Psst! Kommer du från Google eller någon annan sökmotor; klicka här!
En gång för länge, länge, lääängesedan berikades Herr och Fru K:s liv med en massa (nödvändiga, skulle det visa sig) lyckönskningar, presenter, och en 3000-nånting grams klump. 20 år och tiotusentals gram senare väljer ovanstående klump att sprida sin egna "avkomma" vidare, i form utav detta plejz in cyberspejz.
Psst! Kommer du från Google eller någon annan sökmotor; klicka här!
23.53: Ett hastigt sista minuten-tillägg i mitt ytliga frossande som jag har döpt till "vaaahaaahaaarför kunde du inte ha varit just a leetle beet attractive med?!"
Tom Petty. Snacka om att man kan se mina oskyldiga ideal från barndomen rasa samman som ett gäng lättfotade dominobrickor. Nästintill samtliga av mina barndomsfavoriter ser ut som om de vuxit upp i en värld där tandläkaren/rakhyveln/kammen/dietisten/speglar bör undvikas i samma mån som enarmade musikanter på stan och jehovas vittnen utanför dörren. Och nuförtiden är alla jag lyssnar på tvålfagra Mach 3-människor med ena foten i aftershave och den andra i händerna på en manikör. Manikyrist? Manikörska? Äh! Snygg tjej.
22.45: Det går lite si och så med sockeravvärjningen faktiskt. Har dock vidtagit alla tillgängliga säkerhetsåtgärder utan framgång, så det finns det inte så mycket mer för mig att göra än att plaska omkring på min luftmadrass utmed strömmen. Till exempel, så ruinerade jag mig själv genom att köpa två (!) mangos, fem kiwis, ett halvt kilo hallon och äppeljuice, och betedde mig rent allmänt på ett sätt som antydde att jag ville starta ett djungelplantage, och inte försökte låta bli att äta godis en dag.
Föll dock för frestelsen och inhandlade de sedvanliga chokladbollarna, vilket i sin tur innebär minst 35 rysliga poäng som rullar raka vägen in i däckfabriken. Men det är egentligen ingen katastrof så länge jag håller mig till en om dagen, och inte står med kokosflingor i mungipan 00.01 i natt. Förresten har jag aldrig hört talas om något så löjligt som att sluta rakt av, utan detta är naturligtvis en successiv process. Har dessutom redan genomfört sådana stordåd som att äta riktig middag (dvs inte mackor) och låtit bli min pannkaksfrukort (dvs pga fs (försovning))
Också ska jag ju faktiskt ta tag i skridskoåkningen imorgon. Faktiskt.
Lista över fem saker jag lärde mig att älska, men som sedan brutalt rycktes ifrån mig:
SIA-glass apelsinchoklad, a little taste of heaven.
Yoggi citronyoghurt, dvs den riktiga citronyoghurten fullproppad med socker and what not, inte light/vanilj-skiten som är ute nu.
Mina nyttiga ananasburkar som mkt framgångsrikt tävlade i tungviktsklassen med sina 3 kg ren fruktmassa (Willys, 29.90).
Ricky Gervais' getskägg.
Diane i Skål.
Jag har förresten uppdaterat min DVD-lista med en rolig(?) bild starring typ världens mest kända filmskapare... och Alfred... (jag har för mycket fritid) samt några fler filmer.
23.41: Går på sockeravvärjning. Nu är det slut på chokladbollar, det är finito med romerska bågar, and it's all over now för ungefär allt förutom hallonsodan. På hallonsoda-punkten viker jag mig inte en tum, om jag så ska dö i förtid och agera mänsklig fördämning av Kattegatt på kuppen. Det är mitt nya livselixir, sedan potatismos blev alldeles för omständigt och nyttigt.
Jag sitter och ruvar på min sista flaska just nu. Och det är plötsligt så varmt här i rummet, fastän jag precis var och slet åt mig en tjocktröja med en sur blick mot Snorre (som såklart passerade obemärkt), eftersom han plötsligt börjat snåla med sina egna kläder.
Så! Nu ruvar jag inte ens på flaskan längre. Jag har ingenting, absolut ingenting.
Jag har i och för sig vindruvor.
Men de köpte jag bara av rena principskäl för de var tio kronor billigare än de andra, men de har typ redan hunnit bli bruna sedan igår. Hello, taste, where are you?!
Vilket som. Lista över grymma musiker jag önskar hade välsignats med skönhet:
Steve Earle
Van the man, Van the caravan, Van... öh... Morrison. Som i och för sig vaknade upp en morgon och var rätt hunkalicious...
...men som sedan hann bli både lönnfet och flintis framåt kvällen.
Utöver det är nog, tyvärr, alla andra mina fave-raves både talangfulla och sssmoking hot. Och det blir ju faktiskt lite tråkigt i längden... Not!
16.13:
Nigel säger:
vadå, vilken framgång? jag skulle snarare beskylla mitt långa hår för min bristande erfarenhet med ladies. liksom, hur många kvinnor uppskattar långt hår? 20 %? en på fem? hur många uppskattar då riktigt långt hår uppsatt i hästsvans eller knut? en på fem där med kanske, dvs 1/25 av alla kvinnor
Nigel säger:
ta då i åtanke att 1/10 av alla ladies har åldern inne, och att 10% av dessa ser hyfsat bra ut. vet du vad oddsen är nere på nu?
Nigel säger:
1/2500
Nigel säger:
att dessutom jag skulle hitta en kvinna som jag faktiskt står ut med att vistas i närheten av?
Nigel säger:
1/20
Nigel säger:
nu är oddsen nere på 1/50000
Nigel säger:
ok, så jag har alltså träffat omkring 70-80 kvinnor i mitt liv som har varit snälla nog att föra en konversation med mig
Nigel säger:
80 st
Nigel säger:
har jag otur kan jag behöva beta igenom 49920 till innan jag hittar av rätt
22.16: Oj vilka planer jag hade för bloggen idag! Jag får svindel vid blotta tanken, och känner stor vördnad för dess (om än imaginära) storslagenhet! Jag satt och riktigt gottade mig åt möjligheterna; antingen kunde jag uppdatera Balla eller handtralla med en premiär-balla, eller skriva en årskrönika, eller göra en avdelning för listor, eller avsluta hunknedräkningen, eller... Men det enda jag lyckats uppa idag är väl den lilla mätaren i vågen.
En snabb önskelista som skulle göra världen ett bättre ställe att leva på/mig till en bättre människa (vilket i slutändan ger samma resultat):
* Chokladbollar borde inte vara fullt så övernaturligt goda och hopplöst oemotståndliga som i nuläget.
* Man borde fastställa ett enhälligt namn till ovanstående produkt, så att inte sådana förlorade själar som undertecknad kallar dem för kokosbollar istället... Vilket såklart leder till stora missförstånd (som turligt nog snabbt kunde avstyras, tack vare att Bombshell suckade avundsjukt över telefonen, och förklarade att de bara är en poäng eller dyl på viktväktarskalan. Vilket jag i min tur tyckte verkade mkt misstänksamt. Inte för att jag på något sätt vill utge mig för expert på området, men en god tumregel är att om jag tycker att det är gott, då är det minsann också onyttigt därefter. Visade sig såklart att hon menade de där äggvitefyllda eländena, och att de jag åt gick loss på rungande sju poäng styck. Och att ett dagsintag borde ligga på omkring 20), vilket ledde till uppbyggda hopp, vilket ledde till krossade hopp, vilket ledde till en tröstande chokladboll till.
* Jag borde äta mer mango. Seriöst, en enda sån där sabla frukt, och man är done for it.
* Jag måste förvalta de sju-timmar-jag-har-på-mig-att-laga-mat på ett bättre sätt, så till den milda grad att det faktiskt blir någon mat gjord någon gång.
* Jag måste lära mig att stå med båda fötterna på jorden, eller också ligga och sova i mitt ovetande lilla la-la-land alla timmar på dygnet. Inte inbilla mig att jag kan stå, och sedan förvånat grina illa och lunka därifrån med bruten rygg sedan mattan ryckts undan under fötterna på mig för tionde gången på en timme.
* Öh, och just ja. Jag ska få träningsmotivation, och inte bara spänna fast bältet och luta mig bekvämt bakåt i sätet när jag märker med vilken hastighet den ynka konditionen jag faktiskt hade lyckats bygga upp susar iväg.
15.26: HAHA! Seger! Bilden är ritad och inskickad, och världen ännu en gång räddad från undergång. Den tog kanske tio minuter att göra, och ren, treårig trots stod skrivet i vartenda litet streck efteråt. Det är faktiskt inte mitt fel att all min världsliga självkännedom slås ut i ett enda slag så snart jag blir lite stressad. Eller får storhetsvansinne. Eller blir hungrig. Eller...
Hmm. Har precis fått reda på att jag har redovisning #2 den 12 februari, så det blir ingen hemkomst innan dess. Har också fått reda på att man måste lämna in en skiss. Tillåt mig omformulera mig; att det är av yttersta vikt att man redan har lämnat in den skissen för längesedan. Har inget som helst minne av det lilla kriteriet, och även om jag (off the record) skulle ha det, så låter det som en synnerligen obetydlig liten detalj.
Nu har jag i och för sig tolv årig grundskola-utbildning att luta mig tillbaka på. Alltså inte i form av att det kommer ge mig ett välbetalt och respekterat jobb, utan för att det innebär att jag tränats till en utmärkt lögnare och bedragare. S-s-s-uckers!
09.18:
Nej, kära barn, jag är inte kär i dig, inte mer än du är i mig, och om jag det vore, skulle du vara den sista människan i världen som fick veta det. Gud hjälpe den karl som någonsin på allvar skulle älska dig. Du skulle krossa hans hjärta, min älskling, grymma, farliga lilla katt, som är så sorglös och självsäker så du inte ens bryr dig om att dölja dina klor.
Kanske de bästa raderna någonsin, alla kategorier. (Men i synnerhet "bästa någonsin" alltså).
Bombshell ringde inatt förresten, och vi pratade till klockan 05. "Arbetslös? Of cöööse!" AB. Hon var som vanligt mkt underhållande, då hon på fullaste allvar menade på att blinda bara borde få bli tillsammans med fula människor, då det finns alldeles för få snyggingar redan som det är utan att de ska behöva ockuperas av sådana som ändå inte uppskattar dem till fullo.
Bilden blev förresten shagadelic tillslut, även om man inte skulle kunna tro det. Den föreställandes Rhett alltså, inte den förbannade Image Making-bilden. För den har jag ju inte gjort ännu.
Nu återstår det bara att hitta en bild på Scarlett att rita av, vilket redan nu inte är någonting annat än en fullkomlig omöjlighet ska jag säga er. Dels för att jag vill att fruntimret ska le, och ett lyckligt leende tillråga på allt, istället för det sedvanliga "jag-ler-för-att-av-ren-trots-snärja-brodern-till-kvinnan-som-den-jag-älskar-tänker-gifta-sig-med", "jag-ler-för-att-snärja-Rhett-så-att-jag-kan-krama-rejält-med-kosing-ur-honom" eller "jag-ler-för-att-snärja-min-systers-fästman"-flinet.
Men också för att det ska vara en högupplöst bild, vilket, med Googles hjälp, innebär ett helt enormt stort utbud... av husdjur. Nog för att jag också tänker döpa mina hundar till det, men ändå.
22.13: Mitt hjärta stannade precis. Men vi får väl hoppas på att det beror på denna devishly handsome karl:
I know I do. Ikväll ska jag i alla fall rita den där sista teckningen till Image Making. På riktigt. Alltså inte som i att säga att jag ska göra den, och sedan sitta och spela Pro Evolution Soccer och poker tills jag stupar i säng, utan som i att verkligen rita den. Har faktiskt övervägt att ljuga för läraren igen, trots att det höll på att sluta i katastrof senast.
Antingen ska jag påstå att batteriet i kameran var slut, att jag inte har en kamera hemma överhuvudtaget (kan dock bli problematiskt eftersom jag drabbades av en tillfällig sinnesförvirring när jag pratade med henne senast, och sade att jag skulle skicka in fotot om en timme), eller helt enkelt låtsas ha glömt bort hela uppgiften (men så var det ju det där med den imponerande mängden bekännelser jag hann med under den relativt korta sinnesförvirringen igen). Eller så låtsas jag helt enkelt som ingenting när jag lämnar in den, så att min nonchalanta syn på tider kanske smittar av sig på henne?
Men guuuuud vad jobbigt ändå. Alltså, faktiskt.
17.24: Min klagosång skall ljuda. Över land och rike, buskar och berg, jord och vattendrag ska den färdas, och många trumhinnor skall den krossa i sin väg. För nu står jag inte ut med min förbannade, koncentrerade ondska, till telefon längre!!! Vad är det med den?! Dels spärrar den ingående samtal (men gör det så skickligt och slugt att man inte märker det, utan istället luras vi oskyldiga stackars offer till att tro att telefonen är så tyst för att ingen vill nå den), och dels ersätter den nya sms med gamla.
Och eftersom hela min bekantskapskrets består utav retsamma små djävlar, som knappast kan låta tillfället att fälla någon nedvärderande kommentar passera obemärkt, så kan dessa små mobila egenskaper och nyck resultera i exenstiella livskriser. För att inte tala om när den hittar på egna (fortfarande gamla) sms så att man tvingas bete sig som en annan Glenn Close mot människor som helst av allt egentligen skulle vilja befinna sig i en ointaglig bunker. På typ månen.
Men idag, idag nådde den nya höjder! Vandrade på marker som ingen telefon någonsin vandrat på tidigare! Eller också är det bara jag som antagit skepnaden av någon som, framtill nu, bara har ägt en Nokia 3310 som krävde ett eget kärnkraftverk för att fungera. Vilket som. Om jag inte redan dag ett hade begett mig ut på främmande jaktmarker och faktiskt köpt hem The Office-themet som ringsignal, så hade min telefon enbart bestått utav usla små techno-trudelutter.
Och när jag så ska välja melodi att vakna till, så är det bara att hämta tången och med en rysning och några kväljningar (samt en klädnypa på näsan) sticka ner den i pest-eller-kolera-smörjan och ta första möjliga. Vilket har resulterat i en signal som Snorre kallar "djävulen själv" med en inre darrning av obehag och äckel som gör hans röst alldeles grötig.
Så imorse, när klockan ringde flera timmar innan min (hastigt omlagda) planerade uppstigning, så fräste jag mitt sedvanliga kattfräs och rullade över för att stänga av den. Till min belåtenhet såg jag dock att skärmen slocknade med ett "ladda batteriet" innan jag hann fram, också tänkte jag inte mer på det... Förrän tio minuter senare, då alarmet var igång igen! Och igen! Och igen! Ursäkta franskan, men vad tusan är poängen med det?!
Säg att man ligger blodig i ett dike, med stora glasskärvor från vindrutan i pannan och halva benet på ryggen och resten i diket på andra sidan. Då räcker batteriet inte på långa vägar till att ringa 112 eller ens lysa upp displayen för att kunna lokalisera eventuella fingrar på villovägar för att göra nummerslagningen lättare. Nej, du kommer få ligga där, alldeles ensammen och... Vänta! Sa jag alldeles ensammen? O nej! Tänk inte ens den lugnande tanken!
För rätt som det är klingar telefonen till och sätter igång en glad liten melodi på en våglängd som är just så pass att enbart hundar kan höra den. Fast inte riktigt. Ingenting stoppar den. Du kan försöka ändra melodi, men det går inte. Batteriet kan ta slut, men den fortsätter. Du kan kasta den i bergväggen (det kan du förstås inte, för dina armar har gjort sällskap med benen, men i teorin), men den går inte sönder. Det är din största skräck. Det är din värsta mardröm. Det är... telefonernas Terminator.
02.05: Åhhh, de sabla kubeeernaaaöööh. Trodde minsann att jag skapat mig ett gediget försprång förra natten, men i eftermiddags började sms:en från Bombshesll och Lost att trilla in. "Öuuuäääh, jag är på 28an nu, men den är klurig", "Miiiiiöh, har klarat 23 nu!", "24", "Är på 28 nu!", (2 minuter senare) "Klarat 28" etc etc. (De skrev förstås varken "öuuuäääh" eller "miiiiiöh", men de gav säkert ifrån sig de ljuden när de satt och knapprade). Blä. Äckligt.
Nog för att det här inte bevisar någonting, är ju bara ett obetydligt skitspel, men ändå. Jag är ju ingen sämre människa bara för att jag oavbrutet har kastat vaser i väggarna med ett frustrerat vrål sedan jag konstaterat att bana 28 blev min överman.
Och båda två släppte såklart genast allt vad de hade för händerna för att retas med mig. På mindre än en halvtimme levererade de, helt oberoende av varandra, följande - nästintill identiska - bevis på storhetsvansinne:
17.59: "Åhh, jag är så glad! Alla 30 nivåer avklarade! Före Anna! I am the Greatest!" - Lost
18.27: HA! jag klarade alla 30 före dig! och utan fusk! I AM the greatest! - Bombshell
Folk har alltid trott att Internet varit typ enormt, gigantiskt, Anna-Book-stort, men hela två gånger denna månad har jag bevisat dem fel! Eller så är det bara för att den lilla och trångsynta värld jag lever i har smittat av sig.
Ovan är i alla fall Lost, med händer och huvud fastklämda i en giljotin, i väntan på den slutgiltiga stöten. That oughta wipe that smile off your face, BOY! (Min grymma, helgjutna Mr Wilson-i-Dennis-imitation).
Gud. Jag behöver verkligen gå ut och träffa människor. Och i synnerhet Umeå-brudarna.
04.46: Ööööh. Wuuuoooh. Skrivaskrivaskriva, suddasuddasudda. Hjärnan dödförklarad utav nio av tio läkare. Lukten har börjat oroa de mer nyfiket lagda grannarna... Öh, va, vaddå kvalitet framför kvantitet? I alla fall, den bedårande Halps raka motsats till länk har gjort mig helt utmattad. Och klockan har väl gjort sitt med, antar jag (halvhjärtat). Nivå 28 blev det tillslut i alla fall.
Och just ja, Snorre är nivå 16 personifierad, fast med en mun lika stor som sitt ego därtill. Trots att han själv inte klarar längre än så. Och dessutom trodde han, 24 år gammal, att man behövde en särskild sorts glödlampa i dimmers. Herregud vad han letade innan jag fick rätsida på eländet. Evolutionen ter sig blixtsnabb jämfört med den shoppingrundan.
03.47:
Heeey. Jag Är alltså Meg.
15.47:
Jag och Tokstolle (eller egentligen bara Tokstolle, men jag har ännu inte gjort någonting att vara stolt över så jag får helt enkelt snylta på andras bedrifter tills vidare) har kommit fram till att Snorre är en så kallad "feeder". Detta konstaterandet härstammar ifrån det tämligen oskyldiga - men egentligen mkt ondskefulla och sluga - faktumet att karleländet gav mig två askar Romerska bågar i julklapp (utöver ett Playstation 2, två handkontroller och två spel det vill säga... Vad jag gav honom? Väääll. En Seinfeld-box som han redan sett alla avsnitten på, och en... Frasier-box... som han redan sett alla avsnitten på.)
"Han göder dig i hemlighet, och om några år kommer han stå där med en videokamera och yttra orden 'This is the laaast time she'll ever walk' medan du tar några stapplande steg för att sedan falla ner i en specialbyggd säng i ett specialbyggt hus."
Jag vill inte ens veta hur mina blodkärl i näsan ser ut, in a way, so... Förmodligen brås de på Melanie i Borta med vinden, så spröda och bräckliga som de är. När resten av mig är (vill vara. Bara en liten, knappt märkvärd, skillnad på definitionen) isdrottningen Scarlett, så är det klart att min näsa ska bete sig som valfri vattenslang ur Tom och Jerry. I kid you not. Det slutar alltid med att alla blodkärl är en enda pulserande, expanderande klump, och när jag gör någonting dramatiskt - som till exempel andas - så skrapar kanske en oskyldig stackars luftpartikel lite på ytan i sin förbifart, och PANG. Oh for fuck's sake...
15.15: Typiskt. Får slänga filmidén i soptunnan (och sedan snubbla över den när jag låtsas kasta ut min telefon genom fönstret). Borde fara och åka skridskor, men har precis fontänblödit ur näsan igen (två gånger om! Hurra! Jag hade säkert räddat femton människoliv vid det här laget om jag bara donerat blodet till någon annan anstalt än vattenverket) och har dessutom blivit ofantligt åksjuk av att hela tiden tävla om Kairis gunst i Kingdom Hearts. "Now the score's 8-0 to you" är min karaktärs favoritgnäll när han för åttone varvet i rad antingen har missat sista klippan innan dunkträdet, missat handtaget till linbanan, eller hoppat av halvvägs längs linbanan pga suspekt startmanöver. Kräääks.
Aaahaha, Bombshell var i sitt sedvanliga essé idag, när hon lutade sig fram efter en dåsig stund i tv-soffan på förmiddagen, borstade bort chipssmulorna (jag hittar bara på), och upprört drämde näven i bordet så att fjärrkontrollerna skakade.
"Vad är det för fel på britter? Inte nog med att dom i de flesta fall är löjligt fula, har konstiga tänder, har sylt på mackorna, tycker fotbollströjan är det ultimata plagget i alla lägen och tycker heltäckningsmattor öööverallt är en smart idé.
Men vad har dom egentligen för mystisk kärlek till att göra dokumentärer om ALLT konstigt som nånsin hänt dom? Varje gång du ser en jäkligt skum/onödig dokumentär på 5:an så är den i 90% av fallen brittisk! "Min hund är fetast i stan, Mitt barn har ett konstigt format huvud, Jag tänder på håriga män i blöjor, Jag har konstig kroppsbehårig, Jag har 75 katter och är kattallergiker, Mitt fula barn har en obotlig sjukdom eller kanske Hjälp, jag onanerar för mycket!"
Varför, varför, varför känner de behovet av att dela med sig allt det här till omvärlden?! Och hur får dom egentligen tag i alla freaksen? Annonserar dom i stil med "Onanist - Javisst? Hör av dig!" Eller hade dom frågestund på stan? Eller hörde kanske onanikillarna själva av sig?
Herregud, har ni bara råd att göra dokumentärer så gör dom iaf om nått annat... (gärna mindre vidrigt.)"
13.45: Hurra! Har kastat mig huvudstupa in i det nya, nyttiga livet. Klev upp med tuppen redan vid halv ett imorse, och nu ska jag snart iväg och åka skridskor. Men "snart" säger jag inte fullt så entuastiskt som jag borde, för magen är alldeles geggig av försökskaninen till frukost, beståendes av en blandning mellan risgrynsgröt och äppeljuice, ögonen svider obarmhärtigt när jag kisar ut på den bländande vita utsikten som fönstret har att erbjuda, smalbenen kittlar av trötthet, och Snorre kom precis in igenom dörren efter en trettio sekunder lång promenad och burrade fruset.
Den animerade filmen tror jag förresten kan bli riktigt fine and dandy. Jag bollade idéer igår natt med en entusiastisk Snorre, mitt stora, orubbliga stöd här i livet, som stirrade stint på sin datorskärm och mumlade "mmm" varje gång jag tystnade för att hämta andan. Men vem hämta inspiration från rent teckningsmässigt? Jan Lööf? Per Åhlin? Lilla Saga, 3 år? Ingen utav dem, eftersom jag inte på långa vägar kan göra någon utav dem rättvisa?
Och just ja. Jag blöder på fingret också.
22.38:
“Er... alright… And how’s Hellanie?”
Violet smiled an evil, malicious grin and said smugly:
“She’s fat.”
“Violet... she’s pregnant” Rat pointed out calmly.
“Pregnant?!” she blurted out in dismay when the awful truth hit her, and sat in stunned silence for a long time.
“Why didn’t you leave earlier then, if you hate and despise Hellanie so?” Rat wondered with interest, expecting to hear the lies and ridiculous explanations that seemed to flow freely from her mouth every time swearwords and wild threats didn’t.
“I can’t!” she cried, while looking very sulky and defiant.
“You love her as if she was your own sister, is that it? Or did Assley make you promise to take care of her before he left?” Rat suggested, not without certain bitterness.
“No” she answered truthfully, rather appalled by his mad suggestions. “Dr Needle caught me when I tried to climb out the window, and chained me to her” she explained plainly, and held up a fettered arm in the light for him to see.
“Oh” Rat said with a dark grin, and moved a little bit closer while grabbing hold of her hands. “Violet, I came here tonight to ask for your hand in marriage” he began slowly, with eyes dancing with merriment, and she inhaled sharply. “But I’m afraid I have no use for you fettered like this...” He paused and seemed to think this statement over, before adding “Er, at least not to another woman”. Again, he stopped short, cleared his throat, and, albeit unwillingly, waved the remainder of the thought farewell. "Never mind."
“What are you saying?” Violet managed to ask with effort. It was hard to guide the right, innocent words through the scrambled mess of cries of hatred and plans of revenge that lay on her tongue. She lowered her head as a small flush coloured her cheeks, and began to examine her hands throughorly. In reality, she was of course feverishly counting her fingers, silently adding figures in her head trying to decide how much money there was to be made on the deal. “Are you asking me to marry you?”
When she was greeted by nothing but silence, she frowned her brow suspiciously, and looked up only to find Rat gone. As her gaze wandered over the porch, she noticed how two quivering feet stuck out from underneath his chair. She walked over and found him curled up in the small space, in foetus position with his eyes closed.
“Rat?”
“Oh, Violet, it’s just you” he sighed with great relief, and began to crawl out from underneath the chair, still shaking. “I swear I heard someone mention something about marriage just a while ago!”
“Where?!” Violet cried enthustiacally and looked around eagerly, before remembering herself. “No, no” she said , as she shook her head reprendingly and grabbed Rat by the collar of his shirt. “You were asking me to marry you!”
“I was?” he asked with astonishment, because nothing seemed impossible once you were lost in those hypnotizing green orbs. With great effort, he broke away from the trance and moved away to a safe distance. “Lucifer Beelzebub no, Violet!” he cried, partially because he was appalled, but also to make sure she would hear him, for a safe distance from Violet O’Hire was equal to a very long distance. “I was only hoping you would do yourself the favour of becoming my mistress”.
A single drop of saliva managed to fall from the corner of her mouth before she snatched and started to yell:
“Mistress? Why would I expose myself to a passel of brats for a couple of minutes enjoyment?!”
And then her jaw dropped in horror as she realized what she had said. Rat laughed until he choked, and managed to hiss “Minutes”, before he broke into new fits of laughter.
22.12: - "Joo, du är visst snygg! Jag tycker det! ", haha.
Hurra! Har precis skickat iväg mitt arbete! Tilläggas kan att den femte, och sista, sammanfattningen var rätt half assed... de över femtio "hej-vi-vältrar-oss-i-underliga-konstfacktermer-och-gör-det-på-engelska"-sidorna krympte nämligen ner till två meningar i slutändan. Och för att hälla ner lite mer socker och fett i den tårta som Frödinge har bakat med kärlek (fast mest med grädde, marsipan och hallonsylt), så har jag kommit på en idé till min animerade kortfilm! Också hurra!
Jag kommer göra den i Flash, jag kommer slita vilt i mitt utrotningshotade stackars hår under tiden, och jag kommer förmodligen älska - fast tyvärr på ett väldigt masochistiskt sätt - varenda sekund av det!
20.10: Mkt mkt mkt underhållande samtal med Bombshell igår natt. Fruntimret menar på fullt allvar att hon inte alls är den roligaste människan som finns, fastän det ännu inte vandrat någon inom avlyssningsradie från henne som inte ramlat ihop dubbelvikt av skratt. Aaahaha! Tyvärr har hennes självbevarelsedrift fått för sig att den inte överlever om all information läcker ut, men jag kan säga att det inte blir mycket roligare här i livet än när hon imiterar sig själv och sin naivitet.
Och jag vågar påstå att jag helt på egen hand har skapat inflation i vårat land idag. Har formligen öst ner pengar i det svarta hål som är Svenska Spel. Inledde starkt med två tunga pokerförluster när jag var 95%ig favorit eller mer inför de två avslutande korten, och sedan spelade jag X och 2 på Arsenal mot Man U, när det franska (tryffel)svinet Henry nickade in 2-1 målet i 92:a minuten. Hurra!
Händanefter ska jag bara spela säkra kort (öhö) när det kommer till att muntra upp mig själv. Dvs sitta och läsa alla fem stjärnors-recensioner tillägnade Borta med vinden på Amazon.com (jag blir alldeles pirrig och nykär) eller limma ihop spruckna bitar och någorlunda framgångsrikt inbilla mig att de är så gott som nya igen. Ska förresten köpa en superfräsig tröja som en gammal klasskompis har gjort;
HAHAHAAA!!!
Men jag får skylla mig själv, I just walked riiight into this one.
00.37:
Mmm!!! Rod Stewart, you handsome thing you! Jag börjar bli allt mer och mer övertygad om att The Faces är något utöver det vanliga, och hittills har jag inte hittat mycket som tyder på motsatsen. Kvällens låt är i alla fall Stay with me, precis som så många nätter förr. Fast tidigare har jag minsann bara frågat om låttiteln per automatik, och sedan behandlat informationen som om det hade varit läxtjat eller en uppmaning till städning.
Herregud. Sammanfattningen ja. Och den nya, ansvarsfulla dygnsrytmen. Var det nåt mer? Just ja, ska ta tag i skridskoåkningen med och bli en sann atlet. Herregud. I nuläget har skridskorna rest 440 mil på egen hand, och kanske 500 meter tillsammans med mig.
19.09:
Oh bugger, bugger, bugger! Skolarbete var det ja. Inte poker. Inte MSN. Men det är så sjukt svårt att koncentrera sig. Punkt. Och så sjuuuhuuuhuuukt svårt att göra det när man har så roliga msn-kompisar.
Bombshell säger:
men vafan gnäller du över då? 3 kokosbollar är ju för fasen ingenting! det är ju typ luft! här sitter jag och vill äta upp ett bageri och du whinar över 3 ynka kokosbollar!
Bombshell säger:
I'm not sure I even know you anymore...
Klanton säger:
morsan springer in och skriker att jag ska sova
Klanton säger:
jag har det fan inte lätt
Happy bubbly one säger:
nä fy farao
Happy bubbly one säger:
en mamma som bara vill ditt eget bästa
Klanton säger:
anton>barnen i afrika
Happy bubbly one säger:
pff. men det sjuka är att jag kan äta prästost, men jag kan inte titta på den
Nigel säger:
hah
Nigel säger:
som med pilots* mandom då med andra ord
(Whippe, det självgoda kräket som har lyckats snärja tre Emmor - vilket såklart är fler än vad de flesta klarar av under en livstid - på en vecka):
Happy bubbly one säger:
håll hårt i spriten, kära medborgare!!
Happy bubbly one säger:
den kommer vara av en utrotningshotad art när ingos partaj är över
Whippe säger:
så sant så sant!
Whippe säger:
Alla Emmor bör hålla sig inne med
Whippe säger:
om det av nån händelse skulle finnas fler såna i Sthlm som undgått mig
*=Snorre
16.35: Hurra igen! Har precis köpt Conker's bad fur day till N64 för det sanslösa give away-priset 300 kronor. Hörde talas om det för första gången redan i tisdags (!), och med tanke på att spelet överhuvudtaget aldrig släpptes i Sverige så är jag rätt nöjd med hur saker och ting utvecklats. Vände mig strålande om till Snorre och berättade om det senaste tillskottet i familjen, och han satte sig raklång upp i sängen och skrek "du skojar?!" så att spottet yrde. Jag skakade saligt på huvudet, och log ömt och kärleksfullt med hela ansiktet. "300 kronor?! Du måste skämta! Säg att det inte är sant!!! Du skulle ju inte köpa något mer!" ropade han bestört och inte alls särskilt imponerat eller prisande.
Fnys. Uppenbarligen har karleländet inte lyssnat vidare väl när jag ingående förklarat om hur den första uppgiften är att hitta en huvudvärkstablett för att lindra baksmällan (Conker är samma bedårande och harmlösa lilla ekorre som körde bil i Diddy Kong Racing, mind you). Eller när man ska studsa omkring på stora kazoomas tillhörande kvinnliga blommor. Eller när man rider omkring på en sköldpadda och biter byxorna av en enorm grottmänniska för att på så vis blotta en inte fullt så enorm alls faktiskt, ocensurerad kroppsdel. Hihi!
Skit skit skit! I ett svagt ögonblick av obefintlig självkännedom sa jag åt min lärare i tisdags att jag skulle maila in de återstående uppgifterna samma kväll. Och inte nog med det - jag bedyrade även dyrt och heligt att jag faktiskt redan hade gjort alla vilket såklart inte var någonting annat än en ren och skär lögn. Allt för att jag - på riktigt - trodde att jag faktiskt skulle sätta mig ner och skriva det sista när jag kom hem den natten. Uöööh.
För ett ögonblick trodde jag faktiskt att allt skulle vara en bit av kaka och att jag hade överdrivit hela situationen. Uppgiften var alltså den jag måste ha gnällt över ett dussintal gånger vid det här laget - att sammanfatta den förbannade konsttexten. Så jag satte mig tillslut ner och börja läsa eländet, och tänkte till en början att det faktiskt kommer att gå vägen. Strök under de intressanta(ste) delarna och banade mig obarmhärtigt fram bland sidorna. Allt eftersom tiden gick så blev det mindre och mindre saker som föreföll särskilt viktiga, och det slutade med att jag inte behövde använda pennan en enda gång under de sista fyrtio sidorna. Nöjd med mig själv bläddrade jag tillbaka till inledningen, läste igenom det jag strukit under, och kunde med ett tungt hjärta konstatera att det inte heller var ett dugg intressant.
08.25: Hurra! Dygnet är vänt! Igår när jag vaknade (vid totalt okänd tid i morgonsammanhang) så bestämde jag mig för att ta tag i mitt liv. Vilket inte var det allra lättaste ska jag säga er, för det rann minsann omkring lika bångstyrigt som kvicksilver i mina stackars händer. Nu har väl denna förändring inte så mycket att göra med att min lilla omedgörliga vildhäst till självkontroll plötsligt är tam och lydig, utan det är snarare ett resultat av en rejäl sväng magont. Som resulterade i att jag slocknade framför teven tio minuter in i Lysande utsikter strax innan midnatt.
Vaknade i och för sig redan vid kvart i fem eller nåt, och mådde genast mycket bättre. Så pass bra, faktiskt, att jag var villig att riskera allt för en chokladboll. Och när jag väl tagit den första chokladbollen utan några större problem, så verkade det inte som ett särskilt stort steg till nästa. (Hmm. Ett nytt liv-steg i taget) Vilket såklart var ett misstag. Ja jäääklar vilket misstag.
04.45: Fox and the chicken, together? Bloodbath! Känsliga tittare (lipsillar) varnas.
Jaha. Nu kan jag inte bli mördare heller. Skit också. Jag hann ju faktiskt bli riktigt sugen på det yrkesvalet under mina tio förluster mot Snorre i Pro Evolution 6.
05.38: Inte så mycket som har hänt de senaste dagarna... Har blivit kär i Jude Law, och det känns väl fint antar jag... Vårat förhållande inleddes med en sjuhejare till kyss på ett kallt berg i söndags förra veckan, och igår natt firade vi jul tillsammans över semesterhelgen. Han är en riktig karlakarl, fastän han gråter ibland och har exemplariskt god hand med sina barn (jag gillar inte barn, fast ändå trillar jag alltid i fällan, bryter båda fötterna - som om jag hade orkat kravla mig upp ändå! - och är för all evighet fast i träsket... Rhett, Mattis etc etc).
Känns för övrigt bra att ha en lover boy som även andra faktiskt finner attraktiv, så att inte det obligatoriska bildsökandet blir en sån omständig process... typ som att hitta ren tvätt när man ska göra ett gott intryck, fara iväg någonstans med mamma, fixa en frisyr av skatboet, komma på i vilken ficka man la biljetten när konduktören närmar sig etc.
Och från oemotståndliga hunkalicious mancandy till karlakarlar, till något heeelt annat... så har Peter Plan börjat titta på The Office! Jag vet att det på sätt och vis vunnit mig ett ny citatdrop-offer och att det är skitkul att bara behöva säga saker som "he shouldn't be allowed near animals then" och "do you want to hear the options again?" för att båda ska brista ut i gapskratt... Men, ärligt talat, kan det verkligen vara så bra om han av alla männi-hrmm-varelser gillar det?!
Jag och Snorre har för övrigt plogat igenom 26 avsnitt av Skål den här veckan, vilket inte är så illa pinkat med tanke på att vi har fått klämma in tv-tittandet i vårat mkt fullspäckade tidsschema med 10 timmar sömn per natt, 12 timmar Pro Evolution 6 och en hel del kivande (mkt baserat på resultaten i tidigarenämnda spel). Men det kändes allt lite vemodigt att se det sista avsnittet av säsong 5, dels för att det brukar dröja typ två år mellan box-releaserna, men också för att saker och ting inte kommer att vara detsamma i fortsättningen.
Snorre har i alla fall gått från att sucka tungt, till att gnälla, till att skratta glättigt och ironiskt förklara vad som skulle föreställa vara roligt, till att skratta genuint, till att återvända till det tunga suckandet men den här gången över att en era är förbi.
"I find older men stimulating."
"I hope you're not talking abut me!"
"Well certainly not. You're not the least bit stimulating!"
"Coach has lost his sweet disposition. He's turned into a tyrant!"
"Yeah, but he's winning Diane and winning is the most important thing here."
"Well, I don't think winning is the most important thing here."
"Well good then, you won't mind losing this argument..."
"Over my dead body!"
"Hey! Don't bring last night into this!"
21.41:
Lite tidigare ikväll slet jag åt mig min filmälskande vän Wanker och krävde att han skulle lista sina fem "hatskådespelare" (hat är ett sådant starkt ord... Ja, av en anledning). Wanker var såklart inte sen att acceptera utmaningen, och nu är det dags för mig att dra mitt strå till stacken;
#5 - Peter Wahlbeck
Människan saknar inte bara humor helt och hållet, han saknar även totalt insikt om den avsaknaden. Åååh, han skriker, gormar och svär, och tror att det gör honom rolig, men det är bara typ sådana som Ben Stiller som (stundtals) kan pull it off. Vi svenskar ska vara tysta och tillbakadragna och inte ställa till besvär; inte skrika och vara högljutt aggressiv som en annan hormonstinn hantupp till tonårspojke. Åååh, kan du bara inte hålla käften och skriv något roligt eller gripande som Jonas Gardell åtminstone gör?
Här är Peter Wahlbeck som mest irriterande: Mosquito
#4 - Katie Holmes
Åh. Näe. Jag vill inte. Jag kan inte ens riktigt sätta fingret på varför jag avskyr henne, men den där blicken hon har på bilden ovan (och ungefär jämt annars) räcker väl som motivation. Hoppas att Tom Cruise ordnar med en gemensam begravning för deras respektive filmkarriärer.
Här är Katie Holmes som mest irriterande: Teaching Mrs Tingle och i rollen som förnuftets röst i Dawson's River (haha).
#3 - Richard Gere
Alla fruntimmer var väl förtjusta i Richard Gere när man var tio år gammal och såg Pretty Woman för första gången. Nu är han bara ful och äcklig i alla roller, och i synnerhet som Lancelot i "Den första riddaren". Om det inte vore för att Julia Ormond är nästan lika hemsk själv så skulle det vara helt oförståeligt hur någon någonsin skulle kunna välja mesen Richard Gere framför karlakarlen Sean Connery. Hahaha, och han heter Tiffany i mellannamn! Bara det!
Här är Richard Gere som mest irriterande: Gör en vild chansning!
#2 - Eddie Murphy/Chris Rock
Anledningen till varför det var nödvändigt att skapa uttrycket "same shit, different name". Dessutom av samma skrot och korn som Peter Wahlberg, men med skillnaden att de faktiskt får filmroller då och då och därmed förpestar min tillvaro lite oftare än önskvärt. Även om det bara är i form av filmtrailers på trean inför någon actionfilm om två omaka poliser som ofrivilligt måste samarbeta för att lösa brottet, och i slutändan har alltid någon form av djupare vänskap växt fram. Och det står man faktiskt bara ut med om en ung Mel Gibsons hästsvans guppar omkring hälften av tiden, samt att det finns en möjlighet att få se honom utan tröja/i tröja fast en blöt sådan.
Här är Eddie Murphy och Chris Rock som mest irriterande: Doctor Dolittle och Den galna professorn 2 av de jag har sett. Men Snuten i Hollywood 2 och 3 är nog rätt heta kandidater dem med. Chris Rock har jag bara sett utanför vita duken, och det var alldeles tillräckligt. Båda två är dock grymma på röstdubbningar, give credit where credit's due.
#1 - Joe Pesci/Randy Quaid
Åhhh. Nu har vi verkligen kommit till bottenskrapet av bottenskrapet. Det klegg av gamla äckliga rester som fastnar mellan reporna i sophinken när man gör sig av med resten. Avskummens avskum, det som möglar när möglet blir ruttet... Jag förstår verkligen inte varför Martin Scorsese envisades med att rollbesätta Joe Pesci i alla sina klassiska filmer tillsammans med De Niro. Och vem tittar till exempel på Dödligt vapen 3 och tycker att han bidrar med någon som helst komisk effekt? Dessa personer skulle inte vilja möta mig i en mörk gränd, vill jag lova.
Och Randy Quaid sedan. Människan som var med i Det hårda straffet, Midnight express och även Kingpin (haha), men som sedan gick raka vägen och gjorde typ Ett päron till farsa firar jul 2... Och det hjälper inte att jag har sett karleländet gå klädd i en liknande klänning som Homer har när han blir sjukligt överviktig för att kunna jobba hemifrån.
Här är Joe Pesci och Randy Quaid som mest irriterande: JP - I Dödligt vapen-filmerna och "Gone fishin'". RQ - Som kusinen Eddie i Ett päron till farsa-filmerna.
Jag får väl återvända någon annan gång med de mest irriterande karaktärerna. Några förslag?
07.41: Måste verkligen, verkligen ge upp alla eventuella planer om Erik på Manufrogs support som min framtida make. Först var det ju hela historien med de 20 maniska försöken att logga in med fel lösenord på tio minuter som fick mitt konto spärrat, och igår vaknade den gnälliga gamla pensionären till liv inom mig igen.
"Bluuuöööh, jag kan inte lägga upp nya filer på min ftp..." (gnäll, gnäll, gnäll) "Vad beror det på?" (gnäll om världens orättvisa när det kommer till den ojämna fördelningen av tekniska kunskaper vid födelsen)
Visade sig såklart bero på att jag - helt orädd - redan smackat upp 731MB på mitt 350MB-konto. Höhö.
Nigel säger:
öj
Halp säger:
Aa
Nigel säger:
nä ingenting, tänkte fråga vilken sida blindtarmen sitter på
Nigel säger:
tydligen höger
Nigel säger:
har riktigt ont i magen nu, kring höger om naveln
Halp säger:
Ajdå.
Nigel säger:
blir det bättre på en timme drar jag och repar med albin och henke, blir det sämre plockar jag fram fickkniven
Halp säger:
http://netdoktor.passagen.se/?lngItemID=3333
Nigel säger:
ja det stämmer ju rätt bra
Halp säger:
Stick till doktorn.
Nigel säger:
mjo kanske det
Nigel säger:
skippar nog pipes iallafall
Halp säger:
Okej.
Halp säger:
Stick dit.
Halp säger:
Till doktorn
Halp säger:
Hahaha: "Sedan undersöker läkaren den sjuke genom att trycka på magen och eventuellt även känna på blindtarmen med hjälp av ett finger i ändtarmen."
Nigel säger:
FITTA
Halp säger:
HAHAHAHAHA
Nigel säger:
aldrig i jävla livet
Halp säger:
HAHAHAHAHA
Djeees. Och där rök Nigels hemlighetsfulla, svåråtkomliga och i det närmaste omänskliga aura i soptunnan för att aldrig mer återvända. He doesn't walk the walk anymore, så att säga.
07.07: Hoho. Alltså det här med att gå och lägga sig i tid och storartat bege sig ut i den djungel en normal dygnsrytm innebär var banne mig lättare sagt än gjort. Jag tog mig kanske fem steg in i den tätvuxna vegetationen, innan den förrädiska boaormen som är Playstation 2 slingrade sig om mig. Nog för att det kanske var världens bästa julklapp ever, men ändååå.
Och den sista spillran av hopp (dvs den sista benstommen i mitt ryggradslösa väsen) krossades igår natt, då jag förväntades sitta lydigt på en buss klockan 06.45 på morgonen. Alla som hör det klockslaget och är insatta i mina uppstigningstider (som är än värre än läggningstiderna, vilket säger en hel del), gapskrattar hejdlöst... eller ger mig en sträng nu-tar-du-tag-i-ditt-liv-MISSY!-blick.
Det fanns helt enkelt inte en möjlighet i världen att jag skulle återuppstå från de sovandes rike vid den tiden, så bestämde jag mig istället för att vara vaken hela natten. Vilket var mkt en god tanke i teorin, men ack så mycket jobbigare att bära klockan fyra på morgonen efter tre tunga förluster i rad i Pro Evolution Soccer 6 mot en odräglig Snorre, när ögonlocken var tunga och det verkade en omöjlighet att bara vara uppe till sju, och än mindre fortsätta vara det till fyra någon gång.
Lyckligtvis fick jag svar från min lärare någon gång vid halv sju, som förkunnade att jag minsann inte behövde komma om jag inte ville... Så det kändes sjuuuhuuukt skönt (även om jag vid det laget i princip "låtit" mig "övertalas" till att stanna hemma vilket som) att bara begrava ansiktet i huvudkudden och sooova. Men nu är ju mitt nyttiga liv bortom all räddning. Det var som svårt nog att samla motivation till att fara iväg och åka skridskor redan på den tiden då man klev upp minst fyra timmar innan hallen stängde...
Aaahahaha. Jag beskrev precis - helt ärligt - mitt bussåkande i Umeå med orden "full koll".
14.48: Sluta skratta! Jag ska faktiskt åka skridskor idag! Men i alla fall, för att återgå till fredagens äventyr, så hade Lirre Kay alltså övertalat mig att fara till Scharinska med henne. "Åhh, alla mina vänner pratar jämt om dig och Herminator, de kommer tycka att det är skitkul att du är där! Fan vad roligt det ska bli!", berättade hon exalterat, medan hon gav mitt hår en andra omgång med den spretiga hårborsten eftersom det första försöket, all hårspray och what not till trots, hade misslyckats.
Sedan följde en kort men hetsig debatt om vilka kläder jag skulle ta på mig, när jag bestämt ville ha mina begagnade, något-för-stora jeans och Rolling Stones-tröjan, medan Lirre Kay alltså kom viftandes med Herminators stuprörsjeans och hennes Radiohead t-shirt. Efter många om och men, och några små finurliga överlevnadsknep som jag förmodligen hade klarat av en vistelse på en öde ö med, var jeansen på.
Lirre Kay fick i det närmaste tårar i ögonen och slog saligt ihop händerna samtidigt som huvudet lades på sned, medan jag skrek förskräckt åt min spegelbild och började rycka och dra tyget bortbortbort från huden. Att sedan ta hennes tröja över hela eländet (som att svart döljer något! Pff!) fick bägaren att rinna över, så istället slet jag åt mig Stones-tröjan och lade armarna bestämt i kors.
"Du kommer svettas ihjäl därinne Anna! Det blir huuur varmt som helst!"
"Närrrå!"
Och Gudarna ska veta att jag svettades ihjäl därinne. Stod ut med två eller tre låtar på dansgolvet, sedan var jag tvungen att fly fältet. Lirre Kay sökte upp mig i ett annat rum, där jag stod lutad mot dörrkarmen och flåsandes och rödblommig undrade vad tusan jag hade gett mig in på egentligen... Hon krokade resolut armkrok med mig och drog med mig därifrån, också började vi circulate, oozing intelligence.
"Anna, det här är Thomas! Thomas, det här är min syster som jag har pratat så mycket om!"
Jag log glatt och sträckte fram handen med ett trevligt och hurtigt "hej". Thomas stirrade på mig en lång stund som om han vore mr Darcy och jag den slemmige mr Collins, svarade med ett stelt och oengagerat "hej" och återgick hastigt till att konversera med min syster. Och där blev jag ståendes vid sidan om som det där fjärde hjulet på en kundvagn som alltid befinner sig helt på tvären jämfört med de övrige tre, och gör hela åbäket i det närmaste omöjligt att manövra.
Och så fortsatte det i presentation efter presentation... Tillslut gav jag upp och ställde mig vid sidan om generad, bortgjord och uppgiven, inte bara över situationen utan även hela det elände som är mitt liv, precis som Bridget efter hela sitt Oy oy-fiasko. Efter att ivrigt vänt mig om efter ett par axelknackningar, bara för att få hoppet krossat och lydigt flyttat mig ur vägen så att folk med öl i båda händerna skulle kunna ta sig förbi, så var jag mer än redo att fara raka vägen hem och tröstäta eller dyl. Men dååå hörde jag de magiska orden.
"Hi! What's your name?"
Oo, an english man, på min ära! Jag plockade fram esset ur rockärmen, det vill säga resultatet av en tioårig engelska-utbildning signerad det svenska skolväsendet, och slet desperat tag i min sista livlina. Människan skrattade åt allting. Han skrattade åt min klena handskakning. Mina försök till engelska. Att jag gillade Bruce Springsteen och Rolling Stones. Att jag gick på "peka på tröjan och knäppa till på hakan"-tricket... två gånger. Mina upprörda hönkluckningar då jag spärrar upp ögonen och ser mig hastigt omkring som för att försäkra mig att det är fler än jag som hör den galenskap som uttrycks. Och. Så. Vidare.
Anyhow. På nattbussen hem träffade jag Christoffer, Johan, Petter och Nathalie. Johan, som är urtypen av schyssta "barndomskompisar" som vuxit upp och blivit gorgeous samtidigt som man inte behöver insjukna i ett svårt fall av mundiarré bara vid blotta tanken på att prata med dem (jag och Bombshell ska ju skriva en bok i ämnet), ryckte genast in mig i ett fascinerande samtal om de onda demoner som vandrar på jorden under namnet lärare.
Han kastade sig energiskt in i en spännande berättelse om alla de orättvisor han råkat ut för under gymnasietiden... Mattelärare efter biologilärare fick på nöten, men det var en, berättade han, en som var värre än alla de andra tillsammans. Någon som kom med löften som sedan bröts, någon som rättade proven så att de med 30p fick högre betyg än dem med 35, någon som ljög och bedrog och delade ut studiefrågorna dagen innan provet, för att sedan inte ens använda sig utav dem... etc...
Oo, jag riktigt myste av välbehag när jag lyssnade till detta koncentrerade och intensiva hat. Och Johan stirrade bittert ut genom bussfönstret, och såg ärrade minnen som vi andra aldrig skulle kunna få ta del av, men som skulle följa honom till hans grav. "Jävla Annette!" sa han tillslut, och jag sög in så mycket luft att tio peruker darrade oroväckande mycket på tio välpolerade skallar. Jag viftade excentriskt med mina små armar och hoppade upp och ner på bussätet.
"Annette? Annette?!? Annette fuckin' crazy bitch skinny ass witch doctor Båmstedt?!?" (Jag sa väl inte riktigt så, utan det är en snarare en träffande beskrivning av Det som har legat och pyrt i mitt undermedvetna ett bra tag, men som nu simmat upp till ytan). Och han slog ut armarna och skrek "Jaaa!!!" och sedan försäkrade vi snabbt varandra om att hon fortfarande avbröt sina genomgångar med att berätta vad dyngbaggar heter på norska. Ahahaha.
Stor belöning utfästes till den som kan förse mig med ett kort på den beniga gamla häxan.
Förresten hittade jag Harry Potter and the Half Blood Prince inbunden och grann på Maxi för ynka 25 kronor. Det finns som inte på världskartan att inte slå till om den möjligheten dyker upp, även om man redan har boken hemma och inte har någon som helst använding av ett extra ex. Det, min vän, är något av en principsak.
16.51: Aaahaha! Det sjukaste hände igår förresten! Snorre har snackat ett tag över MSN med ett fruntimmer som eventuellt ska sjunga på någon/några av hans låtar. Först fick jag veta att hon var medlem på ett Oasis-forum, och en flyktig tanke slog mig, men jag viftade genast bort den med ett roat flin. Sedan berättade Snorre att hon tydligen kunde sin Beatles-historia, och den osannolika tanken återvände på nytt, den här gången lite starkare...
Det var först när han skickade över ett utdrag från deras diskussion, och jag såg att fruntimret till råga på allt hette Linn (Linn! LINN!!!) så var jag bara tvungen att genast gripa tjuren vid hornen och konfrontera... öh... Sunking om hennes mail. Det var galet men sant! För fem år sedan började jag och Sunking prata över Internet av en ren slump, och häromveckan förde alltså våra respektive facklan vidare av ett liknande sammanträffande. Internet är litet.
16.26: Som jag tidigare så ofta påpekat så vet jag ibland (jämt och ständigt) inte var jag ska ta vägen när det kommer till kursen Image making. Vare sig det gäller den amerikanska killens monologer sedan jag förvandlats till ett hjärndött, rödspräckligt, flåsande kolli, fotografen som ser/hallucinerar fram en synnerligen dold talang inom mig, eller huvudläraren som har en förmåga att märka ut de löjligaste detaljerna jag någonsin varit med om. Hon gör verkligen berg av småstenar som ingen annan, aka wants me to wear a padded bra...
Ta det här exemplet, till exempel. Kvinnan lyckas - på riktigt - spana ut den beiga kanten i det nedre vänstra hörnet och menar på att jag antingen måste flytta upp den eller ta bort den helt och hållet. Se-ri-ö-st. Okej, jag har precis som alla andra med storhetsvansinne och ett snabbt expanderande ego svårt att ta emot kritik, men är det berättigat kan jag ändå titta surt ner i marken och nicka stelt i oengagerat medhåll... Men detta?! Crazy woman!
Mitt nyttiga liv som skulle få sig en rejäl spark i baken i och med återkomsten till Helsingborg har tagit sig en rejäl sovmorgon. Har ätit romerska bågar till frukost och glass till kvällsfika två dagar i rad nu, och knappt vaknat i tid för att ta mig iväg till skridskobanan (som stänger kl 16, mind you)... Uöööh. Men imorgon ska jag ta nya tag. Och nu på studs ska jag dra ur telefonsladden så att jag slipper jobbiga, uppfostrande samtal av ett par allvarliga och bekymrade föräldrar.
16.06:
I fredags lämnade jag den ljuva ungdomen bakom mig och blev - rys - vuxen. Och säkert två storlekar större, då jag handlöst kastade mig in i det lilla äventyr det innebar att modigt provsmaka två olika sorters tårtor. Först blev jag väckt mitt i natten av Herminator, som antingen tycker att det är mkt hjärteknipande eller gnagande irriterande att jag somnar, fullt påklädd, åt fel håll, i en stor hög av tvätt mitt på ljusa kvällen.
Halv åtta blev jag sedan väckt av pappa Clints skrålande skönsång, och jag vill minnas att jag log sömnigt, lät mina ögonbryn leka Kalle Anka-i-husvagnen-på-julafton, och tänkte "Guuuud vad skönt att kunna kliva upp 4½ timme innan jobbet börjar och göra mig i ordning"... Nästa gång vaknade jag halv nio av ett inte fullt så välljudande skrålande: "ANNA!!! VAD I (svordom) GÖR DU FORTFARANDE KVAR I SÄNGEN?!? DU SKA SITTA PÅ BUSS(svordom) OM EN HALVTIMME!!!"
Hade visst missförstått det hela en aning. Kom i alla fall bara just a tad sent, och det var ju lyckligtvis bara min chef(!!!) som jobbade, så jag tycker att det var en fin touch av mig... han hade säkert glömt bort hur det var att ha anställda som kommer försent hela tiden sedan jag flyttade! God, osjälvisk gärning för det här året - check!
Och om det råder brist på potatis och grädde här i världen sedan dess, så beror det bara på att jag naggade potatisgratängsformen rätt rejält i kanten. Sedan dansades det natten lång, och både jag och Lirre Kay lyckades mkt framgångsrikt undvika den Stora Faran, även om det innebar ett par desperata uppbjudningar i sista sekunden.
När vi sedan kom hem så hade jag lovat/ryggradslöst övertalats till att gå ut på kvällen, för första gången sedan studenten. Men först skulle Lirre Kay försöka göra någonting åt mitt hår, som, senast det visade tecken på något livstecken, berättade att det numera även refuserats som skat- och råttbo. Först klippte hon det, vilket var en pärs i sig vill jag lova. Trogen min hösäck-inspirerade hållning fick jag blåmärken under hakan av alla gånger hon beslutsamt lyfte upp mitt huvud. Jag har ingenting emot det om det är Rhett Butler som gör det, eller om det följs av ett "Here's looking at you kid", men Lirre Kays argsinta små ryck har ingen annan plats i mitt hjärta än i form utav smärtsamma ärr.
När så luggen var en lugg igen (och alltså inte den där löjliga, sjukt irriterande hårtussen som är för kort för att stoppa bakom öronen, men tillräckligt lång för att skymma sikten) och topparna toppade, så log Lirre Kay saligt och rullade fram det tunga artilleriet. En sån där borste som jag är alldeles för okvinnlig för att kunna namnet på, men där borsten pekar åt alla håll och kanter. Ja, faktiskt samma sorts borste som jag snurrade in i Lirre Kays hår när vi var små, och som resulterade i att hon fick klippa av det mesta utav det...
Hennes efterlängtade hämnd uttryckte sig inte riktigt på samma sätt, men var lika smärtsam ändå. Hon rullade in hårtest efter hårtest i den, tryckte den stekheta borsten mot min hårbotten, mina öron och allt annat hon kunde komma på, och avfyrade samtidigt tips byggda på en stadig grund förakt om hur jag bör sköta min hårhygien. Det tog typ tre timmar, oräkneliga klipp med saxen, två omgångar med den där locktång-aktiga prylen, hinkvis med hårspray och mousse, men resultatet var smått fantastiskt! Jag hade efter 20 års kamp fått volym i mitt hår!
Och inte nog med det! Innan jag visste ordet av det hade hon dessutom noppat mina ögonbryn, kletat på lite mascara (eller vad det heter?) och lyckats pula ner mig i Herminators jeans. Det var ju i och för sig ett äventyr i sig; jag fick i det närmaste blodstopp i benen och kunde inte sitta ner på säkert en halvtimme, men ändå! Vi talar faktiskt om karln med typ 6% kroppsfett fördelat på 175 centimeter!!! Byxor som var blott en storlek större än vad min lilla pinne till syster brukar ha! Man kan förstås få storhetsvansinne för mindre, hur många omkringliggande omständigheter som jag naturligtvis inte ens tänker andas om det än må ha funnits!
Fast nu har jag faktiskt sjukt bråttom. Så sjukt bråttom att jag inte ens har tid att förtydliga min stress med ett "sjuuuhuuuhuuukt", eftersom det skulle ta alldeles för lång tid att skriva, och antagligen bara leda till att jag missar först bussen och sedan tåget och sedan sista lektionen innan redovisningen!
06.08:
Nattens gamla nostalgiska goding får bli We aim to please med Brainpool.
Haha jag fnissar fortfarande åt MMS:et föreställandes en sedel och med texten "Här får du! Nej justja, du har ju bara den lilla penningpungen. Aaaahahahaha! You'll just put it back..."
Iiih! Morgondagen kommer att bli alla tiders, för den inkluderar:
Gula chaufför'n
Grå chaufför'n
Suellen
Paxel
Mamman-med-mer-mat-på-munnen-än-i-den
För bövelen, den mr Darcy!
Buttre Bill
...och världens finaste Tim
Mmm-mmm! Enda molnet på himlen är väl att man förväntas kliva upp om mindre än fyra timmar... Och att jag pååå nååågooot viiis ska upp och jobba som en annan solstråle på fredag. Oooch förresten, gör det här testet!
05.42: Ding dong! Har varit på förbannat trevlig tjejkväll med Bombshell, Cupcake och Korken. Ringde Amazonkvinnan tidigare på kvällen för att höra om hon ville vara med, men det visade sig att hon hade rest tillbaka till Dalarna. Denna stilla (desperata, men det gör ingenting eftersom hon är ett fruntimmer) undran följdes av de vanliga oj-vad-vi-har-varit-dåliga-på-att-hålla-kontakten-vad-gööör-du-nuförtiden?-fraserna och två batteribrist-relaterade uppringningar senare hade vi pratat i en och en halv timme.
När vi sedan satt i bilen på väg till Cupcake berättade jag om samtalet för Bombshell:
Bombshell: "Men gud vad kul! Går det bra för henne att bo tillsammans med karln eller?"
Jag: "Eh... Ja... Jag tror det i alla fall..."
Bombshell: "Vaddå, frågade du inte om det?!"
Jag: "Eh... nej... Men jag antar att det går bra!"
Bombshell: "Jaha... Var hon less på att höra dalmål hela tiden då?"
Jag: "Eh... Jag vet inte. Hon sa ingenting om det..."
Bombshell: "Frågade du inte om det heller?! Vad pratade ni om egentligen?!"
Jag: "Jadu... Allt möjligt, typ... Alltså..."
Bombshell: (insiktsfull tystnad, sedan:) "Ni pratade om Wii hela tiden, eller hur?! Erkänn!"
Jag: "Eh... Öh. Ja. Hehe."
När vi kom fram möttes vi utav Cupcake, varpå ett långt kramkalas och tjejtjejiga "iiih!!!"n som fick fönsterrutorna att skallra följde. Strax efteråt anlände Korken, mer försenad än undertecknad vilket är en bedrift i sig, men så hade hon en timmes körväg dit medan jag spenderade femton dyrbara minutrar åt att packa ihop Wiiet, leta rätt på potentiella filmer, springa uppför trappan och in i rummet bara för att stanna till i dörröppningen och låta känslan av att totalt ha glömt bort vad det var jag gick in för att hämta skölja över mig, och slutligen klämma i mig tre kanelbullar och en skål kräm.
Bombshell och Cupcake myser vid ett tillfälle då den vandrande olyckan faktiskt hade med sig en kamera.
Korken kastade sig så exalterat in i Bombshells famn att hennes bilnycklar flög över rummet och höll på att förolycka någon stackars oturlig själ, och sedan levererade hon en suverän och brutalt ärlig kommentar åt mitt hål:
"Anna i jeans! Vilken otrolig förbättring!!!" innan hon förskräckt tog sig för munnen och påbörjade en kör av halva meningar till ursäkter. Bombshell klappade mig lugnande på axeln (som om jag vore en skrämd travhäst/nervvrak som går på bidrag för att ha råd med luktsaltet) och menade på att att Korken måste ha menat förändring. Sedan frågade Cupcake om vi inte skulle ta och sätta oss kring matbordet; en undran hon inte behövde ställa två gånger. Sista stavelsen hade knappt hunnit klinga ut förrän vi övriga tre satt samlade runt bordet och gnuggade händerna av förtjusning. Bombshell hällde ner alla hallonen ur tillbringaren i sitt eget glas som om det inte fanns någon morgondag, och jag i min tur tryckte i mig en tortilla som om det inte funnits nåt som heter "vett och etikett".
Till middagen diskuterade vi karlar förstås. Karlar, karlar, karlar. Eller - som det också heter - töntar, idioter och dissare. Karlar som ringer för ofta, karlar som ringer för sällan, karlar som aldrig förstår att man är heligt förbannad, karlar som tror att man är heligt förbannad fastän man inte är det, och slutligen den hårfina linjen mellan att fräsa "RING INTE HELA TIDEN!!!" och att få ett nervöst sammanbrott för att de faktiskt inte ringer hela tiden.
Det var också roligt att konstatera hur många utav våra vilda spekulationer från den 6:e maj som slagit in redan efter åtta månader. Korken körde i och för sig fortfarande bil och inte något MC-vrålåk, och hon gick bara in genom dörren istället för att svinga sig in genom fönstret och slå en kullerbytta över köksbordet som vi hade trott. Men nog är hon tuff nog för att linda sin karl runt ett ärrat lillfinger.
Cupcake är precis sådär bitter och kyligt missnöjd som vi förväntade oss att Lady Aurora skulle vara. "Tyvärr" kilar hon numera stadigt med en blond sötnos, istället för att bli matad med vindruvor av någon mörk, farlig, muskulös sydamerikan men... Bombshell försedde henne åtminstone med en rejäl dos Harlequinn-liknande böcker ("fast bra") innan hon for så vi har långt ifrån gett upp hoppet. Särskilt som hon i princip sa "Jag är bitter och less på livet" och gav väggen en mental spark.
Bombshell, skulle som bekant bli allas vår Forrest med en (antagligen tom, men ändå) chokladask i knäet sittandes på en busshållplats och berätta historier om sitt spännande liv. Hon kan redan nu inleda en berättelse med orden "När jag reste till Norge utan jobb eller boende...", "När jag jobbade på H&M i Oslo och tålmodigt fick finna mig i att 25-åriga kvinnor fnissandes lämnade kvar en stor hög med kläder i provrummet... och en binda", "När jag var på fest i Norge träffade jag en kille som på riktigt hette Snorre" eller "När jag bodde i Oslo så fick jag lyssna på hur tre gooorgeous guys spelade varsin version av Freelove Freeway". Och om bara ett år kommer berättandemaskinen dessutom vara uppgraderad till att även innehålla både Australien och Nya Zealand-incidenter.
Det lilla jag fick ut av Amazon utöver en herrans massa Wii-propaganda och PS2-snack var att hon ofta gick hemma och städade gnolandes, samt att hennes favoritsyssla var att baka. Dessutom bor hon mitt ute i skogen, och behöver åka minst tio mil för att kunna handla kläder. Nu väntar vi bara spänt på att barnafödandet ska sätta igång, plopp, plopp, plopp, och att karln hennes karriär som Elvis-imitatör får en välförtjänt språngstart.
Korken, under en utav de sällsynta stunderna då hon inte skrattar sitt bedårande skratt tills hon gråter.
Sedan spelades det lite Wii Cupcake och Korken emellan. Korken gnuggade ivrigt händerna, tog av sig tröjan, reste sig upp, svingade armen som en väderkvarn en blåsig dag, kisade med ögonen, balanserade koncentrerat tungan mellan tänderna... och åkte på ett rejält kok stryk mot den kolugna Cupcake. Jag var naturligtvis tvungen att push my luck när jag märkte att de faktiskt tyckte att det var (någorlunda iaf, för att hålla egot i schack) kul att spela, och tryckte glatt in Twilight Princess trots vilda protester.
"Ni ska bara rida", förklarade jag lugnt när två ivriga röster skrek att de blev alldeles för stressade för att klara av sådana där spel. "Det är inte farligt, bara kul" fortsatte jag tryggt, i den falska tron att min typ åtta-åriga erfarenhet inom området inte alls skulle missleda mig. Meeen det gjorde den. Det var tydligen inte alls bara att rida på hästen, utan det skulle trillas av och springa in i bergsväggar och stegra alldeles vid kanten intill branta stup. Stackars Cupcake fastnade mitt på en bro, ständigt beskjuten av två elaka filurer, och fick en sådan panik att hon bara galopperade från kortsida till kortsida. Vilket alltså i tv-spels termer innebär att hästen stod stilla, stegrade sig, vände sig om, sprang två kliv åt andra hållet, stegrade sig, vände sig om, rusade huvudlöst tillbaka till punkt nummer ett etc etc. Den arma stackaren var skakad in i märgen och alldeles hes när hon utmattat lämnade tillbaka handkontrollen till mig och dödförklarade Wii:ets fortsatta medverkan i hennes liv.
Sedan Korken kastat in handduken och farit hem, så kurade jag, Bombshell och Cupcake ihop oss i den lilla soffan och slog igång Dagboken, eller hur jag sökte dig och fann mitt hjärta. Min mage kurrade konstant, inte helt otänkbart ett resultat av den unika blandningen kanelbullar, kräm och tacos på mindre än en timme, vilket resulterade i att jag stup i kvarten irriterat slog ut armarna och klickade med tungan innan jag lät utstöta en tung suck. Och det tog väl en bra stund innan mina stackars comprades förstod att min lilla klagan av förakt bara var menad åt mig själv, och inte deras filmsmak. För filmen var faktiskt riktigt bra, fastän karln i huvudrollen hade (ryyys) sandfärgat hår.
På vägen hem var Bombshell verkligen i sitt essé, kanske särskilt när hon härmade Herr Diss och våra ryggradslösa och blåögda reaktioner de få gånger ovanstående karl faktiskt hör av sig. Eller när hon bränner halva bilbatteriet och allt bränsle för att sätta igång de mest högljudda vindrutetorkare som jag någonsin haft oturen att bevittna vrida sig i plågor på rutan framför mig... Bara för att ta bort en enda droppe vatten som hon irriterade sig "så-att-jag-som-medpassagerare-sneglar-förskräckt-åt-sidan-och-diskret-försöker-känna-efter-med-andra-handen-om-bildörren-verkligen-är-låst-eller-om-det-faktiskt-finns-hopp"-mycket på. Världens roligaste människa, allas vår bläckfisk i armhålan hahaha.
Slutligen glädjer det er säkert att höra att hon numera har utökat sina krafter, så att diverse tekniska prylar nu lyder hennes röstbefallning även utanför det egna huset. "DVD-lucka, jag beordrar dig att stängas!" Hihi, det här får vi ta och göra om.
Bridget och Amazonkvinnan var såklart konstant medverkande i våra tankar. Förutom i ett svagt ögonblick under en särskild scen i ett visst hus mellan två speciella personer, förstås.