En gång för länge, länge, lääängesedan berikades Herr och Fru K:s liv med en massa (nödvändiga, skulle det visa sig) lyckönskningar, presenter, och en 3000-nånting grams klump. 20 år och tiotusentals gram senare väljer ovanstående klump att sprida sin egna "avkomma" vidare, i form utav detta plejz in cyberspejz.

Bloggtoppen.se



Bloggkartan

Psst! Kommer du från Google eller någon annan sökmotor; klicka här!



LÖRDAG, 31 MARS, 2007

I want you so bad, it's driving me mad

19.08: Fast det förklarar i och för sig inte varför jag fick samma omedelbara behov att klösa på såret på mitt knä. Fast det måste ju vara så att det finns en massa livslinjer där med, som resten av världen inte känner till för att jag inte har delgivit den med min klarsynthet och förmåga att tänka över gränserna!



When I was a little kid, I never liked to eat
Mom would put things on my plate, and I'd dump 'em on her feet

18.18: En viktig milstolpe i mitt liv var definitivt när jag såg det första avsnittet av Corto Maltese. Enligt stammens spåkvinna hade Corto förbannats med en ovanligt kort livslinje, och när den unge pojken fick höra detta tog han genast en kniv och skar en djup skåra i handflatan för att utrota minnet av linjerna. Han ville inte att hans öde skulle vara förutbestämt.

Lite så är det för mig också. Fastän mitt sår i handflatan bara är ynka fem millimeter långt, så kände jag att det var av absolut vikt att jag klöste bort sårskorpan igår. För min framtids skull. När jag sedan började dra gjorde det så ont att jag var nära att börja gråta som ett barn, men jag var tvungen att fortsätta. För att trotsa mitt förbestämda öde. Och nu är jag tillbaka där jag var för en vecka sen, med en värkande hand, långt gången blodförgiftning och totalt oförmögen att få ett plåster att sitta fast i mer än tre minuter. Och eftersom plåster i det närmaste är hårdvaluta i detta hus, så är det med stor bävan jag fruktar pappa Clints återkomst till stan imorgon då medicinskåpet är rejält naggat i kanten.

Fast ingenting slår förstås min första tv-spelsskada, för kanske sju-åtta år sedan. Det var då som alla tre barnen i familjen Karlsson gick omkring med blodiga köttsår (rykande färska och perfekt cirkelformade) mitt i handflatan. Alltmedan Mario Party gick varmt i Nintendo 64:at.



Everybody's got something to hide, except for me and my monkey

11.27:


Drömde att Mulder och Scully kom till Röbäck för att gräva i fallet om min ohälsosamma mängd nattdregglande.



Och när jag bad om en kyss till tack,
så fick jag en smäll så läppen sprack

05.04:


Ska upp om mindre än fyra timmar. Hurra.



Visst har det blivit kaos i tidens lopp,
men så länge det finns ungar så finns det hopp

04.00: Hujedamig. Ska upp om fem timmar och är inte ett dugg trött. No, wait, det där stämmer inte riktigt. Jag är för trött för att stampa ner för trappen och utföra diverse viktiga hushållssysslor, men inte tillräckligt trött för att finna någon mening med att ligga i sängen och stirra upp i taket.


Jag vill ha pengar. Mer än något annat i världen... tror jag. Just nu i alla fall. Pengar, och X-files säsong 1-4. Tänk att typ få... äta en ordentlig middag om kvällarna, till exempel. Vilken lyx. Fast fatta hur skinny jag skulle bli om jag bara kunde ge blanka fan i att äta mackor och kräm istället!!!



Your debutante just knows what you need,
but I know what you want

03.53: (Förlåt Tokstolle, men om det är till någon tröst så har jag för första gången en svag känning av att jag faktiskt är det känslomässiga svin som alla påstår att jag är)


H-E-L-L-M-U-T-H, my main man.

Anna Karlsson, 1 m.ö.h.



TORSDAG, 29 MARS, 2007

In this way Mr K will challenge the world

15.14: Det är så jobbigt och beklämmande att jag inte under ett enda viktigt skeende av mitt liv har någon som helst koll på var mina cykelnycklar befinner sig. Det är nog sant att vi spenderar 35% av våra liv åt att leta efter borttappade nycklar, mobiler och fjärrkontroller.



Where are those happy days, they seem so hard to find

12.54: Eller så säger han "Men jag har inte fått bilderna än!!! Hade jag det hade jag väl för fan skickat dem redan, eller hur?!?"...

Suck.



So let's have a smile for an old engine driver

Pff, jojo. You wish!: Skit. Tog mod till mig (var alltför karaktärssvag för att hindra mina omkringrusande Glenn Close-instinkter) och mailade min "kontaktperson" på Ultimate Bet igår för att fråga om bilderna från i lördags var på väg... Han skrattade roat åt min illa dolda otålighet, och meddelade att han skulle skicka dem senare under kvällen. Ni har nog gissat er till att det knappast är kväll längre, och då jag har hållit ett maniskt öga på min inbox hela tiden kan jag nu konstatera att bilderna inte har anlänt.

Frågan återstår då om jag likt en annan förlorad kvinna ska maila honom igen idag, och på så vis lika gärna kunna karva in "civilstatus: SINGEL" i sten efteråt... Eller om jag helt enkelt ska hålla de ivriga fingrarna i schack, och sedan fyra iväg en förfrågan först nästa vecka eller dyl för att då motta det mkt deprimerande svaret: "Just det ja, det hade jag helt glömt bort! Du skulle ha påmint mig på en gång, så hade jag skickat dem på direkten!"...?

Plus att jag bara läste det jag ville läsa när jag fick mailet "#1EnlargemntPill" lite tidigare inatt... Herregud, jag måste verkligen vara kär i honom. Mister Hellmuth! Mister Hellmuth, what are you doing here?! Sir, you are no gentleman! För bövelen, den mister Hellmuth!

It has a good ring to it.



As long as I have you near me

Nice try:

#92: Lirre Kay



För att vi har varit systrar ut i fingerspetsarna idag, för första gången på tyyysen år. Missat bussar, låtsats lyssna på vad den andre sade fastän båda hade hörlurarna i, faktiskt lyssnat på vad den andre sade när samtalsämnet gled in på Lars, dragit exakt samma desperata skämt när vi blev tagna på bar gärning vid godishyllan på Rimi, skrivit ett kortfilmsmanus(!) och sett på Arkiv X.

Hon är verkligen den bästa systern i hela världen... de gånger hon inte vägrar att spela Zelda med mig för att hon pga tidigare vägringar har missat något tempel, eller när hon tvingar mig att vänta på henne i flera timmar innan hon slutligen - med en air av nonchalans - meddelar att hon inte tänker fara överhuvudtaget.

Jag vill fika med Röksvamp.



I know what it's like to be dead

Bahaha, som ATT: I loved you, but I couldn't let you know it. You're so brutal to those who love you. You take their love and hold it over their heads like a whip.

Jag dör. The rest of you can just stop writing, it has already been done to perfection.



TISDAG, 27 MARS, 2007

Ever seen a blind man cross the road?

21.51: Hittat hos Pyttesyster.

Step 1: Put your iTunes or equivalent on random.
Step 2: Post the first line from the first 30 songs that play, no matter how embarassing.
Step 3: Bold out the songs when someone guesses correctly.
Step 4: Looking them up on Google or any other search engine is CHEATING!

1. Her man’s been gone for nigh on a year

2. If you change your mind, I’m the first in line

3. You’re walking up with your eyes on me

4. Hey fellas, have you heard the news?

5. Baby if you just say you care, follow you most anywhere

6. Pretty girl on the hood of a Cadillac, yeah

7. When I get off of this mountain, you know where I want to go

8. I know that your powers of retention are as wet as a warthog’s backside

9. I’m patient of this plan, as humble as I can

10. My heart is telling me I love you still

11. Hey pretty baby with the high heels on

12. You say that we’ve got nothing in common, no common ground to start from

13. ‘Cause he gets up in the morning, and he goes to work at nine

14. I [titel], well you can celebrate anything you want

15. First they ignore you, then laugh at you and hate you

16. Sometimes in our lives, we all have pain, we all have sorrow

17. You say you wander your own land, but when I think about it I don’t see how you can

18. All your dreams are made when you’re chained to the mirror and the razor blade

19. People try to take my soul away, but I don’t hear the rap that they all say

20. When there's nowhere else to run, is there room for one more son?

21. Please allow me to introduce myself

22. The years have passed so quickly, one thing I’ve understood

23. Poor old Granddad, I laughed at all his words

24. They made up their minds, and they started packing

25. I work two jobs just to pay for your clothes

26. Billy he’s down by the railroad tracks

27. No, I’m not doing this to please you

28. Wake up in the morning with a head like “what have you done?”

29. Don’t know why I’m surviving every lonely day

30. Do I attract you? Do I repulse you with my queasy smile?



The duchess of Kircaldy always smiling and arriving late for tea

19.31: Bara genom att slänga alla chewits-papper, diska upp gamla glas och tallrikar (två veckor gammal glass är nu officiellt lättare att skrubba bort än två veckor gammal kräm), och slänga kläderna i tvättkorgen istället för på golvet har jag utfört ett smärre mirakel... Så bara på någon timme har mitt rum gått från "vidrigt blodbad typ hissdörrarna i The Shining" till harmlösa "äkta hälft med yngre, rikare och hårigare/smalare älskare i sängen" på besökarnas reaktionsskala.


Mmm... smarrigt bra musik. I september kommer mina fötter att stifta en närmare bekantskap med mångamångamånga tacksamma och vördnadsfulla läppar. Jag ska inte duscha eller byta sockar framtill dess.



When it gets dark I tow your heart away

16.57: Herregud. Nu ska här städas. Städas såsom det aldrig städats förr. Det vill säga "någorlunda ordentligt" i mitt fall. Städa så att jag slipper skämma ögonen ur mig när Klanton och valfri medbrottsling stampar in oanmälda och ser ut att vara skakade ända in i märgen tre gånger om dagen. (Typ som två kompisar som är lite på pickalurven, med armarna om varandras axlar för att kunna hålla sig på de ostadiga benen, som brakar in genom dörren garvandes ett obekymrat gapskratt åt ett skämt vars underhållningsvärde tycks ha förstärkts avsevärt av alkoholintaget, och plötsligt blir varse om ett fruktansvärt blodbad i hemmet).

Städa så att det inte blir en tävling på liv och död att ta sig från dörren till sängen när lyset är släckt. Städa så att mamma och pappa inte åldras tio år i förväg varje gång de träder in över tröskeln. Städa så att det blir full resonans mellan rummets kala väggar och golv, så att ljudet av min klapprande skrivmaskin ostört kan färdas land och rike runt (eller framförallt in i Herminators rum) imorgon.

... eller så hittar jag bara igen nyckeln till dörren istället.



MÅNDAG, 26 MARS, 2007

And in the end, the love you take is equal to the love you make

18.57: Åhh! Våren är här, snön smälter bort, man kisar in i det bländande solskenet, och det är dags att bli nyförälskad igen!

Ja, ja, ni läste rätt! The Beatles låter banne mig aldrig bättre än när man skuttar fram på en långpromenad i vårsolen, och dagen till ära har jag valt ut de absolut, absolut, absolut bästa låtarna till Herminators ipod. Det blev 84 låtar tillslut, behöver jag säga mer? Jag antar att det är såhär det känns för alla gamlingar som på äldre dar återser sin ungdomskärlek och gifter sig typ 70 år efter att de träffades för första gången.




Alla som inte gillar dem är obildade dårar! Det har inte så mycket med smak att göra som allmänt sunt förnuft! I musiken finns det något att hämta för alla genrer; hårdrock, rock, pop, blues... - allt. Utom rap, techno och r'n'b, fast det gör ingenting eftersom det ändå inte är musik.



With my blackjack and jacket and hair slicked sweet,
silver star studs on my duds like a Harley in heat

13.53:

#93: Phil Hellmuth, a.k.a The Poker Brat


För att människan personifierar ordet ball. Ja, jag tänker till och med sträcka mig så långt som till att påstå att han gör det ballt att använda ordet "ball" igen, för första gången sedan rasterna på lågstadiet. Och om ett företag hade ansvarat för egenskapen karisma, så skulle Phil sannerligen ha representerat dem på ett föredömligt (och mkt inkomstbringande) sätt. Vad annars kan man förvänta sig av en typ två meter hög jätte iförd svarta solbrillor och ett bländande vitt leende, som träder in i ett rum som om han inte bara ägde det, utan att rummet överhuvudtaget upprättades för hans ankomst?


Och som om inte allt detta vore nog, så har han ett förbannat hett temperament och en vokabulär kryddad med de mest nyskapande svordomarna, blandat med en för-det-mesta berättigad självgodhet som är utom denna värld! ("Om poker inte bestod av en liten del tur så skulle jag vinna varenda gång")

Ja, jag är kär helt enkelt. I en svartklädd koloss med storhetsvansinne, typ Snorre femtio kilo senare.

Men mer om det i framtiden, när jag har fått bilderna från kvällen. Jag vet att han sa att han skulle skicka dem "till veckan" och att det bara är måndag än så länge, men jag kollar ändå mailen varannan minut. Det är för övrigt just typiskt att så snart man får en ny sak att längta maniskt efter, så anländer skrivmaskinsbanden till Helsingborg.



LÖRDAG, 24 MARS, 2007

Although I laugh and I act like a clown,
beneath this mask I am wearing a frown

13.06: Finne-läget är oförändrat. Jag är ett nervvrak. Har inga rena kläder. Vill vara klädd i stor rock med kragar upp till näsan, hatt med långt brätte, och solglasögon som täcker resten av ansiktseländet. Springer i nuläget omkring med en genomblöt Rolling Stones-tröja och solglasögon som jag fick med Kalle Anka för fem år sedan. Herregud.



And so it's true, pride comes before a fall
I'm telling you so that you won't lose all

03.03: Herregud. Kommer att göra mig själv till åtlöje. Och ja, kära fellow fruntimmer, jag kommer dra ner hela vår art i fördärvet while I'm doing it är jag rädd. Var i hela fridens namn har jag gett mig in på?! Hur mycket kan en människa lura sig själv? Jag tvingas sätta allt mitt hopp och min tilltro på att jag lyckas dra en Aboyne, dvs "To beat an expert at a game of skill by playing so appallingly that none of his clever tactics or strategies are of any use to him", mot all förmodan.

Inom loppet av tio minuter kommer jag antagligen att uträtta följande i denna ordning:

1) lyckas försätta en världsmästares arm ur led när vi skakar hand och jag darrar av nervositet.

2) dränka alla levande celler i hans handflata med mitt handsvett.

3) för mellan tio sekunder och kanske fem minuter göra hundra urbota korkade saker efter varandra, alltsammans i form av en stadig ström från min aldrig sinande källa av darrande nerver och dåligt omdöme.

4) tala med ostadig röst och underläppen darrandes.

5) gråta.

6) springa in på toaletten för fortsättning av punkt #5 till ljudet av rungande skrattsalvor.

OCH SOM OM ALLT DETTA INTE VORE ILLA NOG SÅ HAR JAG EN LYSANDE BAUTAFINNE I MUNGIPAN MED!!!



FREDAG, 23 MARS, 2007

Hoodiladie hoodiladie hoppsan vilken dag!

19.44: Jaha... vad ska du göra i helgen då?

Tja, det vanliga, flyga till Stockholm och få hela resan sponsrad, möta en världsmästare på tu man hand, kanske softa lite och sådär, du vet.... same old, same old.



Okej, okej, 'kej, 'kej ta och titta på mig, mig, mig,
kolla kolla att jag är redan märkt för livet

18.14: Lirre kom precis in på rummet och kastade en misstänksam, kritisk blick på alla chewits-papper jag hade spritt omkring mig på skrivbordet. (Chewits är, som alla vet, himmelen på jorden i fast, rektangulär form. Godiset som förgyllde hela ens barndom, men som sedan brutalt rycktes ur ens händer och försvann från marknaden, bara för att dyka upp på ÖB ett par år senare för 1 kr/styck.)

"Hur många har du ätit??"

"Det säger jag inte..."

"Sju?! Du har ätit sju, eller hur?!"

"Herregud nej! Jag har bara ätit tre!"

förklarade jag lättat, och kände mig inte alls så rutten längre över att jag precis hade övergett mina planer på att bara äta ett paket i veckan.



If you cut every corner it is really not so bad,
everybody does it, even mum and dad.
If nobody sees it, then nobody gets mad,
- it's the American way!

03.09: Har i princip tittat på Arkiv X sedan 16.00. Får bli vuxen imorgon istället. Eller någon annan dag. Ingen brådska.

Min mun stortrivs inte med att vara belägen under min näsa just nu. Det gör ont i svalget varje gång jag sväljer (och med tanke på att jag tittar på en ung David Duchovny så får jag svälja rätt ofta). Min tunga vrider och vänder sig i plågor eftersom jag har ätit en massa sura nappar och band, vilket är som att utsätta sitt kära kyssredskap för bokstavliga syreattacker i en halvtimmes tid. Slutligen har vi min oerhörda tandvärk på tre olika ställen (dock är alla i munnen for some reason), och orsaken till den kan nästan direkt härledas till ovanstående anledning. Håhåjaja.



ONSDAG, 21 MARS, 2007

If there's a task that must be done,
don't turn your tail and run.
Don't pout, don't sob,
just do a half assed joooob!

13.49: Alltså. Höll mig borta från brevlådan i över en timme, men tillslut kliade det så mycket i fingrarna att jag fick lov att springa ut och titta. Fast jag den här gången kände jag åtminstone på mig att paketet inte hade kommit, och bortsett från den naiva tron att det bara därför skulle ha anlänt, så hyste jag inga större förhoppningar.

Har lekt James Bond/MacGyver vid frukostbordet i alla fall, när jag med en exakt finkänslighet och precision lirkade ut ananasen ur konservburken utan att den gick sönder eller trillade av gaffeln.

Gud. Får inte fastna framför X-files nu när jag måste iväg och bli vuxen. Har tittat i 19 sekunder och vill ingenting mer med mitt liv än att fastna framför X-files.



Tuppen svarade smått generat:
- Du, jag älskar dig passionerat.
Allt du ber om, det ska du få,
men jag vill ha dig naken då!

03.11: Åhhh!!! Har en valspäckad mage och ett fullspäckat schema att ta itu med imorgon, med tyyysen saker att göra från tidig gryning (13.30) till sen natt. Problemet är bara att jag inte kommer ihåg en endaste grej, utan bara sitter och tänker att jag inte får ägna skrivmaskinsbanden en tanke!

Jag tror att posten konspirerar mot mig. Jag har nämligen inte fått mina betyg från höstterminen ännu, och jag vet att bläckpaketet anlände till Sverige för flera dagar sedan. Jag lovar att någon äcklig gammal tullarbetare som inte får leva ut sin sadistiska läggning hemma i sängkammaren står i denna stund och för en "klisterlapp" mot sina spruckna läppar, sträcker ut den torra, spetsiga tungan, och slickar långsamt på baksidan, innan han klistrar den på mitt paket. Den härligt uppfriskande och helt oberättigade 500-kronorsräkningen som mitt bankkonto på 7,14 kronor kommer att ta emot med öppna armar.

Nej men ärligt. Jag har fått uppskattningsvis fem brev i år; samtliga har varit räkningar eller påminnelsefakturor. Sammanträffande? I think not!

Eller så är det bara avsaknaden av hotbrev från biblioteket som har lämnat ett stort svart hål efter sig i min brevlåda. Varför spände bibliotekarierna aldrig blicken i en när man var försenad med en bok som barn, eller väste långsamma hotelser om att ringa hem till föräldrarna eller dra in veckopengen så att man inte hade råd att köpa sina Lejonkungen-bilder? Nä, istället drog de bara böckerna över disken, gav datorn en tom, död blick, log ansträngt och sa "det var allt". (eller i mitt fall sa dem "Du har fortfarande tre böcker kvar som är försenade, var vänlig återlämna dem snarast!!!", but that's not the point).

Vi var knappast förberedda den dag då de hämndgirigt gnuggade händerna mot varandra, plockade fram det stora kassaskrinet och tittade en rakt i ögonen med orden: "2 kronor per bok och dag", och log ett vilt, skadeglatt leende när de insåg att de kunde bjuda hela arbetslaget på en jorden runt-resa för pengarna).



TISDAG, 20 MARS, 2007

I get sick when I'm around, I can't stand to be around, I hate everything about you

20.56:

#94: Peter Plan


Det finns egentligen inte mycket gott att säga om denna man. Om man blivit tillfångatagen av ett vogonskepp och faktiskt överlevt den förskräckliga poesin, så är jag nästan helt säker på att Prostetnic Vogon Jeltz skulle plocka fram sitt triumfkort ur rockärmen och låta Peter Plan komma in och föreläsa om olika flygplansmodeller. Jag vet i alla fall att jag personligen hade fallit ur stolen med spasmiska ryck, lagt mig i fosterställning med händerna för öronen, och sedan villigt låtit mig sparkas ut i rymden om så var fallet.

Förr i tiden var min bild utav helvetet ett rätt otrevligt ställe med bolmande heta eldklot och getskäggsprydda snubbar med hovar och treuddar. Numera är jag rätt säker på att det består utav ett oändligt självgott leende, vitt som renaste koks.

Och den tanken hade väl fått självaste anti-krist att bli djupt troende.

Men, likt solen har sina fläckar, så har någon tappat ett litet värmeljus i det stora, svarta, tomma hål som är hans själ.


Peter Plan säger:
Förstår du hur många jag visat den bilden för och stolt skrutit: "Kolla här, min sms-kompis brända händer"..."Hon var med i CP-OS och tävlade i stavgång"

HAHAHAAAAAHAHA!

(ang kvinnliga ni-vet-vem):

Peter Plan säger:
hennes makeup måste ha dödat hela norra ishavets valbestånd

Peter Plan säger:
och hon måste ha dödat många stånd i sig

(innan han lite senare rundade av med detta, ang manliga ni-vet-vem:)

Peter Plan säger:
han ÄR en av valarna som donerat späck till hennes smink

En värdig 100 höjdare, måste man väl säga!



God only knows what I'd be without you

17.57: Jaha!!! Ännu en dag har passerat utan att de förbannade skrivmaskinsbanden har förgyllt mitt liv med sin nävaro! Har nu beslutat mig för att sluta hänga över brevlådan som en annan förlorad kvinna hela dagarna, och så öppet skylta med min arbetslöshet för omvärlden.

Kan inte tänka mig att den isdrottningsmetod som man tar till i alla andra krissituationer här i livet, kommer göra annat än att strida vid min sida i denna svåra stund. Jag menar, när har telefonen inte ringt när man äntligen bestämt sig för att ta sig en dusch, efter tre veckors ihärdigt stirrande på luren? När har karlarna inte tagit ett par snabba steg genom rummet och smällt igen dörren mitt framför näsan på en så snart man har givit them some of that fiii-hiii-hiiine icequeen treatment? Och jag kan svära på att trean kommer att börja sända Svarta hingsten i repris så snart TV:n gått sönder. Eller närhelst Champions Leauge visas i detta hormonsstinna hus.

Jag ska i alla fall inte längre sitta vid köksfönstret och ge mina förbipasserande grannar mordiska blickar bara för att de har mage att gå omkring på gatan utan att vara brevbärare! Jag ska sluta rusa ut oanständigt klädd, helt avsaknandes vett nog att ens dölja håreländet under en mössa, putta undan den gula cykeln med den blåklädda mannen i min iver, och hungrigt gräva omkring i brevlådan! Aldrig mer! Istället ska jag långsamt glida ner för trappen med en air av nonchalans, och avmätt ointresserat fråga "Jasså? Det har kommit ett paket till mig? Jag undrar vad det kan vara... Nej förresten, det gör jag inte alls det!!! Jag bryr mig inte. Inte ett dugg".

Det skulle jag iofs ha gjort imorse med, men då gjorde jag misstaget att resonera "nu har jag ju varit ett känslokallt isberg i flera minuter, så nu måste ju paketet ha kommit" och rusade ivrigt ut i tofflorna. Men det var ju så längesedan, nu är jag mycket äldre och visare.

Suck. Har visst skrivit alla datum fel åt alla möjliga och omöjliga håll de senaste dagarna. Känner mig som den obligatoriska gubben i valfri film som utspelar sig i affärsvärlden, som börjar bli gammal och senil och inte längre klarar att utföra sitt arbete, men som ingen har hjärta att säga till. Jag är mkt förvirrad. Eller mkt mkt korkad.



Don't you think the joker laughs at you?

03.27: "Miss O'Hara - jag måste säga er något. Jag - jag älskar er!"

"Eh", sade Scarlett frånvarande, och försökte speja tvärs igenom mängden mot den plats där Ashley ännu satt vid Melanies fötter.

"Jo" viskade Charles, utom sig av lycka över att hon varken skrattat, skrikit eller svimmat, som han alltid trott att unga flickor gjorde under liknande omständigheter. "Jag älskar er. Ni är den mest - den mest" - för första gången i sitt liv fick han målföret i sin makt - "den mest bedårande flicka jag träffat och den sötaste och den snällaste, och ni har det raraste sätt man kan tänka sig och jag älskar er av hela mitt hjärta. Jag kan inte hoppas att ni skulle kunna älska en människa som mig, men snälla Miss O'Hara, om ni kan ge mig nån uppmuntran, så ska jag göra vad som helst för att få er att älska mig. Jag ska..."

Charles teg, ty han kunde inte komma på någonting som var svårt nog för att riktigt bevisa för Scarlett vidden av hans känslor, och därför sade han helt enkelt: "Jag vill gärna gifta mig med er."

Scarlett kom tillbaka till jorden med ett ryck vid orden "gifta mig". Hon hade tänkt på giftermål och på Ashley, och hon såg på Charles med illa dold otålighet. Varför måste den här stackars dumma kalven tvinga sina känslor på henne just idag, när hon var så förtvivlad att hon höll på att bli tokig? Hon såg in i de bedjande bruna ögonen och såg ingenting av den skönhet de avspeglade, inte skönheten i en blyg gosses första kärlek, i tillbedjan av det förkroppsliga idealet, i den heta lycka och stormande ömhet, som svepte igenom hans själ som en eldslåga.

Scarlett var van vid att män friade till henne, män som var mycket mera tilldragande än Charles Hamilton, och män som hade bättre takt än att ge sig till att fria på en barbecue, när hon hade viktigare saker att tänka på. Hon såg bara en tjugo års pojke, som såg dum ut och var röd som en rödbeta i ansiktet. Hon önskade att hon kunnat få tala om för honom hur dum han såg ut.



MÅNDAG, 19 MARS, 2007

Why don't you like me, why don't you like me, why don't you like yourself?

17.06: Herregud. Vaknade imorse vid syndig tid av att en mörk skepnad stod böjd över mig och febrilt slog mig på pannan. Satte mig raklång upp i sängen med ett förskräckt läte hämtat från grissläktet, såg till att täcket täckte det som täckas bör, blinkade nyvaket i den strålande marssolen, upptäckte att det högra ögat hade klibbat igen, och kunde tillslut urskilja en hånflinande Klanton som kaxigt stod och svajade mitt i rummet som en olycka waiting to happen.

"Vad gör du?! Vad håller du på med?!" kraxade jag upprört, och flaxade med armarna så att jag, tillsammans med det blinda ögat och det som fortfarande blinkade för brinnande livet, såg ut som en rabiessmittad gammal höna.

Men han fnös bara och såg oändligt självgod ut, gav de smutsiga trasor som återstod av min säng en outgrundlig blick (jag förstår inte vad det är för hemligt sprattelgubbe-liv jag lever om nätterna!!!), och vaggade ut igen.

Skulle ta tag i mitt liv idag var det tänkt, och förära Arbetsförmedlingen med ett besök. Tänkte förbereda mig inför mötet genom att ta reda på vad jag skulle tänka på, vilka intyg jag behövde, vart stället överhuvudtaget låg etc etc. Betygsdokumenten är nu sammanställda, arbetsintyget hittat (briljerade för pappa Clint när jag bläddrade fram det, tryggt förvarat i en plastficka i min pärm för viktiga papper; little did he know att jag hittade det av en slump bland mina skolpapper när jag storstädade häromveckan, och höll på att slänga det) och mina nerver är i trasor.

Herregud. Skulle göra någonting så oskyldigt som att "föranmäla" mig via Internet, och där satt jag med ett saligt leende på läpparna och lät tanken på mig själv som ansvarsfull vuxen helt och hållet stiga mig åt huvudet, samtidigt som jag glatt klapprade in adress och telefonnummer för brinnande livet. Sedan instruerade den gråa lilla knappen "Fortsätt", och jag klickade naivt på den utan att riktigt tänka mig för. Det som hände var ungefär att det murkna, rutta golvet gav vika under min tyngd och att jag ramlade igenom det fjorton våningar höga huset innan jag landade på en säck av möglig potatis.

"Vilka yrken söker du?" löd frågan. Jag stirrade på skärmen med tomma ögon och öppen mun. Visst, alla yrken fanns där. Det var liksom animationsoperatör och biografmaskinist och journalist och gud vet vad. Hela paketet. Det enda problemet var väl i princip att jag inte kunde förmå mig att kryssa i en enda "har erfarenhet"/"har utbildning"-ruta, och även de gånger en sådan förbockning kanske var på sin plats så kunde jag inte hjälpa att skrämt backa undan vid blotta tanken på att faktiskt få en anställning eftersom jag egentligen inte kan ett skvatt trots tre år av manusuppbygganden och ljussättningar och glapp i mikrofonsladdar.

Sedan fanns det även en lista över jobb man faktiskt hade tillstymmelsen av en gnutta till en chans att få, och då blev det genast mycket tråkigare. Så jag ska alltså ställa mig i kö, dyka upp på möten stup i kvarten, aktivt söka jobb hela dagarna, kräla omkring i containrarna utanför stans restauranger och ropa efter lediga jobb så snart ett nytt lass rå köttfärs hivas i huvudet på mig etc etc etc, för att sedan kanske få ett jobb som svampplockare utanför byn Fjollträsk som ligger trettio mil inåt landet och har en population på tre (älgar) dit jag kommer att tvingas flytta för att överhuvudtaget få jobbet, eller så bli utkastad ur hela systemet.



SÖNDAG, 18 MARS, 2007

Her voice is soft and cool, her eyes are clear and bright

18.33: Bahaha, Klanton var precis här och levde upp till sitt (förhoppningsvis solkiga... osis att han antagligen inte ens vet vad ordet betyder, så att förolämpningen passerar honom obemärkt) rykte. I ett svagt ögonblick råkade det rinna ur mig att han figurerade på hundra höjdare, och då log han ett slugt leende och brakade iväg tvärsöver köket. Till en början följde jag honom bara roat med blicken, men när han tog det första dunsande steget i trappen trillade poletten ner. Han var på väg mot mitt rum. Och förödelsen däri, som - bortsett från att jag förflyttat min charmerande person till nedervåningen vid det här laget- såg precis likadan ut som den jag hade velat undanhålla för honom igår natt.

"Neeej!!!" ropade jag med ett förskräckt avgrundsvrål, och hann gripa tag i hans jacka innan han försvann utom räckhåll. Detta hade samma effekt som att försöka stoppa ett rusande tåg med handflatan, utan att först ätit sin dunderhonung. Klanton dundrade på som om ingenting hade hänt, och jag flög efter som en förlorad vante. När han tog sina sista steg i trappen låg jag raklång över sju trappsteg och höll förtvivlat i hans byxben med ena näven.

"Klanton! Gör det inte! Jag ber dig! Nej, jag förbjuder dig!!!" bönade och bad jag som en förlorad kvinna, men han pinnade bara på utan att ta någon som helst notis om mig. Jag skyndade mig att bädda min säng med ett generat flin åt hans håll, som han aldrig upptäckte. När han hade läst färdigt vände han sig bara emot mig och sa: "Tycker du inte att det är lite illa att du redan på plats #95 är så desperat att du låter mig figurera?"

Och innan han lämnade rummet vände han sig om en sista gång och frågade: "Och är det inte lite storhetsvansinne att klämma in två stycken på samma plats?"

"Det var inte samma, utan 95 och 96!"

"Jaha. Jag tänkte väl! Det är ju inte som att du inte kommer att ha problem att fylla de där platserna redan som det är. Du känner ju inte ens hundra personer!"

Pff. Men idag fick jag glädjande nyheter. Den heta läkaren i Grey's Anatomy som alla pratar om heter tydligen varken Dr. McSteamy eller McDreamy egentligen. Thank God. Då kanske jag kan ge serien en chans ändå!



The buzzard told the monkey 'You are choking me,
release your hold and I will set you free'.
The monkey looked the buzzard right dead in the eye,
and said: 'Your story's so touching, but it sounds just like a lie'.

17.21: Herregud vad jag kände mig ynklig igår natt när jag med krökt rygg och trötta rörelser sakta hasade mig i säng. Det var kallt på rummet (det är alltid kallt på rummet när man är förkyld), och jag drog långsamt och bedrövligt det tunna täcket över mig. Märkte ganska snabbt att det faktiska täcket hade befriat sig från påslakanets tyranniska grepp, och förmodligen befann sig i tryggt förvar pressat mot väggen eller under sängen. Orkade inte bry mig om sådana petitesser när viktigare saker var i görningen, som till exempel vart tusan mitt lakan befann sig. Snörvlade. Mina ögon var som två glödande kolbitar, och inte på det bra, tempramentsfulla sättet a'la Scarlett O'Hara. Ville inte ens tänka på mitt hår, för då skulle jag bara ha brustit ut i en otröstlig gråt.

En sista tanke slog mig innan jag somnade. Den var av ett slag som fick mig att dra täcket över huvudet med ett lågt, olyckligt gnyende. Tänk om Klanton eller Pjoller sparkar in dörren typ tidig gryning nästa morgon, tänder lyset långt innan mina ögon är redo för det stora steget, kliver sönder minst tre cd-fodral som ligger dolda under högar av kasserade kläder på vägen in, och hårdhänt ruskar om mig in all my glory. Inte ens de två får se mig i min nuvarande situation, hur härdade deras krigarsjälar än må vara. Särskilt Klanton skulle aldrig låta sig hindras av en stängd ytterdörr, en släckt och övergiven bottenvåning, en stängd sovrumsdörr, min grötiga morgonstämma a'la ljuv fågelsång som kvittrar "Kom för FAN inte in hit, vad du än gör!!!" etc etc.


Klanton, under en utav de himmelska dagarna då rollerna faktiskt var ombytta. Nog för att jag aldrig kommer att komma upp i hans Gestapo-standard när det gäller väckningsmetoder, för karln kan - och har - marscherat in i mitt rum med två grytor och en soppslev, tagit ett rejält grepp på vardera sida av mitt huvud och bankat det mot soffkanten, kastat saker på mig och så vidare.


Pjoller, däremot, skrattar. Och som han skrattar sen! Det börjar med ett hånfullt pekande medan ögonen rullar runt på det där galna hamstersättet, och när han får syn på mina förfärade hönkluckningar så avancerar han till en dubbelvikt position. Till en början skrattar man lite nervöst tillsammans med honom, sedan skrattar man för att han skrattar, och sedan harklar man sig obekvämt och säger " kul var det väl inte?"... Därefter står man som ett fån med armarna hjälplöst hängandes längs sidorna när han börjar få svårt att andas, men ändå inte kan sluta... Flera timmar senare, när man ska gå och lägga sig och vill ha lugnt och tyst omkring sig, fräser man åt honom (med sårad fåfänga) att sticka någon annanstans och skratta. Hence:

#96 och #95: Klanton och Pjoller



And like a fool I mixed them,
and it strangled up my mind.
And now people just get uglier,
and I have no sense of time

15.18: Rannsakade mig själv imorse. Visst, det var såklart oerhört synd om mig. Det var det förvisso bara jag som tyckte, men min åsikt räckte gott och väl som plåster på såren. Jag menar, jag saknar ju i princip empati helt och hållet, så mitt medlidande måste väl vara värd sin (eller än hellre, min) vikt i guld. Men jag hade väl ändå inte sjunkit så långt ner i självömkelse-träsket att pizza var berättigat frukostmaterial? Det spelade ingen roll att jag gick omkring och huttrade (nu var jag iofs en synnerligen lättklädd femme fetale, vilket i min värld innebar att jag bara hade på mig t-shirt och jeans, but that's not the point) och att blotta tanken på en rykande het pizza var som balsam för min själ.

Om jag åt den där pizzan till frukost skulle väl Aftonbladet bulta på dörren inom några sekunder, och en reporter med dollartecken i ögonen skulle frenetiskt skriva ner ordet "fettchock" i sitt anteckningsblock. Att äta pizza till frukost är än mindre socialt accepterat än att ensam smyga omkring på macken på andra sidan stan (för att inte bli igenkänd) i mjukiskläder och vansinneshår en sen fredagsnatt med famnen full av chips och godis. Det är att vinka farväl till sitt sociala umgängesliv. Det är att slå den sista spiken i kistan av framtida bantningsplaner och ett nyttigt liv. Once you go fat, there's no more of that, liksom.

Det är, med tanke på alla dessa omständigheter, bara alltför väl att jag kliver upp typ sen eftermiddag nuförtiden, och med gott samvete kunde avfärda pizzan för lunch istället.



But with a face like that you've got nothing to laugh about

14.58: Vaknade idag, inte fullt samma friska vårfläkt som besökte jobbet klockan tjugo över nio igår. Nej, snarare är det så att man snart får utöka världskartan med ett lokalt hav uppe på mitt rum, för det är bara en tidsfråga innan jag dränker mig själv härinne. Nu är jag en vass dregglare även i vanliga fall, men det hjälper inte direkt att näsan är helt igentäppt så att jag helt enkelt måste öppna the gates of hell för att överhuvudtaget kunna andas.

Gnuggade mig i mina vackra blå, som, dagen till ära, var igenslutna med kleggit sömngrus. Stapplade ut till badrummet. Såg ut som Gollum på huvudet. Hade stora veck över kinden efter kudden, och det puffiga ansiktet var en teoretiskt omöjlig blandning mellan rödflammighet och blekhet. Ögonfransarna såg ut som om jag hade försökt att kleta på ljusbrun TV-shopsmascara som sedan klumpat sig, typ hummus på strå. Näsborrarna var kantade med ett tjockt lager av torkat snor, som fick mig att hoppas att det verkligen var sömngrus jag hade i ögonen, och ingenting annat. Försökte prata, vilket ledde till ett heligt löfte om att aldrig försöka sig på sådana dumheter mer.

Form an orderly queue, gentlemen! En eller max tre i taget, tack.



In fact, for me to be attracted to a woman, she has to be as intelligent - or slightly less intelligent - than me. She is.

04.10: Tänkte bjuda på ett litet smakprov på olika sorters MSN-etiketter en sen lördagsnatt. Först ut i startfältet har vi mannen, myten, legenden Snorre, som under vårat ~tre timmar långa samtal lyckades bidra med följande, i turordning:

Snorre säger:
hej älskling!

Snorre säger:
he he

Snorre säger:
oj oj

Snorre säger:
oj oj

Snorre säger:
ja

Snorre säger:
he he

Snorre säger:
brb

Snorre säger:
med vad?

Snorre säger:
ja ja

Snorre säger:
ha ha

Snorre säger:
för omväxlings skull?

Snorre säger:
he he

Snorre säger:
ja

Snorre säger:
haha



Sedan har vi Bombshell som vinglade in nån gång vid 02-tiden och var helt lyrisk och mkt entusiastisk över hur gott all mat smakar när man är litegrann på pickalurven.



Happy bubbly one säger:
jag skrev typ att mamma och lisa var som små glasspinnar eller dyl nån gång, och snacka om att hon har fastnat för det uttrycket

Happy bubbly one säger:
hon gör det på något slags medlidsamt "nej men så är det ju inte alls det"-sätt, fast i själva verket lyser det igenom att hon vet att det är sant and is loooving every minute of it

Bombshell säger:
eller hyyyr! min mamma är fasen värst också! Hon är en sån som nyper dig i fläsket och frågar "vad är det här då?"

Bombshell säger:
hon är även en sån som när du på halvt skämt, halvt allvar säger saker i stil med "Alltså jag är så feeet! herreguud jag måste ha lagt på mig 10 kg på några veckor!" så förnekar hon det inte som den goda modern, nejnej hon är den som tar tillfället i akt och säger typ "ja, jag skulle nog också chansa på 10"

Happy bubbly one säger:
HAHAHAHA

Happy bubbly one säger:
varför blir dem såhär?!

Happy bubbly one säger:
och varför gjorde de inte någonting åt det redan i barndomen?!

Happy bubbly one säger:
no it was aaall an evil plan inför denna dagen

Happy bubbly one säger:
i början av tonåren dög det förstås inte, för då hade man ett sånt bräckligt psyke och det ena med det tredje

Happy bubbly one säger:
men nu, nu när man ska ut och skaffa sig en KARL och inte en finnig cs-spelare, ja då passar det minsann!

Bombshell säger:
jamen jag veeet! jag har ju för fan varit en knubbis sen jag var 6 år gammal! jag skyller allt på dom! dom skulle satt stopp för att mitt barnhull utvecklades till fullfjädrat vuxenfett.

Happy bubbly one säger:
jag hatar alla karlar som skjuter på längden och låter barnhullet automatiskt förvandlas till typ muskler

Happy bubbly one säger:
medan de klappar oss på huvudet och säger "men ni fick ju lår i alla fall"

Happy bubbly one säger:
medan vi svettiga och högröda i ansiktet försöker kämpa på oss ett par byxor som har fastnat strax ovanför knäna

Bombshell säger:
jamen jag med! jag drog ut på längden, men växte då minst lika mkt på bredden! ingen utjämning här inte. Ja för lår är ju det alla tjejer önskar sig

Happy bubbly one säger:
ja precis!

Happy bubbly one säger:
"CAN'T GET ENOUGH OF THAT!"

Happy bubbly one säger:
heavenly bliss

Bombshell säger:
och inte nog med att dom drar ut på längden och blir av med allt extrahull. Om dom väl skulle få lite vuxenfett så ramlar ju kilona av dom om dom bara får för sig att dom inte vill vara tjockisar längre! Dom ba "nej nu är jag less på det här" sen slutar dom dricka läsk och pizza 6ggr i veckan, men käkar allt annat som vanligt och allt bara rasar av dom!! bastards!



Och slutligen höjde Tokstolle ett utmanande ögonbryn i min riktning, och vann matchen på ren knock out.



Happy bubbly one säger:
du får be om ursäkt om hela din karaktär levereras med så mycket spännande information att vi vanliga dödliga inte kan processera allt under en hel livstid

Tokstolle säger:
Det är okej, jag menar du är ju diagnosterad med kvinna också så jag håller det inte emot dig.

Happy bubbly one säger:
hahaha

Happy bubbly one säger:
just "med" kvinna också

Happy bubbly one säger:
inte som

Happy bubbly one säger:
nä, utan med det tunga åbäket kvinna

Tokstolle säger:
Med den grava åkomman kvinna.

Tokstolle säger:
Syndromet kvinna.

Tokstolle säger:
En nitlott i det genetiska lotteriet.

Tokstolle säger:
Biologiskt blåst.

Tokstolle säger:
Screwed by nature.

Happy bubbly one säger:
HAHAHA!

Happy bubbly one säger:
and you want us, you need us, you loooove us

Tokstolle säger:
Yes, but I said the same thing about ice cream and look at us now, we barely speak anymore.



Tokstolle säger:
Åååh, ÅÅÅH! Nya bilder på dig i bloggen, stop the presses!

Tokstolle säger:
And cover your own eyes before helping your children.



Tokstolle säger:
En bikinibränna på dig...öööh...vitsigaonelinersoverload.



Happy bubbly one säger:
du bär på många aggressioner

Happy bubbly one säger:
amerikanarna borde släppa dig över hiroshima eller nåt

Tokstolle säger:
Mitt vitsiga oneliners lager är för tungt för att Enola Gay ska kunna lyfta.



LÖRDAG, 17 MARS, 2007

Once I was a young man
and all I thought I had to do was smile

23.48: Det blev en kort vistelse i köket må ni tro, när jag dunsade ner för trappen för att bota min uttorkning och nagga världens matförråd lite i kanten:

-amp- stamp Stamp STAMP STAMP! STAMP!!!!! (hotfull pappa Clint-väsning) "jag ska gå och lägga mig nu" väs väs STAMP!!!!! STAMP! STAMP! Stamp stamp -amp-



And don't call for your surgeon, even he says it's too late
It's not your lungs this time, it's your heart that holds your fate

08.18: Det är ett mirakel! Jag är vaken! Hade som vanligt ställt tre klockor och begärt väckning av min käre far, och låg och stirrade upp i taket med ögon stora som tefat redan vid första signalen. Vilket såklart ledde till tre svåra hjärtinfarkter på kort tid när telefonen åter började tjuta så att fönsterrutorna skallrade. Fast det är ju så smärtsamt uppenbart att jag aldrig hade vaknat om jag bara hade ställt telefonen en gång, pga djupa, okända psykologiska skäl som jag inte kan utveckla närmare

Musikspelarfrågan löste sig på bästa tänkbara sätt igår, då Herminator i ett svagt ögonblick av broderlig tillgivenhet gick med på att låna ut sin Ipod. Det var ju snällt... men urbota korkat. Jag kan inte föreställa mig någon annan utväg än att jag tjuvar med den på jobbet idag utan att fråga, bara för att tappa ner den i en isvak i Lycksele eller dyl.



FREDAG, 16 MARS, 2007

Exsperminate!

19.39: Oj vilket projekt det blev att ta sig ut på en promenad utan en musikspelare i huset. Jag kan numera bara gå med mina struttande Mick Jagger-steg, eller glida nedför de isiga backarna som en Micheal Jackson med ryktet ännu intakt. Och hur göra det utan Tenth avenue freeze out? Hur skaka rumpa utan Late in the evening? Hur vara in the groove som Marcus i Om en Pojke utan Sympathy for the devil?

Det ska i sanning bli ett spännande projekt att skrida in på jobbet klockan halv tio imorgon bitti, frisk som en vårvind. Spana in den nya sektionen Meaning of Liff förresten, och jag bönar och ber på mina bara knän efter fler bidrag!



Welcome to Alcoholics Anonymous! No - purely social. I know someone who is an alchoholic and it is no laughing matter - particularly for his wife. And she's got alopecia. So... not a happy homelife.

15.27:

#97: Bombshell

Om man hade tjuvlyssnat på mitt och Bombshells samtal igår, så skulle det ha låtit någonting i den här stilen:

Jag (indignerat, förorättat mummel): Aurph bormphf smphfgr an inmfp mphf trmphf nnngnmph mhfpng mmmnman mphprfing åöh mphåmmt tchass!

Bombshell: HAHAHAHHAHAHAHHAHAHAH

Jag (upprört skrik och stamp i backen): Det är inte roligt!!!!!

Bombshell: HAAAAAAAAAAAAAAAAHAAAAAAA

Bombshell: Skulle du nånsin träda över hans tröskel skulle han skalpera dig för att spara din hjässa som minne!

(Det där bottnar i och för sig i något av ett internskämt, som man måste ha läst den tegelstenslitteratur som vi har valt att kalla "Här har du mitt liv på ett fat" för att förstå)

Och ja, jag kommer med största sannolikhet att bli mördad i sömnen för bilden ovan. But what a way to go.



Ok now guys, we're about to enter a warehouse environment now. I'll just warn you that some of the people in here will be working class, so there may be some arse cleavage. Just find a partner, hold hands and don't talk to anyone.

Mummel, mummel, hemligt: Usch. Skulle inte ens bemöda mig med att bli upprörd om någon gjorde en:


i dessa dagar, utan bara nicka instämmande med en bedrövad suck. Men imorgon börjar det nya livet, och det ska jag inviga med att gå en rejäl långpromenad över den norrländska tundran. Fast jag borde inte skylta med det såhär officiellt, för då kommer bara pappa Clints mörka skugga att falla över mig klockan 22.30 när jag ligger ihopkurad tv-soffan och vill se på film, och fråga om jag inte ska pallra mig iväg snart. Och då kommer jag med gråten i halsen att titta ut genom det frostiga fönstret, in i den becksvarta natten, och frysa ända in i benmärgen trots alla filtlagren.

Sedan kommer jag skamset att titta ner på min tröja och undra hur alla chipssmulor tagit sig dit, för jag äter ju aldrig chips, och när jag väl gör det går jag in för uppgiften med hull och hår och slukar potatisskivorna med samma beslutsamhet. Slutligen kommer jag möta hans blick, och frosten på fönsterrutan kommer att blekna i jämförelse med kylan i hans ögon.

Därefter återstår det bara att för evigt förbanna den dagen som jag tog det djärva beslutet att försöka börja mitt nya liv på en annan dag än en måndag. Och börja muttra mitt mantra "cushion for the pushin'" och "layers for the players" om och om igen, med ett styrkande grepp om Dumlepåsen.



TORSDAG, 15 MARS, 2007

Don't assume. It makes an "ass" out of "u" and "me".

16.49: Gud. Det här var förbanne mig det finaste jag sett sen jag konfirmerades.




ONSDAG, 14 MARS, 2007

And if you have lost both legs and both arms, just go "at least I'm not dead"...
I'd rather be dead in that situation, to be honest. I'm not saying people like that should be... you know, put down... I'm saying that, in my life, I'd rather not live without arms and legs because... I'm just getting into yoga, for one thing. So...

23.43: Hrrm. Snorre for hem imorse. Nu kommer jag aldrig mer att vakna mitt i natten ur min sågverkssömn av att någon studsar upp ur sängen i bara mässingen och står mitt i oröran på golvet och skriker "Vart är den någonstans?! Vart tog den vägen?!" innan denne någon springer in på toaletten och smäller igen alla dörrar han kommer över på vägen. I sömnen alltså. Jagad av onda mynt/råttor/skorpioner/vita spindlar. Och jag kan börja gå på toaletten på nedervåningen igen, utan att behöva oroa mig för att se hans hånflinande nuna i fönstret. Han reste 12.45, och lämnade efter sig ett stort hål av sakn-bahaha!!! Skämt åsido, han lämnade efter sig två påsar polarbröd och en knappt öppnad Brämhultsjuice. Så, hurra för det!

Först hade vi ett 110 mil långt distansförhållande i två år, sedan bodde vi ihop i ett halvår, och nu är vi alltså tillbaka på ruta ett. Och måste hålla kontakten över telefonuöööhen. Har bävat hela dagen för att den ska ringa just när jag är som mest upptagen med att vara (i princip) arbetslös och mitt uppe i en väloljad tumrullning. Och varenda gång telefonen har ringt så har jag såklart gjort en stor affär av att stompa dit, rulla irriterat med ögonen och med en utstuderat upptagen ton i rösten svara "Hallå det är Anna" under tunga och besvärade suckar.

Också har det "bara" varit släktingar och vänner som velat önska pappa Clint en trevlig födelsedag varenda gång!!! Hallå! Snorre ska ju ringa och störa och vara obstinat av principskäl, trots att vi inte har ett dugg att prata om! Dessutom ska han ringa minst två gånger per dag på bästa Glenn Close-manér, och inte bara för att säga: "Jag tror att jag har glömt min bankdosa, kan du kolla om du hittar den på skrivbordet? Nej, vänta! Här är den, det var inget! Jaja, jag ska på Maxi nu, så hejdå!"!!! Han har säkert gått och lagt sig med. Jag är typ singel. En gammal nucka.



She may be the song that summer sings,
may be the chill that autumn brings,
may be a hundred different things,
within the measure of a day.

02.40:

#98: Cupcake


Motivering: Yttrade följande gyllene citat som klockrent sammanfattar alla upptagna fruntimmers tysta kamp: "Det krisar rätt ofta (i vårat förhållande), grejen är bara att han inte vet om det" när vi fikade idag.



TISDAG, 13 MARS, 2007

She makes the Venus De Milo looks like she's got no style,
she make Sheena of the Jungle look meek and mild.

23.50: Mkt händelserik kväll igår. Jag och Röksvamp började av någon anledning diskutera diverse rajtantajtan-situationer (på ett väldigt platoniskt plan), då det plötsligt slank ur mig att vi fruntimmer redan hade kartlagt karlarnas prestanda och säng-agenda.

Röksvamp levde upp till sin roll som ordförande i filmklassens herrklubb till syjunta, och lutade sig genast ivrigt fram i stolen med huvudet drömskt lutandes i händerna. Fast sedan blev han plötsligt mån om att försöka upprätthålla sitt tunna skal av manlighet, harklade sig för att bryta transen, och fortsatte med utstuderad likgiltighet: "Så det har ni? Tja jag kan ju inte direkt förljuga att liknande disskusioner, om än mindre systematiska, har förekommit"

Nu var det således min tur att förflytta min slemmiga skepnad ut ur skalet av manlighet och komma krälandes. Men när Röksvamp inte alls verkade särskilt intresserad av ett utbyte, utan istället började titta menande mot klockan och gäspa ljudligt, så skyndade jag till en snabb, desperat kontring.

"Jag har en ljudinspelning av samtalet!!!" vräkte jag ur mig innan jag riktigt hunnit tänka mig för, och en dödlig tystnad lade sig över rummet. Röksvamp synade mig uppifrån och ner med en oändligt långsam, bedömande blick, och när han talade var rösten skrämmande lugn och sansad.

"Är en nakenbild nog för att tvinga till sig filen?"



MÅNDAG, 12 MARS, 2007

Things, like a lover's vow,
things, that we don't do now.
Thinking 'bout the things we used to do,
and heartaches are the friends I'm talking to.

20.37: Hmm, inspirerad till stordåd har jag bestämt mig för att lista mina egna 100 höjdare utan inbördes ordning. Näste man till rakning kan dyka upp när som helst, eller inte alls, det återstår att se, och samma person kan eventuellt dyka upp flera gånger om eftersom folk ibland överträffar sig själva när man minst anar det (egentligen beror det såklart på att jag inte tror mig känna 100 personer).

Ähhhhh, låt mig hållas bara!

#100: Eddie
Motivering: Överflödig.

#99: Robbelibobban


Motivering: För att jag hade en urusel dag igår och hade förvandlats till hulken av att spela Sims 2 - Livets historier i typ 15 timmar i sträck. Samtidigt som jag genomlevde en herrans massa inre kriser (som jag inte tänker gå närmare in på), den ena värre än den andra. Så efter det trettionde kattfräset för dagen, och sedan trettio förskräckta händer dragits tillbaka från mina axlar, så upptäckte jag att följande mail hade trillat in i inkorgen: "Bara för att du heter Anna Karlsson, så ska du få en mummel mummel produkt av en inte fullt så laglig aktivitet hrrr-rrrm av moi när den släpps! :)"

Hurra! Kommer inte att dö ensam och hittas tre veckor senare halvt uppäten av schäfrar trots allt! Robbelibobban minns mig fortfarande! Och hurra! Sicken host-olaglig-host gåva att komma släpandes på sedan!



Do I attract you?
Do I repulse you with my queasy smile?
Am I too dirty?
Am I too flirty?
Do I like what you like?

18.35: Jag läste häromdagen en slags bekännelselista som jag fann mkt underhållande, och satt precis och funderade på om jag skulle ta och bidra med en egen. Dvs verkligen blotta min mörka själ och alla hemligheter däri, och berätta allt om förskräckliga händelser, (lika förskr)äckliga egenskaper och smutsiga mysterium. Men så tänkte jag att jag skulle ta och fokusera på människans godhet istället, för en gångs skull. Om ni blir illa berörda utav detta spontana infall som är så fjärran från min vanliga, genomruttna person som det bara är möjligt, så lovar jag att det är en engångsföreteelse. Innan ni vet ordet av det är jag tillbaka i gamla hjulspår och sticker bajonetter i bebisar, plundrar gravar, bränner ner byar och skalperar gamlingar.

Nu när det är sagt och avklarat, så antar jag att jag lika gärna kan börja berätta. Annars riskerar jag väl att trilla ner i en utav de många "pinsamma tystnader"-fällor som den ringlande vägen som är mitt liv kantas av. Ehh... (klia hårbotten) Eller vänta lite, en teaterpaus är faktiskt alltid på sin plats. (Snygg räddning) Så, jag slickar mig om de torra läpparna och tar ett djupt andetag. Ni får gärna vässa era öron och lutar er lite, lite framåt i spänd förväntan, för det hör nämligen till i riktiga sagostunds-sammanhang. Särskilt sådana som är ljussatta och möblerade precis som den juliga Coca cola-reklamen, vilket jag har bestämt att min blogg och mitt rum är just nu.

Jag håller plötsligt andan - och det här är viktigt; hela ansvaret vilar på mina hösäcksaxlar i denna stund - just som ni tänker er att den första vokalen ska snubbla ut mellan mina läppar, och ser mig allvarligt och långsamt omkring på mitt audiotorium med blott ett par skrattrynkor i ögonvrån som avslöjar mitt egentliga sinnesmod. När så teaterpausen börjar gå mot sitt slut, så återstår det bara för mig att andas ut igen och sedan börja berätta. So here it goes.

Jag vill inte höra talas om några vackra, modiga dåd som hade fått det att vattnas i munnen på första bästa Hollywood-författare. "Tack, men nej tack" till män som stannar kvar på asteroider och låter sig sprängas för att rädda mänskligheten. "Ring inte oss, vi ringer dig" till de som - genomborrade med typ sju dödliga pilar - fortsätter att resa sig upp och slåss mot förvuxna vildar. "Klipp dig och skaffa ett jobb" till blåmålade, andra sorters förvuxna vildar som krigar på de skottska vidderna för folkets frihet.

Det behöver inte bli ett sånt stort spektakel av det hela. Man behöver inte rädda universum, världen, landet, folket, sin kidnappade son eller dagen för att vara en hjälte. Man kan vara det ändå. Det jag är ute efter är de där sällsynta stunderna när två par ögon möts över rummet, och båda bara står och flinar dumt (min cyniska version av att le varmt) mot varandra. Eller en hemlig handtryckning under bordet. Eller att trösta någon bara genom sin blotta närvaro, utan fumlande, frampressade ord eller tafatta klappar på ryggen. Äh, jag behöver inte utveckla, ni förstår vilken känsla jag är ute efter!

Mitt jobb, till exempel, är en ständig källa till sådana ögonblick och berättelser, som jag tyvärr inte får delge mig av till omvärlden. Men så sent som idag när mammas gamla barndomskompis Gunilla var och hälsade på fick jag se ett foto hennes barn, tillsammans med en ung man som genast fångade mitt intresse. (Varför har man i hela sitt liv lett ansträngt och överseende när ens föräldrars vänner hänfört ropat "Men herregud!!! Vad stora ni har blivit!!!", bara för att sedan låta det vara den enda kommentaren man fäller när man själv ser sina yngre släktingar/vänners barn för första gången på länge?!?). Pojken i fråga kunde inte ha varit mer än 12-13 år, och han stod iförd en gammal gubbkeps, kostym och slips underligt malplacerad framför typ ett stall, och log med hela ansiktet.

"Vem är det där?!" frågade jag genast, och Gunilla fick precis som Karl-Bertil Jonssons moder någonting religiöst i blicken när hon svarade. "Eddie". (Mitt hjärta tog ett litet skutt när hon sa det. Eddie... Vilket synnerligen bedårande namn!)

"Det är min systers pojke. Han är alldeles fantastisk; helt makalös. Han kör verkligen sin egen stil, och bryr sig inte om vad någon säger. Härom veckan skulle hans klass gå Språngmarschen (?), och då är det tänkt att alla ska ge tjugo kronor till Rädda barnen innan promenaden. När så pengarna skulle lämnas in blev det en rätt otrevlig stämning i klassrummet... Ja, ni vet hur det kan bli. Barnen började säga saker som att de hellre ville spendera sina tjugo kronor på ICA istället och så vidare. Men mitt i tumultet så reste sig Eddie upp och gick fram till läraren och sträckte över en femtilapp. Läraren förklarade att man bara behövde ge tjugo kronor, men Eddie insisterade och sade att han hade fått pengarna av sin farmor och att han inte kunde tänka sig ett bättre ändamål än barn i nöd." (Vid det här laget avfyrade jag ett sånt där 100-wattsleende som jag nämnde tidigare) "Han kör på med sin egna stil, trots att de andra barnen inte accepterar honom. Det är framförallt tre killar i hans klass som inte tolererar hans klädstil, så nu senast hade en utav dem ropat efter honom 'Är du bög eller?', och han hade vänt sig om och svarat 'Ja. Hurså? Letar du efter en partner?' och kommit hem alldeles sönderslagen".

Nu tänker jag inte ens börja gå in på hela skolväsendet och deras förbannade "mobbningsplaner", eftersom det här trots allt skulle handla om goda människor, men... Ja. (Clintanväsning mellan de hårt sammanbitna tänderna).

Nere i Helsingborg hade vi en bedårande äldre man från Slovenien till granne, som vi alltid stannade och pratade med nere i cykelförrådet (människan cyklade jämt). Han hade för några år sedan börjat mata en herrelös katt, och vid det här laget kom hon trippandes närhelst han ropade, och tillät ingen annan än honom att klappa henne. Jag brukade sitta på rummet och titta ut genom fönstret om nätterna, och han kunde vara ute och gå med katten slingrandes i åttor kring fötterna på honom klockan tre på natten. Och nästa morgon stod han ute i parken igen, men den här gången hade han med sig en påse bröd som han matade fåglarna med.

Jag är så less på alla tillgjordheter. Varför kan folk bara inte vara? Eller åtminstone låta andra vara? Varför måste man trycka ner varenda tillstymmelse av fri vilja till ingenting?Varför måste man prata bakom ryggen om någon som förmodligen aldrig gjort en fluga förnär (utan som förmodligen driver ett flugpensionat i sin lägenhet)? Varför kan vi bara inte få fylla år, bjuda in nästan hundra vänner och bekanta till firandet, och sedan servera en festmåltid beståendes av O'boy till förrätt, spaghetti med ketchup som huvudrätt, och flingor och mjölk till efterrätt?

Det är vad jag kommer att göra i alla fall. Suit up!



Now who can tell me how and where to begin,
in a world that thinks of ugly as the cardinal sin.
And constantly is talking about the beauty within,
but locks up in the cellar everything that is grim.

13.39:

Kan jag sluta vara så schitzofren hela tiden, och istället börja bete mig som folk?!

Förlåt.

Det är okej.

Nej, jag menar det verkligen. Det måste vara jättejobbigt för mig!

Det är det också. Jag anar inte hur många obekväma situationer det har försatt mig i!

... Men nu är det över. Aldrig mer. Hädanefter ska jag bara köra på enkelriktade vägar och bakgator, och agera lugnt och rationellt i alla lägen!

Bra... Det var verkligen på tiden...

Vad var det där sista??

Öh... Ingenting.



SÖNDAG, 11 MARS, 2007

War! It ain’t nothing but a heartbreaker
War! It’s got one friend, that’s the undertaker.
War has shattered many a young man's dreams,
made him disabled, bitter and mean.

03.25: Gick från klarhet till klarhet på jobbet idag. Snurrade omkring i gamla hjulspår och lyckades missa första bussen pga obstinat beslutsamhet att äta tre yoghurtsburkar till frukost och ha magknip resten av dagen, vilket ledde till att jag förlitade allt mitt hopp på den buss som avgick tio minuter innan arbetspasset började.

När jag så stod vid hållplatsen och var psykiskt illamående av att vara på plats före utsatt tid till någonting - och bussen i synnerhet - slog det mig att det var lördag. Och när jag stod där och lät allehanda sorters obehagliga insikter skölja över mig som en kall våg, så förstod jag att min tilltänkta buss inte alls skulle gå förrän helvetet frusit till is och mitt arbetspass redan börjat.

Rusade tillbaka till min tappra springare, minicykeln, och började trampa. Och det var, by God, blask och snösmörja upp till anklarna och mer än en gång snurrade jag omkring i gamla hjulspår av ond härkomst denna gång. Hade kunnat bedriva en framgångsrik steriliseringsfirma om cykeln bara varit några centimeter högre, men i nuläget gjorde jag bara några actionfyllda manövrar och fortsatte min kamp mot klockan.

Bara för att halvvägs få syn på den tilltänkta bussen framför mig, och bli smärtsamt påmind om att de faktiskt går som vanligt under förmiddagen även om helgerna.



FREDAG, 9 MARS, 2007

There is one thing I can never give you,
my heart can never be your home

13.45: Det finns så många sanningar därute att man nästan förstår varför Fox Mulder stod på stora, ödelagda majsfält, i mörka, underjordiska tunnlar, på dunkla, rökiga kontor, och blickade bort i fjärran med kisande ögon och en beslutsamt ihopsnörd mun och sade just detsamma.

SOM TILL EXEMPEL att man kanske inte slår i lilltån särskilt ofta, men när man väl gör det så måste man liksom ta igen alla veckor och månader utan, under några ack så smärtsamma minuter. Man slår i tån i en enorm resväska, precis som man gjorde kvällen innan, svär till, gör Family guy-grejen (sssss... aaaaah... sssss... aaaah... sssss... AAAAAHHHHH), kramar om foten, tar några stapplande steg in i rummet, snubblar över dammsugaren, etc etc. Papphammar känns plötsligt inte fullt så avlägset och överdrivet. Alls.



Love actually is all around

03.39: Det rustas för krig nu i dagarna, och mina nerver av mithril syns inte till på långa vägar. I shall conquer this, I shall!



TORSDAG, 8 MARS, 2007

Ah, that's one fine lookin' barbeque pit... Why doesn't mine look like that?!

23.10: Herregud. Var har jag fått alla mina dramaqueen-fasoner ifrån egentligen? Hela min familj är urtypen av norrländskt lugn, och själv kan jag inte svälja en ynka droppe förtret utan ett fasligt liv och minst tre svimningsattacker. I och för sig kan jag tycka - på mitt säregna och helt och hållet subjektiva vis - att mina humörsvängningar är berättigade. Jag har nämligen precis lagt ut en liten nätt summa på, tjaaa, ~450 kronor för sju färgband som vi numera kan konstatera inte passar till min skrivmaskin.

Vilket med andra ord innebär att jag har 79 kronor att leva på till den 26:e april.



No I don't want to! I hate it! I hate it!!! It's not funny! It's never been funny! I've never done any- NOOOOOOO!!!

21.05: Pappa kommer hem snart och kommer att vara helt vansinnig pga utebliven städning, men jag ids inte ta mig i kragen och faktiskt bry mig. Inte idag. Och Klanton ska titta förbi närsomhelst och låna ett par filmer, och jag vill - och borde - egentligen vara en sval isdrottning mot honom, men... jag orkar inte.


Jag är trött i själen.



Son, hard work never hurt anyone - who didn't do it.

04.05:


Typ övre halvan av första högen av min tv-tidningssamling som krävde tre rundor med en fullpackad resväska att bli av med. (Eller egentligen två promenader som jag lyckades hota en hunsad Snorre att ta ut till soprummet, medan väskan till den tredje och sista rundan som jag var ansvarig för fortfarande står lutad mot väggen.)

Orsaker till exta- förlåt- hyllras.

Fler orsaker till hyllras och en pappa Clint med en enorm, bultande ven i den högröda pannan.

Leika ser ut som om hon är direkt kommen ur typ Angelina Jolies livmoder rakt in i Brads väntade famn, och jag har precis överlevt en cykeltur a'la vansinnesfärd nerför Paletåvägen under vilken min påse med Lejonkungen-rekvisita plötsligt studsade rätt in i framhjulet and sent me flying. Mina händer gör sig som vanligt utmärkt på kort...


... inte minst på den här bilden. Hahaha, två brända kolstumpar!


Happy bubbly one säger:
dels måste man låtsas att man är en sån spontan, kul och impulsiv människa att man gör såna där saker hela tiden

Solvind säger:
Svårt för min del, "usch, håll er borta från mig. jag skriver på min bok". resten av delarna?

Happy bubbly one säger:
jag brukar bara babbla på bortom allt sunt förnuft så att offret i fråga aldrig ens hinner andas in för att ställa den där fruktade frågan

Solvind säger:
Hahahaha, okej. Vilken fråga?

Happy bubbly one säger:
"varför addade du mig egentligen?"

Solvind säger:
Knepig fråga. Vad svarar man på en sådan?

Solvind säger:
"STRIPPA I CAMMEN, DU FÅR 50 SPÄNN! JAG LOVAR!"



ONSDAG, 7 MARS, 2007

Oh my god, somebody took a bite out of the giant rice krispy square!!! Oh, and the waiter's been brutally beaten.

13.51:

(Jag och Snorre försöker räkna ut hur många polarbröd vi är skyldiga varandra)

Snorre: "Först tog du två fyrkantiga av m-"

Jag (avbryter med en air av viktigpettrighet): "Rektangulära. Det heter rektangulära!"

Snorre: Man kan kalla de fyrkantiga med, för hur många kanter har dem?"

Jag: "Jamen alla vet att fyrkantiga i princip är synonymt med kvadratiska, det fick man lära sig i lågstadiet! Bröden var kvadratiska!"

Snorre: "Nej, det var de inte alls."

Jag: "Joho, de var de!"

Snorre: "Nej."

Jag: "DE VAR VISST KVADRATISKA!!!"

Snorre: "Nej, de var rektangulära!"

Jag: (stum, insiktsfull tystnad)

Jag: "Det var ju det jag menade hela tiden! Du fintade bara bort mig! Jag visste att det hette kva- jag menar rektangulära."

Dagens skratt.



How do you just walk into a house and take a TV Guide? How does she expect you to watch TV? Am I just supposed to turn it on and wander aimlessly around the dial?!

01.14: Att jag glömde att säga det förresten! Jag har, efter typ tio (herregud) år slängt min samling av Aftonbladets tv-tidningar. Aldrig mer skall pappa Clints ord "Du kan väl för fan inte gå omkring och samla på en massa gamla tv-tidningar?! George Costanzas pappa gör det, och alla vet att han är djupt störd!!!" ringa i korridorerna och borra sig ner i samvetet likt vassa pilar. It's a shame, really. Varför? Tanken på att tapetsera sina väggar med filmurklipp blev - hur osannolikt det än må låta - mindre och mindre tilltalande med åren.


Jag är den enda som förstår dig och den bittra kamp du för mot omvärldens normer.


Också ska jag göra den slutgiltiga inskolningen imorgon, mellan klockan 15 och 21. Det är ett under vad stark bitterhet pga uteblivet Simsspelande kan göra för nervositeten! Fast att döma av de gamla skolarbeten som jag bläddrade igenom idag så är en obstinat Anna värre än både krig och svält, och bara snäppet behagligare än motvind och Carola.



TISDAG, 6 MARS, 2007

I sit down in front of the typewriter, and what do I get? Nothing. Blank page. I can't even write a grocery list.

23.59: Min personliga musa anländer förhoppningsvis vilken dag som helst nu. Jag har beställt sju stycken band till min skrivmaskin, vilket borde räcka till 140 sidor enligt mina "jag har minsann läst hela Matte B - så det så"-beräkningar... - minst!!! Så förhoppningsvis kommer min inspiration och skrivlust att torka ut lååå-hååå-håångt innan själva bläcket gör det.

Eeeller så skickar dem paketet till Helsingborg, trots att jag gick in och ändrade adressen tre gånger och fylld av onda aningar dessutom skrev ett personligt meddelande om att de skulle ge blanka Fan i att skicka det dit ner (fast på ett svenskt och mkt hunsat sätt förstås, typ stilla bön). Och skickas det ändå till min gamla adress så måste jag själv åka 110 mil och hämta ut eländet på posten inom 30 dagar eller vad det nu är, pga nytt - sanslöst obstinat - budförbud. Bläää.

Tur att jag har Snorre som reser ragg för minsta lilla, och mer än gärna utmanar första bästa praoelev eller kandidat på en dödlig duell, då jag själv bara ler ett tappert leende och med darrande röst säger "det gör ingenting att saken jag har väntat på i hela mitt liv och precis betalat en halv förmögenhet för är sönder/inte kommer att anlända/är av fel modell" etc etc. Synd bara att ingen hör hans uppretade, hel-skånska ord om att rättvisa ska skipas och ansvariga hotas till livet.

I Snorres värld finns det nämligen ingenting som heter "ogilitig bytesrätt/öppet köp vid bruten förpackning", och det är jag ytterst tacksam för. I alla lägen. Utom när vi faktiskt står i affären sedan en halvtimme tillbaka och kassörskan svettas, är rödblommig av frustration, och stretar med all sin makt emot impulsen att himla med ögonen.



You see George, you've really had a wonderful life. Don't you see what a mistake it would be to just throw it away?

21.52: Topp 3 ljud att vakna till:

3. Ljudet av din äkta man, som till råga på allt råkar vara typ Pol Pot, som kommer genom dörren med ett för en gångs skull lyckligt "hallå älskling"... när du inte är ensam, eller för den sakens skull påklädd, i sängkammaren...

2. Högljudda, skrikande, manliga röster på ett främmande språk, en dörr (förslagsvis den till ditt sovrum) som sparkas ner, följt av en kulsprute-serie i taket.

1. Knak, knaaak, knnnrsch, PANG, duns duns duns duns duns, smäll, KRASCH... klingeling... Fyra hyllor som brakar ner i varandra när fästet släpper från väggen, och sedan rasar ner i skrivbordet... Ruuuuutsch... Klapp klapp klapp. Filmerna som hasar ner längs hyllplanen och landar på varandra. Och ja, den sista smällen och den avslutande kraschen demonstrerar hur skrivbordet ger vika och rasar rakt ner på den nyinköpta scannern. All in a good morning's work.

Fick springa omkring nyvaken som en yr höna och skyndsamt bära över filmerna till sängen, medan Snorre antog rollen som ingengör och noga övervägde varje drag så att jag inte tankspritt skulle rycka tag i någon av den rangliga konstruktionens livsviktiga bärstenar. Alltsammans till ett långsamt, knakande ljud, som obehagligt mycket förde tankarna till bilen i trädet i Jurrasic Park.

Pappa Clint kom snart upp för att överblicka skadorna, och istället för att ge sin skärrande dotter en tröstande klapp på axeln väste han "Du inser väl vad det här beror på?" och ett dödligt lugn spred sig över rummet. "Du har för mycket saker, som du bara staplar på varandra hela tiden. Tillslut är det oundvikligt att någonting sånt här ska hända... Nu får du städa upp härinne!", vid det här laget hade hans röst antagit en i det närmaste ormlik viskning: "Börja med att plocka bort sakerna från hyllan och skrivbordet, sen kan du städa upp röran (röra som i RÖRA som i bara det en helveckasprojekt för alla högerpolitikers städhjälpar tillsammans) mitt på golvet, slänga bort kläderna i garderoben som du inte använder och försök rensa bland resten av prylarna. Du får avsätta hela dagen till det..." (inom mig föll jag ner på knä med ett avgrundsvrål likt en slagen hjälte som förlorat allt. Vilket jag på sätt och vis hade - the i-lands way anyway - , för det här var min lediga dag som jag hade tänkt spendera framför Sims 2. Men jag stod rakryggat och stolt och lyssnade på ordrerna utan att röra en min) "... och det ska genomföras ordentligt." Sedan vände han på klacken och stormade ut.

Snorre, som inte undgått samtalet (med tanke på att han faktiskt inte befann sig six feet under at the time), kom krypandes in med svansen mellan benen några minuter senare, oroväckande mkt på det sätt som han hade gjort den där gången för nästan ett år sedan då backen med julmust hade frusit och exploderat i ett ljusbrunt kaskadberg av glassplitter och is.

"Jag är nog mest till besvär här uppe", sade han, och jag stirrade storögt på honom mellan svettpärlorna och kunde inte tro mina öron. "Jag menar, du har ju såna problem med att slänga saker att du bara kommer bli sur på mig om jag råkar föreslå att du ska kasta en sak som du jättegärna vill ha kvar. Toodles!"

Och i slutändan visade det sig att han faktiskt drev mig till galenskap, fast av helt andra anledningar. Just som jag genomgått en, för mig, stor inre kris och vuxit hästlängder rent mognadsmässigt (dvs beslutat mig för att slänga bort min första Lennon-keps) så lade Snorre skeptiskt och ogillande lade huvudet på sned och frågade om jag verkligen ville slänga den. Och det ville jag såklart inte, vid närmare eftertanke. Inte alls. Just som jag var på väg ut ur materialismens djungel, så högg lejonet Snorre tag i mina anklar och släpade mig riiight back in.

Det roliga var dock att det enda som gick sönder, det enda som gick sönder, var mitt inramade Clark Gable-pussel... som redan var trasigt. Det tråkiga var det där med det 9 timmar långa städandet som inte på långa vägar är över. Har mött noll förståelse med, utan folk tycks tycka att jag har mig själv att skylla fastän det är så uppenbart att jag är ett offer för omständigheterna! Och jag kan inte hjälpa att tycka att min oförstörbara scanner borde vara better off fighting back crime in distant places, än att stå under mitt skrivbord och agera fotstöd. Bilder kommer sen!



MÅNDAG, 5 MARS, 2007

It's gonna be Legen... wait for it... dary.

00.39: Note to self: Om jag någonsin tänker bli en seriemördare så måste jag passa på nu när jag har den rätta stripiga, feta frisyren för jobbet. Herregud. Måste upp tidigare än tidigast imorgon och duscha och helst träna (hahaha, gick du verkligen på den?). Men om vi ska vara realistiska så får vi nöja oss med att jag överhuvudtaget hasar mig upp ur sängen, och redan där är vi ute på mycket tunn is.

Är dessutom mer happy och bubbly än någonsin förr i dessa dagar, fast bara fram till dess att jag får syn på min spegelbild. Efter det är jag bara bubbly.



SÖNDAG, 4 MARS, 2007

You gotta turn the damn satellite on for the TV to work! See the little green light? Just gotta turn it on! Or you can fire the black man. Whatever works for you.

20.37: Å gud å gud å gud å guuud. Min chef ringde precis, och om man bortser från sådana, ja, trivialiteter som att jag borde falla ner på mina bara knän och tacka de högre makterna över att jag överhuvudtaget får något sorts jobb - hur litet det än må vara - i dessa svåra tider, så förväntar han sig på fullaste allvar att jag ska dyka upp lika frisk som en sommarvind på jobbet klockan 08 imorgon bitti!!!

Men svensk som jag är kvittrade jag förstås bara "Åtta? På morgonen?" (svälj) "Inga problem!!" (två tonarter högre, med darr på rösten) och skrattade sorglöst ända till dess att jag la på luren, då jag genast brast ut i förskräckt gråt.



You let a smile crack,
and it all came back

19.50: Jag vet inte riktigt hur det här gick till som, för att uttrycka det milt. Om sanningen ska fram så låg jag som bäst och solade (who am I kidding? Jag låg fullt påklädd insvept i en filt och borstade med ett kattfräs bort de sandkorn som sökt sig till "skarven" i min bok, som en annan tråkig bibliotekarie) när en våg av iskallt vatten plötsligt sköljde över mig. Just som jag skulle leverera ännu en vit lögn i ledet och säga något i stil med att världen äntligen var redo för segraren i hunklistan, så blåste en uppfriskande virvelvind in i mitt liv och vände upp och ner på alltsammans.

Jag har gått och blivit förtjust i en ny karl. Äh, titta inte på mig sådär; jag ser allt hur ni försöker kväva en gäspning bakom handen...! Vad haken - för det finns nämligen en sådan den här gången - är? Nu ska ni få höra! Karln i fråga är nämligen fullständigt och totalt ofrånkomligt... ja helt oändligt faktiskt (djupt andetag)... blond. Bortsett från sådana fysiskt utsökta exemplar av manlighet som Halp och Jude Law så har jag aldrig låtit mitt hjärta snärjas av en blond karl förr. Vad göra? Hur ska man bete sig, egentligen? Just nu fnissar jag bara mest hela tiden, och höjer då och då ett utmanande ögonbryn i hans riktning med ett slugt leende.

Och igår, när han sade "What?! There's going to be a baby?" och helt kom av sig i sin hetlevrade utskällning, så rasade den sista muren kring mitt hjärta. Jag har sagt det förr, och era arma stackars öron kommer inte hinna återhämta sig förrän jag säger det igen; vad är det med karlakarlar som plötsligt sänker garden?! Varför slår man euforiskt ihop händerna och ler ett saligt, moderligt leende från öra till öra samtidigt som ögonen tåras så snart någon riktig karlakarlig gigant ligger med huvudet i någons knä och gråter som ett litet barn, eller när farbror Joakim äntligen blir kysst av sitt hjärtas kvinna, bara för att upprört drämma näven i bordet, ropa "Jag har inte tid med sånt här trams!!!", och sedan följa henne i ögonvrån till dess att hon är utom synhåll, då han lutar huvudet i handen och suckar lyckligt med en tår i ögat.

Karln i fråga är alltså ingen annan än den enormt briljanta Barney i den smått briljanta serien How I met your mother...




... och han är inte ens snygg. Men skit i det och suit up! Och kom ihåg att det var här ni hörde det först, haha.

I prefer to follow in the footsteps of some other famous non-drivers — Jesus Christ, George Washington and Miss Daisy — and enjoy life from the backseat.



Switzerland is a place where they don't like to fight, so they get people to do their fighting for them while they ski and eat chocolate.

14.00: Slut på toalettpapper i huset igår natt. Mkt traumatiskt, såklart. Det var med stor bävan som man gick den korta sträckan till toaletten, och man tvingades hela tiden trösta sig själv med tanken på att människan faktiskt har överlevt i tiotusen år eller dyl enbart med hjälp av typ flintastenar och pinnar. Vilket under omständigheterna inte var en särskilt trösterik tanke alls faktiskt.

MacGyver-generna, vart är ni när jag behöver er?!



LÖRDAG, 3 MARS, 2007

Fuck Hugh. Fuck Huuuuugh!

05.15: Huuuga! Pappa jobbar natt, och vi har inte spelat ens en sekund tv-spel under hela kvällen. Jag skulle ha hängt huvudet i skam om det inte varit för att ryggen fick nog och packade ihop och stack för över tre timmar sedan.

Får spännande rapporter från huvudstaden as we speak. "Nu har jag fanimej lyckats med allt! Varit på en gayclub och supit bort mina nycklar hem... haha. Jag är hemlös, jag fryser, jag är nära döden (ja, grattis att det slutade såhär enkelt). Är i sällskap med 5 lesbiska damer som försöker 'vända' mig!", "Ännu en otrolig vändning! Haha, en hemlös räddade mig från gatan! Hon visade mig vägen hem till nån sovplats, haha. Och sprit har dom med", och senast jag hörde ifrån honom skulle han sätta sig på någon buss söderut, och de fem lesbiska damerna hade under hans inflytande reducerats till fyra. Är det bara jag som får den här inre bilden av det hela?


Min livmoder skriiiiiiiker. Jag vill bli med valp, även om jag inte är helt på det torra hur själva tillverkningen ska gå till som. Kolla en sån liten gullegull!
























How do you expect me to grow if you won't let me blow?

02.14: Alla ni som har legat sömnlösa och undrat hur i hela fridens namn jag ser ut egentligen, look no further! (Ja, bokstavligen alltså, ni kommer vilja riva ut era ögon efter det här)














Hihihi, det här var kul! Om ni lyssnar riktigt noga så hör ni det nog... Det är inte jag som långt borta i fjärran rullar in det tunga artelleriet, även om man skulle kunna tro det. Nej, det är dunsdunsduns nerför trappen mitt i natten för att gräva i gamla fotoalbum. Har redan hittat några gamla godingar som jag har suttit och fnissat ett långsamt, grymtande Diane-skratt åt i några minuter nu. Bland annat en ~tioårig Anna som tar kort med självutlösaren, och panikslaget föser en enorm godispåse ur bild i sista sekunden. Hihihi!



"Fattar du vad du har gjort?! Du kan åka in på anstalt för det här!"

00.32: Det jag är i stånd till att göra just nu är antingen ett genidrag som nästa generations MacGyvrar kommer att kunna hämta inspiration ifrån, eller så rena rama vansinnet. Jag ska utmana mitt synnerligen goda humör, trotsa allt jag tidigare sagt om denna dag, och... försöka mig på att installera min nya scanner. Som både jag och Snorre tappade på perrongbetongen och tågets golv ett uppseendeväckande antal gånger i lördags. Ja den var faktiskt nära att söka sig till en massa spanjorers och italienares (som blockerade hela kupékorridoren i en halvtimme) bakhuvuden för ett kort ögonblick då mitt världsberömda tålamod var till ända.

Vi får se om historien upprepar sig ikväll. De senaste årens påfrestningar har skänkt mig två djupa kanaler vid var mungipa, så vid händelse av fradga-flod så är jag mycket väl förberedd.



FREDAG, 2 MARS, 2007

Hey, just so you know: it's not that common, it doesn't happen to every guy, and it is a big deal!

19.41: Åh! Idag är i sanning en bra dag! Så bra att jag precis fick en oemotståndlig lust att snurra runt i stolen med ansiktet riktat mot taket. Men av någon anledning blir det aldrig lika glamouröst och euforiskt som på film. Istället sitter man nedsjunken i stolen som en säck potatis och skjuter halvhjärtat ifrån med veka fötter, och efter tre varv är man så åksjuk att man inte har någonting att vara glad över längre.

Min nya, vackra skärm fungerar. Vi hann avverka många försäljare innan det var över, ty var gång Snorre målmedvetet stegade upp till kassan med orden "Jaug skulleu veuljau hau (eun) schaerm", så stirrade det stackars biträdet förvirrat på honom i tron att Snorre var ute efter desperata i-sista-minuten-datingtips eller dyl. Jag menar, han var ju bara ett vanligt Elgiganten-biträde, ingen miracle worker! Haha!

Och det bästa av allt (och tro mig, det är verkligen det bästa. Någonsin. Bry er inte om Herminator som ligger på golvet bakom mig och vrider och vänder på sig i plågor) är att jag har hittat bläck till min skrivmaskin! Hurra! För bara femhundra kronor kommer jag kunna klippetrikloppra mig fram i livet varje tidig morgon och varje sen kväll under säkert två år framöver!



TORSDAG, 1 MARS, 2007

A paperclip can be a wondrous thing. More times than I can remember, one of these has gotten me out of a tight spot.

15.59: Snorre har gjort det igen. Medan vi vanliga, dödliga Karlssons backar in i stillastående lastbilar, sätter oss på gitarrer och glömmer kvar stekpannor på spisen osv osv osv, så fortsätter Snorre att gå från klarhet till klarhet.

Först backade han som bekant in i ett stillastående släp med pappa Clints bil, och körde darrhänt och skräckslaget hem med en stor buckla på bakluckan. När han så slokörat berättade om incidenten för herren i huset, så traskade denne genast upp till garaget för att överblicka skadorna... och återvände utan att ha hittat några. Det visade sig sedan att släpet hade träffat av precis där det redan fanns en stor buckla, och efter krocken gick det dessutom mycket lättare att stänga bakluckan.

Och igår strosade jag nedför trappen och trotsade modigt alla rykten om att matsmältningen skulle fungera sämre under kvällstid... Då jag upptäckte att avloppet under diskbänken hade täppt igen alldeles. Uppenbarligen hade Snorre gjort samma upptäckt, för han såg ut att kallsvettas och vred olyckligt händerna i varandra. Det var bara en tidsfråga innan pappa Clint skulle komma hem från jobbet, och vattnet rann undan på ett sätt som antydde att det inte skulle vara klart innan våra dödagar (även om pappa Clint alltså inte valde att snabba på den processen avsevärt).

Herminator kom ner och överblickade allvarligt men kontrollerat skadorna med en enda lång blick, och skred genast till verket. Han ringde över Klanton, utbildad rörmokare, och om ni någonsin har spelat Super Mario Bros 3 och sett den röda lilla figuren springa raka vägen ut för ett stup eller in i en kannibal-sköldpaddas väntande famn, så har ni Klanton i ett nötskal. Jag skulle inte kunna tänka honom kapabel till att klä sig själv om morgnarna, eller ens att hantera matens väg från tallriken till munnen på egen hand. Möjligtvis har han nått det stadiet då han klarar av att tugga utan hjälp från utomstående, but that's as far as I'm willing to go. Så nu var det min tur att nervöst stå och vrida i händerna med osäker, flackande blick.

Naturligtvis hade den mer nyfiket lagda noggrant följt utvecklingen som pågick under våran diskho, men själv sökte jag tillflykt uppe på mitt rum i händelse av vattenexplosion eller dyl. Från nedervåningen kom vrål av förfäran, svordomar, fruktansvärda stanker och slutligen sänkte sig ett sällan skådat lugn över detta röda trähus i utkanten av Umeå.

Allt vidrigt slime var försvunnet; det ena låg i soptunnan och den andra befann sig tillbaka hemma hos sig själv. Och när man numera spolar i våran diskho så får man nästan greppa tag om köksbordet för att inte sugas med själv.