jag inte skulle kunna räddas ens om någon tog sig tid att skrapa bort de brända kanterna. Typiskt! Typiskt, typiskt, typiskt! Men nu i efterhand är det förstås uppenbart att jag bara var tvungen att lugna mina nerver med Måndag hela veckan och Om en Pojke. Och att två timmar eller så förstås skulle försvinna spårlöst för första gången någonsin, utan att någon annan än jag ens lägger märke till fenomenet! Jamen bra. Nu har jag bråkat med pappa Clint, hinner inte ringa Snorre, klockan är tjugo över ett och jag vet inte ens när jag börjar imorgon. Goodie, goodie.
Och slutligen, för att göra saker snäppet värre, så har jag konstaterat att jag inte blir brun om somrarna. Resten av mig blir bara vitare. It's a wonderful life.
10.33: Jaha. Snacka om anti-klimax. Här vaknar man några minuter innan den egentliga väckarklockan skulle ha börjat pipa, om det inte varit för att man i sista stund förvandlats till ryggradslös insekt och flyttade fram den en timme. Här låg man sedan och drog sig hela den där långa timmen, och bävade för telefonsamtalet till jobbet. Man får inte låta för trött eftersom de vuxna, ansvarsfulla människorna man ringer till förmodligen steg upp klockan 06. Man får inte ha slem i halsen och inleda samtalet med en lång och ljudlig harkling på bästa Jack Nicholson-vis. Och man måste i förväg planera upp samtalet så att man framför sitt ärende på exakt rätt sätt, för att så få missförstånd som möjligt ska uppstå.
Jag är expert på att sprida missförstånd kring mig. Om jag skulle få för mig att världsherravälde inte vore så pjåkigt, och redan hade byggt mig en maskin (som, i stundens hetta, naturligtvis inte skulle fungera) med syfte att utplåna James Bond eller dyl superhjälte, så skulle mitt knep vara att förgifta mänskligheten med missförstånd. Och jag skulle vara damn good at it too! Eller så har ödet och dess förbannade ironi haft ett finger med i spelet. Hittills har nämligen missförstånds-superkraften bara givit sig till känna i jobbsammanhang...
Nåväl, för att göra en lång historia kort så behövdes inte mina tjänster, och jag kunde pusta ut. Fast nu i efterhand känns det förstås som om jag blivit snuvad på konfekten. Jaha, liksom. Vad ska jag göra nu då? Och vad ska pappa Clint säga? När han kisar med ögonen på ett speciellt sätt så är det som om han "begåvas" med förmågan att få allt att låta som om det vore mitt fel. Vilket det kanske är, men jag brukar kunna dölja det för mänskligheten och mjukt stoppa in det i mitt samvete. Som bär på många blödande, inre sår vid det här laget, vill jag lova. Men ingen läkare i världen vågar väl öppna upp det med en skalpell och frigöra dess inre demoner? Haha!
10.20: Resultat: över all förväntan!
00:58: För nästan en timme sedan var datumet 060708 - smaka på den! Mål för kvällen:
(x) Borsta tänderna. Inte lika akut som igår när jag hade ätit chokladkaka, men fortfarande av yttersta vikt. Kommer ruinera mig själv (pga alla tandläkarräkningar), och den utsikten känns inte alltför munter så länge inte konsertbiljetter eller Ebay är inblandade...
(x) Avsluta telefonsamtalet medan jag fortfarande är tillräckligt pigg för att rulla över och lägga ner luren på golvet, och alltså inte somna med tummen i ett krampaktigt grepp om knappen. Igen.
(x) Inte somna med kläderna på. Förvärrar bara sömnläget i Norrland ytterligare. Som om det inte vore tillräckligt att solen i princip strålar in genom de persienn-lösa fönstrena dygnet runt redan som det är.
(x) Inte somna med lyset i rummet på. Se ovanstående utlägg om solljus.
() Inte gå och lägga mig utan att ställa minst tre väckarklockor först. Annars blir det ett klubbad säl-scenario, något som är illa nog vanliga dagar och helt oacceptabelt när man ska upp och jobba.
() Skriva färdigt listan som ska publiceras imorrn, utan att för den sakens skull ta hela natten på mig.
() Vara kall och hjärtlös nog att putta undan trött och fullkomligt bedårande liten voffsing som förmodligen kurat ihop sig till en boll mitt på sängen. Och förmodligen mitt på täcket, som intetgör alla mina ryggradslösa planer på att sova som en ostkrok runtom henne istället.
(x) Sluta bete mig som ett jäkla förutsägbart och löjligt våp bara för att Snorre vägrar berätta om hurdan hans idealtjej är. Istället skaffa inre stil, och vara svåråtkomligt isberg.
() Gå och lägga mig innan Pappa Clint fräser åt mig att göra det.
Kommer gå hur bra som helst. Jag tror knepet är att börja sitt nya liv en söndag, och alltså inte en måndag!
16.53: Nu kämpar jag emot klockan, skulle man kunna säga. Det åskar för fullt därute, och jag skulle definitivt ta mitt förnuft till fånga och stänga ner datorn om det inte vore för att jag måste berätta om den tragedi som drabbade mig strax efter skivbrännandet.
Jag blev magsjuk. Och om jag ska säga det med den rätta dramatiska effekten, så ska det gå till såhär: Jag, Anna Karlsson, blev magsjuk! Mitt ogenombrytbara immunförsvar svek mig och gav vika för en ynka liten ondsint bakterie. Jag vaknade halv sju på morgonen - mitt i min första och förmodligen sista, om ödets ironi får sitt att säga om saken, The Office-dröm - och hade sjujäkla ont i magen. Stapplade ner till tv-soffan eftersom det enda som är värre att dela en 90-säng med en 190-centimetersmänniska som måste sova som ett "S", är att göra det med outhärdliga magsmärtor. Kom ner lagom till pappa Clints frukostförtäring (barnfingrar tillhörande marsvinsälskande pestbärare i form av småtjejer, som fastnat och gått av i dörrspringan). Beklagade mig ynkligt, men han rynkade bara på ögonbrynen och kisade hotfullt med ögonen precis som sin namnlike, och sade åt mig att det kanske gick över om jag vilade.
Ville förklara att det enda sättet jag skulle kunna tänkas somna på var med hjälp utav en väl tilltagen träpåk, men hasade mig bara ynkligt iväg till soffan. Skulle fara och jobba om sisådär fyra timmar, en utsikt jag inte hade betalat 50 öre för om jag så hade befunnit mig i Empire State Building.
Hmpf. Lyckades visst somna ändå, trots avsaknaden av vapentillhygge i bakhuvudet, men det kändes inte mycket bättre när jag vaknade en halvtimme innan jobbavfärd. Och med mitt immunförsvar har det alltid känts bättre efter att jag har fått sova en stund. I min värld kan cancer och HIV botas med en liten tupplur. I min värld somnar man med magknip och vaknar upp godissugen och med en rejält tilltagen magsäck! Det hela var mycket förvirrande.
Frågade syrran om hon ville följa med, eftersom det är tänkt att hon ska ta över mitt jobb nu när jag flyttar. Till min oändliga fasa ville hon det, och antalet ursäkter till att inte fara började alltså rinna mig ur händerna. Så jag gick för att duscha. När jag kom in i badrummet var jag tvungen att lägga mig ner på golvet i tio minuter, och kallsvettas för brinnande livet. För ett kort ögonblick slog jag molnen som vattenverkets mest värdefulla tillgångskälla...
Sedan gick anfallet över, och jag kunde duscha. När jag kom ner från trappen efteråt sade pappa Clint med en gång; "Herregud, du är blek som ett lik! Du kanske ska stanna hemma trots allt!" och jag hasade iväg till läkarboken och kunde konstatera att jag minsann drabbats av den mkt dödliga sjukdomen bukhinneinflammation. Därefter slog jag igång en Office-dvd, och jag skrattade inte en enda gång! Så sjuk var jag! Efter en dag och ett x-antal tabletter som inte fungarade, så gav Clint mig två stycken Alvdeon. Och se på tusan, jag mådde minsann genast mycket bättre! Så pass bra, faktiskt, att jag definitivt kände mig redo att följa med på Rimi och köpa vattenmelon och jordgubbar. Så pass bra, faktiskt, att jag definitivt kände mig redo att äta litegrann till middag.
Framåt tiotiden upplevde jag en rejäl setback i min dagar-utan-att-kräkas-räknare, som hade hunnit uppnå säkert över 3500 dagar, men som obarmhärtigt sjönk ner till noll en oglamourös kväll på toalettgolvet. Håhåjaja. Robbie-kväll inställd. Vattenmelon och jordgubbar bortgivna. Den tropiska juicen som skulle med till Göteborg sprack i ryggsäcken, och stiftare en rätt nära bekantskap med bl a min Skål-dvd och Office-bok... Ja, livet lekte verkligen. Det lekte hoppa-i-leran-en-regnig-dag, fast leran var mitt tålamod och goda humör.
15.41: Förutom Robbie och äventyrlig vistelse i Göteborg med mamma så har jag faktiskt haft fullt upp sedan senast (23:e juni alltså, inte för 40 minuter sen). De omtalade två cellerna har efter mycket hårt och gediget arbete kommit fram till att mitt minne sträcker sig till en eftermiddag för snart två veckor sedan. Jag skulle fullt rimligt slå mig in i teknikens värld med buller och bång. Med andra ord ville jag bränna ut min egna blandmusikskiva; den andra i ordningen.
Nu när jag tänker tillbaka på det hela var ursprungssyftet att på ett litet ohederligt vis skaffa mig en White Stripes-skiva. Sedan slog det mig att jag nog ville få plats med Thundercrack av Bruce och Live Forever med Oasis. För att inte tala om Fat Bottomed Girls med Queen, Mad World av Gary Jules och Thank You med The Redwalls. Och någonstans däromkring gav jag upp planerna på att bara göra en skiva. När jag var uppe i fyra stycken utan att ha fått med hälften av de ursprungliga låtarna så skenade det iväg på riktigt. Tillslut satt jag där med åtta stycken skivor och en cd-r-samling som var rejält naggad i kanten. Som kuriosa så kan jag berätta att en utav skivorna såg ut såhär:
1. Hotel Yorba - White Stripes
2. Bad Boy - The Beatles
3. Stop Crying Your Heart Out - Oasis
4. Sunshine Superman - Donovan
5. Dancing In the Moonlight - Thin Lizzy
6. Beast of Burden - Rolling Stones
7. All Things Must Pass - George Harrison
8. Let's Spend the Night Together - Rolling Stones
9. Heartbreaker - Bee Gees (skulle ha varit Led Zeppelin egentligen, men vad tusan!)
10. You're Crazy (akustisk) - Guns'n'Roses
11. Instant Repeater 99 - Soundtrack of our Lives
12. Dig a Pony - The Beatles
13. The Masterplan - Oasis
14. Seven Nights to Rock - Bruce Springsteen
15. Whole Lotta Love - Led Zeppelin
16. Memory Motel - Rolling Stones
17. He's Guilty - Bruce Springsteen
18. I Just Don't Know What to Do With Myself - White Stripes
Också fick jag ett liknande storhetsvansinne på Akademibokhandeln i Göteborg, när jag stormade in mellan portarna i syftet att köpa "Allt är upplyst" av Jonathan Safran Foer. Sedan fick jag syn på erbjudandet "Tag 4 böcker, få den billigaste på köpet", och med tanke på den 15-timmar långa tågresan som stundade så tyckte jag det lät som en bra affär.
Vips, så stod jag och såg förvirrat ned på Allt är upplyst, Mina ex av Jane Moore, Emma, Pride and Prejudice och Sense and sensibility av Jane Austen. Fem böcker, och alla tycktes oersättliga. Lika bra att plocka på sig åtta stycken med andra ord, när jag ändå var i farten. Greppade tag i Great expectations när jag ändå var vid klassiker-hyllan, och styrde stegen mot Terry Pratchett. I en handvändning låg även Mort, Going Postal och Eric i min expansionsvänliga famn, och som toppen på isberget placerade jag tillslut även Fallhöjd av Nick Hornby. Sämre en bok i tanken än tio i handen, som jag alltid brukar säga. Men trots att jag satt på tåget sen och hade ett fasligt schå med att försöka hålla reda på mina tre GP-löpsedlar featuring Robbie, resväskan, ryggsäcken, påsen med mobilladdaren och cd-fodralet, den med yoghurten, mackorna och fruktsoppan och alltså påsen med de surt förvärvade böckerna, så kunde jag ändå inte låta bli att kasta längtansfulla blickar mot Borta med vinden i mammas resväska. Gammal kärlek rostar aldrig.
15.00:
Ladies and Gentlemen!
If you are here to worship at the table of great entertainment, can I get an Amen?!
- AMEN!!!
If you are here to shake your bodies to some rock'n'roll music, can I get a Halleluja?!
- HALLELUJA!!!
And if you don't care about those who didn't get tickets, can I get a fuck you?!
- FUCK YOOOU!!!
Jaha, nu har man sett herr Robbie Williams på Ullevi två nätter i rad. Nej, vänta, det där blev fel. Låt mig börja om! Hrrm. HRRRRM. Host. Ahem. Host, host.
HERREGUUUD!!! Jag har sett Robbie!!! På Ullevi!!! Två dagar i rad!!! ROBBIE!!! På något plan förstår ni säkert vad jag pratar om, eftersom ni knappast kan ha undgått den ofantliga mängden plus och getingar som prytt kvällstidningarnas framsidor under de här dagarna. Den enda möjliga ursäkten man kan ha för att inte till fullo uppfatta karlns storhet är att man inte kunde räkna till det höga antalet! Egentligen har jag planer på att öppna en konsertavdelning här på sidan, men med tanke på att jag såg Bruce i maj och Oasis i januari utan att något tycks ha hänt på den fronten, så är det nog lika bra att jag skriver ner höjdpunkterna på en gång medan jag fortfarande minns dem.
Först och främst har vi humorn med stort H. Och U. Och M, O, R. Jag hade banne mig avgudat karln även om han sett ut som sju svåra år och inte kunnat ta en ton, bara för att han är så oerhört, fantastiskt, ofattbart underhållande! Eftersom Bombshells fotografiska minne är att föredra framför de typ två, sovande hjärnceller jag har satt på arbetet, så tänker jag börja med att helt fräckt citera henne:
"Wait a minute! I think I've spotted some people that are trying to get away with not buying a ticket...
Say hello to the twat in the balloon! Oy, buy a god-damn ticket! Okay, everybody, on three I wanna
hear you all scream fuck off! One, two, three!"
(Var på hela ullevi, 60 000 pers, vänder sig om,
pekar på ballongerna, och skriker:)
"FUCK OFF!!!!!"
"Does someone remember a band called Take That? They were quite like Iron Maiden"
"Someone told me right before the show, that the only ones before me to ever sell out Ullevi two nights in a row were... Bruce Springsteen, David Bowie, U2 (?) and some other guys... yeah, the Rolling Stones!!!"
"How old are you? What?! Fi-Fifteen? Damn, I'm going to jail!"
"Listen, kids, stay off the drugs, okay? They are really bad for you. And if you don't... well... I'm at the Elite Hotel"
"There's a girl over here that has written "Snog me, I'm a doctor" on her chest. Are you a real doctor? Excuse me, what did you say? I'm sorry, that just looked like this" (gör överdrivna, mimande rörelser med munnen) "You're at a concert with 60 000 people in the crowd. I'm afraid you're gonna have to shout!"
En tjej håller upp en löpsedel där det står "Robbie, du är bäst!", och Robbie frågar om hon vill att han ska signera den åt henne. Hela publiken jublar öronbedövande medan tjejen nickar hänfört, uppenbarligen i chocktillstånd. När han har skrivit klart så sträcker han upp papperet till den vrålande publiken, och ropar narrandes "It's a signature!!!"
(Efter det att England nyligen åkt ut på straffar): "Sweden, can you feel my pain? You have had three days to get over your loss, I've had two hours!"
"You're the most good looking audience I've ever seen. Even the guys are better looking than me! I'm the ugliest one here! This isn't good for my ego, can't you leave please?
"And are those real 'cause those look fake" istället för "and is these real, 'casue I feel fake" under Strong.
Och hade bara de där två hjärncellerna gjort sitt jobb istället för att göra det alltför bekvämt för sig mot hjärnbalkarna (kom ihåg, G i naturkunskap), så hade jag kunnat fortsätta i all evighet. Människan lät inte one single syllabub (mkt, mkt roligt skämt ur The Princess Bride, fö) slippa ur honom som inte var klockrent stå upp-material.
Sedan har vi Monsoon, Advertising Space, Feel, Let me enteratin you, Strong, Angels, Come undone, Make me pure och Kids som alla spelar i en liga för sig. Och när Robbie skakar på rumpan eller lyfter på tröjan så blir alla karlar för ett ögonblick plötsligt och oförklarligt singlar, som det gamla djungelordspråket lyder. Sedan kan det diskuteras och debatteras i all oändlighet om huruvida Robbie verkligen är mejslad ur det allra finaste materialet av kött och blod som kan återfinnas, eller om det är hans charm som gör att man finner honom så oemotståndlig... Jag antar att vi får lämna det slutgiltiga omdömet till de lyckliga själar i publiken vars digitalkameror Robbie tog upp och fotade sig själv med. Eller hon med texten "kiss me" skrivet över sina "välbehag", som fick sin önskan uppfylld. Meeen jag är inte bitter. Det hade varit fint att fånga en utav de fyra fotbollarna han sköt iväg till exempel, men vad är väl lite läder? Vad är väl en bal på slottet? Den kan ju vara alldeles tråkig... och dötrist... eller alldeles, alldeles underbar!
Också har vi publiken. Publiken som under första kvällen flaxade så med armarna att man trodde att hela arenan skulle lyfta från marken. Och som under andra konserten sjöng så dånande att Robbie själv dränktes bland alla röster. Publiken, som under Angels får Robbie att lägga sig ned på scenen och buga ödmjukt. Publiken som, efter tio timmars köande och väntan och två timmars svettig konsert fortfarande hoppar, studsar och troget lyder när Robbie vrålar "One hand in the air! Two hands in the air! And bounce, come on you all, bounce, come on you all!" under Let me entertain you.
För att citera Markus Larsson från Aftonbladets recension efter första kvällen, som faktiskt (!) var right on:
"Robbie står kvar och ser ut som en felblandad James Bond-drink:
Han är skakad och rörd.