My world does not end within these four walls... Internet's a big place.
My world does not end within these four walls... Internet's a big place.
Härmed välkomnar jag er till min nya, enkla boning. Var god att stig på!
14.43:
Herregud. Om bara alla matteprov och historieuppgifter kom i form utav ett brev ifrån Bostadsrättsföreningen om att två karlar ska komma och byta filtren i fläktarna... För då skulle man bara behöva skumma igenom det lite snabbt i brist på annat att läsa vid frukostbordet/på toaletten, greppa tankspritt efter det senaste Rustabladet istället, och sedan helt och hållet glömma bort dess existens.
Ända till dess att ringklockan ringde på dörren två veckor senare det vill säga, och man står halvt påklädd med vansinneshår och årsransom av mat på skrivbordet tillräcklig för att mätta en hel familj. När sänglakanen ligger tryckta mellan madrassen och väggen, smutstvätten är utspridd över halva golvet och luften i rummet skvallrar om att någon eller något ligger dött där sedan flera månader tillbaka. För då kommer minnet minsann rusandes tillbaka.
Nu ska jag jobba. Och herregud, hur kunde jag någonsin få för mig att jag inte behövde duscha innan?!
13.28:
Titta bara! Titta bara!!! Vi har alla våra inre källor att samla styrka ifrån, och jag tror minsann att jag precis har hittat min! För att inte tala om vilka underverk en daglig dos av Borta med vinden-läsande kan göra för humöret! För herregud, orka bry sig...
13.14:
Fast ärligt talat, jag älskar verkligen mitt jobb. Charmigare människor går inte att hitta, ens om man promenerar längs Saltkråkans skärgård en solig sommardag på 60-talet. Och titta bara så civiliserad och klarsynt, och nästintill mänsklig, jag blir av att få sova ut en morgon.
Var på stan igår, och skulle såklart inte låta det faktumet att jag var "on duty" hindra mig ifrån att svänga förbi filmförsäljningen på torget... Den rykande askan av det som en gång i tiden var mitt samvete lyckades dock hosta fram några sista rosslande ord på sin dödsbädd, och meddelade att det kanske inte var lämpligt att jag stod där och bläddrade i mitt lycksaliga rus i den sedvanliga timmen.
Så sedan jag hade plockat på mig Departed och The Prestige så vände jag mig mot den trevliga försäljaren som jag alltid brukar utbyta några ord med, och bad om tips. Döm om min förvåning när karln börjar pracka min famn full av... REN SKIT!!!
Och jag har ju inte direkt stuckit under stolen med vilket ryggradslöst kräk jag är, så jag hade såklart inte hjärta att vänligt men bestämt tacka nej medan han lade film efter film på en hög i mina armar. Samtidigt så bröt mitt inre ihop och började skaka av hjärtskärande snyftningar över att jag, i mitt luspanka tillstånd, skulle tvingas lägga ut en massa pengar på filmer som endast tjänade ett syfte som brasved.
Tillslut krossade dock snålheten den ryggradslösa lilla insekten och kramade livets gulgröna vätska ur dess kropp genom att vrida hälen mot golvet upprepande gånger, och jag började oerhört försiktigt smyga iväg en efter en utav hans filmer tillbaka till hyllorna, medan jag knappt märkbart plockade på mig Farväl Falkenberg, Syriana och Marie Antoinette istället.
För att inte betalningen skulle bli alltför pinsam valde jag dock att behålla hans klart bästa förslag - Flags of our fathers - och gick sedan med dystra steg mot kassan. Och blev tjänad av hans fru istället!!! Fullkomlig lycka! Eufori!!! ... Ända till dess att hon stoppade ner fyra filmer till i min påse som "alla som handlade fler än fem fick med på köpet". Herregud. Av den sorten som inte går att bli av med. Jag lovar, hade jag bränt dem, stoppat askan i en svart soppåse, fyllt den med stenar, kastat den i havet, belåtet klappat bort smutsen från mina händer och återvänt hem, så hade de legat och gnistrat i solskenet (i nytillverkat skick) på köksbordet när jag kom innanför dörren.
Det absoluta bottenskrapet var i alla fall "Fatal desire" (bara titeln, folk! Bara titeln! Harlequinn-författare runt om i världen borrar darrande av ursinne och avundsjuka in sina naglar i handflatorna)... med Anne-jävla-Heche... och avslutningsvis texten "En diabolisk thriller från regissören till Arkiv X" i versaler på baksidan. Det gjorde inte min dag.
09.07:
... Men vad gör det när...
When I find myself in times of trouble,
Richard Burton comes to me.
wearing rugs for clothes,
big and hairyyy.
...?
15.56:
Mitt förnuft är på semester och det dåliga omdömet har som vanligt tagit över spakarna under tiden. Dess första bedrift som ny regent på tronen var att beställa följande filmer från CDon:
Livet från den ljusa sidan
Du har mail
10 orsaker att hata dig
Måndag hela veckan
... Suck. Det enda positiva med det hela - förutom de nya miljöerna och alla spännande människor jag kommer att träffa under min tid på anstalten - är att jag tycks ha vuxit ifrån mitt tidigare artsy-fartsy-beteende och kommit ut ur garderoben. Hej. Jag heter Anna och jag gillar må bra-filmer. Så, nu sa jag det!
Men det dåliga omdömet var inte nöjd på långa vägar. Inte mer än några dagar senare stegade det trotsigt upp till det fruktansvärda kronofogdsmonstret, satte bestämt armarna i sidan, och viftade retsamt fyra nya cd-skivor under dess näsa med.
The Who by numbers - The Who
Who's next - The Who
Dylan - Bob Dylan
30 #1 Hits - Elvis (bara-för-att. Titta inte på mig sådär! Den var billig! Sluuuta!)
(Psst. Jag gillar samlingsskivor med. Men det finns inga mötesplatser för oss Anonyma Greatest Hits-samlare, utan enda gången du ser två av vårat slag på samma plats är när vi - på goda grunder - har bränts på bål utav en uppretad folkmassa med högafflar.)
13.37:
Nnngh. HNNNGH!!! Ett välvilligt råd till alla därute som vill bevara er mentala hälsa och värdighet - försök er aldrig på att rita skäggstubb i Photoshop. Aldrig. Hoppet för mig är redan ute, men se för Guds skull till att rädda dig själv! För din familj och dina vänner i säkerhet!!!
Men nu är de monstruösa 48 timmarna på jobbet över, och efter 12- respektive 6-timmarspassen imorgon och på torsdag så är jag en fri människa. En fri människa med en ny och fräsig Wordpressblogg, om allt går enligt planerna.
23.58:
Dagens balla: att jag ska börja spela fotboll igen! En gammal kompis som jag inte har pratat med på säkert fem år ringde och frågade om jag ville göra en nystart tillsammans med henne. "JA!!!" svarade jag så ivrigt att vinddraget nästan blåste henne ur stolen på andra sidan luren... vilket förvånade henne nästan lika mycket som mig själv. Nu ska jag bara komma på ett sätt att undvika fyspassen på måndagarna och sluta flåsa av att typ sträcka mig efter toalettrullen, så...!
Dagens balla #2: våfflor och filmkväll med mamma.
Dagens handtralla: att jag förväntas skrida in på mitt jobb som en frisk vårfläkt om nio timmar och inleda ett nytt 24-timmarspass utan att ligga utfläkt i soffan och snarka efter tjugofem minuter.
Dagens handtralla #2: att min noggrant genomtänkta tidsplanering har spruckit. Igen. Spruckit likt en ballong på ett födelsedagskalas för igelkottar. Poop!
12.56:
Oups. Den tappra krigaren har visst gjort en taktisk miss. Har gått ifrån att harmlöst missa alla mina bussar, till att på ett oerhört förvirrat manér blanda ihop veckans dagar. Hmm. Men det är lugnt. Blir nu bara en knappt väsentlig timme försenad. Inga problem.
12.42:
Redo att bli Californicated? En ny layout är på ingående, och nu överger jag efter över två års trogen tjänst html och css och tar mitt pick och pack och flyttar över till Wordpress. Om någon har något emot this couple's union, speak now or forever hold your peace.
Nä, nu ska denna tappra krigare iväg och jobba igen! Herregud, tar det aldrig slut?
23.27:
Igår bar jag sprängfylld av stolthet in Så tuktas en argbigga från brevlådan, och lade den vördnadsfullt på köksbordet för allmän beundran. I slutändan visade det sig att bara jag förstod mig på att hedra dess närvaro i vårat enkla hem, medan pappa Clint och Herminator bara muttrade ett ointresserat "ja ja" innan de återgick till sina sysslor. Jag bar således upp min ouppskattade lilla värdehandling på rummet och började titta.
Fem minuter in i filmen vred jag mig i det närmaste i plågor, och lät undslippa en högljudd klagosång. Herregud, vad hade jag gett mig in på? Två timmar av högtravande Shakespeare-dialog, feminima pojkar i tights och puffärmar som tog sig för pannan och andades "I burn! I pine! I perish!" och odödlig kärlek vid första ögonkastet... Det hade knappt gått fem minuter in i filmen förrän jag trevade febrilt efter spyhinken. Men tapper som jag är så bestämde jag mig för att åtminstone hålla ut till dess att Richard Burton gjorde sin storslagna entré!
Till saken hör att jag aldrig har förstått vad grejen med karln är, men hans båda äktenskap med Liz var ju alldeles för stormiga - och därmed helt i min smak - för att jag skulle låta min nyfikenhet bero. Så röt plötsligt en grötig röst till, och en enorm, hårig, rödbrusig, vilt svärandes man iförd vad som bäst kan beskrivas som en ihoprullad matta red in i bild. "Okej, okej", tänkte jag, och försökte stilla mitt skärrade hjärta och dölja den grova missräkning som måste ha stått skriven i hela mitt ansikte. "Okej" sa jag en gång till, mest för den goda sakens skull, svalde hårt, och gav honom fem minuter att bättra sig. Fyra av dem tillbringade han åt att sparka och slå på sin arma tjänare, och under den femte stupade han full som en kastrull i säng och mumlade några ohörbara saker med ansiktet begravt i madrassen.
Men sen! Sen!!! Vilken karrrl! Vilken film!!! För bövelen! Glasrutor som krossades när argbiggan smällde igen fönstret, en vild jakt genom rum och trädgårdar, uppför trappor, genom igenmurade dörröppningar, över ett murket tak, ner i en bomullsbädd... En Elizabeth Taylor som ler inställsamt och falskt mot Richard Burton under deras bröllop och vänder sig långsamt mot den skräckslagna prästen... varpå leendet slocknar likt en utbrunnen glödlampa, och, med ansiktet förvridet av raseri, vrålar hon "I WILL NOmpf-" innan Richard tystar henne med en kyss. Eller när hon strålar inbjudande mot honom ifrån sängen under deras bröllopsnatt, och han närmar sig en aning förvånat - men belåtet - bädden... varpå hon greppar tag i en värmepanna under madrassen och drämmer den rakt i huvudet på honom med full kraft. Ha ha ha! Jag skrattade högt flera gånger om! Och dessutom innehöll filmen en fullt godkänd kvot av blickar med alla möjliga sorters innebörder för att det skulle pirra till sådär härligt i maggropen!
Och förresten så förstår jag visst grejen med Richard Burton. Jag förstår verkligen grejen med Richard hunk-of-burning-love Burton. Wooosh! All hair - all man! Tänk er Mattis och Beppe Wolgers retsamma fyllebult till kärleksbarn liksom! Fläkt, fläkt, fläkt!
14.07:
Men nu är jag leeedig i två hela dagar i rad, och vetskapen om det bringar nästan tacksamma glädjetårar till mina ögon. Ledig. Nej - fri. Smaka på ordet. Oh the many possibilities. Och igår köpte jag en ask romerska bågar för tjugo kronor som - tro det eller ej - fortfarande står med plasten obruten i köksskåpet och bidar sin tid... tills imorgon, då det förhoppningsvis vankas filmkväll.
Och vi kan ju, för trevnads skull, låtsas som om jag inte alls får något religiöst i blicken och att varenda muskel i kroppen genast står på helspänn bara av att läsa orden "romerska bågar"... eller att insatsstyrkan har exakt tre sekunder på sig att sparka ner dörren och under beordrande skrik samt ett vilt k-pistviftande (och gärna med en betydande assistens av en spikpistol) nagla fast mig mot väggen, innan jag sätter fart mot godisskåpet och slår näven genom glasrutan för att greppa tag om asken.
För då kan ingenting stoppa mig. Ty att slåss mot mitt sockersug är nämligen att utkämpa ett krig som inte går att vinna.
13.28:
Åh. Om jag bara finge konfrontera det ryggradslösa kräket som 16.54 igår, svensk tid, nickade ivrigt och kvittrade sådana vansinniga saker som "Nej, nej, du behöver inte korta ner passet, det går bra!" och "Jamen jag kan ta det med. Och det dagen efteråt. Och dagen efter det! Det går verkligen jättebra!" i en mörk gränd. Det skulle nämligen vara ett personligt nöje att slita ut hennes inälvor genom näsborrarna (eller en av de andra kroppsöppningarna som min kniv nyligen försett henne med) och sedan hoppa på de blodiga slamsorna iförd spikskor.
För herreGUD. Någon sorts ond och självdestruktiv uppenbarelse av Anna Karlsson har väl ändå inte gått med på att jobba TVÅ förbannade dygnspass efter varandra?! Och sedan 12 timmar dagen efter det? Och ytterligare 6 nästa dag?! Say it isn't so!!!
Men jag har i alla fall fått en löneförhöjning med över 10%. :)
... som förvisso inte börjar gälla förrän den första februari, vilket innebär att jag går miste om typ 1500 kronor den här månaden.
... men om jag anstränger mig riktigt mycket så kan jag inbilla mig själv att det beror på alla de fantastiska stordåd som jag har utfört under min tid på boendet, och inte alls för att jag numera är 21.
03.22:
Det har snart gått 28 timmar sedan Robin berättade det för mig, men jag kan fortfarande inte förstå. Jag har skrivit, raderat, omformulerat, ändrat och redigerat det här inlägget i över en timme nu, men orden som kommer ut är ändå inte de rätta. Varför känns det alltid som om man läser innantill från Schablonbibeln så fort man talar om döden? Alla ord känns så meningslösa; de har liksom legat och oavbrutet gnagt mot tidens tand, brutit sig igenom emaljen och borrat sig ända in i själva pulpan. Hur ska man egentligen beskriva tomheten...?
Heath var, för mig, förknippad med så mycket skratt, glädje och fina minnen. När han förföriskt lutar sig mot bildörren, rynkar på pannan, säger "Well, maybe you're not afraid of me...", spricker upp i ett retsamt vargflin, tittar Julia Stiles djupt i ögonen och självsäkert tillar "... but I'm sure you've thought about me naked", till exempel... Varpå jag, Bridget, Cupcake, Bombshell, Amazonkvinnan och Korken får något religiöst i blicken innan vi fläktar oss hektiskt med handflatorna och utväxlar menande tigressblickar mellan varandra.
Eller när Bombshell berättade om hur hon hade sett ett klipp från en prisutdelning när Heath och Jake Gyllenhaal kommit ut till podiet sida vid sida, varpå Heath - i ett försök att verka lugn och avslappnad - satte handen i sidan och på så vis såg preciiis ut som... en nervös liten tekanna.
Eller när Bombshell kysste honom passionerat under några virvlande ögonblick, innan hon reste sig upp med baksidan av handen mot pannan, gav ifrån sig ett högt skri av förfäran, och indignerat andades "Sir, you're not really a professor, are you?!" innan hon stormade iväg längs korridoren i sin 1800-talsklänning. :)
Eller när han talade om sin två och ett halvt år gamla dotter och såg formligen sprängfylld ut av faderlig stolthet. Eller när blicken brann av passion och de australienskburna orden ramlade över varandra i sin brådska att lämna munnen när han pratade om sin roll som Jokern i den kommande Batmanfilmen... Eller, eller, eller...
Vad jag - väldigt klumpigt och ostrukturerat - försöker säga är i alla fall att du lämnade oss för tidigt, Heath. Alldeles för tidigt. Suck. Tomma ord hämtade direkt ur "Den stora boken av klichéer", kapitel ett, som sagt. Nnnngh! Jag försöker igen! Jag grät när Bombshell med tårar i ögonen skickade teapot-bilden.
Jag grät när jag såg honom sjunga "Can't take my eyes off you" medan han spatserade med sina långa kliv på läktaren (och framförallt när han nedlåtande daskade till den feta polisens rumpa i förbifarten).
Jag grät framförallt för att livets låga aldrig någonsin borde få slockna redan vid 28 års ålder.
Är det förresten inte både ytligt och framförallt naivt att sörja en människa som jag aldrig har träffat? Och varför fäster jag en sådan vikt vid hans leende? Jag tror att det beror på att verkligheten inte riktigt kan sjunka in för mig i såna här tragiska sammanhang förrän jag slås av tanken att munnen aldrig mer kommer att formas till ett bekymmerfritt flin. Jag distanserar mig alltid till en början, hör ord och ingen mening, och kan därför bara känna en svag antydan av tomhet medan jag fortfarande inbillar mig att personen i fråga kommer att kliva in genom dörren som om ingenting har hänt. Att allt är som förr, och ingenting är verkligt förrän bilden av bleka och stela läppar - som för evigt är fastgjutna i en allvarlig, orörlig min - projekteras upp i mitt inre. Man kan sakna deras varma ord, deras stora kramar, de små nyckfulla egenskaperna... men insikten träffar mig ändå inte med full kraft förrän jag inser att de aldrig mer kommer att le igen. Det är på något vis det slutgiltiga "beviset".
Nej gud, vad sägs om att sammanfatta alla mina trevande försök till kontakt med mitt obefintliga känsloliv med en enda mening istället?
"När någon älskar en är det som att ha en filt kring hjärtat", sa han, "och när den rycks bort..." och så började han gråta.
14.18:
HA HA HA!!! Åh, Karl, min stora kärlek... Han har skrivit ett eget litet filosofiskt citat om lycka, och "gömt" det bland två mer etablerade verk...
"Nothing is worth more than this day"
"The way I see it... if you want the rainbow, you gotta put up with the rain"
"Catfood. It stinks a bit, but if you don't put up with the smell, the little kitten will die"
21.33:
Hankalicious säger:
angående bantningen...
Hankalicious säger:
det gick ju så bra där första veckan
Hankalicious säger:
vad hände??
Bombshell säger:
hahaha, ågud det har typ inte gått bra för mig alls. men it's not too late still! tomorrow is another day!
Bombshell säger:
och då börjar jag ju träna så då börjar det hela officiellt.. hm.. oja
Hankalicious säger:
vilket jävla meck alltså
Hankalicious säger:
jag skyller på vädret
Hankalicious säger:
vansinne
Hankalicious säger:
bara en massa slask
Bombshell säger:
jaa! låt oss skylla på vädret! vilken splendid idé!
Bombshell säger:
guuud jag är sån patetisk varelse just nu
Bombshell säger:
fet, ensam, lat, oförmögen att banta och träna och typ ingen social kontakt förutom mamma.
Bombshell säger:
det är lika bra jag kravlar in under en sten och gömmer mig
En och en halv timme senare:
Bombshell säger:
HAHAHAHAH
Bombshell säger:
"You don't know much about Ranger, which is probably for the best. Keep your nose clean and he won't have to start a file on you."
Hankalicious säger:
HAHAHAHA!
Hankalicious säger:
oh jag hade bättre än dig alltså!!!
Hankalicious säger:
hur känns det?
Bombshell säger:
vad fick du?
Hankalicious säger:
vad hade du? 5? 6?
Bombshell säger:
två var iofs trick questions
Bombshell säger:
fan jag var sämst
Hankalicious säger:
men vad hade du?!
Bombshell säger:
väädret ja! jävla slask!
Ha ha ha!!! (+30)
Totalt: (-40)
19.06:
Mottog precis det oerhörda glädjebeskedet att jag får börja 15.00 imorgon, istället för 8.30 som planerat! (+35)
Hittade precis en lax- och spenatpaj i frysen som jag tänker äta upp. (+15)
Totalt: (-70)
18.39:
Såg att ett komiskt geni hade kommenterat ryktet med orden "Sure. Fine. Whatever." :D (+15)
Snorre har fotboll istället för känslor. (-10)
Totalt: (-120)
18.33:
Fick över 2000 poäng på Bunnies are fantastic dancers part 2 när jag spelade Raving Rabbids (+10)
Blev brutalt påmind om att Subway har gjort om receptet på sina tonfiskmackor, som vissa dagar var den enda anledningen till att kliva upp om morgnarna. (-25)
Bombshell vägrade sturskt att ge Arkiv X (ännu) en chans. (-10)
... (-75... miljarder...)
Totalt: (-125)
Gör nog bäst i att dra ut telefonjacket nu för att motverka total förödelse.
16.03:
Jag har upptäckt att många bloggar därute handlar om "kampen tillbaka"; att komma ur ett missbruk, att övervinna en svår sjukdom, att ta sig ur ett destruktivt förhållande osv osv osv... Och idag kände jag att det var min tur att dra mitt strå till stacken. Så nedan följer en detaljerad beskrivning som kommer att uppdateras på en kontinuerlig basis under dagen om hur jag ska nå mitt stora mål...
... att bli glad igen.
Jag skulle nämligen vilja påstå - och Snorre kommer säkerligen hålla med mig - att mitt humör de senaste dagarna har legat och krälat kring "-95" på mätaren... Men nu ska det alltså bli ändring på det!
Vaknade av alarmet klockan 10 efter en 9,5 timmar lång, avslappnande och välbehövlig sömn. (+15)
Mindes att jag hade drömt en återkommande dröm om mig själv som superhjälte (och som följer min långa och spännande jakt efter fler superkrafter a'la Sylar istället för att rädda medmänniskor i nöd). (+20)
Hade fått ett fint sms ifrån Pjoller under nattens gång. (+5)
Vaknade på nytt av att ytterdörren smälldes igen klockan 13.30 efter en 13 timmars ofantligt lång och överflödig sömn. (-25)
Inga nya sms. (-5)
Åt hallonkräm till frukost. (+5)
Gick ut till brevlådan för att hämta posten, och bar sprängfylld av lycka in tre stora paket adresserade till mig. (+40)
Slet upp det första paketet, som innehöll en Manchester United-tröja från förra säsongen (+15) och en Wayne Rooney-dvd. (+5)
De andra två innehöll underkläder från ett jääävla telefonförsäljningsföretag. (Traumatiska minnen från själva samtalet + krossade förväntningar = -15)
Öppnade det medföljande kuvertet och såg att det inte alls gick att maila in sin uppsägning från abonnemanget, fastän jag uttryckligen frågat efter (krävt) den möjligheten. (-50)
Slog igång datorn. Inga nya kommentarer i bloggen, inga gästboksinlägg på Apis, ingen online på msn och inga mail om några uppdateringar av mina favorithistorier på Fanfiction.net. (-10)
Spelade lite poker i någon timme. Gick 200 kronor plus och spelade som en förbannad guuud! (+30)
Tittade på en massamassamassa Robbie Williams-klipp på Youtube (+25)
Och här är vi nu, redan uppe i -25 på bara 2,5 timmars arbete! Vem vet, snart kanske jag är civiliserad och mänsklig nog för att utbyta några vänliga ord med grannarna när jag kliver ut genom dörren.
23.00:
Horace Engdahl får ursäkta, men...
lkjfalkjfajklgfaklglklkgkjkjalhetyssrjyfgsfsdghshfdsh
Men Atonement var bra. Sjukt bra. Och nu har jag inte tid med det här längre, för jag har faktiskt mkt viktigare saker för mig. Som att ge väggen en spark och svära. Eller ligga med ett förvridet ansikte begravt i kudden och slå på madrassen. Troligtvis både och.
19.03:
On my signal, unleash HELL!
12.02:
Och det här, det är nog det bästa jag har hört på länge.
Vad är det för svagt ljud jag hör i bakgrunden? Kan det möjligen vara mitt stackars ömtåliga hjärta som börjar klappa för Eric Clapton? Jag tror bestämt det!!!
10.02:
Herregud vad trött jag är. Har sovit i 4,5 timme på jobbet inatt, bara för att jag tidigare under dagen suttit med ett självgott, belåtet leende och skrutit om hur jag kan "somna varsomhelst, närsomhelst"... Och åh Gud. Guuud. Ett nytt 12-timmarspass väntar imorgon. Och på tisdag. Och på onsdag. Och och och... sen far jag på en lång och välbehövlig semester ner till Helsingborg, haha!
13.29:
Hmm. Nu vet jag att jag sa - eller i alla händelser tänkte - att jag inte skulle köpa några fler filmer. Att måttet var rågat, bägaren fylld, pennigabörsen tömd... MEN!
Vem i hela världen kan motstå frestelen att köpa The Taming of the Shrew, föregångaren till 10 orsaker att hata dig, när den förföriskt viftas under din näsa för 25 kronor (inkl frakt)?! Vem, I ask you?!?
13.12:
Häromdagen låg ett mystiskt paket utan avsändare adresserat till mig i brevlådan. Det är nämligen så att när man handlar på eBay och Tradera så ohämmat som jag gör, så får man vara beredd på att livet ständigt har en överraskning uppe i rockärmen. Vanligtvis brukar den överraskningen förvisso vara att man har betalat hundrafemtio kronor för mycket i frakt, att "mint condition" innebär att föremålet har använts för att rengöra maskinerna på Marianne-fabriken osv osv osv, men ändå!
Lyfte darrhänt upp paketet och bar det med vördnad in i vardagsrummet, där det högtidligt placerades mitt på bordet. "Vad är det?", "Vem är det ifrån?", "Hur i hela fridens namn har du råd med det där, jag trodde du sa att du var pank?!"-frågorna färdades genom luften, men jag lät nådigt bli att svara.
Sedan övergav jag hastigt och utan vidare ceremonier min bräckliga fasad av gott uppförande, och rev och slet maniskt upp kuvertet.
Hurra! Rariteten Captain Kentucky, Don Rosas andra serie.
Och alla ni som trodde att "Take that you dirty rat! Take that you dirty little rat! And that! And that! ... And that! And that's my last left-over white castle, I'm afraid" var det enda legendariska skämtet därifrån får allt tänka om!
Manchester Uniteds hemmatröja för säsongerna 07/09!
Och En serietecknares dagbok av Martin Kellerman! "Jag har börjat vakna med vinterångest, du vet när man vaknar och bara 'hmmm, smack smack, få se nu, vem var jag nu igen? ÅÅÅÅÅH NEEEEEJ, jag är det här jävla cepet!'"
Ibland talar bevisen för sig själva att Snorre är världens bästa karl.
Särskilt när han spiller citronyoghurt över hela Sheraton Hotel.
03.45:
Och Dylan är ett förbannat geni.
Så är det!
03.28:
- Jaså, det är därifrån det kommer! Så taktlöst av er, kära vän, att skryta med det mitt i ansiktet på mig. Ni måste vara snäll och låta mig få betala igen det.
- Med nöje, sade Scarlett, och hennes mun drogs plötsligt till ett muntert leende, som han återgäldade.
- Så era ögon glänser, Scarlett, bara ni tänker på en dollar! Är ni säker på att ni inte har lite skotskt eller kanske judiskt blod i er också, utom det irländska?
Mja. Har tagit på mig vansinnigt mycket jobb nu igen, i alla fall i mina mått mätt. Men å andra sidan ska jag le från öra till öra när jag går till banken... i slutet av februari. Och, until then, trotsigt hytta med näven när kronofogden knackar på dörren, samt ropa "Ni ska allt få se! Vänta ni bara!!!" åt deras försvinnande ryggtavlor som bär bort min filmsamling i horisonten.
Plus att man känner för att ställa sig längst fram på Titanics däck, sträcka armarna i skyn och vråla "I'm the king of the wooorld!!!" bara för att man äntligen har förstått sig på Wordpress-mallen. Gud. Vad ska jag utföra för stordåd härnäst, liksom? Bota världshungern? Skapa fred på jorden? Bli den första människan att landstiga Mars? Äntligen lära mig hur man byter alarmsignal på den förbannade mobilen?!? Möjligheterna är oändliga!!!
Nej, bäst att jag går och lägger mig nu och vilar mitt dyrbara huvud i några timmar... Börjar ju trots allt jobba redan klockan 15 imorgon.
03.09:
Åhhh! Herminator och tFL, kan ni inte flytta hem snart igen?! Inte för att jag saknar er eller så, men om ni också bor här så kan pappa Clint bara med 95 procents säkerhet säga vem i ******* det är som klampar omkring på övervåningen och går på toaletten klockan tio i tre om nätterna...
Och nu är det visst någon ryggradslös insekt som i ett svagt ögonblick har pipit ur sig att hon går med på att jobba även imorgon, så det är väl dags att börja dra sig nu...
03.07:
Ah. Jag blöder om händerna. Rikligt med desinfektionsmedel var trettionde minut, en generös dos linsvätska och fyra timmar ute i den norrlänska tundran utan handskar har tydligen gjort sitt, och förvandlat min lena, ungdomliga hud på överhanden till knallrött rivjärn.
När jag, mitt uppe i ett spännande parti Geni strax efter jul, råkade nämna för familjen att jag hade varit något av en handmodell nere i Tyskland så rasade alla korten till golvet under en lamslagen tystnad. Alla stirrade med gapande munnar på mina korta, knubbiga små korvfingrar och tycktes kämpa emot frestelsen att gnugga sig i ögonen (alternativt skrika högt i förnekelse eller helt sonika gapskratta oartigt).
Tillslut harklade sig pappa Clint försiktigt för att bryta tystnaden, och sade långsamt (samtidigt som hans förnuft fortfarande försökte greppa den oerhörda nyheten): "Ja... jo... Det kan jag väl... förstå..." (djup, förfärad inandning från de övriga) "...på sätt och vis... De där händerna har ju inte doppats i många diskvatten, direkt."
Ha ha ha!
02.43:
Jag är inte riktigt säker på hur det hela gick till - alla vi inblandade är fortfarande lite skakade efter det inträffade - men på något sätt lyckades jag övertala mamma att spela Wii med mig ikväll. Mamma. Spelade TV-spel. (Någorlunda) frivilligt. Ja ni hör ju själva vilket smärre mirakel jag befattar mig med här - verkligen något för alla löpsedlar världen över!
Spelet som stod på schemat var en premiärtestning utav mitt senaste fynd - Rayman raving rabbids till Wiiet. Det hela började lite osäkert och trevande, när hon styrde huvudkaraktären Rayman på ett oerhört långsamt och vingligt manér rakt in i väggen på motsatta sidan av utgångspunkten. Sedan kastade hon huvudet bakåt i ett okontrollerat gapskratt, samtidigt som figuren fortsatte att rusa tröstlöst in i väggen i säkert tre minuter till. Men efter det lilla missödet så skärpte hon faktiskt till sig!
Mamma - min mamma! - svingade friskt en kossa över huvudet, mjölkade en annan, stängde in små kanin-as på toaletten och dansade med blandad (snällt ord för "obefintlig") framgång disco till Pulp Fiction-themet.
Sedan tog jag över kontrollerna och förde mig graciöst och världsvant - som ett annat kärleksbarn till typ John Travolta och Fred Astaire - omkring på dansgolvet. Det fick även Klanton erfara, även om jag tillslut inte hade hjärta att göra annat än att förse honom med en välgörenhetsseger till Girls just wanna have fun. Och med "tillslut" så menar jag att jag stod ut med hans plågade, olyckliga, förnedrade ansiktsuttryck och de krossade spillrorna som återstod av hans manlighet i en hel låt innan jag ödmjukt klev av tronen.
Tss.
02.22:
Gav mig, nästan lika modigt som dumdristigt, på att laga Hälges gamla efterrättsspecialitet när jag kom hem från jobbet för andra gången. Receptet är förstås något utav en familjehemlighet, men jag kan avslöja att det bland annat innehåller jordgubbar, glass och mjölk... så att era smaklökar slipper känna sig så rastlösa, tänkte jag. Men i slutändan visade det sig att sötsuget gick segrande ur striden mot tålamodet, och lååångt innan jordgubbarna tinat färdigt stjälpte jag i mjölken.
Under den korta tid det tog för mina abstinensdarrande fingrar att öppna frysen och vördnadsfullt lyfta fram glasspaketet så hade mjölken hunnit frysa till ett frostigt lager över alla jordgubbarna. Välte sedan ner hela glassen i ett enda stycke i bunken, och började halvhjärtat att mosa omkring i den frysta gröten medan jag och mamma satt och såg Finding Nemo.
Ungefär halvvägs in i filmen kunde jag inte bärga mig längre, utan stjälpte ivrigt ner lite utav röran i en mugg. Jordgubbarna tumlade omkring och klirrade mot varandra som små, hårda stenar. Det smakade... ja... fryst. Toppat med iskristaller. Mamma slickade sig hungrigt om munnen och frågade om hon också fick smaka lite. "Visst!" svarade jag, inte så mycket av givmildhet och medmänsklighet som det faktumet att man hade kunnat sjösätta Titanic i den enorma skålen.
Mamma försvann ivrigt runt hörnet in i köket, och kom tillbaka några sekunder senare... med en nästintill lika stor jäkla degbunke, ha ha ha! Lyckades dock på något vis övertala henne till att ta ett normalstort kärl istället, och med gemensamma krafter delade vi systerligt lika på alla 47 000 kalorier.
Men herreGUD så gott det var. Så, jag må vara - och förbli - a chubby little loser. Men jag är i alla fall lycklig.
01.38:
Herregud. Vågade ju inte ringa kommunchefen i fredags heller. Satt med telefonluren i handen i nästan en timme, torkade tankspritt bort kallsvettspärlor ur pannan med tröjärmen, tog några lugnande, stärkande andetag, samlade mod till mig, slog fem siffror av numret... och la på.
Inbillade mig själv att jag återigen var redo, slöt ögonen för att samla mental styrka, började trycka ner knapparna igen, gick igenom samtalet i huvudet... och slängde förskräckt på luren igen varpå jag hastigt drog till mig handen som om jag blivit bränd.
Lyckades nämligen varenda gång introducera mig genom att säga "Hej!" (Konstpaus) "Jag heter... nej! Harkel! Hej, jag heter Anna och jag har jobbat som bärsagare på Ledvägen... Nej! Jag menar, jag har jobbat som ledsagare på vikarievä... Nej!!! Jag har jobbat som..." (Febrilt stirrande på de stödord som jag hastigt kluddat ner på ett kuvert) "Jag menar, jag har jobbat på Bärvägen som... öhh..."
Vid det laget valde jag att ta ett barmhärtighetsskott i nacken för att avsluta lidandet.
Har sedan det ögonblicket ständigt gått omkring och sneglat oroligt över axeln efter pappa Clint. Jag gillar egentligen inte att skryta, men jag tycker faktiskt att jag lyfter fram hans ursinne på ett väldigt naturligt och okonstlat vis som är få förunnat. Har omsorgsfullt tvingas undvika alla samtalsämnen som på något vis skulle kunna koppla samman ledningarna i Clints huvud och orsaka kortslutning. Kunde inte berätta att mamma hade ringt - "På tal om att bruka telefonen, har du ringt till kommunchefen?", kunde inte låta det slippa ur mig att jag precis sett våran granne i kassan på ICA - "På tal om ansvariga ungdomar som tar tag i sitt liv, har du skaffat ett jobb hos kommunchefen ännu?" osv osv osv... Det var varit f-r-u-k-t-a-n-s-v-ä-r-t.
Men den absoluta höjdpunkten måste ändå ha varit när jag irrade omkring på jobbet alldeles stirrig och blek med en fuktig överläpp och nervösa rivmärken över hela skalpen, och tillät mig själv att slappna av i en enda sekund... då pratkvarnen plötsligt kom upp till mig och dånade så att fönsterrutorna skallrade:
"VAD SYSSLAR DU MED NU NÄR DU INTE JOBBAR HÄR?!"
Men imorgon ska jag faktiskt ringa. Alltså, faktiskt. Kan ju inte vara så svårt.
12.08:
Och till råga på allt ska jag iväg och jobba nu igen. Tapperhetsmedaljskommitén, you know where to find me.
08.13:
Åååhhh!!! Hur kunde jag vara så svag och falla för något så materialistiskt och frihetskränkande som pengar, och - med huvudet apatiskt lutat mot bröstet - gå med på att jobba 24 timmar idag?!
Jag och Bombshell var i alla fall och såg The Jane Austen Book Club igår på bio, i all hast. Jag kunde verkligen identifiera mig i den extremt tjej-tjejiga miljön, och slog själalyckligt ihop händerna med ett exalterat "iiih!!!" varje gång som de ingående diskuterade Mr Knightley och Mr Darcy. Resten av tiden satt vi mest och lutade oss mot varandras huvuden och pep "He's so cuuute!!!", "I know!!!", "Sooo cute!!!" i ett tonfall sju oktaver högre än våra vanliga.
Men herregud, som sagt. Hur kunde jag?!
00.59:
Hankalicious säger:
jag måste titta med min pappa
Hankalicious säger:
herregud vad pinsamt
Stekar-Fredrik säger:
...
Stekar-Fredrik säger:
som faaaan!
Hankalicious säger:
jaaaa
Hankalicious säger:
tur att jag slipper behöva lägga en bok över låren som vissa andra iaf
Stekar-Fredrik säger:
hahaha
Stekar-Fredrik säger:
åh the book-cover up
Hankalicious säger:
hahahaha
Hankalicious säger:
brings back a lot of memories, ey?
Stekar-Fredrik säger:
klassiker
Stekar-Fredrik säger:
bäst du ger honom en bok också, så att det inte blir mer genant än it have to
22.26:
Suck. Allt detta jobb. Allt slit. Allt blod, allt svett och alla tårar. Detta... ja jag tycker inte att man ska överdriva för effektens skull, men i det här fallet talar bevisen för sig själva... livsverk!
I onödan.
Nu har jag tjatat om Californication i flera månaders tid, och den enda - den enda - jag faktiskt har lyckats övertala (TV4. Ikväll. Klockan 22.35. There's still time, people!!!) är pappa Clint. Och sedan Herminator flyttade har vi bara en TV i huset. Aaawkwaaard!
17.55:
Plus! PLUS! PLUUUS!!!!! Att... att... - ÅÅÅHHH jag vägrar tro det!!! - att X-jag-tror-för-fan-inte-att-det-är-SANT!-zibit ska vara med i den nya Arkiv X-filmen.
Enda sättet för filmskaparna att gottgöra för det katastrofala, nästintill oförlåtliga, snedsteget är att låta Mulder och Scully rulla runt, runt, runt i sänghalmen. Upprepade gånger. Jag kan tycka att med tanke på de rådande omständigheterna (serien pågick ändå i nio år - och jag räknar till sammanlagt fyra ynka kyssar - så de har Mycket unsolved sexual tension att ta itu med där...), samt vidden av deras klavertramp, så är det rimligt att kräva att... hmm... åtminstone... öh... säg... 75%... av filmen ska vidgas åt det syftet.
Annars är det minsann jag som tar mitt rikliga underhudsfett, mina håriga ben och mitt griniga "morgon"humör och går i ide.
17.39:
(Mamma, läs det här på egen risk)
Vilken dag! Vilken jääävla dag, vrålar jag hest (pga ett stort antal upprepningar av den handlingen den senaste timmen) och ger väggen en spark. Tyckte att det var dags att vända på dygnet eftersom ögonen har haft den otrevliga ovanan att fladdra upp efter klockan ett den senaste tiden.
Vanliga människor kanske tar till sådana drastiska metoder som att ställa väckaren för att ta sig upp i tid, but oh no, not me. För sådana hopplösa fall som mig så finns det bara ett fungerande tillvägagångssätt, och det är att samla alla sina MacGyver-gener, lägga sig i sängen fullt påklädd med mössa på och med varenda lampa i rummet riktad mot sig... Visst, uppvaknandet kommer förstås med ett hårt pris, ofta i form av huvudvärk och att den bok man somnat in till under kvällen innan nu antingen är sönderdregglad, fastklämd mellan madrassen, sin kropp och tapeten eller helt enkelt brutalt tillplattad.
Men det fungerar. Slog upp ögonen för sjuttioelfte gången klockan tio på morgonen, klev upp, satt litegrann på datorn, visste att jag inte kunde gå ner och käka frukost förrän pappa Clint klev upp vid 12, gick och la mig igen för att läsa färdigt boken... och somnade förstås en nano-jävla-sekund senare bara för att vakna igen klockan halv fyra. Låg och skrek och svor ner i kudden, försökte med blandad framgång att hålla tillbaka en frustrerad gråt, och låg i ett maktlöst ursinne och slog och sparkade på madrassen.
Skulle nämligen egentligen ha ringt den kommunala chefen för personliga assistenter idag och böna och be om ett jobb, men den tiden hade jag alltså missat med en - för en gångs skull - imponerande marginal. Stampade ilsket ner i köket, slet skafferidörrarna ur deras gångjärn och ryckte sjudande av ursinne åt mig müslin med ett kloliknande grepp om påsen. Pappa Clint marscherade in och gav mig en rejäl, eldig utskällning som svedde huden från mitt ansikte (och det gick minsann inte alls lika bra att hålla de frustrerade tårarna tillbaka den här gången), och sedan dess har jag modigt och ståndaktigt hållit mig gömd uppe på mitt rum.
BARA FÖR ATT INSE ATT FUCKING JÄVLA KUKFILMEN SOM JAG HAR SUKTAT EFTER I SNART FEM MÅNADER - OCH SOM EGENLTIGEN SKA HA PREMIÄR IMORGON - INTE ENS VISAS I UMEÅ!!!
01.25:
Mitt älskade lilla hjärta.
17.25:
DET GÅR INTE ENLIGT PLANERNA SKA JAG SÄGA ER!!! INTE ENLIGT PLANERNA ALLS!!!
15.46:
Om allting går enligt planerna, vilket det förvisso aldrig gör när jag och tid ska samarbeta, så inleder jag min vandring till Bombshell om en och en halv timme för att titta på Across the Universe. 33 Beatleslåtar i en och samma film; det är nästan så att mitt hjärta slår som vingarna på en liten, skräckslagen fågel.
Och på torsdagkväll klockan 22.35 är det bara till att bänka er framför teven och dra ner persiennerna för att bevara ert rykte och goda namn, eller KÄNNA MIN VREDE!!! För då börjar TV4 nämligen att sända Californication, och jag lovar er villkorslös kärlek från första ögonkastet (då Hank fimpar cigaretten i dopfunten till tonerna av Stones "You can't always get what you want"). Ja jäklar, det är bara till att korsa er, muttra "Fader vår" under andan, och försöka dra tillbaka din anmälan till närmaste nunnekloster... Och kom för bövelen ihåg att Hank Hankalicious Moody redan är min! Min!!!
13.18:
Now - and I must make this clear - I'm very much a critic of society's expevtations of gender roles. [...]
Yes, well, though I don't - I swear - go in for any of this ludicrous stereotyping, I couldn't help but have the vague feeling that I was being a little... well - you know? I mean, look at it: I'd sat there, meek, while George had cupped my face in her hands, and then advanced upon me with her lips - to which it's disingenous to say I did anything else but 'surerrendered'... Then I dropped over - 'swooned' wouldn't be far off - on to my back against the door of the cab... Under her. Not a great deal to be proud of her, I think you'll agree. Christ - why didn't I just flop my head over, fan my face with my hand and breathe, "Oh, Miss Nye - my heart is beating like the wings of a tiny, frightened bird"?
In the next moment, in fact, I as good as did that.
Mja. Har bara försovit mig med cirka tre timmar, fullt godkänt med tanke på omständigheterna. Ja. Det här ska nog gå vägen.
05.45:
Borde sova. Är oförskämt pigg och klarvaken. Och sitter och försöker hålla tillbaka ett frustande gapskratt å Mil Millintons vägnar, som så många nätter förr:
"Oh, it's true. Pretty much the most interesting thing I've ever done is to meet you." Which I'd meant to sound gently self-effacing but, after I'd loosed it into the room, I realised seemed sickeningly fawning and then, after you'd thought about it for a bit longer, actually mildly insulting.
"Thanks," she replied, with a smile. (She obviously hadn't reached the "insulting" realisation yet. Doubtless she'd wake up abruptly in the middle of the night a few days from now and mutter, "Wanker.")
Och mamma som bara fnös vilt när jag ringde och bad henne väcka mig imorgon, så att jag skulle hinna sätta mig på två bussar hem till henne, hämta en film, åka tillbaka hem, duscha, gå på en promenad i 45 minuter och möta upp Kicki för att sedan inleda ett Stolthet och fördom-tittande... alltsammans innan klockan ett på förmiddagen.
"Vilken tid?"
"Öhh... Ja, rätt tidigt måste det ju bli."
"Visst! När då?"
"Ja, jag vet inte... Öh... Elva kanske..."
"ELVA?!"
"Halv elva!!!"
(Vilda fnysningar som fortsatte samtalet ut. Sagda fasad som ängladotter med himmelskt leverne slagen i spillror. Dead. Totally dead. Untraceable.)
Weeeheeeheeell!!! ELVA VERKAR INTE SÅ DUMT NU VA, ELLER HUR MAMMA?!? DU?! VA?! KLOCKAN ÄR NÄMLIGEN KVART I SEX NU OCH JAG KAN PÅ MIN HÖJD FÅ MIG FEM TIMMARS SÖMN I NATT! SO, IT LOOKS LIKE THE JOKE'S ON YOU AFTER ALL!!!
Och nu ska jag bara ringa och väcka Snorre för att berätta att jag tänker lämna honom med omedelbar verkan, bli lesbisk och flytta ihop med en amerikansk fanfic-författare som jag har blivit upp över öronen kär i inatt, och sen är jag redo att hoppa i säng.
05.09:
Mja. Jag vet att jag precis konkursförklarade mig själv, men ni ska bara veta vilka ekonomiska underverk man kan skapa om man bara låter bli att betala mobilräkningen på 1200 kronor...!
So without further ado, let me introduce to you...
... min senaste beställning!!! Iiihhh!!! Hurra!!! (Ivrigt jubel ifrån ett ensamt rum på övervåningen i ett litet rött trähus i utkanten av Umeå)
I feel alright - Steve Earle
El Corazón - Steve Earle (Total chansning, har inte hört en låt och bara läst ett enda omdöme! Bara för att jag har misslyckats varenda gång förr behöver det inte betyda att jag gör det nu!)
All things must pass - George Harrison (Det var väl för fan på tiden, va?!)
04.46:
Jag utgjorde en oerhört sorglig syn när jag på min egna bemärkelsedag - den tjugoförsta i ordningen - låg och snarkade belåtet med ansiktet förvridet i ett tyst skrik ner i huvudkudden. Vaknade halv två på natten, fullt påklädd, med min högt värderade bok reducerad till en knövlig boll klämd mot tapeten, båda fötterna resolut nedsjukna i min dyra cdon-beställning som jag förvarade i sängens fotände, och slutligen alltså hela ansiktet begravet i saliv. Jag har aldrig dregglat så mycket. Jag har aldrig dregglat så mycket. Jag har aldrig dregglat så mycket. Jag har aldrig dregglat så mycket!!!
Simmade upp till ytan, tog ett rosslande andetag, kravlade mig upp ur sängen och hasade mig med böjd Quasimodo-rygg in på toaletten. Nämnde jag att mina ögon was on fire eftersom jag hade glömt att ta ur linserna? För mina ögon var nämligen on fire eftersom jag hade glömt att ta ur linserna! Lutade mig fram mot badrumsspegeln med båda händerna i ett fast grepp om handfatet, och plirade nyvaket mot spegeln med små, kisande mullvadsögon.
Senare, när jag hade återfått medvetandet, så kravlade jag mig upp från badrumsgolvet och återvände haltandes till rummet. Publicerade min nya layout (ni är visst inga Sherlocks märker jag. Eller så är jag bara inte vidare omtyckt), tog ett djupt andetag och uppbringade all min inre styrka till att inte låta mig lockas av Stekar-Fredriks och Bombshells förföriska blinkningar på MSN, och stängde av datorn.
Hasade tillbaka till sängen, stupade ner på den med ett magplask, och under en lång stund framöver gungade både madrassen, fjädrarna och min egna massa omkring. Låg och vred mig missnöjt i sängen ett tag, gav cdon-beställningen ett par otåliga sparkar, och vände mig sedan om på rygg för att spikrak och stel ligga och stirra klarvaket upp i taket under de följande tre timmarna.
Vaknade 08.15 utav alarmet, famlade blint efter mobilen, och sade något vältaligt och genomtänkt om hur angenämt det var att vakna en så tidig grynig som denna efter mindre än fyra timmars sömn och förbereda sig inför ett arbetspass på elva timmar. Hade kvällen innan "råkat" överhöra att mamma skulle komma förbi klockan halv nio, så med andra ord hade jag en kvart på mig. Såg mig modlöst omkring i rummet.
Sex koppar, en ananasburk, fyra tallrikar och tre skålar balanserade rangligt på varandra på ett väldigt akrobatiskt och spännande vis, som vid blotta anblicken förde handen till bröstet och satte hjärtat i hårdträning. Tre soppåsar var uppradade längs väggen som om de stod redo att arkebuseras (när de i själva verket inte kunde befinna sig i en tryggare omgivning. Jag hade nämligen inga planer alls på att göra mig av med dem inom de närmsta livstiderna), och hela min garderob hade sökt sin tillflykt till golvet.
Har alltid varit väldigt rädd för döden, men helt plötsligt kändes inte tanken på en evig vila särskilt dum längre.
Ville verkligen inte att mamma och pappa skulle brista ut i en tårdrypande "men herreGUD! Som det ser ut härinne! Vilken svinstia du lever i Anna. Du kan bara inte fortsätta ha det såhär!!! Hur står du ut?!"-duett det första de gjorde på min födelsedag, så jag kravlade mig upp ur sängen och skred till verket. Har aldrig städat så snabbt i hela mitt liv. Har rättare sagt aldrig pulat ner så mycket skräp i tvättkorgen och skjutit så många ovärderliga mingvaser in under sängen så effektivt förr. Vet ni till exempel hur många soppåsar fyllda till sprängningsgränsen man kan gömma bakom en enda fåtölj?! MÅNGA!!!
Tjugofem över åtta var jag färdig med mitt slit, och sjönk förnöjt tillbaka ner i sängen till de avslutande tonerna av "Cut every corner". Huvudet föll mot kudden med en duns och jag log belåtet från öra till öra samtidigt som jag änglalikt lade händerna under huvudet för att ge intrycket av den perfekta dotterns lydiga sömn och välordnade leverne. Fast först vände jag på kudden förstås, så att den idylliska bilden inte skulle förstöras utav en stor, våt dreggelfläck över hela örngottet.
Klockan blev halv nio. Kisade försiktigt på displayen med ena ögat, innan jag hastigt slöt det igen och försökte hålla ett finurligt leende under kontroll. Klockan blev tjugofem i. Ingen fara, tänkte jag. De håller väl bara på att skära upp tårtan, väl medvetna om hur mycket det betyder för mig. Tjugo i. Kvart i. Tio i fräste jag "Men herreGUD!" och klev upp och duschade istället.
Just som jag klev ut ur duschen hörde jag hur ytterdörren smälldes igen på nedervåningen, och vår lilla hund ylade ut sin välkomstserenad i form av ett saligt "aooouuuååååauuuååå" samtidigt som hennes små tassar slog mot golvet. Samma ljud som Snorre innerligt avskyr förresten, och som jag - till stor del därför - finner fullkomligt bedårande. Av pappa Clint fick jag det trettonde Rockyalbumet i ordningen, och mamma gav mig ett presentkort på Press stop (där jag förstås tänker inhandla den nyaste Don Rosa-boken). Herminator hävdade att min present var på väg, vilket låter både spännande och lite skrämmande (särskilt eftersom "Öööh... Alltså, jag beställde den på Ebay, men den har inte kommit fram än" är våran standardursäkt så fort vi har glömt bort att personen i fråga fyllde år/överhuvudtaget existerade...).
Eftersom jag och Bombshell har lovat varandra att vara nyttiga i år, och hon bara tog "en tunn skiva tårta och två små kakor" på sin systers födelsedag, så nöjde jag mig med att skära upp en gedigen bit tårta och två... tredjedelar av resten. Och jag ska säga er att prinsesstårtan förtärdes med lika stor kärlek som Frödinge enligt utsago bakat den med. Särskilt nu när de har valt att inkludera banan i receptet. Efter det for jag iväg och jobbade, och grattishälsningarna började trilla in allteftersom.
Röksvamp, Bombshell, Pangbruden, Wanker, Stekar-Fredrik, Mikael, Snorre, Kicki, Cupcake, Lost, Colagömma, mormor, Klanton, Elin, Halp, Anna och Solvind, ni går vidare till nästa runda. The rest of you lot; you are the weakest link. Goodbye!
Eller fuck off, grasshoppers! Ni vet var ni hittar mina svettiga, smutsiga fötter när ni är redo att kräla.
Haha, nej, ärligt talat. Jag är rörd. Tack! Och tack, Facebook! Jag vet att jag är skyldig dig allt, och min egen, intagande person ingenting.
På kvällen for hela familjen och Klanton till Vännäs och såg Sven Zetterberg. Eftersom Klanton följde med som den sortens övervikt i bagaget som man glatt hade lämnat bakom sig på flygplatsen utan att så mycket se sig om... no, wait, förlåt. Han är faktiskt så pass charmig att jag gärna hade betalat extra för att ta med mig honom... bara för möjligheten att kunna kasta ut honom ur planet över typ Uppsala och försöka spetsa hans gängliga kropp på domkyrkans torn... så rymdes vi alla inte i en bil.
Som ni alla vet så är man, utöver en massa oförtjänta presenter, falsksång och oproportioneligt stora bitar av tårtan, berättigad till ett särskilt födelsedagskort när man fyller år. Och nu menar jag förstås inte dem med förtryckta små "lustigheter" som man köper på Gallerix, nej nej, utan snarare ett slags "Slipp ut ur fängelset"-kort ur Monopol. Och det gäller såklart att vara riktigt smart och spela det här kortet på rätt sätt under dagens lopp, för att verkligen krama ur hela värdet ur det.
Så, till exempel, när stunden kom för oss att välja bil och allihopa satt djupt belåtna och nersjunkna i sina varma, uppvärmda säten och lyssnade på Bores Beatlesblandband och stirrade stint och obevekligt på mammas lilla isbit till bil på andra sidan gatan varifrån de harmoniska tonerna utav Lugna favoriter långsamt ringlade upp mot natthimlen ifrån rutorna, så tog jag hurtigt och tappert till orda:
"Ja, eftersom jag är värd tre personer så kan väl jag gå och sätta mig i den bilen". Inte ett ord. Inte ens en dragning på mungiporna från någon. "Hahaha", tillade jag osäkert, och försökte febrilt kämpa emot klumpen av gråt i halsen. Som ni förstår hade jag här försökt spela mitt kort vid fel tillfälle för en tilltänkt egoboost samt utövande av diktatur i mindre skala, ett företagande som tydligen hade vänt på ett korvöre och återvänt just to bite me in the ass. Var smärtsamt uppenbart att alla trodde att "tre personer"-kommentaren berodde på tårtintaget under morgonen (och allmänt sockerintag de föregående 20 åren) och att det alltså var ett alltför tragiskt öde för att lättvindigt bara kunna skratta bort det, men samtidigt låg de så mycket sanning i orden att de inte kunde bringa sig till ett välment förnekande heller. Alltså: tystnad. Jag harklade mig i den spända luften, såg mig omkring och kunde konstatera att ingen vågade möta min blick, och öppnade sedan dörren med en suck och lunkade över till den andra bilen.
Det visade sig att en gammal klasskompis spelade keyboard i förbandet till Sven, och om han var ett musikaliskt underbarn i högstadiet så var det ingenting jämfört med vad han är nu! Jag kan liksom inte ens luftspela på skrivbordet lika bra och med samma inlevelse som han gör i verkligheten! Och vilka bra låtar de körde sedan! Come together, Change the world, Route 66, I got a woman och Supersticious med flera. Sven var också riktigt grym, riktigt full, och en riktig höjdare på munspel framförallt. Han slängde till och med in det svängiga Tequila-riffet i en utav låtarna, hurra!
Klockan var väl strax innan 02 när vi kom hem, och eftersom jag hade tjatat mig till att Izla skulle stanna hos oss så fräste pappa Clint direkt "Jaha! Och då är det förstås du som går ut med henne ikväll förstår jag!!!". Tittade med besvärat rynkad panna ut genom (det frostiga!) fönstret, såg hur träden skakade i vinden, hörde hur termometern sprack av kylan, suckade olyckligt "Mnåh!" och kunde inte hejda en stor skälvning när mitt blod frös till is. Sedan lyste jag upp i hela ansiktet och valde med ofelbar precision och timing att plocka fram mitt triumfkort ur rockärmen!
Herminator fick gå ut med Izla tillslut. Jag fyllde ju faktiskt år.
Faktiskt.
01.39:
Hmm. Har förvandlats till ett russinface. Förhoppningsvis beror det inte på den nya, aktningsvärda åldern jag har lyckats nå dock, utan tillståndet kan snarare tillskrivas fyra timmars sömn i egentillverkad dreggelpöl. Förhoppningsvis.
04.27:
I elva års tid har jag suktat efter den här skivan. E-l-v-a år. Jag älskar den mer än livet självt. Den är perfekt. Jag skulle kunna sitta och stryka det skinande omslaget i timmar med en öm och moderlig blick, och bara stanna upp då och då för att spricka upp i ett frånvarande leende och sucka lyckligt. Men snart är stunden kommen. I vilket ögonblick som helst ska jag faktiskt slå till och köpa den. För pengar som jag absolut inte har. Ty du ska äntligen bli min, efter alla dessa år. Älskling.
(Och kanske, kanske - om jag verkligen vill reta upp kronofogden, dvs - att jag köper den här med... Kanske).
00.39:
Herregud. Har haft lite ont i den högra stortån de senaste dagarna, men likt en härjad krigshjälte har jag bara viftat bort smärtan för ett vanligt klössår. Och med rätta, för jag var minsann där och pillade och hade mig för bara lite drygt en vecka sedan. Men alldeles nyss fick jag helt plötsligt nog (det gjorde helt enkelt för ont att sitta ner och låta fötterna dingla fritt i luften, mhm...), slet av mig strumpan och granskade tåns yttersida. Och mycket riktigt, en blåsa. Mitt beteende från den här punkten och framåt är som tagen direkt ur handboken för hur man inte bör agera när man upptäcker en blåsa, dvs...
1. Tänka "Äh, jag ignorerar den bara. Jag har faktiskt lärt mig efter alla dessa år. Hur små och oskyldiga de än må verka, så upplever man faktiskt en smärta som inte är av denna värld så snart man har klöst sönder den, torkat bort den mystiska vätskan och precis hunnit tänka 'men det här var ju inte så farligt! Haha! Gud, vad sjåpig jag är!' innan den första känningen av en svag, knappt märkbar, vindpust letar sig in i det öppna såret så att man tvingas att skrika högt av smärta."
2. Trycka på den.
3. Tänka "WOOOAAAHHH!!! Det här var utan tvivel den absolut häftigaste känslan jag någonsin upplevt under mina 20 år på denna jord!!!"
4. Med pannan rynkad i djupa veck, och underläppen i ett fast grepp mellan tänderna, långsamt dra handen till sig och tänka: "Fast jag borde verkligen inte..."
5. Ivrigt klösa sönder hinnan med maniskt stirrande ögon och flinka fingrar.
6. Torka bort vätskan.
7. Tänka "Men det här var ju inte så farligt! Haha! Gud vad sjåååååooooooÅÅÅÅÅAAAAAJEEEEH!!!! Sssss... aaah... sssss... aaah... SSSSS... AAAAAHHHHH!"
Och nu sitter jag alltså här och fräser "NEJ!!! Jag gråter inte!!! Stick härifrån!!!" till alla stackars familjemedlemmar som oroligt sticker in huvudet i dörrspringan, och håller krampaktigt om min bultande fot, ihopkrupen i fosterställning. Till råga på allt så är blåsan belägen på ett sånt sätt att ifall jag skulle rycka bort minsta lilla hudflisa till, så kommer det att öppna upp ett väldigt gap rakt in i min tå på ett sätt som känns lite väl magstarkt till och med för en sån intränad hemmalärd hobbykirurg som mig själv. Så jag borde verkligen inte. Verkligen, verkligen inte. But in the name of science...!
04.34:
Mummel, mummel... jävla Bombshell, mutter, mutter...
Bombshell säger:
vad hände 10e mars?
Mavis Enderby säger:
det, min kära vän, är en hemlis
Bombshell säger:
men!
Bombshell säger:
noo
Bombshell säger:
men det är ju så spännande med hemlisar!
Och innan tonerna av mitt självgoda och hemlighetsfulla "my lips are sealed" hade klingat ut så hade hon listat ut hela händelsen från början till slut. Tre till synes helt oskyldiga frågor - tre sura och extremt motvilliga "...ja"-kanden till svar.
Den intergalaktiska horan!
03.49:
… HMC: David Duchovny (kom från ingenstans, plutade med underläppen, struttade omkring med the finest ass sedan Brucan took a piss at fortune’s sweet kiss (och den amerikanska flaggan?), drog karlakarligt Scully till sig med ett husky ”in case we never meet again” och rusade upp till en topp 3 på hunklistan… Jag menar, karln bar till och med en Nick Carter-frisyr under ett års tid and got away with it...!)
… HMC-som-egentligen-inte-är-HMC (aka "Wayne Rooney-syndromet"): Stephen Merchant (Nej, nej, neeej…! Vaaarför?! I’ll see you in COURT, you damn hormones!!!)
… serie: Californication. Jag och min naturliga ansiktsfärg har aldrig kommit vidare bra överens ändå (och den har dessutom varit frånvarande under större delen av min uppväxt), så det var lika bra att vi skiljdes åt.
… upptäckta serie: Heroes.
… bok: Harry Potter and the deathly hallows. Vilket är underligt, eftersom J.K Rowling envisades med att hacka karaktärernas livhankar och våra hjärtan i småbitar med ett Gervais-aktigt ”Another one! Another one! Aaanother one!!!” hela tiden. Men till och med mitt förhårdnade hjärta veknade inför en utav de bästa kärlekshistorierna i modern tid.
… upptäckta bok: ”Things my girlfriend and I have argued about” av Mil Millington. Jag har inte skrattat så mycket sedan…
… show: … jag såg the fastest selling british comedy tour of all time; dvs biljetter på första raden till Ricky Gervais stand up-show Fame i London.
… konsert: Bruce Springsteen and the E Street Band i Globen.
… resa: Till Liverpool, Manchester och London med Snorre, Herminator och Klanton.
… once in a lifetime: pokermatchen nere i Stockholm mot regerande världsmästaren och krutpaketet Phil Hellmuth.
… skiva: Magic med Bruce.
… upptäckta skiva: Ode to Ochrasy med Mando Diao.
… låt: Terry’s song av Bruce.
… upptäckta låt: David Duchovny av Bree Sharp
… låt av någon i min bekantskap: ”Never been so low” av Snorre (och Typewriter). Bara så jävla BRA!!!
... film: Jag har verkligen inte sett några filmer alls i år, så på rak arm måste jag säga Hot fuzz.
… snällaste: Camilla och Alexander, för att de tog emot mig med öppna armar och behandlade mig som en prinsessa fastän jag är så hopplös och otacksam.
… tv-spel: Mario Galaxy.
… bästa köp: Arkiv X-boxarna. Nej Ipod Nanon. Nej Arkiv X-boxarna. Nej…
… sämsta köp: Mobilräkningarna i Tyskland var väl inte så jävla briljanta och genomtänkta, nej… Annars måste jag nog säga ett storpack av någon mystisk kiwi-citron-äpple-apelsin-dryck som jag köpte i Tyskland som iofs bara kostade typ 10 öre litern, men oväntat nog smakade typ skämd fiskleverolja.
… dyraste köp: En Nikon D40 för typ 6000.
… ögonblick: När Brucan sa ”Something special, just for Stockholm” och de inledande pianotonerna av Jungleland vibrerade i den chockerade tystnaden i Globen. Eller så varje gång alla i publiken sträckte armarna i luften och slängde huvudet bakåt och bara vrålade med i ”Down in Jungleland!!!” med stora, dumma, saliga flin i ansiktet och fuktiga ögonvrår.
... festprisse: Klanton <3 absint=SANT.
… misstag: När jag försov mig dagen efter Brucekonserten och vaknade halv tre med en mördande huvudvärk och en kroppsodör som om jag varit en inhemsk (med betoning på hemsk) ”delikatess” som precis flytt från en midsommartallrik. Hade missat flyget hem, biljetten gick inte att avboka (-400:-), mitt tilltänkta resesällskap Bombshell var rosenrasande (pris: ovärderligt), jag fick betala 200 kronor extra för övervikt på planet, slänga all min citronyoghurt, hann inte hämta min splitternya fotboll (-250:-) och linsvätska som jag glömt kvar utanför Globen och trodde slutligen att jag hade tappat min Ipod Shuffle i all stress. Jag förstår flygplanskapare, that’s all I’m sayin’.
… grej: Ipod Nano Video; mitt andra, bättre jag.
... geni: Karl Pilkington (”Right, I’m in for the night, where’s my slipper?”).
… godis: Skittles. Taste the rainbow, indeed!
… eBay: Har varit ett halvdant eBay-år faktiskt, så jag måste säga Hot Fuzz-tröjan eller Bree Sharp-singeln.
… möte: Brucegänget i Stockholm; tänk er Bombshell, Stekar-Fredrik, Toff, Peter Plan, Robbelibobban och Solvind i samlad trupp. Haha, eller så inte!!! Vad sägs om handskakningen med Quentin Tarantino istället?
… vuxenpoäng: Att jag for till Tyskland och praktiserade i två månader utan att ha en aning om vad jag gjorde.
… burn: ”(Nej då, du behöver inte känna dig åsidosatt! Vi älskar dig precis lika mycket som förut… du är bara mindre intressant nu)” – Stekar-Fredrik.
… förolämpning: ”Vilket gör mig fast beslutsam att anta Törnrosas sömnschema!” (Jag lägger upp bollen på straffpunkten…)
”Hahaha, du kanske borde ta prinsessan på ärten också, så får du en säng som håller.” (... and Tokstolle scores!)
… diss: Den får nästan jag ta ansvaret för, när jag without a care in the world strosade omkring på Globenområdet under konsertdagen utan att ha laddat mobilen. Och därmed såg till att jag inte kunde säga hejdå till Robin och Magnus, spela tv-spel med Stekar-Fredrik till framåt småtimmarna, springa vilt skrikandes och ivrigt hoppandes fram till Bombshell och Toff och omfamna dem i en glädjedans för att sedan i fem timmars tid oavbrutet avbryta - och prata i munnen på - varandra när spelningen dissekerades in i minsta detalj.
… brud: Linda Hammar.
… hjärtstillestånd: När Phil fyrade av sitt bländande vita, retsamma Rhett Butler-leende för att jag blängde ursinnigt på honom under ihopdragna, rynkade ögonbryn av starkt ogillande när han för tusende gången i rad höjde min bet.
... wake up call:
:(
… so bad that it’s good: Hahaha, rent spontant så kommer jag osökt att tänka på en och annan författad dikt…
… almost – but not quite: Efter fyra dagars köande (i ett litet tält utan sovsäck, täcke eller kudde) inför Bruce så går vi och ställer oss vid sidan av scenen så att vi skymtar honom som en liten prick långt borta i horisonten, istället för att hamna på andra raden mitt framför och skaka hans hand, fånga hans munspel och/eller spela på gitarren. Meeen som sagt... not our cup of tea.
… bästa dag: den 10:e mars. Lätt.