My world does not end within these four walls... Internet's a big place.
My world does not end within these four walls... Internet's a big place.
15.05:
Härmed konkursförklarar jag företaget Vansinnet-som-är-Anna AB.
Jävla mög!
Nu ska jag - motsägelsefullt nog - gå och köpa Marabous apelsinchoklad innan min nya arttillhörighet kräver en strikt diet enbart beståendes av plankton och sjöväxter.
02.21:
Det var roligt hos mormor, särskilt när vi tittade igenom en massa fotoalbum ifrån hennes barndom. TFL stirrade storögt på en utav hennes gamla lärare, muttrade förfärat att han såg precis ut som Caligula under andan, och vände sig nyfiket mot mormor:
"Mormor... Var den här läraren sträng?"
"Njae... Han var lite alkis. Vi kallade honom 'Klunk'"
"Titta! Hon där är den enda på bilden som har lugg! Haha! Var hon en stor nörd eller? Haha!"
"..." (lång tystnad) "...ja".
04.43:
Intressant tanke #1: Hur det kommer sig att jag och Bombshell ivrigt kan sitta och diskutera våra storslagna bantningsplaner under det kommande året varenda kväll i en veckas tid, för att i nästa stund ivrigt få för oss att det andra nyårslöftet ska bli att gå på bio en gång varje/varannan vecka? Och när vi går på bio och fnittrandes som två små skolflickor hjälper varandra att hålla upp påsarna så att så mycket lösviktsgodis som möjligt kan tippas ner i dem, ja då vågar inte ens kassörskorna möta våra blickar. Ett utav löftena kommer alltså att gå i stöpet, och jag har redan a sneeeaaaky suspiscion of which one it's gonna be...
Intressant tanke #2: Kan man verkligen ha ett seriöst och meningsfullt förhållande i längden, med någon som inte förstår sig på Rockys storhet?
Intressant tanke #3:: Hmm. Jag ska kliva upp och fara iväg till min mormor om 4 timmar om 15 minuter. Hmm hmm hmm hmm. Intressant, indeed.
21.24:
Sådär ser tFL ut när hon inte har några som helst planer på att lämna tillbaka dyrgripen till gitarr som hon har fått låna.
Sådär ser tFL ut när hon är snygg.
Sådär ser Herminator ut när han precis har kommit hem efter två månader i Buenos Aires och är snygg och brunbränd.
Man kan nästan, nästan se decimaltecknet bortom alla nollor långt borta i horisonten när han mäter sitt kroppsfett.
Pappa Clint sitter med pannan i djupa veck, djupt försjunken i tankar. Förmodligen på hur han ska få tag på en kista... nej förresten, ett hav... big enough to fit me.
Mamma har väl ansträngt sig hårt under trettio kort i rad vid det här laget för att se avslappnad och naturlig ut.
Klanton kom förbi och gjorde... det han gör bäst helt enkelt. Han kommenterade för övrigt bilden genom att stå med öppen mun och storstirra, innan han tvärt vände sig mot oss och sa: "Det är helt Sjukt!!! Jag hade exakt samma ansiktsuttryck när jag gav mamma fingret på studenten!!!"
Våran gran var så grann och ståtlig att till och med Musse hade matat Piff och Puff till vargarna utan vidare ceremonier om han funnit dem i sitt träd på julaftonskvällen.
En ovanligt skörderik julafton måste man säga, anmärkte till och med Pappa Clint med en liten antydan till en tår i ögonvrån. Om det berodde på en överväldigande, sentimental julkänsla eller det stundande besöket hos kronofogdsmyndigheten i mellandagarna lämnar jag dock osagt.
Sedan åt vi julbord. Som ni ser var jag inte långsam med att rycka åt mig den enda julmusten som inte var sockerfri, för att sedan vaka över den med ett hököga under resten av middagen. Dessutom fick tFL - förnedrande nog - titta fram bakom kameran och surt fräsa "Men sluta ät då Anna! Nej!!! Titta hit! LÄGG NER GAFFELN! Nej! Inte en tugga till!!!" hela tiden. Faktiskt inte mitt fel att det vegetariska julbordet är så gott.
Sedan kom the fat, beardy dude på besök. Åsikterna går än idag isär om huruvida det faktiskt var jultomten eller typ... Freddie Kreugers farfar. Izla ser skeptisk ut i alla fall.
Jag är såklart mycket nöjd med årets julklappar. Böcker och filmer (och en oljelampa från glasbruket i byn), jag menar... kan det bli bättre?! Ja, och så fick jag mössan och tröjan som jag har på mig på julbordsbilden av Herminator förstås.
Karl-Bertil Jonsson, my main man. Och Tage Danielsson i mitt hjärta!
16.48:
Trogen tidsandan vi lever i känner jag ett påfallande behov av att dela med mig av de senaste dagarnas fynd:
Memento - 39:-
Hurricane Bar - 79:-
Ode to Ochrasy - 79:-
Traveling Wilburys collection (2 CD + DVD) - 99:-
Rayman Raving Rabbids till Wii - 129:-
Clueless - Special Collector's Edition (heeey that's me!) - 49:-
Ronja Rövardotter - 149:-
Babel - 69:-
The X-files Resist or serve till Playstation 2 - 39:-
A certain chemistry av Mil Millington - 57:-
Love and other near death experiences av Mil Millington - 57:-
Corpse Bride - 49:-
C.R.A.Z.Y. - 49:-
Stranger than Fiction - 49:-
Och Ha! Tji fick ni alla som stirrade på mig som om jag hade förlorat förståndet när jag berättade att jag skulle jobba i 11 timmar på min födelsedag. De där pengarna verkar inte så dumma nu va?!
23.27:
Gjorde en fantastisk upptäckt när jag var på stan och fikade med en utav de boende igår. I väntan på nästa buss gick vi in på EB Games och värmde oss, eftersom båda två hade vadat omkring i kallt isvatten upp till knäna hela dagen. Strosade som bäst omkring bland hyllorna och strök ömt och kärleksfullt över tv-spelens blänkande fodral, och var just på väg att lämna affären med hjälp av en massa pustande och stånkande och "Dra in magen så att jag kommer förbi och fram!"... då mina ögon fastnade på ett alldeles särskilt dyrbart objekt, och genast tårades av alla de överväldigande känslosvallningarna inombords.
Bered er nu. Nagla fast fingrarna i armstöden. Slå snabbnumret till 112. Koppla in respiratorn. För vad jag såg längst ned på hyllan alldeles intill kassan, var ingenting annat än... än... håll i hatten! The X-files: Resist and serve... Till Playstation 2... För det oslagbara priset av 39 kronor!!!!! Kikade diskret ner på klockan. Nio minuter kvar till dess att bussen gick. Detta skulle gå! Sneglade på mitt otåliga och irriterade sällskap. Var inte fullt lika säker på att det skulle fungera längre. Men slet ändå åt mig ett exemplar och ställde mig lydigt i kön bakom långsam människa som aldrig borde ha blivit född. Åtminstone inte utanför sengångarsläktet. Nej förresten, inte född överhuvudtaget. No. Wait. Inte ens påtänkt. Jo, okej, påtänkt, men menad att sluta sina dagar nedspolad i en toalett efter ett blodigt missfall.
Hur vågade han stå där och långsamt och omständigt byta sitt trasiga Guitar Hero när jag stod där och inte fick missa Ännu en buss?! Stod med armarna otåligt i kors och sneglade ner på klockan uppskattningsvis var fjärde sekund, samtidigt som jag demonstrativt tappade med tårna i marken och på alla andra möjliga sätt klargjorde för honom att jag hade himlahimlahimla bråttom, men ingenting. Minutrarna tickade iväg. Sju minuter kvar. Fem minuter kvar. Fyra minuter kvar. Då gjorde han äntligen en långsam reträtt ifrån kassan och lunkade iväg mot utgången.
Slängde vårdslöst upp mitt spel på disken och stod nästan och hoppade av otålighet vid det här laget, men kassören avbröt mig bara med ett tystande pekfinger och sa "Vänta ett ögonblick", innan han försvann bakom disken och fortsatte att gräva bland Guitar Hero-delarna! Efter många om och men dök han upp igen, men den här gången bara för att skriva ut ett kvitto, klistra fast det på kartongen, noggrant syna resultatet, bestämma sig för att han behövde en tejpbit till, sträcka sig efter den, tejpa fast den undre delen av kvittot, återigen syna sitt verk, rynka missnöjt på pannan, ta loss första tejpen och vrida papperet cirka 2 grader åt höger, tejpa dit det igen och slutligen ordlöst försvinna med hela åbäket under armen in bakom stängda dörrar.
Storstirrade på punkten där hans nonchalanta ryggtavla försvunnit sekunden undan, vände mig om för att se om personerna bakom mig i kön delade min indignation, fyrade av en svordomssalva, och fingrade otåligt med fingrarna på bänken. Två minuter kvar. Han återvände. Försvann sekunden senare för att hämta mitt spel. 90 sekunder. Jag drog mitt kort och knappade in koden. Den äckliga lilla maskinen hånflinade mot mig och tog tjugo sekunder på sig att godkänna.
"Jag vill inte ha något kvitto!" fräste jag, slet åt mig spelet, slet åt mig mitt sällskap och banade hastigt väg mellan hyllorna. Kom flåsandes och rödblommig ut genom dörrarna, såg bussen stå vid hållplatsen längst bort, och hur en skinande, glashal isyta bredde ut sig däremellan. Greppade tag om hans handske, tryckte varmt och försäkrande hans hand en gång, nickade beslutsamt, och började rusa. En minut kvar. Jag drog honom obevekligt efter mig, medan han kom guppandes efter likt en förlorad vante i vinden.
Och vi klarade det faktiskt. Utan några vurpor, och bara någon enstaka sträckning. Läkarna säger att med rätt kost och tillräckligt med vila så kommer mitt sårade ego att vara helt återställt inom några veckor. Så om ni ursäktar så ska jag njuta av mina sista tid som "inte arbetslös till hundra procent åtminstone".
15.25:
Jag blev så nöjd med pappas julrim att jag nästan måste lägga upp det här! Ja! Så finurlig känner jag mig faktiskt!
Det här är en enastående chans att hämnas på ”Internettjejer” och adelsmän,
En ordentlig avhyvling är vad de har att vänta (har jag lite på känn).
Men är det verkligen nödvändigt att det brutala mordet,
Sker när vi har det som trevligast kring frukostbordet?
Internettjejer och adelsmän... hahaha... I crack myself up sometimes!
19.27:
Nej nej neeej! Jag vill inteee! Kommer att bli kämpigt att försöka klämma in städning av rummet, blandbandstillverkning, inslagning av alla klappar och julrimsskrivande... och samtidigt hinna med fyra timmars intensivt The Vicar of Dibley-tittande.
Julen är här och lyser frid på jorden, jo tjenare!
15.14:
Iiih!!! Mina underbara, elaka och sjukt provocerande Cyanide and happiness-tröjor anlände igår!!! Men on the downside så är det verkligen smärtsamt uppenbart vart alla de där bullarna som mystiskt försvann ur skafferiet häromveckan tog vägen. Jag är ärligt talat så stor nu att om jag besöker ett campingområde så skulle de inte längre missta mig för ett tält, utan direkt skicka mig till husvagnsavdelningen.
För att inte tala om att jag satt och gjorde mig viktig inför Klanton när jag var i Tyskland, och gick on and on om att jag hade köpt "värsta julklappen till honom"... Som visade sig vara 11 stycken Skittlespåsar. Som jag nu har ätit upp själv. Herreguuud. Vad ska jag ta mig till?!
Och på tal om julklappsfiaskon så kommer jag osööökt att tänka på mammas, Snorres och tFLs paket. Och Bombshells blandband! Och pappa Clints sinnesro och julefrid som hänger på den sköra tråd som är min städningsvilja i dessa dagar. Och jag som ska iväg på ett 17-timmarspass på jobbet (Nähä! Inte på gymmet alltså?!) som börjar om 45 minuter, och bara ska rengöra marsvinens burar och duscha innan dess.
03.32:
Tokstolle säger:
Hörru, varför nämns inget om min grandiosa återkomst i bloggen?! VAVAVAVA?!
MonkeyFace säger:
HAHA!
Tokstolle säger:
va va va va!!!
MonkeyFace säger:
för att du dissade mig i stockholm!!!
MonkeyFace säger:
I'm a woman (barely)... we can hold onto it forever!!!
Tokstolle säger:
JAG VAR I UMEÅ!
MonkeyFace säger:
JA OCH DET FICK JAG VETA EFTER TYP 80 TIMMAR AV INTENSIVT SURANDE!!!!!!
Tokstolle säger:
DU FICK SE BRUCE! KNIP KÄFT OCH GE MIG GODIS!
MonkeyFace säger:
I WOULD IF I COULD BUT I CAN'T SO I AIN'T!
MonkeyFace säger:
HAR DU BILJETTER TILL ULLEVI DÅ FÖR FAN?!
Tokstolle säger:
NEJ JAG HAR INGENTING, DET ENDA JAG HAR ÄR KLÅDA PÅ MAGEN VILKET JAG SKA TA BORT GENOM ATT KLIA MIG PÅ MAGEN NU!
Tokstolle säger:
OCH DET ÄR SKÖNT DAMN YOU!
MonkeyFace säger:
JAMEN DET ÄR JU KUL FÖR DIG ATT DU KAN KOMMA ÅT OCH KLIA UTAN ATT FÖRST FÖRANKRA FETTKLUMPARNA I LÅNGA STÅLVAJRAR OCH HYRA EN LYFTKRAN FÖR ATT LYFTA SÅ ATT DU KAN KOMMA ÅT MELLAN VECKEN!!!
Tokstolle säger:
DU KANSKE INTE ÄR MENAD FÖR LIV PÅ LAND UTAN GJORD FÖR VATTEN?! HAR DU TÄNKT PÅ DET?!
MonkeyFace säger:
HAHAHA!!! DIN NÄSA VERKAR VARA LITE VÄL SYMMETRISKT RAK OCH RIKTIG, KOM HIT OCH LÅT MIG SLÅ DEN RÄTT!
Tokstolle säger:
ANNA, VALARNA RINGDE OCH UNDRAR NÄR DU KOMMER HEM!
Tokstolle säger:
MEN SLUTA LIGGA OCH SKRATTA DU KANSKE STARTAR EN JORDBÄVNING!
20.52:
Nu förutspår jag helt kallt att:
1) Solvind kommer att säga att Skål inte alls är roligt. Eller bra. Och allra särskilt att det här lilla bildspelet saknar både poäng och humor!
2) Bombshell och Pangbruden kommer att vara rörande - ja, rörande - överrens om att Sam inte är ett dugg snygg.
3) Snorre himlar med ögonen.
4) Star Wars Freddan varmt trycker min hand och säger "Jag förstår dig i alla fall... till en viss, minimal del."
14.49:
Nejnejnejnejnejnejneeej! Jag vill inteee! Tänkte skrida upp ur sängen vid tidig gryning typ 10 eller dyl (likt gudinna direkt hämtad ur den grekiska mytologin), göra något oerhört storslaget och osannolikt i stil med att leta rätt på ett par rena klädesplagg, författa, illustrera, inhandla och skicka iväg årets skörd med julkort, lägga en beställning på Discshop och fara iväg till stan och köpa ny linsvätska.
Slutade istället med att jag låg och svor och fräste i en halvsovande dvala mellan halv nio och kvart över två, eftersom min mobil inte riktigt mäktade med uppgiften att ta emot sjuttioelva "you're a cock, you're a cock, you're a cock"-meddelanden... men ändå inte kunde gå under med flaggan i topp, utan tvunget skulle ligga och kvida med jämna mellanrum under de sista dödsrycken.
Är tydligen alldeles för sent att beställa sina julklappar på Discshop, alldeles för sent att skicka iväg några julkort, alldeles alldeles alldeles för sent att ens tänka tanken att jag ska hitta något värdigt plagg i smutskorgen. Nu är jag alltså brutalt utelämnad till Umeå stads utbud av affärer, ack du grymma öde!!! Utrustad med blott 400 ynkliga kronor på kontot, samt skulder på uppåt tusen (jääävla söta små manipulativa jultidningsförsäljare!!!).
Nog för att det alltid är lätt att vara efterklok, men det kanske inte var så himla begåvat utav mig att lägga ut närmare 6000 kronor i mobilräkningar under min tid i England och Tyskland trots allt.
04.37:
MonkeyFace säger:
åh, när jag åt frukost imorse
MonkeyFace säger:
(15.15 såklart)
MonkeyFace säger:
i godan ro, ensam hemma
MonkeyFace säger:
så hörde jag plötsligt några mystiska ljud
MonkeyFace säger:
det lät som om en inbrottstjuv låg bakom soffan och hostade
MonkeyFace säger:
jag blev livrädd
MonkeyFace säger:
skeden föll ur min hand och landade med ett skrammel i krämtallriken
MonkeyFace säger:
och för ett ögonblick vågade jag knappt andas
MonkeyFace säger:
(alltså, jag är faktiskt himla tuff och modig Egentligen!!!)
Peter Plan säger:
:D
MonkeyFace säger:
sen sjönk axlarna ihop och jag drog en lättnadens suck
MonkeyFace säger:
"åh, det är bara izla som spyr på mattan..."
Peter Plan säger:
HAHAHA
MonkeyFace säger:
"DET ÄR BARA IZLA SOM SPYR PÅ MATTAN!!!"
Peter Plan säger:
du menar alltså att du inte kände igen det där avgrundsmullret som förebådar en djurspya?!
Peter Plan säger:
herregud, bara vänta tills jag skickar räkningen för en ny soffa. som är dreggelbeständig.
MonkeyFace säger:
hahahahaha
MonkeyFace säger:
jag dregglade Inte (så farligt) i den!!!
Peter Plan säger:
jo
Peter Plan säger:
tiger har slutat använda den som bo.
MonkeyFace säger:
HAHA!
MonkeyFace säger:
har jag efterlämnat mig något homer-avtryck i den förresten?
Peter Plan säger:
nej, men ett spår av ren och skär förödelse.
Peter Plan säger:
Nobelpris...pff...forska fram vad som egentligen legat i min soffa, så ska dom få se på pris och heder!
13.37:
Det har varit så skönt att vara hemma de senaste dagarna. Till en början trodde jag att det berodde på att jag var hemma i Umeå igen, fick träffa familj (nåja, en ytterst reducerad sådan) och vänner (oh well) igen, att jag kunde sova hur länge jag ville, att jag inte hade en massa främmande arbetsuppgifter på ett främmande språk hängandes över mig, att jag slapp vagga omkring i en blåvalssydd overall inför alla mina internetkarlar osv osv osv... Men ack som jag misstog mig!
Det tog mig typ tre dagar att inse varifrån denna inre, totala sinnesfrid och harmoni härstammade ifrån. Både jag och pappa Clint hade nämligen unisont bestämt oss för att stänga av ringsignalen till våra respektive telefoner. 72 timmar av absolut tystnad. Jag genomgick en rätt oväntad förvandling till typ... Moder Theresa under den här fridfulla tidsperioden, och var just på väg att få mitt ordförandeskap för FN godkänt då det dåliga samvetet kom förbi på en snabbvisit och slog igång ringsignalen åt mig igen. Det hann gå två sekunder innan telefonen ringde.
Tvärtom mot vad jag förmodat så löpte det ingen rysning längs ryggraden på mig. Nej, nej. Den här skälvningen startade i hälens nedre, mjuka rundning, färdades i ilfart upp längs vaderna, låren och rumpan, särade sig i en explosionsartad utbrytnad när den hade passerat höfterna och de enorma, nya jaktmarkerna alltså bredde ut sig åt alla håll och kanter, innan den avslutade sin bana i form utav ett "myrornas krig" uppe i min hjärna. Sååå jag stängde av signalen igen, och tänkte inte mer på det förrän samvetet återvände från sin mystiska, oförklarliga frånvaro igen igår kväll.
Oh the agony! Som jag blev väckt av telefonen imorse! Om och om och om igen! Och jag vägrade förstås svara, eftersom jag kallt körde med den klassiska Karlssonska metoden att om den som ringer lägger på inom de första tjugo signalerna så känner denne inte vår familj tillräckligt väl för att samtalet ska vara så pass viktigt att det förtjänar ett svar. Tillslut var det någon enveten jävel som var lika envis som mig, och jag tänkte bistert att "this better be someone calling from his or her deathbed" innan jag ursinnigt började fumla omkring efter luren på golvet.
Det var en telefonförsäljare.
Så det röda huset i utkanten av byn släcker ner det inbjudande ljuset i alla fönster, drar för persiennerna, låser dörrarna och lämnar etern. Ring inte oss, vi ringer er.
(Not!)
12.51:
Åh vad jag har saknat mitt gamla jobb!
"Vem är du?"
"Men!!! Kommer du inte ihåg mig?"
"Nej!"
"Men tänk efter! Minns du inte vem jag är?"
"Nej! Jag gör inte det!!!"
"Jasså du, Karl-Rune Sturesson...!"
"Neeej! Jag heter inte det! Varför säger du så? Jag heter ********!!! Kan jag inte få heta ********?!"
"Men du har ju hetat det i nästan ** år nu! Börjar du inte att bli less på det?"
"Neeej! Jag vill heta ********!!! Vaaa-haa-haarför får jag inte göra det?!"
"Tsss... Skulle inte tro det va...! Vem är jag då?"
"... Dotter till Pappa Clint."
"Precis. Och vad heter jag?"
"..."
(varnande) "Karl-Rune..."
"Anna."
Tyranna var förstås underförstått.
03.58:
Ursäkta? Vad sa du? Jag hörde inte riktigt? Vad jag fortfarande gör uppe vid den här tiden? Jo, jag ligger sömnlöst och stirrar upp i taket och funderar över en fråga som har besökt mig vid många liknande tillfällen innan, och således ligger mig synnerligen varmt om hjärtat.
Varför har människan till exempel uppfunnit pistoler med ljuddämpare? Okej, naturligtvis för det ska bli lättare för oss att kallblodigt mörda varandra. Silly, silly me.
Men är det av samma anledning som vi, efter tusentals år på jorden och med den absoluta grädden av nutidens forskare omkring oss, ännu inte har uppfunnit en ljudlös toalett? För att avsaknaden av ett dånande "BRRRRUMBLERUUUMMMBLE SWOOOSHSWOOOOSHPSSCCHHHHHHHHHHHHHHHHH" klockan fyra på morgonen möjligtvis hade förhindrat ett par synnerligen blodiga och bestialiska familjemord?
För nöden har ju, som bekant, ingen lag.
22.31:
Pling. ”56 minuter kvar.”
Pling. ”49 minuter kvar.”
Fiskbenet i halsen, skavsåret på hälen, vinfläcken på bröllopsklänningen, finnen på skolfotot, fullkornet i brödet, den okände mannen i din hustru (i synnerhet den okända mannen i din hustru), hårstrået i maten, körsbärslikören i chokladasken, klamydian i underlivet, såsfläcken på chefens mahognybord, saltet i såret och sanden i badkläderna… med andra ord allas vår Peter Plan väckte mig bryskt ur min rofyllda slummer under den sju timmar långa bussresan mot Stockholm.
Framtill dess hade mitt största bekymmer (vilket för all del inte var att förringa!) varit att förflytta min ansenliga massa över och förbi min intet ont anande grannes sovande kroppshydda, och sedan stappla längst bak i bussen för att besöka toaletten som dagen till ära saknade sådana petitesser som lyse, lås och toalettpapper (nej, nu överdrev jag lite för effektens skull. För det fanns i ärlighetens namn faktiskt massvis av toalettpapper. På golvet… Helt och hållet dränkt i vatten... Hoppas jag.)
Ja, och så den ständigt gnagande oron att jag befann mig på helt fel buss förstås. Busschauffören sluddrade fram någonting fullkomligt ohörbart om ett par destinationer som hade fått ändrade resplaner. Jag sneglade mig oroligt omkring för att snappa upp lite utav det nervösa mumlande som detta gav upphov till hos mina medresenärer, men fick ingen riktig klarhet i saken. Dessutom var jag så djupt upptagen just vid det tillfället (och under fyra timmar framöver) att mentalt träna på en lagom hög och ursäktande harkling som skulle väcka det sovande åbäket intill mig lika mjukt och försiktigt som om en dunfjäder landat på nästippen.
Det var först någon timme senare, när bussen stannade till i Linköping och nästan alla passagerarna steg av och klev på en buss intill märkt ”Stockholm” som jag började bli orolig. Harklade mig nervöst och frågade det gamla paret framför mig om jag också skulle byta buss. De bräckliga, ynkliga ljudvågor som mina ord färdades på måste ha ebbat ut långt innan de nådde deras öron, för de varken svarade, vände sig om, eller på något annat vis demonstrerade att de överhuvudtaget hade hört mina ord.
Lutade mig tillbaka i bussätet, suckade uppgivet, och vände mig om för att fortsätta stirra tomt ut genom fönstret. Fick då syn på ett tiotal människor som stod med raka ryggar och såg auktoritära och viktiga ut i gula, självlysande västar. Burrade upp mig allteftersom jag fylldes med nytt, sprudlande hopp, drog ett djupt, stärkande andetag… och gjorde precis vad vilken annan svensk medborgare som helst hade gjort i mitt ställe. Det vill säga sjönk utmattat tillbaka i sätet igen, begravde ansiktet i händerna, skakade på huvudet, och tänkte ”om det här är fel buss nu så gråter jag” om och om igen under resten av resan. När jag inte sov med örat vilandes mot axeln med en strid ström utav dregel från mungipan som om jag låg och förberedde mig inför en wet t-shirt-tävling, förstås!
Men så kom Peter Plan alltså inrusandes, förvandlade dörren till mitt sömniga inre till träflisor med en enda välriktad Chuck Norris-inspirerad round house kick, och började sedan rota omkring bland mina nerver samtidigt som han med flinka fingrar tryckte igång strömbrytarna till mina kallsvettsporer. För herregud, det var ju faktiskt vansinne alltsammans! Jag och Peter Plan, de båda minuspolerna på ett batteri, den enda sagan som enbart bestod av två antagonister osv osv osv, skulle ju inte sammanstråla förrän på hans femtioårsdag! Och om han skulle gå och trilla av pinn innan dess…? Nå, då skulle ju brännässlorna på hans grav fortfarande leva vidare! Om inte annat skulle vi försöka att inte träffas förrän någon utav oss (dvs. han) låg för döden… Då jag till släkt och vänners förstummade förvåning helt sonika skulle glida in i rummet och rycka ut respiratorsladden. Och ville ödet - Gud förbjude! - annorlunda ytterligare en gång, så hade vi formulerat en sista utväg medan vi fortfarande var vid våra sinnens fulla bruk (dvs. långt innan den mångåriga psykiska misshandeln hade ärrat våra psykens sargade kroppar för alltid). Vi skulle nämligen sitta i varsin gungstol på en veranda i södra USA, hytta med käpparna och gorma förolämpningar åt varandra i solnedgången.
När det började bli tio minuter kvar fick jag plötsligt en lysande idé, log illmarigt, skickade iväg följande sms: ”Alltså… Det är något jag måste berätta för dig… Men jag vet inte riktigt hur jag ska säga det… Fan. Vänta. Jag ringer istället!”, och så räknade jag till trettio innan jag slog numret. Första signalen gick fram. Hjärtat åkte hiss upp i halsgropen. Andra signalen. Hjärtat slog vilt omkring sig, som om det försökte bryta sig ut ur kroppen för att få en bra åskådarplats inför det som komma skulle. Tredje, fjärde, femte signalen. Jag slog irriterat undan det hispiga hjärtat med baksidan av handen. Det flög över rummet och slog i väggen, där det sedan sjönk ner mot golvet och lämnade långa, klibbiga blodspår efter sig på tapeten. Sjätte, sjunde, åttonde, nionde och tionde. Rynkade förargat och missräknat på pannan och lade på luren med en svordom. Två minuter senare skickade han ”Vad?”. Sedan ringde han upp. Därefter skickade han otåligt ”Itta”.
”Idiot!!!” fräste jag för mig själv, och kramade ursinnigt sönder golfbollar och tärningar och andra prylar som jag sett varenda bondskurk med självrespekt göra på film när James går och sätter käppar i hjulet för deras planer.
Det tog mig ytterligare åtta minuter att inse att jag faktiskt kunde upprepa mitt lilla ofog. Ringde med andra ord upp honom igen, han svarade nästan direkt i form av ett ”Hallå?!” som – vågar jag vara så egenkär? – lät en aning bekymrat och oroligt. ”FANNY!” ropade jag glatt, och la sedan blixtsnabbt på luren innan jag brast ut i ett rungande gapskratt över mitt egna komiska geni. Sedan fick jag himla bråttom att linda halsduken runt mitt ansikte och skjuta mössan långt ner på pannan, så att bara de två glimmande, hotfulla ögonen stack ut (eftersom Gud tydligen ville visa prov på sitt egna komiska geni när han valde ut de – friterade - kroppsdelar som skulle resultera i mig), för bussen rullade i samma ögonblick in på stationen.
Pling. ”Du ska dö. Men det visste du redan. Var är du??”
”Hahaha! Öhh… Utomhus… på stationen… vid en massa bussar!”
Pling. ”Okej. Vi ses om 40 sekunder…”
Fortsättning följer.
05.45:
Jag och Pangbruden har dragit igång Listigt igen. Gör det du med för tusan och känn samhörigheten, eller dylik skamlös reklam!
Veckans ämne - Fem saker som gör mig till en riktigt dirty rotten person:
1. Mammas gitarr. Vi lämnar det där va? ... väl?
2. Att jag bara tar, tar och tar, utan att någonsin ge tillbaka. Vad sa du? 'Det menar du inte'?! Jooodå, det gör jag allt! Vi talar liksom pappa Clints 50-årspresent (han är 53 nu), alla Herminators presenter och julklappar de senaste fem åren, filmbrudarnas studentbrev (iofs bara ett och ett halvt år försenat), två månaders boende i Tyskland, en blå gimp suit osv osv osv.
3. Jag snubblade över en blind pojkes käpp så att både hans späda lilla kropp och min oformliga massa svävade fritt i luften för ett kort ögonblick, innan båda två slog i marken igen med en dov duns. Jag borstade bort smutset från knäna, såg mig förfärat om och möttes av synen av lemmar som pekade åt alla håll och kanter, grimaserade illa, och försvann illa kvickt bort ifrån brottsplatsen. Långt innan det att den arma gossen lokaliserat sin stav igen.
4. De 50-65 miljoner som dog under andra världskriget? My bad.
Nej, men att jag helt och hållet saknar empati för annat (löst) folks viljor att hålla det rent och snyggt omkring sig/att förbestämda tider ska respekteras. Om någon, med gråten i halsen, frustrerat ropade till mig att "Förstår du inte att det tär på mina nerver att du aldrig är i tid? Hur respektlöst det är mot mig när vi har bestämt en tid för vårat möte och du inte dyker upp förrän flera timmar senare?" osv osv, så skulle det ärliga svaret inte inkludera något av följande "Men jag försökte verkligen!", "Jag lovar att aldrig mer göra om det!" eller ett skamset "Förlåt.", utan snarare lyda "Nej?". För hallå! Hellre tio minuter försenad i detta liv, än tio minuter för tidig till nästa!
5. När små barn gråter tänker jag inte "Åh! Stackars liten!" eller dyl, utan snarare "Åhhh, håll käften innan jag sliter ut de små, outvecklade tarmarna genom näsan och lindar dem kring halsen på dig, din äckliga lilla kroppsvätskemaskin!!!". Undantagslöst.
Och imorgon behandlar och avlägger jag Brucerapporten.
06.43:
Ja det här är ju vansinne. Went out cold som en jäkla val tvärsöver sängen med armarna hängandes ner längs varsin sida vid 20-tiden och vaknade tre timmar senare i en jäkla dimma. Det, tillsammans med nattens mastodont-sömn på typ elva timmar i ett totalt töcken, banade väl väg för att min dygnsrytm skulle köras i diket.
Sitter andmäktigt och ser Triangle för tusende gången, och njuuuter i fulla drag. Till och med de största utav tvivlare och kritiker skulle fullständigt smälta inför de tio minuter långa tagningarna utan klipp som man inte kan göra annat än att "oooh":a och "aaah":a hänfört över. Och om inte annat är det värt att se bara för att se Dr Richard Webber från Grey's anatomy spela ond, svekfull skurk.
Och för att inte ge Bombshells nacke en sekunds vilopaus, efter allt vilt hårslängande och dystert skakande på huvudet över min förlorade smak och vansinniga fotbollsinköp, så vill jag även säga att jag precis har lagt ett bud på Wilmer X's skiva "Hallå världen". Enkomt för att få höra låten "Den fria världen" igen. Den är så bra, så bra.
05.30:
Jag åker till Stockholm snart. Förhoppningsvis. Min nuvarande ekonomi samtycker inte riktigt med mina planer på att köpa tågbiljetter upp nämligen... Den tyckte att det var en mkt bättre idé att, med ett finurligt leende och pengar som jag inte ens hade, inhandla Mario Galaxy och sex stycken Bruce-biljetter till Ullevi.
Men det blir kul! Har dessutom laddat Ipoden med en massa Arkiv X och Californication, så köandet kommer att bli huuur roligt som helst... i typ två timmar, till dess att batteriet dör. Så efter det har jag typ bara 70 till att slå ihjäl.
Men jag kan inte hjälpa att en förrädisk del inom mig (jag tror den går under namnet "fegheten" och har planer på att stanna) säger "Ja! Ja! Okej! Jag förstår! Jag hör vad du säger! Du ska alltså sitta ensam... Öp öp öp! Försök inte ens, du vet hur Peter Plan är så fort han har sniffat lite i whiskeypluntan! Så du ska alltså sitta ensam, utan minsta tillstymmelse till varma kläder (eftersom du bara packade ner typ solglasögon, shorts, hawaiiskjortor, guldmedaljongen och solskyddskräm när du lämnade Umeå i början av september), utan ett enda exemplar av Borta med vinden inom 80 mils radie och komma i kontakt med ditt nära släktskap med pingvinerna?!
Alltmedan den ståtliga fasadstaty av dig själv som du har spenderat uppemot de senaste fem åren med att bygga inför dina internetkompisars ögon, täcks av och visar sig vara full av fågelskit. Att du är så socialt handikappad att det borde finnas särskilda hissar för dig på stan, att "om de bara är tålmodiga så behöver de bara vänta i uppemot två år av daglig kontakt innan du vågar klämma ur dig nån utav alla de självsäkra lustigheterna som sker över msn", att ditt ansikte är ett generöst härbärge för extra svåra fall av finnar året om, att OLW och Estrella-chefernas ögon lyser upp med små dollartecknen när de får för sig att sälja dig med sloganen "Did you ever wonder where all that enormous amount of extra fat we removed from our products went...? Well, look no further!" osv osv. Ja det låter ju... kul... Men hörru, ska du inte skita i alltsammans och istället dyka upp på måndagen och smyga omkring i burka och Michelingubbe-dräkt så att ingen upptäcker dig istället?! Va? Det låter väl bättre? Och mer humant mot ditt stackars dödsdömda självförtroende? Va? Du?"
Jo. Det gör ju faktiskt det.
18.27:
Det glömde jag helt bort att säga! Jag drack julmust och åt årets första saffransgiffel i lördags. Och årets andra. Tredje. Fjärde, femte, sjätte och sjunde. Åttonde. Och nionde.
Jag tänkte som så att anledningen till att alla mina bantningsplaner har misslyckats inte beror på bristande motivation eller att "everything taste good... except salad, bluuuöööh", utan att jag helt enkelt har börjat mitt nyttiga liv på en måndag. Därav denna revolutionerande tanke att inleda det på en söndag istället, direkt efter ett vansinnigt frosseri under lördagen!!! Fantastiskt! Lysande! Briljant!
Fast sen råkade jag fira mitt nya, nyttiga leverne i söndags med att förtära pizza, pepparkakor, en halv chipspåse (åt resterande halvan till frukost imorse...) och en avslagen julmust.
17.06:
Herregud. Tog ut linserna igår efter 22 timmars trogen tjänstgöring ("Du får absolut inte ha dem i längre än 18 timmar i taget", predikade min optiker uppfodrande inför döva öron). Det var typ som att slita bort sin tunga fran en lyktstolpe, I kid you not. Till råga på allt hade mina fingrar omvandlats till renaste halvssalt efter sex timmars febrilt Wii-spelande. Och mer lär det bli ikväll, för Snorre är precis iväg och ser till att vår lilla familj utökas med Mario Galaxy.