Psst! Kommer du från Google eller någon annan sökmotor; klicka här!
En gång för länge, länge, lääängesedan berikades Herr och Fru K:s liv med en massa (nödvändiga, skulle det visa sig) lyckönskningar, presenter, och en 3000-nånting grams klump. 19 år och tiotusentals gram senare väljer ovanstående klump att sprida sin egna "avkomma" vidare, i form utav detta plejz in cyberspejz.
Psst! Kommer du från Google eller någon annan sökmotor; klicka här!
06.40:
Pathetic little fat man,
No one's bloody laughing,
The clown that no one laugh's at,
They all just wish he'd die.
He sold his soul for a shot at fame,
Catchphrase and wig and the jokes are lame,
He's got no style, he's got no grace,
He's banal and facile, he's a fat waste of space
Ah, jag älskar David Bowie.
06.27: Jamen håll käften! Om ni lyssnade på den musik jag lyssnar på just nu så skulle ni inte heller kunna gå och lägga er!!!
Ian McKellen is my main man.
02.10:
Är en vandrande olycka. Pinball Wizard visade sig vara en exemplarisk guide i den norrländska vinterkylan, när han kom vandrandes med glatt humör och varm nyponsoppa... alltmedan det ännu en gång stod synnerligen klart att jag aldrig kommer delta i Robinson. Nog för att jag överhuvudtaget inte skulle komma med färjan dit pga min tidsoptimism, men ändå...
I ett sällsynt ögonblick av klarhet fick jag i alla fall för mig att jag skulle skruva på min urdruckna mugg på termosen igen. Det resulterade såklart bara i salivblandad nyponsoppa över hela "munstycket", och allt annat inom räckhåll med för den delen. Och om Pinball Wizard trodde att den lilla gesten var tillräcklig för att lindra hans nyponsoppssug, så skulle han bara ha vetat att min enmansshow knappt hade börjat. Övervägde för ett kort ögonblick att hastigt skruva av locket igen och låtsas som om sådana där petitesser inträffar hela tiden, och inte alls är någonting att ta med i beräkningen om man eventuellt försöker skapa sig ett intryck av gärningsmannen i fråga.
Sedan log jag ett ursäktande leende och skruvade istället åt locket ordentligt, vilket resulterade i att geggan började rinna ner längs termosens kanter as well. Vid det laget hade paniken skapat kortslutning i alla ledningar som var kopplade till logiken, och jag bestämde mig för att börja rulla omkring termosen i snön. Vilket inte alls fungerade ska jag säga er! Nej, det blev istället sjukt kallt om fingrarna, och dessutom tycktes det bara resultera i att nyponsoppan späddes ut ytterligare. Och jag blev naturligtvis kladdig om händerna vilket såklart var en direkt anledning till varför min jacka blev minst lika nersmutsad, och det hela slutade med att jag lyckades kleta ut geggan i ett jämnt lager över resten av termosen.
Men det var en fräsig "upplevelse" i alla fall, och ja, med ett nytt år stundande och allt, så kanske jag till och med slutar babbla som en idiot en vacker dag... Vem vet?
02.10: Checklist för ett otroligt spontant nattligt påhitt med Pinball Wizard:
Gamla trosor från 1800-talet, menade att stanna i 1800-talet - check
Tunghäfta - check
Två bautafinnar från ingenstans, plopp, plopp - check
Hemska kläder, både ur visuell och hygienisk synpunkt, pga tvätt- och smakbrist - check
Öhh. Okej, here we go!
22.36:
Fönstret gick i tusen bitar innan jag hörde ett skott. Flera skott. Någon tömde ett helt magasin mot gymet. Männen rusade omkring och skrek och sökte skydd. Ramirez var bland dem. Jag rörde mig också, i kräftgång över golvet eftersom benen vägrade lyda order. Jag nådde fram till trappan, reste mig och tippade fram mot ledstången. Jag missade andra trappsteget, jag var för panikslagen för att kunna samordna mina rörelser, och så gled och studsade jag resten av vägen ner till bottenvåningens spruckna linoleum.
Jag lyckades ställa mig upp igen och stapplade ut i hettan och det bländande solskenet. Strumporna var trasiga och jag blödde på knäna. Jag stod och höll mig i dörrhandtaget och kämpade efter luft när en hand slöt sig kring min överarm. Jag hoppade till och ylade förskräckt. Det var Joe Morelli.
"För helvete", sa han och knuffade mig framåt. "Stå inte där och glo, se till att komma loss".
Jag var inte säker på att Ramirez gillade mig tillräckligt mycket för att rusa nerför trappen, men det verkade inte vidare välbetänkt att stanna kvar för att ta reda på vilket. Jag sprang efter Morelli. Bröstkorgen brann av syrebrist och kjolen var upphissad till skrevet. Kathleen Turner skulle ha sett glamourös ut på vita duken. Jag var något mindre häftig. Näsan rann och jag tror att jag dreglade. Jag grymtade av smärta, snyftade av skräck och utstötte hemska urtidsljud och kreativa löften till Vår Herre.
Vi svängde om hörnet, genade över en gränd i nästa kvarter, och sprang på en smal gata med bara ett körfält som låg inträngd mellan bakgårdarna. Vägen kantades av förfallna garage av trä och överfyllda, buckliga soptunnor.
Två kvarter längre bort hördes ljudet av sirener. Säkert några polisbilar och en ambulans som reagerat på skjutandet. I efterhand insåg jag att jag borde ha stannat kvar och lurat poliserna att hjälpa mig i jakten på Morelli. Bra att komma ihåg nästa gång jag blir misshandlad och nästan våldtagen.
Morelli stannade tvärt och ryckte in mig i ett tomt garage. Dubbeldörrarna stod öppna så att man kunde tränga sig mellan dem, men en förbipasserande kunde inte se in. Garaget hade jordgolv och det luktade kvalmigt och metalliskt. Jag slogs plötsligt av det ironiska i situationen. Efter alla dessa år befann jag mig ännu en gång i ett garage tillsammans med Morelli. Jag kunde se hur vreden fick hans blick att hårdna och mungiporna att strama. Han grep tag i min kavaj och pressade in mig mot den ohyvlade träväggen. Smällen fick takbjälkarna att släppa ifrån sig ett moln av damm och mina tänder smällde ihop.
Hans röst var spänd av behärskad vrede.
"Vad i helvete menar du med att traska in på gymet så där?"
Han betonade frågans avslutning genom att slänga in mig i väggen en gång till, så att ytterligare smuts rasade ner på oss.
"Svara!" kommenderade han.
Smärtan var uteslutande psykisk. Jag hade varit dum. Och till råga på allt blev jag utskälld av Morelli. Det var nästan lika förödmjukande som att bli räddad av honom.
"Jag letade efter dig."
"Grattis då! Du hittade mig. Men jag blev tvunen att visa mig, och det är jag inte särskilt glad över."
"Det var du som var skuggan i fönstret på tredje våningen. Du bevakade gymet."
Morelli svarade inte. I det mörka garaget lyste hans förstorade pupiller kolsvarta.
I andanom kavlade jag upp ärmarna.
"Och nu återstår bara en sak..."
Jag körde ner handen i axelremsväskan, drog fram revolvern och tryckte den mot Morellis bröst.
"Du är arresterad."
Hans ögon blev klotrunda av häpnad.
"Är du beväpnad? Varför använde du inte den där mot Ramirez? Jesus, du daskade till honom med handväskan som en tant! Varför i helvete använde du inte revolvern?"
Mina kinder började blossa. Vad skulle jag svara? Sanningen var oerhört pinsam. Kontraproduktiv. Om jag erkände för Morelli att min egen revolver skrämde mig mer än Ramirez skulle det sannerligen inte öka mitt anseende i branschen.
Det dröjde inte länge innan sanningen gick upp för Morelli. Han utstötte ett äcklat läte, sköt undan min hand och tog ifrån mig revolvern.
"Du ska inte gå omkring med en sådan där om du inte är beredd att använda den. Har du tillstånd att bära vapen?"
"Ja."
Och det fanns nog en chans på tio att revolvern var laglig.
"Vem gav dig tillståndet?"
"Ranger skaffade det."
"Ranger Mañoso? Jesus, han har förmodligen skrivit ut det hemma i källaren."
Morelli skakade ut kulorna och gav mig revolvern.
"Skaffa dig ett nytt jobb. Och gå inte i närheten av Ramirez. Han är inte klok. Han har åtalats för våldtäkt vid tre olika tillfällen och blivit frikänd varje gång för att offret har försvunnit."
"Det visste jag inte..."
"Det är inte mycket du vet."
Jag började härskna till över hans attityd. Jag visste bara alltför väl hur mycket jag hade kvar att lära mig om hur man griper folk. Nästan allt. Morellis spydiga överlägsenhet gjorde inte saken lättare.
"Vart vill du komma?"
"Glöm mig. Vill du arbeta med det här? Var så god, sätt igång. Men använd inte mig att öva på. Jag har tillräckligt med problem ändå, jag ska inte behöva rycka ut för att rädda dig."
"Det var ingen som bad dig att rädda mig. Jag hade räddat mig själv om inte du hade lagt dig i."
"Stumpan, du kan inte hitta din egen häck med båda händerna."
Mina handflator var helt skinnflådda och brände som tusan. Jag hade ont i hårbottnen. Knäna bultade. Jag ville åka hem och stå i duschen i fem - sex timmar tills jag kände mig ren och stark igen. Jag ville komma bort från Morelli och samla styrkorna.
"Jag tänker åka hem."
"Bra idé" sa han. "Var står din bil?"
Han tryckte sig mot dörren och kikade snabbt ut.
"Det är grönt."
Mina byxor hade stelnat och blodet hade klibbat fast på resterna av mina strumpbyxor. Det verkade svagt att halta och jag ville inte att Morelli skulle se det, så jag traskade på och tänkte Aj! Aj! Aj! - och teg som muren. När vi kom till hörnet insåg jag att han tänkte följa mig hela vägen till Stark.
"Jag behöver ingen eskort" sa jag. "Jag klarar mig."
Hans hand på min armbåge pressade mig framåt.
"Inbilla dig ingenting. Jag bryr mig mycket mindre om din hälsa än om att se till att du försvinner. Jag vill vara säker på att du ger dig iväg. Jag längtar efter att få se ditt avgasrör tona bort i solnedgången."
Lycka till, tänkte jag. Avgasröret låg någonstans på motorvägen tillsammans med ljuddämparen.
Vi kom fram till Stark, och jag stannade nästan när jag fick se bilen. Den hade stått parkerad i mindre än en timme, och på den tiden hade den blivit sprutmålad från för till akter. Mestadels illrosa och giftgrönt. Det vanligaste ordet på båda sidorna var "fitta". Jag kontrollerade skyltarna och tittade efter fikonasken i baksätet. Jo, det var min bil.
Ytterligare en förödmjukelse, under en dag som kantats av förödmjukelser. Brydde jag mig? Inte särskilt. Jag kände ingenting. Jag höll på att bli immun mot kränkningar. Jag letade igenom väskan efter nycklarna, hittade dem och stack in dem i dörren.
Morelli vaggade bakåt på hälarna med händerna nerkörda i fickorna. Ett litet leende hade smugit fram på hans läppar.
"De flesta brukar nöja sig med fartränder och en käck registreringsskylt."
"Dra åt skogen!"
Åååh. Hittade mina två av mina underbara Byte-böcker som stod bortglömda i en bokhylla hos Kicki igår. How I missed thee! Nä om man skulle ta och se Bruce nu.
16.48: Har ett svagt minne av att jag nyvaket och en smula förvirrat utnämnde mig själv till "sjunde hjälten" imorse, vad nu det ska betyda. Jag vann i alla fall bemärkelsen tack vare mina storartade bedrifter i Zelda - Twilight Princess. Jag är inte en sån som skryter, men alla mina vänner är rörande överrens om att jag är en naturbegåvning när det kommer till tv-spel. Skämt åsido, de storartade bedrifterna i sig var snarare ett resultat av gudsförsänd tur i precis rätt ögonblick, de få gånger jag lyckades slita handkontrollerna ur min systers giriga händer.
Igår natt såg vi en galet bra film förresten, Emma med Gwyneth Paltrow. Alla gillar ju liksom Clueless, vare sig det sker i hemlighet eller öppet, och den här var ändå mycket bättre och roligare. Mmm... Mr Knightley.
"Emma, you didn't ask me to contribute a riddle"
"Your entire personality is a riddle, Mr. Knightley. I thought you overqualified"
"It left us speechless, quite speechless I tell you, and we have not stopped talking of it since"
15.23:
10 ljud man inte vill vakna till:
Hårfönen.
När den morgonpigge och händige grannen sätter upp sina nya IKEA-hyllor (alla tio) i betongväggen på andra sidan huvudkudden klockan halv sex på lördagsmorgonen.
Hänsynslöst och långdraget vägarbete just utanför fönstret.
Familjemedlem som oinbjuden gräver i ens garderob på stirrig och stressad jakt efter strumpor.
Dammsugaren.
Brandlarmet.
Den olycksbådande tystnaden som förklarar att väckarklockan ringde ut sin klagan helt ostört för över en timme sedan.
Telefonen (särskilt om man vet att det är ens chef, att klockan är typ 14.30 och att det inte finns en chans i världen att man kommer låta något annat än absolut nyvaken och totalt ansvars-/hopplös).
Husdjur som slickar en i ansiktet (särskilt när man har en sådan kunskapstörst att hjärnan ignorerar alla önskemål om att inte vilja veta i detalj var tungan befunnit sig).
Anton.
13.36:
Och Tillsammans och Lysande utsikter. Haha.
"Sammy here.
Oh, hey, I thought you'd like those flowers. Yeah. No, no, that sounds like my note. 'Thanks for a wonderful evening, Barbara. I had a great time'
Well, of course I know your name's Karen!
You know, hey, I see your mistake here. You see, you didn't realise that, to me, Barbara means Karen.
Well, because... Because... Because Barbara reminds me of Barbara Streisand, and you know that song about people?
Well, I am getting to it!
You know the line, 'First be a person who needs people'? Well, who was the first person?
Yeah, alright, but the first female person was Eve. And who's the most famous Eve of all, but Christmas Eve, right?
Yeah, well, what do you do on Christmas Eve, but you go caroling. Right?
No, I know your name's not Carolyn. But after you go caroling, what you do is, you karen/care/carry in the gifts.
Karen, yeah! Well, apology accepted sweetheart, I'll talk to you later."
00.45:
Grät ut hos underbara, underbara Kicki (grät faktiskt inte alls, utan pratade bara en knappt märkbar - men ack så förrädisk - darrning på rösten). Hon delade med sig av många tröstande visdomar (vilket kan vara svårt att tro, eftersom jag trots allt talar om människan som har yttrat sådana odödliga klassiker som bl a:
"Man tänker aldrig på vad USA egentligen betyder..."
"Eh... Vaddå? Vad menar du?"
"Jamen att det står för United States Army")
Mitt nya motto ska f.ö bli "Hellre tio minuter försenad i det här livet, än tio år för tidig till nästa", och det ersätter alltså "A moment on the lips, a life time on the hips". Vilket i sig är ett mkt bra motto, fast det är svårt att samla inre styrka från det samtidigt som man febrilt försöker göra sig presentabel genom att torka bort chokladrester ur mungipan med tröjärmen.
Haaa. Skulle julstäda på rummet ikväll, men taklampan har tydligen gått sönder. How very... convenient... Man behöver ett synnerligen starkt psyke för att kliva över tröskeln här, I'm telling you. Haha om Discovery hade kraschat i skogsdungen utanför så hade ambulansmännen kommit springandes längs gatan, stirrat förvirrat på den totala förödelsen, tittat på den sönderbrända rymdfärjan, återvänt till mitt rum, återigen sneglat mot de svarta, förkolnade kropparna, och sedan sprungit upp hit. Där deras hjälp behövdes som mest.
Alltså guuuhuuuhuuud. Hur ska jag hinna med julstädandet, rita Herminators julklapp, shoppa, se A Christmas Story, Love actually, Julfesten och Livet är underbart m.m imorgon?! Stön.
Och är jag lite bitter över att jag dels glömde bort filmkvällen igår, och dels tydligen har fått ett mkt hypat röstbrevlåde-meddelande av två härliga karlar... PÅ DEN GAMLA, OBRUKBARA MOBILEN!!! Och jag är ju som rätt grinig i vanliga fall, utan att jag för den sakens skull känner något tvång om att blotta min stackars ärrade själ!
16.12:
Hahaaa! HAHAAA. Ha. Hoho. Ha-hrrm. HA! ...rkel. Alltså SERIÖST! Nu blir jag less. Less som i den innersta och mest uppriktigt menade lessheten, den trötthet och apati som slår ut hela systemet och gör att man bara vill sparka foten i datorn om det inte vore för att den är helt isärplockad och man själv är barfota och alltsammans bara hade slutat i ett enormt blodbad. Less så att man ropar "MMMMPPPPFFFF!!!" mellan sammanbitna tänder, samtidigt som man flåsar vilt och knyter nävarna så att de skakar i maktlöst ursinne, och är knallröd i ansiktet medan en tekanna tjuter varnande i bakgrunden och rök bolmar ut ur öronen. Så less att alla lärdomar om svensk meningsuppbyggnad och grammatik sedan länge är bortglömda, eller i alla fall högdraget ignorerade!!!
Jag satt uppe till halv fem imorse och jobbade, precis som så många nätter tidigare den här månaden. Jag satt och anlade blödande magsår i fyra timmar på skolan igår för att bandet inte ville fungera, för att bandspelaren inte ville fungera, ja för att hela det förbannade programmet inte ville fungera när jag skulle klippa film. Jag har lagt ut femhundra kronor helt i onödan för att åka på mina tre timmars-vansinnesfärder ner till Malmö stup i kvarten så att jag kan arbeta där. Jag satt massamassamassa timmar i Flash för att lära mig det eländiga programmet och animerade ihop en kortfilm. Osv osv osv.
Och nu, nuuu, när jag ska skicka in det förbannade arbetet så får jag till svar att "Du får skicka den på en skiva, ett av kraven för att bli godkänd på kursen. Du kommer även att få redovisa senare eftersom jag inte fick materialet i tid :-(" (16.02 mina vänner, 16.02)... Undertext: Du är mer stekt i den här kursen än din mors alla svartkolnade företaganden framför spisen tillsammans.
Vänta bara tills jag blir världsherrahärskare - vääänta bara... Då ska tidsoptimism belönas rikeligen, och det ska inte spela någon roll när man gör saker, utan bara hur. Och ingen ska någonsin mer behöva stressa, och en missad buss ska minsann lika gärna kunna innebära fem missade bussar. Fast nej, ingen ska någonsin behöva missa en buss mer, för det är mkt mkt mkt värre än att typ bli dömd till att våndas i skärselden för tid och evighet.
Nu ska jag göra något som jag inte har gjort på år och dar (vilket inte är, som man skulle kunna tro, att låta bli att skita helt i arbetet utan istället faktiskt göra klart det och lätta bördan på axlarna), dvs att duscha. Länge och väl och ordentligt. Någon får gärna ta sig an mitt lilla berg av tvätt under tiden dock, för annars tjänar duschandet inte mycket till... Sedan ska jag till Willys och säg det paket med romerska bågar som går säkert under den här svåra tiden av mkt självömkande och förkastade måltider?
Psst. Inte för att verka brysk, men den första själ som överhuvudtaget andas om... - nej! Tänker tanken på - att säga: "Du kan inte alltid göra alla saker i sista minuten förstår du väl!", "Du får faktiskt skylla dig själv", "Det fungerar faktiskt såhär med tidsinlämningar på högskolan" eller liknande, egenkomponerat bidrag, kommer jag att vrida huvudet av, spotta i ansiktet och hoppa på med mina, förutseende nog, ebay-köpta spikskor. Som lever upp till sitt namn. Peace out!
23.38: Öh. Stön. Jag måste ha sniffat in glögg-extrakt idag på affären, som sedan ringlat sig från den stängda flaskan rakt upp i näsan, och i ett enda slag slagit ut hela min kreativa hjärnhalva. Plus en massa andra funktioner som jag samlat på mig däruppe genom åren, men som jag kan erinra mig om just nu pga ovanstående problem. Det är alltså såhär det känns att drabbas av en 2,2%-ig orsakad snedfylla!
Jag vet att jag måstemåstemåste göra skolarbete nu, särskilt som det senaste måstemåstemåste-löftet råkade försova sig bortom all räddning. Robbelibobban beskrev precis nivån på mitt pluggande på ett mkt talande sätt; "bra, fast inte just nu". Smaka på de orden, signerade en sann människokännare!
21.02:
"Snodgrass", sa Mr Winkle när de kom ut på gatan, "Snodgrass, min käre vän, kan du bevara en hemlighet?" Och när han sa detta hoppades han innerligt och uppriktigt att Snodgrass inte skulle kunna göra det.
"Det kan jag", svarade Snodgrass. "Vill du att jag ska svära..."
"Nej, nej", avbröt mr Winkle, förskräckt vid tanken på att hans vän omedvetet skulle förbinda sig att inte skvallra ur skolan. "Svär inte, för all del, det är inte alls nödvändigt."
Mr Snodgrass sänkte handen som han i sann poetisk anda hade höjt mot skyn för att åberopa himlen till vittne, och intog hållningen hos en som lyssnar spänt.
"Jag behöver ditt bistånd, min kära vän, i en affär som rör min heder och ära", svarade mr Winkle.
"Det ska du få", svarade Snodgrass och grep sin väns hand.
"Med en doktor - doktor Slammer vid 97:e" sa mr Winkle och hoppades att det skulle låta så allvarligt som möjligt, "en affär med en officer sekunderad av en annan officer vid solnedgången i kväll på ett avsides beläget fält bakom Fort Pitt."
"Jag ska ledsaga dig", sa mr Snodgrass.
Han var förvånad, men inte på något sätt bestört. Det är märkligt hur oberörda parter kan vara i sådana fall, utom de agerande. Mr Winkle hade glömt detta. Han hade bedömt sin väns känslor med ledning av sina egna.
"Följderna kan bli förfärliga", sa mr Winkle.
"Det ska vi väl inte tro", sa mr Snodgrass.
"Doktorn är en mycket god skytt, efter vad jag hört", sa mr Winkle.
"De flesta militärer är det", anmärkte mr Snodgrass lugnt, "men det är ju du också, eler hur?"
Mr Winkle besvarade detta jakande, och eftersom han förstod att han inte lyckats störa sin väns sinnesro tillräckligt beslöt han att ändra taktik.
"Snodgrass", sa han med en röst som darrade av rörelse, "om jag stupar, kommer du i ett paket som jag ska överlämna i dina händer att finna ett brev till min - min far."
Detta misslyckades också. Mr Snodgrass var rörd, men han åtog sig att överlämna paketet lika beredvilligt som om han varit en av postverket anställd brevbärare.
"Om jag stupar", sa mr Winkle, "eller om doktorn stupar, kommer du, min käre vän, att bli ställd inför rätta som medbrottsling. Kan jag tillåta att min vän för min skull löper risk att bli satt i fängelse - kanske på livstid!"
Mr Snodgrass studsade en aning inför detta, men hans hjältemod stod inte att rubba. "I vänskapens namn", utropade han med värme, "kan jag utstå vilken fara som helst!"
Inom sig förbannade mr Winkle sin följeslagares innerliga vänskap, medan de flera minuter tysta vandrade vid varandras sida försjukna i meditationer. Morgonen skulle snart vara gången; mr Winkle greps av förtvivlan.
"Snodgrass", sa han, i det han plötsligt stannade, "försök inte att avstyra mig från detta - ge inte några upplysningar till myndigheterna - tillkalla inte ett antal ordningspoliser för att få vare sig mig eller doktor Slammer vid 97:e regementet, för närvarande stationerad i Chathamkasernerna, förpassade i häkte och sålunda förhindra denna duell - gör det inte!"
Mr Snodgrass grep sin väns hand och tryckte den med värme, medan han entusiastiskt svarade: "Aldrig i världen!"
21.22: Hurra! Herminator fick igång vår andra dator igår natt, och jag satt och fnissade och vältrade mig nostalgiskt i gamla bilder och dokument halva natten. Hade ända sedan den gick sönder från första början långsamt börja acceptera tanken på att aldrig mer återse dem, men efter gårdagens lilla smakprov insåg jag att jag inte kunde leva utan dem!
Levde upp till själva sinnesbilden av den obstinata, envisa och egoistiska tonåringen, då jag trots avsaknad av brännare, Internet och drivrutiner absolut skulle behålla dem till vilket pris som helst... Det tog minsann ett par timmar, och allt tålamod ur mina stackars föräldrar och syskon, men nu är det viktigaste sparat! Och som vanligt kommer jag ha gjort en gigantisk sak av det hela, för att sedan plocka ur skivan ur brännaren och tankspritt lägga den bredvid mig i röran på skrivbordet, och därefter tynar de vanligtvis bort till intet.
Vi har dessutom lyckats övertala mamma och pappa att spela tv-spel... Det har bara tagit sisådär 10 år att genomföra den kuppen, men nu i efterhand var det verkligen värt allt slit och tjat. Tyvärr var jag och jobbade när pappa Clint spelade så jag kan inte rapportera något om hans prestation, men mamma levererade minsann med men en inlevelse som var över all förväntan. När hon skulle serva i tennis t ex, så kastade hon upp bollen i luften, vevade excentriskt med armen som en annan rockstjärna tre gånger om innan hon äntligen träffade, och sedan hoppade hon runt i vardagsrummet mer stelbent än självaste David Brent...
Jag stod såklart dubbelvikt av skratt och vevade kraftlöst med handen så fort jag fick lite energi till övers, men förlorade rätt många rundor i och med detta handikapp. Och vips som det var så kom den där stelbenta grottmänniskan hoppandes åt mitt håll från andra sidan rummet, och smällde till mig i ryggen med full kraft med hand och dosa, i ett försök att träffa av bollen. Och lite senare samma dag skulle Herminator få ordning på sina biljardstötar, som inte ville resultera i annat än små, löjliga, omanliga fösar. Med typ sju års boxningsträning i bagaget ven hans handkontroll genom luften, och lät ingenting komma i dess väg förrän den mötte på sin överman i form av mitt vänstra knä...
Jag misstänkte väl hela tiden att Wiiet skulle förorsaka mig liknande tv-spelsskador som fem timmars Sonic-spelande gjorde med mitt knä häromåret, men att de skulle vara såhär snabba och innovativa hade jag aldrig kunnat föreställa mig!
HERREGUD så snart det är julafton! Måste ut och akutshoppa på stan imorgon. Hrrm. Filma och redigera på torsdag. Oh bugger, bugger, bugger. Efter sisådär 2006 år kan man tycka att det är dags att rucka litegrann på traditionerna och anpassa datumet för julafton efter vilken tidpunkt jag är klar med alla förberedelserna och kommit i rätta mysstämningen, istället för en sådan löjlig grej som när den där Jebus föddes. Seså! Ordna det där nu!
23.49: Oupsie-daisy. Jag skulle vilja påstå att en ny människa döljer sig bakom de här orden. Jag satt nämligen uppe till halv tio en morgon för att göra skolarbete, och skolarbete only... Fastän det inte ens var sista dagen innan inlämningen! Och jag hann med tåget hem utan några bittra frustrationstårar eller arga sparkar på väskor genom hallen.
Å andra sidan satt jag och tuggade fradga under hela den 18 timmar långa tågresan, och jag fick en tung busslucka i huvudet när jag skulle hiva ur min packning, och när jag långsamt och storbölandes släpade med mig två tunga resväskor, två ryggsäckar och en påse på perrongen så avskydde jag fortfarande varje sekund av det med ett brinnande hat (som för ett kort ögonblick lindrades när jag upptäckte att det för en gångs skull fanns vagnar på stationen, men sedan blossade upp till oanade höjder när vagnen endast slukade min sista femkrona och ändå vägrade låta sig rubbas). Så helt annorlunda är jag nog ändå inte.
Hamnade bredvid något utav en själsfrände på tåget, som skänkte mig några svidande stygn av självinsikt när han somnade in efter tre minuter... Sedan fick jag sitta och växla det ena benet över det andra fram- och tillbaka, och då och då desperat snegla mot klockan. Var det möjligt att hålla sig i 13 timmar och 50 min till? Övervägde dels att harkla mig högljutt, knuffa lite på honom och leverera en fulländat beklagande blick så att hela min olyckliga situation skulle förklaras utan ett ord. Vet med mig att jag skulle gnissla tänder till och med på min egen dödsbädd om någon annan utsatte mig för liknande behandling, så den tanken - hur återkommande den än må ha varit - blev endast flyktig. Dessutom mkt förfärligt om han skulle hinna somna under de där korta minutrarna som jag var borta, och att hela incidenten på så vis skulle upprepas en gång till. Otänkbart!
Bedömde sedan avståndet mellan honom, det lilla utfällda bordet, och slutligen mina egna bens räckvidd... Men med tanke på att jag verkligen är det levande beviset på att det faktiskt finns människor som hela tiden snubblar över sina egna fötter och inte ens kan låtsas t ex skaka på rumpan för att ge intrycket av att vara på god väg att sätta sig i någons knä utan att fastna med skosnöret under stolen och sedan vifta med armarna som en väderkvarn en blåsig dag för några korta, förfärliga sekunder innan de faller pladask baklänges och vanligtvis förvandlar stolen och diverse skenben till brasved.
Som tur var satt en ung, blåhårig 90 år yngre och lika många kilon tyngre version av den galna kattkvinnan i Simpsons bakom mig. Hon gjorde en storstilad entré mitt i natten, när hon flåsade sig fram i mittgången sparkandes(!) på en kattbur. Några timmar senare, när de flesta hade börjat slumra till, började hon skrika/vråla/tjuta på den stackars kissen, och halva kupén ryckte till av förskräckelse. Jag såg min chans, och innan jag visste ordet av det stod jag i mittgången med vaken medresenär och var fri, fri, friii!
Anyhow. Hade en mardröm häromnatten, fast på det där sättet att man var livrädd för att allt bara varit en dröm när man vaknade...
23.47: Mkt händelserik dag. Började sedvanligt med att Snorre spenderade sin första vakna timme åt att driva mig till grinigt vansinne genom att med jämna mellanrum ruska mig i armen och monotont säga "Anna-kliv-upp-nu" stup i kvarten som en papegoja försatt i chock.
Sedan jag framlagt min bön (skulle väl ha gått under kategorin mordhot i polisrapporten) om att han skulle ge blanka tusan i att röra i mig när jag sover, och han i sin tur gett blanka tusan i min önskan, så tog jag mig äntligen upp. Utan lyftkranar och bara lite över en timme efter tilltänkt tid... Jag är visst en hel oas av självkontroll.
Anyhow. Först ut på agendan var att fara in till stan, hämta Snorres mammas bil som några ligister slagit in rutan på (andra gången ett inbrott drabbar någon jag känner den här veckan, och båda gångerna kom tjuvarna undan med ett par brända cd-skivor... Offren måste göra sjukt bra blandband helt enkelt...!), lämna in den på verkstan och gå hem huttrandes i Skåneblåsten iförd den sortens kläder som skulle få busschaufförer i Umeå att kritiskt syna en uppifrån och ner och fråga vilket kön man tillhör, följt av ett misstroget "jag säger då det...".
Därefter bar det av ner till Lund för att hälsa på min faster och hennes karl. Jag handlade två små julklappar till mamma på vägen dit, men det blåste Trollkarlen från Oz-vindar (snäppet högre än orkaner för er som skolkade från naturkunskapen) och båda sakerna flög ur mina händer. Ni som har sett mig in action förut när jag snabbt behövt komma på en ursäkt för ogjord skoluppgift har upplevt liknande hastigheter i vilka klapparna försvann bort i horisonten.
"Spring, Anna! Spring!" ropade min faster dramatiskt, och jag började vifta omkring med en glasstrut farligt hennes ansikte... Eller det var i alla fall vad jag gjorde innan jag tappade ner glasskulan i hennes knä. Fast sedan lunkade jag moloket efter dem på parkeringen. Halvvägs framme rusade Snorre förbi som skjuten ur en kanon/karaktär i Långben och Gråben och började jaga efter dem.
Den första infångandes snart, men just som han skulle böja sig ner för att plocka upp den andra blåste det nytt liv i vindarna (öhö) och klappen singlade hastigt vidare under bilarna. Med en attack värdig en hungrig lejonhona tog Snorre ett skutt, landade rakt på presenten, vred foten i 90 grader för att försäkra sig om att hela klappen befann sig under vattenytan, och höjde den triumferande i luften.
Förslag på nya julklappar mottages vänligt och en gnutta desperat!
Höjdpunkten var nog när min faster bekräftade för en storögd Snorre det som vi har kommit att diskutera fram och tillbaka genom åren... Man brukar inte undra om vad som uppstod i begynnelsen; hönan och ägget?, utan snarare vad som var först; vårat förhållande eller våran hetlevrade argumentation om huruvida diabetes kan uppstå efter en allvarlig fysisk skada eller ej. Vilket det alltså kan, så hurra för mig!!!
Och avslutningsvis (pust) så pratade han lite i sömnen i natt. Meningen med mitt liv (utöver Twilight Princess förstås) är att lyssna på folk som pratar i sömnen. Han fick mig att rycka till med den bryska undringen om vem som vann. Sedan pekade han på priset - min huvudkudde - och började förklara sitt misslyckande med att han försökt rulla småstenar mellan sina händer (illustrativt demonstrerat med handrörelser) men alltså inte lyckats. Sedan blev han sur och sa att jag var en idiot som inte förstod, och vände sig om för att sova. Hah!
"Well, little girl, I've had lots of jobs in my day: whale-hunter, seal-clubber, president of the Fox network..."
18.45: Har förresten vågat mig på experiment som blev något av ett fiasko. Kände häromdagen ett främmande litet konstigt pirr i magen som jag aldrig känt förut, och därför inte riktigt kunde sätta fingret på... Efter många om och men insåg jag dock att det var något som jag i allmän mun tror kallas för godissug som tagit beslag över min kropp.
Istället för att köpa den sedvanliga påsen lösviktsgodis (som jag sedan kommer drömma hemska mardrömmar om där jag är på flykt från en galen muskeljätte till pappa, vars uppstudsiga lilla dotter jag smällde till i rent uppläxningssyfte, men som jag nu inte kan fly undan från då jag måste bära omkring på en godispåse som är så stor och tung att jag knappt orkar lyfta den), så spanade jag in en liten burk med ischoklad.
Som alla vet är ischoklad ett tilltugg som vissa familjer köper någon gång i mitten av december, och den där lilla plastlådan räcker sedan ända till mellandagarna trots att hela familjen är där och plockar med jämna mellanrum. Faktum är till och med att man inte kan äta mer än ett par fyra, fem bitar innan magen säger stopp... och låt oss vara ärliga; det är ju inga romerska bågar vi har att göra med direkt.
Så ja, jag köpte mig en ask i ett obemärkt ögonblick, och tänkte att de där 25,90 skulle finansiera mina godisutgifter för resten av månaden... Men vad tror ni händer? Jag utvecklar ett beroende till fanskapet!!! Nu kan jag inte leva utan eländet, trots dyster innehållsförteckning där det enda det finns mer av än socker är fett! Och det är sååå gott, och man kan enkelt hämta en näve åt gången, och uthärda förfärade rop från Snorre var gång han öppnar kylskåpet och mer utav askens botten är synlig.
Snorre förresten. Den karln når ständigt nya dimensioner när det kommer till att irritera mig. Hans senaste påhitt är att skratta högt, länge och glättigt till de dåliga Skålskämten (ja, det finns dåliga skämt också), och de sista dagarna har han dessutom kryddat det med ett informativt "Hahahahahahaha!!! Det där var roligt därför att han är en människa, men beter sig som ett djur!"... Ännu ett smakprov på det komiska geniet som är Snorre!
17.01: För att spinna vidare på Scarletts underbara resonemang så vill jag bara uttrycka min uppgivenhet när det kommer till fenomenet mobiltelefoni. Och detta är något jag planerade att skriva redan innan jag ringde till Bombshell i 20 minuter igår, och fick reda på att det lilla äventyret kostade mig en hundring.
Nej, jag är less på det faktumet att i samma sekund som jag skickar iväg ett sms så rinner hela min självkontroll av mig, och jag förvandlas till ett klängigt, osjälvständigt våp. Jag behöver se datorskärmen flimra och känna mina hjärnceller stekas av strålningen bara några minuter efteråt, annars sätts den negativa tankespiralen igång. Från början, när ringarna är stora (för att använda mig av ett välkänt Bridget-begrepp) så kommer de ologiska tankarna inte så ofta, men allteftersom tiden går och inkorgen inte fylls till bristningsgränsen, så dyker förnekelseförsöken upp allt oftare och oftare...
"Mobilen är kanske avstängd", "Han/hon har nog dålig mottagning", "Tar säkert en dusch" är de första, ändå rätt sansade måste jag säga, tankegångarna... Därefter följer vanligtvis de lite mer hysteriska "Tänk om alla försöker skriva något till mig samtidigt, och meddelandena liksom fastnar i dörröppningen pga all press" och "Allesammans sitter kanske på en båt och var så ivriga att se efter vad jag (jag!) hade att berätta att telefonen gled ur deras grepp och hamnade i vattnet".
...Fast det är inte heller särskilt bra, för varför är alla bjudna på den där båtresan utom du?! Vid det här laget börjar man nästan hoppas på att vännerna har förolyckats på något tragiskt vis, för vad som helst är bättre än denna totala tystnad. Som, ironiskt nog, majestätiskt ropar ut att man är ensam. Ensam, ensam, ENSAM!
19.45: Jaru.
Vad finns där att säga egentligen...? Hade livet någon mening innan Nintendo Wii? Kommer jag någonsin kunna lämna huset igen? Kan man verkligen bli kär i en materiell pryl?
Man har ju hört om Stockholmare som köat i en vecka för att få det allra först, men vi strosade lugnt in i affären kvart i tolv och var där som det andra paret. Sedan trillade vi förstås ner i den klassiska nybörjarfällan, då vi var galet rastlösa och hastigt insjuknat i tv-spelsfeber... Så ja, vi föll för frestelsen och började spela Pro Evolution Soccer. Och innan vi visste ordet av det var vi sist i kön.
Zelda - Twilight Princess är förresten helt makalöst. Man sitter bara och gapar och strålar av lycka och trycker ömt varandras händer och plockar upp hundvalpar och studsar upp på hästen bakifrån och hoppar mellan höga platåer i vargskepnad. Och ja, för att citera en intellektuell gigant bland publiken från Brucans Köpenhamnspelning på gatan så... "Å ja ba svimmar, å ja ba dör!"
10 konserter som man skulle ha varit på:
Bob Dylans 30th Anniversary show (Bob Dylan, Tom Petty, George Harrison, Eric Clapton, Johnny Cash, Neil Young, Ron Wood, Stevie Wonder m fl)
A concert for George (Eric Clapton, Paul McCartney, Ringo Starr, Jeff Lynne, Billy Preston, Ravi Shankar, Monty Python m fl)
The last waltz (The Band, Bob Dylan, Neil Diamond, Eric Clapton, Van Morrison, Ringo Starr, Ron Wood, Neil Young m fl)
Hammersmith Odeon (Bruce Springsteen and the E Street Band)
Rock'n'roll Cirkus (Rolling Stones, The Who, Eric Clapton, John Lennon m fl)
Knebworth (Robbie Williams)
Majikat (Cat Stevens, som av en ren händelse råkar vara en utav de snyggaste människorna som finns)
Live at Wembley (Queen)
Rooftop Concert (The Beatles)
New York City 1972 (John Lennon)
Hedersplats: Tiny Shams (?) (Faces)
14.17: Jag blir inte klok på mig själv. I flera veckors tid har det krävts ett invecklat samarbete fyra lyftkranar emellan för att få mig upp ur sängen innan kl 15. Så när jag gick och la mig (fint ord för "somna framför Skål utan att borsta tänderna eller klä av mig") vid 7-8-tiden imorse så trodde jag att jag skulle vakna igen lagom till releasen av Wiiet. Men icket! Istället skred, med betoning på skred, jag upp ur sängen som en gudinna eller dyl varelse (med det menar jag typ stentroll) redan klockan ett och kände mig allmänt upplyft till dess att jag strosade in i badrummet.
Fortfarande något av en förbättring jämfört med de senaste årens stora inspiration, men ändååå!!!
"And finally, was Rhett a good lover, or was Scarlett justified in
thinking she wasn't missing out on anything when she kicked him out
of their bed????!!!!!!!"
"[gasping for breath]
You mean you're questioning Rhett's standing as a sex god? Are you
trying to give me a heart attack?"
Haha, bara ännu en dag på Borta med vinden-forumet.
(about his black book): "It took me years to meet all these people!!!"
"...And even longer to alphabetize"
23.10: Imorgon gäller det. Det sägs att det känns som att skita ut en vattenmelon eller trycka upp en apelsin i näsborren... Att behöva punga ut med mummelmummel-tretusenfemhundra-hrrmharkel kronor (dvs två månadslöner) alltså.
Vem hade förresten kunnat ana att mixen Borta med vinden och projektarbete skulle få förödande konsekvenser? Hittills är den enda reaktionen jag fått skrämda bakåtryggningar, och sorgsna skakningar på huvudet med orden "Det här är verkligen under din standard"... Har nog fått storhetsvansinne av möjligheten att lämna in vidriga foton för prisning och allmänna helgonförklarelser, utan att tänka på att det inte fungerar så i den riktiga världen. Kunde ha hänt den bästa... Hände också den bästa. Haha.
12.21: Oh yes. Jag har gjort det igen. Sett den gröna bussen försvinna borta i horisonten, tillsammans med mina chanser att komma i tid till kursen igen. Vet ni hur ruttet det känns att veta att man kommer bli minst en timme försenad, bara för att man har missat ett ynka transportmedel en timme innan man överhuvudtaget har börjat?! Annars är det något jag gärna upplyser er om under förmiddagens gnäll-session... Egentligen är vi Karlssons, för en gångs skull, tränade marinsoldater om morgnarna. Att vakna tio minuter innan bussen går, och att ändå hinna packa, äta frukost och borsta tänderna är inte bara en möjlighet för oss, utan även en självklarhet.
Det är när det obligatoriska datorsittandet är inblandat som allting går åt fanders. Från den vältränade supermänniskan mejslad i granit förvandlas vi till långsamma, ineffektiva robotar från 50-talet. Jag skulle bara föra över skolarbetet från igår natt till ftp:n, men innan jag överhuvudtaget började med det var jag tvungen att kolla MSN, hotmail, apberget och några bloggar. Bara för att börja dagen med att bekräfta min ensamhet liksom.
Det är nog bra tur att jag inte är tillräckligt tekniskt begåvad för att förstå mig på hur man byter låtar på MP3n. Har haft samma sedan juni nu (juni som i juni och inget annat) och är måttligt less. Men hade jag å andra sidan haft den musik jag lyssnar på just nu i lurarna så hade jag betett mig som ett än större fån på gatorna än vad jag redan gör.
Jag menar, just nu kan jag ändå (vanligtvis) hålla mig från min mimande show och Mick Jaggers walk så länge det inte finns folk inom synhåll (bilar räknas inte som folk). Men försök sitta still under Steve Miller Bands True fine love, J Geils Band Centerfold (tillräckligt hög volym botar alltid en annars uttjatad låt), eller She's the one och Quarter to three från Hammersmith -75.
Men Guuud. Mitt tv-spelsknä har kommit tillbaka bara för att jag låg och sprattlade som en idiot i sömnen i natt, och sov halva tiden med benet vridet i 360 grader (typ).
16.04: Välkomna till det 624:e avsnittet av Saker-Anna-Gör-Då-Hon-Borde-Plugga-Istället. Har dessutom lyckats krama det sista livet ur mobilen genom att flärpa upp locket varannan sekund under den två timmar långa föreläsningen. Vilket inte var särskilt bra med tanke på att jag behöver den inatt för att ringa och be Snorre möta mig vid busshållplatsen för att på så vis förhindra rånmord, våldtäkt, vilset vandrande etc etc. Incidenter som inte verkade särskilt betydelsefulla i jämförelse med allt kul man kunde ha med mobillocket, men som nu i efterhand visar sig ha varit något av ett onödigt misstag.
Skriver mest för att dela med mig av lyckan jag fortfarande känner för att jag fick bevittna hur en medelålders, stolt, välklädd, lång herre fick springa omkring på en parkeringsplats och jaga efter sin bångstyriga hatt imorse. Maken till självkontroll har aldrig skådats när jag fick gå uppskattningsvis femtio meter förbi först hans vän, och sedan honom själv, utan att brista ut i ett skadeglatt hånflin. Men jag tror att jag lyckades, även om hakan darrade väldigt mycket de sista metrarna.
"Mr Snodgrass och mr Winkle hade båda med anmärkningsvärd spänst gjort en påtvingad kullerbytta, när det första föremål som mötte den senares ögon, där han satt på marken och med hjälp av en gul sidennäsduk försökte hejda den ström av livets röda vätska som flödade ur näsan på honom, var hans vördade mästare ett stycke därifrån på jakt efter sin egen hatt som lekfullt rullade iväg mot ett avlägset fjärran.
Det är ytterst få ögonblick i en mans tillvaro när han känner sig så löjligt förlägen och möter så ytterst ringa förståelse som då han är på jakt efter sin egen hatt. Ett stort mått av kallblodighet och en särskilt hög grad av omdömesförmåga krävs av den som vill försöka fånga en hatt.
Man får inte vara för brådstörtad, ty då springar man över den, man får inte heller vara alltför mycket av motsatsen, ty då förlorar man hatten helt ur sikte. Det bästa sättet är att hålla jämna steg med det jagade föremålet, att vara försiktig och slug och gripa tillfället när det erbjuder sig, småningom se till att man befinner sig ett par steg framför och så blixtsnabbt böja sig ner, gripa hatten i kullen och med en bestämd handrörelse sätta den på huvudet, allt medan man hela tiden ler som om man tyckte att alltsammans var ett lika gott skämt som alla andra tycks anse."
- Pickwickklubben av Charles Dickens
"Sometimes there is no pleasure in conquest!"
"Yeah, I haven't forgotten our first night together, either"
01.22: Kräks. Stön. Blä. Urk.
Ska skriva ihop en lista på saker jag har att göra, istället för att faktiskt ta itu med dem (såklart). Saker jag måste göra innan 15:e december (ungefär):
[] Skriva ett manus
[] Hitta skådespelare, trots att jag inte känner någon härnere
[] Låna kamera, trots att jag är avstängd från utlåningsavdelningen
[] Fixa lampor till ljussättningen
[] Fixa mikrofoner till ljudinspelningen
[] Spela in filmen
[] Redigera filmen
[] Ljuga ihop fakta om ett påhittat företag
[] Animera en flashfilm
[] Komma krypandes till min faster, då jag har bott här i tre månader utan att höra av mig
[] Eventuellt skaffa ryggrad så att jag har mage att be henne om en tjänst (se skådespelarproblem ovan) första gången vi ses
[] Sammanfoga allt detta till en multimedia-presentation
[] Skriva (ljuga) ihop en rapport
[] Rita en serie i Photoshop
[] Göra en hemsida
[] Rita en utförlig skiss av hur den hemsidan ska se ut, text, antal sidor, layout etc (faktiskt inte alls till den 15:e vid närmare eftertanke, utan snarare imorgon)
[] Sammanfatta fyrtio sidor knappt förståelig konsttext
[] Analysera andras hemsidor
[] Rita 8 sketcher på människor i rörelse, och göra det rätt den här gången
Och sen har vi sakerna jag måste försöka göra innan julafton... Ni vet, sånt som vanliga människor stressar inför sedan oktober, men som jag klämmer ihop till en kompakt ångeststen i bröstet sisådär tre dagar innan jul (då inte ens Ebay kan rädda en med andra ord!!)
[] Genomföra minst... fyra stycken olika, tidskrävande hantverk
[] Klura ut, och köpa/fixa/dona, klappar åt typ... många
[] Göra allt det här I TID!!! utifall att jag - mot all förmodan - skulle använda mig av Ebay, Tradera eller dyl i processen
[] Köpa en PRESENT utöver julklappen till Snorre...
[] Skriva julkort...
[] ... och lite annat...
[] Gå ner fem kilo (haha)
Etc, etc, etc. Kommer inte på nåt mer. Men huuur ska jag hinna med allt detta, och samtidigt få mina sedvanliga 10 timmars sömn och spela Wii i de resterande 14?!
"You've been with a lot of women"
"No, I have not. There have not been that many women. I just exaggerated here in the bar. There have not been that many"
"How many have there been?"
"Oh, I don't know. Maybe four hun...
(Startled gasp)
"...Honeys. Honeys. Four honeys!"
(Angry) "You want to know the truth? It wasn't four honeys. It was four HUNDRED women, easy!"
(cooly) "They'd have to be."
"Damn!"
21.47: Oh yes, you heard me! Strax efter midnatt till fredag anländer vår (min) lilla Wii-bäbis, och det kommer vara den sista spiken i min tunga kista av skolarbeten.
Och o ja, på Väla idag inhandlades mycket riktigt Notorious, Spellbound, Rebecca och Lysande utsikter. Mmm, typ alla snygga karlakarlar som fanns under 50-talet samlade. Cary Grant, Gregory Peck, Laurence Olivier... Smarr! Otroligt nog köpte jag även en julklapp, så jag antar att jag börjar bli sjuk eller nåt. Illasinnat virus i kroppen, som har lagt beslag på det logiska tänkandet. "Börjar", som sagt, ehem. Fast den var rätt dålig, ni vet på det där sättet då man börjar ångra sitt köp redan medan kassörskan slår in den i kassaapparaten.
"Do I beg men to fall in love with me?"
"I hope not. I like to think I was special..."
15.50: Nu är det bestämt. Vi ska få ett tillskott i familjen! Hurra! :D
15.06: Halleluja! Lyckades i en handvändning blockera mig själv från min egna sida igår på något magiskt vis. Visade sig efter många om och men att jag blivit avstängd från Manufrogs servrar efter att ha försökt logga in med fel lösenord (imponerande) 21 ggr på tre minuter. Så efter den här lilla uppvisningen i maniskt beteende så kan jag snabbt stryka Erik på deras kundtjänst från min lista över potentiella äkta män.
Men avbrottet var på sätt och vis välkommet, för jag fick så mycket skolarbete gjort! ... Hahaha, gick ni verkligen på den? Näe, gudarns, jag satt och ritade på min serie och avverkade disc 3 i mitt Skål-tittande.
Snart bär det av till Väla. Utåt sett är tanken nog att ta med mig på det exotiska äventyr det innebär att köpa julklappar innan den 23:e december... Men jag vet inte, det är ändå något speciellt med att hungrigt och hålögt, med en antydan av fradga i mungiporna, smyga omkring och slita åt sig saker som ingen i sitt rätta sinne vill ha... och dessutom springa på mamma som ser minst lika stressad och vilset uppgiven ut under tiden.
Men innerst inne så har jag en känsla av att jag bara kommer återvända med ännu fler filmer till mitt bibliotek, och inget mer.
15.58: Hahaaa. Vårat rum är rena rama smittozonen. Jag blir lika förvånad varje gång jag går in (vilket inte händer så ofta, framförallt med tanke på att man först måste lämna rummet etc), och det inte står poliser och utredare med gasmasker och gul varningstejp i dörröppningen.
Både jag och Snorre har blivit rätt förkylda, och har under de senaste fyra dagarna knappt öppnat fönstret pga mitt gnäll, eller dörren pga Games hot om att smittbäraren (se: jag) snart får sova på balkongen.
Men ingenting ont som inte har något gott med sig. Jag har fått huuur mycket som helst gjort under de här dagarna. Inte ett smack på skolarbetet förvisso, men PFF! Är inne på tredje skivan av Skål-tittandet, och det är sååå bra! Har lagt en massa smäktande förolämpningar på minnet, eftersom ett par sådana alltid kan komma till användning i min värld.
Och när Diane kommer tillbaka ett halvår efter att det tog slut, och Sam har börjat dricka igen, och de bara står och ser på varandra i typ tre knäsvaga, omskakande tv-minuter då luften står helt stirra och darrar som en greyhound... Ja, då gör det ingenting när Cliff säger "Neeerm" på sitt fruktansvärt irriterande, nasala sätt, eller att Snorre suckar eller låtsas skratta högt och glättigt.
00.27: Ha. Hahaha. Haha. Jag har hittat lite bilder som jag måste antingen gapskratta, eller åtminstone le roat, åt varje gång jag ser dem. Känner man dessutom Kicki, och har ett helt lager av gamla teckningar signerade Nigel och Röksvamp därhemma, så har samligen alla förutsättningar att förökas. Här är några av dem i alla fall:
Bara (okej, inte alls bara men) för att det här är en exakt kopia av mig när jag sover. Många har hört historierna, här kommer det första och fulländade bildbeviset.
Jag är alltid glatt ovetandes om den olycka jag tillfogar min omgivning genom att lyssna på musik, vare sig det gäller att krossa fönsterrutor med volymnivån eller att inte höra "ANNA DU HAR TELEFOOON!!!"-vrålen. Och denna frånvarande salighet har Nigel avbildat perfekt.
Inte för att tavlan är särskilt rolig alls, utan för att Sam börjar gapskratta okontrollerat varje gång han ser den. Något som såklart driver Diane till indignerat vansinne. Hihi! Ah, sweet memories..
Det cirkulerar en bild i världsrymden där Bombshell påminner precis om den här lilla mannen från Nightmare before Christmas, men eftersom jag inte hittar den får jag hålla tillgodo med den här. Och fnittra förnöjt för mig själv.
Och det cirkulerar även en annan bild på Bombshell när hon påminner om... Haha, skämt åsido! Jag vet inte varför jag finner den här bilden så underhållande, men av alla hundratals teckningar med liknande motiv som Nigel och Röksvamp försett oss med genom åren, så är nog den här allra roligast.
20.04:
Jag blir inte klok på det här rummet. Jag blir verkligen inte klok på det här rummet! Det är som om det har ett eget liv! Jag ska ge ett litet exempel på vad jag menar genom att räkna upp de saker som ligger på mitt databord och fönsterbräde just nu, en yta på mindre än en kvadratmeter varav hälften tas upp av en dataskärm signerad 1992.
Två koppar, tre skedar, en kortlek, en lista över alla Don Rosa-serier som publicerats i Sverige, en börs, en fjärrkontroll, ett tuggummi-paket, en kamera, en mp3-spelare, sex pennor, en förpackning där pennorna har legat, två högtalare, en konsertbiljett, en räkning, en glasflaska, en deoderant, 50+ plektrum, en risifrutti, en 2-liters nästan uppdrucken Coca-cola, två mobiler, en karta, en badboll, ett munspel, ett pennskrin, en burk med caramints, en till förpackning med pennor, en guide till mobiltelefonen, Pickwickklubben, Membit-kortet, ett glasunderlägg utan tillhörande glas, ett stearinljus, lite skolpapper, fyra cd-skivor, cd-fodral, kollegieblock, en plastpåse, en lampa, en fotbollsbild, en hårborste, ett passerkort, en biobiljett, lite småmynt, kredit-, tåg- och busskort, en tavla, en spargris, en pennvässare och någon slags motsvarighet till lipsyl.
Och jag städade... för mindre än en vecka sedan.
Stön. Är löjligt förkyld. Nästippen vibrerar som ett skrämt asplöv, alla eventuella rörelser sker långsamt och plågat, och helst vill jag bara sitta lutad över en varm kastrull som vanliga människor... Ska nog fara och köpa lite proviant till kvällens film; Eternal Sunshine of the spotless mind för tredje gången gillt. Min dygnsrytm är inte längre samma problem numer, då jag har funnit ett sätt att arbeta på projektet hemifrån.
Nej, det gör alltså ingenting att jag vaknar vid två, utan problemet ligger snarare i att hela projekteländet ska vara klart om två veckor och jag har knappt buuhuuörjat än! Och om vi, mot all förmodan, får Wiiet om en vecka så betyder det att jag bara har en vecka på mig. Och får vi inte det då så vill jag ta min Wii-oskuld tillsammans med Pinball Wizard, vilket innebär att jag måste åka hem absolut senast den sjunde, och helst den sjätte, för bästa uppladdelse --> bästa spelupplevelse... Vilket innebär att jag inte borde sitta här och klura på hur min den-kommer-ta-ett-halvår-att-färdigställa-animation ska se ut, utan istället sitta på skolan och redigera min ännu inte inspelade film.