En gång för länge, länge, lääängesedan berikades Herr och Fru K:s liv med en massa (nödvändiga, skulle det visa sig) lyckönskningar, presenter, och en 3000-nånting grams klump. 19 år och tiotusentals gram senare väljer ovanstående klump att sprida sin egna "avkomma" vidare, i form utav detta plejz in cyberspejz.
00.52: Hmm. Skulle, mentalt stärkt efter ett samtal med mamma, ge mig på ett försök med att fixa bläcket till min skrivmaskin. Det är bara ett elände med alltsammans ska jag säga er. Först och främst är det omöjligt att ens veta facktermen för det förbannade bläcket, vilket gör det ännu svårare att faktiskt veta var och vad man ska söka på när man behöver nytt. Sedan blir det inte roligare av att bläcket tydligen bara finns i USA, och knappt kan exporteras därifrån. Det hemskaste av allt har jag väl fortfarande framför mig, och det kan föga överraskande nog relateras till eventuella fraktkostnader ifall man faktiskt hittar en villig säljare på andra sidan Atlanten.
Med all denna information i bakhuvudet (förutom den del som har sipprat ut när jag har gråtit bittra frustrationstårar), så är det inte så underligt om jag blev mkt positivt överraskad när min mor förklarade att man på något sätt kunde vända på det befintliga bläckbandet och återanvända det. Lyckades trångla ur själva bläckkasetten från skrivmaskinen, och inbillade mig att jag var en liten bit på väg. Sedan kunde jag till och med, efter många om och men, och inte helt smärt- och bläckfritt, dela kasetten i två delar. Därefter skulle jag bara försöka vända på den lilla remsan, då allting rasade samman framför mina ögon och vita ploppar rullade omkring inne i lådan tillsammans med gråa metalltrådar. Jaja. Bläcket får ta itu med sitt (uttorkande öde) på mitt skrivbord nu, och jag ska se över mitt ekonomiska tillstånd för en framtida beställning. Den ekonomi som f.ö inte är särskilt god för tillfället redan som det är, eftersom jag i ett svagt ögonblick gick med på att betala Nigel 50 kronor för att han skulle spela in sin låt En ond man åt mig.
Uppdaterat under de senaste dagarna: Pjoller och Nigel.
23.35: "haaahahahahahahhahahahaHAHAHHAHAHAHHAHHAAHHAHHAHHAH
AHHAHAHHAHAHHAHAHAHHAHAHHAHAHAHHHAH JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAGGGGGGGGGGGJJJJJJJJAAAAAAAAAAGGGG
GGGG DÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖRRRRRRR!!!!!!!!1 DU SKRIVER SÅ BRAAAAAAAAA!!!!" Så långt in i mitt och Pjollers samtal var allting frid och fröjd. Sedan brakade det loss på sedvanligt fiendevis, då han helt enkelt inte kunde hålla inne med sina fräckheter:
Mrs MacGyver säger:
jag fick g på ett prov idag
Mrs MacGyver säger:
kan du tänka dig det?
Joe Hallenbeck säger:
vare ett prov i gympa?
Joe Hallenbeck säger:
jasså, men du är ju fan rik..
Joe Hallenbeck säger:
eller är det jag som gå efter vanor från förr
Joe Hallenbeck säger:
då den som hade råd att äta var rik
Men det är ändå kul att han blev glad, till skillnad från vissa andra som bara lite surt och oengagerat muttrar "bra jobbat" (alternativt "den där bilden är inte ett dugg lik mig! Seså, det är bara att börja om! Inte för att jag någonsin är inne på sidan men, jag ska finnas med none the less")
Jag försov mig imorse. Sedan missade jag två bussar, eftersom jag i sista stund skulle hämta det gröna slimet som jag fick med i Kalle Anka för en herrans massa år sedan, och som har fascinerat mig gränslöst sedan dess. Precis samma klegg som jag inte ens hittade trots att jag gav upp min 30-minuters försening till förmån för att missa hela lektionen. Som vanligt var jag på väg att brista ut i förtvivlad, frustrerad gråt, men så lyckades jag med en kraftansträngning ta mig samman. När jag väl låg nerbäddad i Herminators ställbara Hästens-säng med ett band med Vänner och ett med Sex and the City (båda från första säsongerna), och nästa lektion var 2½ timme bort så gjorde det plötsligt inte så mycket alls. Mr Big var som vanligt djuriskt het, och jag blev förstås tvungen till att spola tillbaka bandet och pausa rutan ett par gånger för att verkligen vara helt säker på mitt utlåtande.
Sedan kom jag till skolan, efter att ha plumsat omkring i djup snö i uppförsbacke samtidigt som vinden blåste så hårt att mössan flög av hela tiden. Jag blir nog aldrig en wonder woman så länge jag låter sådana småsaker get to me på det där sättet. Inte en människa så långt ögat kunde nå när klockan blev halv ett och lektionen började. Gick omkring och letade en sväng, men var på uruselt humör och lyckades på min höjd bara skrämma ett par ettor. Återvände. Korken kom springandes elegant som en hjort, och förklarade att vi tjejer skulle gå till biblioteket och välja en film att se, samt köpa en massa godis till. Trogen det plötsliga naturtemat så startade jag vattenbufflarnas språngmarsch, och tog mig i rekordfart till filmhyllan. Därnere utbyttes det häftiga små överraskningsrop från de andra tjejerna över hur jag kunde missa en lektion med Anette, för att sedan dyka upp när det vankades film. En lektion med Anette som förövrigt med stor säkerhet innebar:
* minst 15 tillfällen då orden "kiss" och "bajs" nämndes
* att hon avbröt sin genomgång för att översätta ett totalt oväsentligt ord till norska
* att hon refererade till sin vän som har en uppsatt plats på reningsverket, som om det på något sätt vore status
* att hon drog bort poäng från prov för att man skrev ett kretslopp som figurerade i boken, och till råga på allt la till en förklarande text, som hon inte förstod
* en utskällning tillägnat grabbarna i klassen för att de visar mig sina teckningar, som jag förstås tar mycket illa upp utav fastän de inte på något sätt har något med mig att göra...
Bläää I say. Det kommer att växa brännässlor på din grav, om det du har sagt om kretslopp verkligen är sant!
Att det sedan inte var särskilt strategiskt av Tjuren Ferdinand att skicka iväg sex stycken fruntimmer för att sköta filmlånandet är väl en annan femma. I och för sig var vi alla rörande överrens om att vi ville se någon riktig chick-flick, typ Clueless, 10 orsaker att hata dig eller dylig. Med andra ord någon som inte hade några som helst filmiska kvalitéer i sig, men som innehöll redigt med ögongodis och dialoger som alla kunde utantill. Tyvärr tycks vår skola inte ha förstått charmen med sådana filmer, eftersom allt de hade att erbjuda var allvarsamma, seriösa klassiker. Tillslut enades vi om antingen Chicago (pga den rafflande musiken) eller Amores Perros (pga Gael García Bernal), men när de båda visade sig vara utlånade så kom jag med det ödmjuka förslaget Borta med vinden.
Bridget ropade till med ett förtjust glädjetjut, och kom galopperandes fram till mig med ett saligt leende. De andra fyra utväxlade uttråkade blickar, men innan irisarna ens hade hunnit cirkulera i 180 grader i ögonvitan så stod Bridget vid lånedisken och dreglade fradga samtidigt som hon otåligt skrapade ho- förlåt, foten - i golvet.
Tjejerna är för övrigt det mest exemplariska Borta med vinden-sällskapet man kan tänka sig, eftersom fem av sex har läst boken. De som påstår att den filmen är en snyftare får också tänka om, eftersom den bara är skrattframkallande. Till och med Korken, som till en början avfärdade Rhett med en fnysning, återfanns halvvägs in i filmen sittandes med huvudet i händerna och en förälskad glans i ögonen. :)
Det är en sådan fröjd att kunna utbrista "Varfööör klippte de bort veranda-scenen?!" eller "Han ska ju inte säga 'Jag har älskat dig mer än vad jag någonsin älskat en annan kvinna' utan 'Jag har velat ha dig mer än vad jag någonsin velat ha någon annan kvinna'", och veta att de förstår vidden av den lilla skillnaden. I löööv my girls!
Måndagen var den roligaste dagen någonsin i princip. Då skapade vi sådana klassiker som the D/Lee-routine (sniff, ryck, rassel, rassel, fastna) och Korkens ananas-Gudfader. Jag hoppas att jag får för mig att skriva ner allt som hände under den dagen imorgon. Oo! En tanke slog mig i denna stund som jag vill dela med mig av till er alla. Sex and the city-fanfics. Måste undersökas!
21.30: Idag lyssnade jag till mitt hjärta. Det ville att jag skulle gå upp på övervåningen, smyga in på syrrans rum, temporärt stanna upp i mitt sökande för att beundra hennes imponerande samling med Dylan-skivor, inte hitta det jag letade efter, smyga tillbaka, vända om, leta på ett annat ställe, och långsamt ta mig tillbaka till mitt egna rum. Ibland konspirerar mitt hjärta med den lilla jordnöten i huvudet, och beter sig väldigt korkat och omoget. Det här var inte en utav de gångerna. Mitt hjärta värkte, smärtade, klämtade, suktade efter Moneybrother. Lyssna till dina hjärtslag! Kanske vill de också lyssna på They're building walls around us i denna stund? Jag vågar så fräckt påstå att jag tror det!
Ibland gillar jag att läsa dagstidningar. Inte särskilt ofta, men ibland. Som den där gången då en man (i USA, förstås!) skulle elda upp en massa skräp i sin trädgård, och som, när han fick syn på en liten mus i gräset, slängde den i brasan. Det stackars djuret tog förstås eld, men pinnade ändå iväg över gräset och sprang rakt in i hans hus. Som brann ner! Yesss!
Eller som den där artikeln om att hemlösa skulle få gratis tandvård, och som avslutades med ett citat av den intervjuade uteliggaren; "nu vågar mina barn äntligen ta hem kompisar". Nu såhär i dagarna efter Melodifestivalen så går jag bara och väntar på att få läsa om hur Kicki Danielsson har kört rattfull igen. Två poäng! Hahaha! Tji fick du, falukorven! Hoppas innerligt att vi slipper ditt och Berts ansikten i rutan för ett tag framöver nu.
Allting går emot mig angående mitt projektarbete. Först manussidorna som sagt, och nu även den omskrivna början av julsagan som var så braaa. Faktiskt! Borta. Borta med vinden. Jag och Bridget hade för övrigt ett mycket fint samtal igår, när vi räknade upp snuttar i Scarlett som fick våra hjärtan att slå fastare.
Dagens skiva: To die alone - Moneybrother
Gårdagens skiva: We are the Ark - Den som gissar rätt grupp får en nougatglass!
00.07: Pangbruden har varit synnerligen oumbärlig ikväll. Som alla vet anser jag att det där sista klivet ut i vuxenlivet tas ståendes på kanten till ett bottenlöst hål. Vaddå flytta? Vaddå plugga på högskola eller universitet? Vaddå försörja sig själv? Vaddå lämna hela barndomen bakom sig? Det här är väl ändå inte saker som jag förväntas göra inom de kommande tre månaderna? Fast tydligen är det så ändå, och det är alltså det som Pangbruden långsamt får banka in i min tjocka träskalle. Jag-är-vuxen-nu! De här två benen av kokta spaghettistrån är tänkta att bära mig genom livet, utan stöd genom mina föräldrars kryckor. Trots att ena knäet är söndervridet, och att mitt förstånds utveckling stannade någon gång kring julafton -93 då trailern till Lejonkungen måste ha visats. Men min goda vän är alltså ficklampan som jag darrhänt och tvivlande greppar tag i, och som får det här kolsvarta mörkret som ska föreställa min framtid att ljusna lite. Att plugga TV och Media i Malmö är kanske inte så dumt ändå. Eller en animationsliknande kurs i Helsingborg? Eller (dit ficklampan tycks vilja lysa lite extra starkt, samtidigt som den av en händelse har en förmåga att slockna när jag kisar mot de två förstnämnda alternativen) någon kurs i Uppsala?
Alternativen är många, men förståndet fortfarande litet. Vi får se var mina vingliga, spröda spaghettiben för mig helt enkelt. Just nu blev det till frysen, för att ta en utav de där förbannade nougatglassarna ändå!!! Desperation är en mkt intressant företeelse faktiskt. Ja, och Sunkings vännerpresentation ska förstås upp den med snart. Synd bara att jag har tappat bort det kollegieblock där jag faktiskt hade skrivit den, plus ett par mkt viktiga sidor i det numera förkastade manuset.
22.13: Ugh! Jag tror grottmänniskorna var någonting stort på spåret. Ugh för hela slanten säger jag. Med eftertryck. Alternativt min personliga, egenhändigt komponerade förlängda version "Blääääuurgh". Det här har varit en dag i sann berg- och dalbana-anda, då humöret har stigit och dalat i samma hastighet som min blodsockernivå. Jag virvlade omkring som Homer i Flushing Meadows (dvs toalettland) när jag läste att Dons nya serie kanske kommer ut redan i april! (April? Ja, april!!!) Ni vet den där serien som bygger vidare på det faktumet att Joakim tvingade Gullan att arbeta i sin gruva i en månads tid, för att visa henne vilket arbete som låg bakom de pengar som hon bestal honom på efter att ha drogat hans kaffe. Anledningen till att jag berättar det här är förstås att jag vill att ni ska känna Rhett och Scarlett-vibbarna och blir lika peppad som jag på att läsa!
Första dalen kom när jag insåg att serien kanske publiceras först i juni istället. Obarmhärtig väntan om jag inte ens har den fjärde Hall of fame att trösta mig med. Sedan blev jag glad igen för att glassbilen kom och Herminator var villig att springa ut och köpa. Ooocksååå bitter igen, när han inte återvände med de beställda Pralinerna utan med nougatglass. Finns det en sak här i världen som jag absolut inte tål så är det nougat. När Herminator fick höra det drämde han paketet i golvet och gav det en redig spark. Sicken karl!
Ja ja. Rain man kom till undsättning och muntrade upp min kväll oerhört. Han skänkte mig tio tusen röda Rosar, på ett ungefär. Eller ja, 75 stycken i alla fall. :)
Vad mer? Snorre har varit en riktig pärla i telefon på sistone, så kudos till honom! Synd bara att jag finner saker som det här spelet, Mr Big-bilder och serietidningsläsande oändligt mycket roligare än mitt projektarbete! Om jag bara skulle ta och lägga upp Nigels vännerbeskrivning ikväll också, så det blir slut på det outhärdligt omanliga gnällandet någon gång?
18.45: Ett litet steg för Anna, men ett gigantiskt steg för hela hennes projektarbete. Nu har jag bestämt mig. Så sent som i söndags lät det helt annorlunda, för då hade jag också bestämt mig, fast på ett helt annorlunda sätt. Då skulle manuset som Gud glömde förkastas, och jag skulle skriva manus och teckna en egen Kalle Anka-historia i bästa Don Rosa-anda. Farbror Joakim. Glittriga Gullan. Guld-Ivar Flinthjärta. Triangeldrama i Klondike! Lysande hitpotential! Hade en klar vision framför mig om hur Joakim tjurigt gjorde en storstilad entré på Knivskärarklubben, bara för att finna Gullan och Flinthjärta helt uppslukade av varandra. Jag ryser av välbehag bara när jag tänker på det...!
Sedan insåg jag att jag knappast skulle hinna de där 70 procenten som ska vara firrade (inkl rapporten, ryktas det om) till på fredag, så jag tvingades slå om på nya banor. Det där förbaskade manuset åker fortfarande i papperskorgen, till förmån för julsagan. Gamla, goda, hederliga julsagan. Det "projekt" som var det jag faktiskt jobbade på under hela höstterminen istället för det riktiga, och som faktiskt består av en redig mängd sidor. Så får det bli. Några problem återstår fortfarande (som till exempel den totala avsaknaden på allt vad loggbok heter, det faktumet att jag borde ha bytt handledare för ett halvår sedan för att inte väcka misstankar etc), men jag är en liten bit på väg. Fast bluuuörgh. Jag vill ändå inte!
22.46: Var och kollade upp knäet idag förresten. Läkaren var mycket trevlig fastän jag av någon anledning blev gråtfärdig av skam när jag skulle berätta själva händelseförloppet som hade utlöst skadan. Förbannat roligt att sitta nyvaken och blinka i solskenet med putande mage och svara på frågor som "Hur länge sa du att du spelade tv-spel?" (Jättelänge. I flera timmar! Minst!), "Hur satt du när du spelade?" (Jättekonstigt. Med benen åt alla håll och kanter), "Hur längesedan var det som det inträffade?" (Öööh, bara sju månader sen. Jag trodde att det skulle gå över med tiden) "Har du tränat någonting på sistone?" (Nix-pix! Inte ett dugg faktiskt! Syns det, eller vad?) och så vidare. Sedan skulle byxben kavlas upp och knän undersökas och jämföras, och svullnader konstateras och så vidare.
Därefter skulle jag lägga mig ner på britsen, och slappna av. Sedan sträckte han ut benet, och frågade om det gjorde ont. Jag sa nej. Han tryckte ihop benet. Non. Han tryckte på knäets insida. Nepp. Utsida. Nope. Över- och undersida. Nej och nej. Han böjde benets utsida. Nix. Böjde benets insida. Nehejdu. Fick sätta mig upp igen, konstatera att knäet var svullet och jag var en wonderwoman som inte ens lät de innerligaste smärtorna i världen bekomma mig. Alternativt att jag föga framgångsrikt försökte snylta på samhällets vårdscentral. Men det är lugnt! Jag är inte bitter! Det sabla knäet har ju liksom inte alls ömmat konstant i 7 månaders tid för att sedan plötsligt fungera smärtfritt när jag äntligen får tummen ur och faktiskt kollar upp det. Sweet. Fast jag ska röntgas om typ en månad, och efter det blir det kanske ett besök hos ortopeden. Efter ytterligare ett halvårs väntan. Jag kommer att få benskenor som Forrest Gump. Det är mitt slutgiltiga öde.
19.04: I lördags var jag, mamma, Hälge, Shandske, Suellen, Paxel och min namnlike och åkte pulka, bob och sittunderlag. Tyvärr, kan tilläggas, särskilt som Hälge är den där typen av karl som antagligen fnyser åt hästkrafter till och med i raketmotorsammanhang och sätter all sin tilltro till den mänskliga muskulaturen. Med andra ord satt jag på min löjligt lilla, obetydliga stjärtlapp i form av ett sittunderlag, och blinkade bort tårarna samtidigt som jag blickade ner över förödelsen framför mig. Eller åtminstone den glashala isbacken som avslutades med ett gigantiskt hopp som hade stor potential att förvandlas till stor förödelse. Alltsammans medan Hälge stod 15 meter bakom mig och spottade i de enorma nävarna, gnuggade dem förväntansfullt mot varandra, och tog sats. Blott någon sekund senare såg jag mig förvirrat omkring på mina spridda kroppsdelar kring min viloplats i hoppet. Snön runt omkring mig var färgad i en olycksbådande röd färg, fast lyckligvis bokstavligen talat, och min bakdel hade förärats av liknande färgändringar åt det blåare hållet. Men kul var det!
Mest bedårande av alla var förstås Paxel, som ropade "Tut tut i hålet!"* innan han susade nerför backen i en häpnadsväckande fart på sin bob, och avslutade åket med det obligatoriska slirandet. Vi var trogna samarbetspartner i åtminstone vått från början, ty vem var jag att stå ivägen för hans äventyrslystnad när han ville prova på de slingrigare backarna? Utrustad med pulka och beslutsamhet men utan styrförmåga och sunt förnuft. Det var först när han fick upp ögonen för en lodrät backe (stup) där isen blänkte i solskenet och stora stenar och rötter stack upp litegrann på måfå som jag retirerade till pizzaätandets ljuva värld. Det är en trevlig upplevelse att äta pizza med mamma. Helt plötsligt framstår man inte alls som särskilt glupsk längre...!
Jag och Shandske blev också engagerade i ett rätt långvarigt snöbollskrig, som började långt innan vi ens nått fram till pulkbacken. Innan dess hade jag, strategiskt nog, valt mina motståndare med omsorg. Dvs Paxel som snarare åt snön istället för att kasta den, och Suellen som var ungefär lika formidabel på att sikta som Bombshell. När så Shandske blev involverad, och faktiskt kunde kasta både hårt och ordentligt, så blev det alltså krig på riktigt. Jag var dessvärre en aning handikappad i och med att jag hade hivat upp en skrana under vardera arm, men lyckades ändå svänga omkring med dem tillräckligt för att ge honom en ordentlig omgång. Han rullade fnittrandes nerför backen ett par gånger, och gömde sig bakom sådana robusta saker som träd, snöhögar och Hälge. Det move jag är mest nöjd med är när jag ropade "akta hundbajset!" med hela min skådespelartalang i bagaget (kanske var därför han i princip inte så mycket som sneglade bakom sig), förskräckt pekade på någonting på marken, och sedan puttade honom bakåt med båda händerna.
Avslutningsvis så var jag min bråkiga natur trogen och tog likt en ettrig liten terrier ingen som helst notis om min moståndare Hälges eventuella fysiska fördelar. Eller det faktumet jag hade med en reinkarnerad Jet Li att göra. Nej, jag slogs på rätt så bra, och just som han trodde att han hade mig slagen smällde jag till honom med hans egna handske i ansiktet. Och min mössa. Och min handflata. Jag å andra sidan blev svingad över ett par axlar, knäad i sidorna, omkullkastad och utsatt för något sorts sjömansgrepp eller så. Som inte var av homosexuell sort (även om han säkert hade velat det, höhö. Nu blir det dock ingen mer jordgubbsglass/milkshake-efterätt till mig. Någonsin). Tillslut hade jag honom där jag ville; i en gråtande, hulkande spillra som bönade och bad om nåd. Precis så var det faktiskt!
* En äkta liten Joe Morelli med andra ord!
03.10: God morgon Sverige! Hur blev det såhär sent nu igen? Jag vill minnas att jag klockan 19 igår satt och gnällde över att dagen aldrig tycktes ta slut, och att jag borde sätta igång med diverse uppgifter. Detta gjorde jag förstås aldrig. Å andra sidan förlorade jag ytterligare femton dollar på pokern, for på affären med Herminator och lyckades dölja enorm tova med hjälp av mössan. Jag har egentligen inte så mycket att säga. Det känns som om jag är full. Jag skriver fel hela tiden och får koncentrera mig ordentligt på alla ord som innehåller mer än fem bokstäver.
En liten snabb lista för att fira lördagens ankomst kan väl se ut som följande:
Fem tecken som tyder på att pappa jobbar natt:
#5: Saker som plockades fram för tio timmar sedan och som sedan borde ha förpassats till en papperskorg ligger fortfarande kvar orörda.
#4: Det verkar plötsligt vara en mkt rimlig idé att kasta kort och träffa av måltavlor i form av tandpetshållare och sockerburk på spisen. Jag var naturligtvis strängt emot denna idé till en början, eftersom Herminator helt besinningslöst stod och förstörde korten. Samma kortlek som hade kostat tio kronor på Rusta en vecka tidare, men som - ve och fasa - var laminerade och i komplett skick. Det vill säga den bästa kortlek som någonsin trätt in mellan våra väggar, och verkligen tillhört oss! För att försöka vinna över mig på sin sida gav sig Herminator in i den snåriga djungeln det visade sig vara att lära mig kasta korten. De första försöken påminde, trots hans imponerande pedagogiska förmåga och envishet, inte om någonting annat än "den första snöflingan som sakta ringlar ner mot backen". Eller hur det nu var. De fladdrade omkring som fjärilar på fyllan, och kraschlandade sedan moloket just framför mina fötter... Alltmedan Herminators ven genom luften och snärtade emot väggen med en sådan kraft att han lätt kunnat tas för 2000-talets Oddjobb. Allteftersom förbättrades dock mina kast avsevärt, och tillslut brydde jag mig inte ens om att han helt sonika kastade bort alla kort som tog sig en simtur i diskhon. I ett obemärkt ögonblick biktade han sig förtroeligt; "Jag ska berätta en hemlighet. När jag tränade däruppe från början så råkade jag kasta en utav korten på den där MacEvan-bilden..."
"Ewan McGregor"
"Ja, precis, också råkade den gå sönder"
"Men Herminator, det är ju min bild med!"
(Tystnad) "Jaha" (Mer tystnad) "Jamen då är det här väl mer ett erkännande än en hemlighet antar jag"
#3: Maten vi förväntades äta ligger fortfarande orörd i frysen...
#2: Medan det inhandlade godiset (oupise) har fått sig en rejäl omgång!
#1: Klockan är eeett, och aaallt är väl. Klockan är tvååå, och aaallt är väl. Klockan är treee, och aaallt är väl. Klockan är nu 03.42 och det börjar bli lite tunga ögonlock. Men inga urskruvade proppar eller trötta fräsningar i alla fall. Håhåjaja. Kommer verkligen att få så himlarns mycket engelska gjord i helgen känner jag.
Har haft ett mkt trevligt samtal med den gode Sunking ikväll också. Det är för övrigt också ett tecken, om man kan prata längre än att utbyta de vanliga standarsfraserna med honom utan att bli avbruten av pappa Clint, så är John Blund arbetslös. Om jag inte misstar mig helt borde det dyka upp en till spjuver i vännersektionen i dagarna, med andra ord.
Avslutningsvis vill jag bara skryta med en en liten bedrift. Anna. Ovetandes om det klöver ess hon har i sin hand. Smäller dit det i skåpet på kanske fem meters avstånd. Boo-bloody-yeah!
Och såhär trött är jag just nu:
18.54: Ja! Lyckades försova mig imorse, trots att jag började 12! Den där sömnen satt där den skulle, så att säga. Har ingenting att göra. Snorre är på hockey, Pangbruden har sitt karlelände uppe och... tja, that's about it. Har lust att sitta och sträckläsa Harry Potter invirad i en mysig, varm filt och dricka något annat än te, men som ändå ger samma känsla. Som det är nu satt jag på toaletten i en halvtimme och bläddrade fram alla delar i "Sista chansen" av Marian Keyes där Joe figurerade. Det sätter liksom stämpeln på hela dagen. Som det är nu, så har jag nått den sorgliga punkten där jag inte kan tänka mig att göra i princip något (dvs läsa eller se på film) utan att ackomponjeras med en godispåse. Varför går jag då inte och köper en godispåse? Försök till självkontroll har ju liksom aldrig fungerat tidigare direkt... Men just ikväll är det så att jag imorgon kommer förtära ungefär en hel årsranson av onyttigheter när vi har tjejkväll, så att dubbla den dosen vore nog rent ut sagt livsfarligt. Åhh, om bara skrivmaskinen fungerade igen!
Är mest bitter över att jag förlorade i pokern. Det var det som liksom satte igång hela den här ruljansen av cynisk apati (om den blandningen nu är möjlig). Tillråga på allt var det inte enbart otur som det alltid är annars, utan hälften av pengarna förlorades för att jag tänkte fel. Känn på den, självkänslan!
Inte för att det kommer som någon större överraskning att jag är rätt klumpig. Clouseau skulle vara en elegant, graciös, fisförnäm gentleman i jämförelse med mig. Har under de senaste dagarna snubblat över stolar, brakat in i bord, tappat saker i golvet och knuffat ner en utav skolans gitarrer mot en liknande slutdestination. Om man skulle ta och ta tag i sitt liv kanske? Förslagsvis skriva lite på projektarbetet, som tydligen ska redovisas mkt utförligt i en kvart nästa fredag, och som för tillfället fortfarande består utav två sidor. Funderar på att skriva färdigt eländet helt utan vidare, och skylla dess uselhet på brist på talang. Det är förhoppningsvis svårare att sänka någons betyg pga personens misslyckande som människa istället för av ren lättja... Sedan borde jag skriva lite på julsagan, bara så att jag har något nytt att somna in till nästa gång jag åker tåg i 18 timmar, och både mp3:n och alkisens/fjortisens brölande börjat bli ledsamt. Och skriva Halps, Röksvamps och Nigels vännerbeskrivningar och på något magiskt sätt lägga upp alla tre samtidigt så att ingen säger upp "vänskapen". Håhåjaja.
Måste hitta mp3:n så att jag kan lyssna på The Arks Patchouli och bli på bättre humör igen! Friggin' good! Fast den här bilden verkar göra the trick med faktiskt:
Well you know that I'm a wicked guy and I was born with a jealous mind
00.36: Haha. Åhh. Jag är visst rätt trött. Vi satt och såg Superhjältarna hela familjen, och pga vissa tekniska svårigheter (typ pappa som inte klarade av att fixa engelskt tal och svenskt text... speciellt inte utan att surna till under processen) så kom filmtittandet inte igång förrän 22. Dumt när jag suttit uppe natten innan till dess att jag var så trött att jag somnade medan jag skrev, och vaknade av att... skriva. Hade tydligen skrivit sådana visheter som att fotosyntesen bildade socker och glukos, som om det inte alls vore samma sak. Till råga på allt klev jag av helt okända anledningar upp klockan halv åtta imorse, och satt och visslade och rullade tummarna medan alla andra stressade kring frukostbordet. Jaja, allt detta ledde förstås till att jag somnade under filmen. På golvet. Under bordet. Graciöst.
Sedan somnade jag även i fåtöljen i köket ett par gånger. Och när jag precis borstade tänderna var jag så trött att jag råkade tappa tandborsten i processen så att den flög in under trappen. Håhåjaja. Tänkbara äkta makar i framtiden alltså: en ananas, en citronyoghurt och numera även en säng. God natt!
09.04: Hmm. Måste sluta sitta och stirra apatiskt på skärmen. Måste egentligen sluta sitta här överhuvudtaget, och faktiskt gå och plugga in det där allra sista, men baby steps, baby steps. Ska fara och jobba direkt efter skolan. Hoppas att jag är så självcentrisk att jag besöker sidan flera gånger idag och blir påmind om det, för annars riskerar jag nog att glömma bort det.
Ärligt talat har nog det här med kvävets kretslopp inte riktigt fastnat till hundra procent. Fruktar att jag inte skulle kunna beskriva det rätt ens med bokens text och bild till hands. Har dessutom en obehaglig känsla av att den enda anledningen till att jag tror mig kunna fotosyntesen och cellandningen utantill har att göra med att jag - ja, du läste rätt - läser dem rakt av. Hujedamig. Men efter det här har jag nog bara engelskan kvar. Och arbetskunskapsprovet. Ja, och hela PA100-arbetet förstås. Jippie.
20.27: Hmm. Jag lufsar temporärt ut från mitt temporära vinteride för att rapportera lite om dagen. Vaknade vid åtta av att mobilen pep, vaknade igen strax efter nio, och hade som vanligt legat och bokstavligen ruvat på den. Jag kan förstå om den ligger i sängen, eller kanske till och med i min hand, men detta är ju bara sjukt. Låg och drog mig till ca fem minuter före bussavgång. I detta skede skulle de flesta förmodligen borsta tänderna och börja klä på sig ytterkläderna, men jag såg en liten ljusglimt av hopp... och dukade fram frukostbordet med kräm, mjölk och flingor. Åt. Läste tv-tidningen. Gick på toaletten. Borstade tänderna. Hann med bussen. Boo-bloody-yeah!
Smått oförståeligt dock att jag bemödade mig med att stressa så, när det som väntade mig på skolan ändå bara var en lektion med Anette. Sabla fruntimmer. Pratade om kiss idag igen, och förväntar sig dessutom på fullt allvar att vi ska ha ett prov på 35 sidor i boken tills imorgon. Hallå? Vi går en estetlinje? Sådana här ogenomförbara krav är till för natur- och teknikprogram. Vi ska bara sitta och fika och spela gitarr och anses vara mystiska utav resten av befolkningen. Frågade henne om vi åtminstone kunde få de där instuderingsfrågorna hon lovade oss för kanske tio lektioner, men hon tyckte inte det var nödvändigt. Provet skulle bara handla om de fyra-fem sakerna som hon tagit upp de senaste lektionerna (och som jag kanske inte lyssnat sååå noga på). Vi var dock påstridiga, och det slutade med att vi tillslut kunde hämta upp papperet efter lunch. Vid biljardbordet, och förmodligen en åtskillig bit från Anettes gömställe, eftersom inte ens hälften av de 26 frågorna hade något med hennes jäkla genomgångar att göra. I looove her.
I fortsättningen var skoldagen dock mycket trevlig. Satt med Bombshell och Halp under halva lunchen, och fick bland annat höra vad hennes pappa hade sagt och gjort mot sin ytterst höggravida fru för tjugo år sedan. Det hade med döda flugor att göra. :)
Andra halvan av lunchtiden (fint uttryck för "att-bli-dissad-och-kvarlämnad-av-de-båda") spenderades i Bridgets och Amazonkvinnans sällskap. De är sugna att jobba som au pairer i USA, och jag satt som vanligt och velade fram och tillbaka och samlade nackdelar på en hög. De flesta behöver överbeskyddande föräldrar för sådana uppgifter, men inte jag inte! Det klarar jag minsann helt på egen hand! Det var först när Amazonkvinnan nämnde något om att man även kunde söka till Irland och England som vädret slog om, så att säga. Plötsligt spelades en idyllisk bild upp framför mig, med små fem-åriga, skinande vitklädda barn som dansar och skrattar omkring på en äng, samtidigt som Julie Andrews stod bredvid och skrålade "The hiiills are alive"... Vi får se, helt enkelt.
Därefter var det filmlektion, eller fikarast som det egentligen heter. Tjuren Ferdinand berättade att han hade fått en filmidé stulen en gång i tiden. En filmproducent hade varit på besök på deras skola, och eleverna hade fått berätta om deras visioner i enrum, men producenten hade inte varit intresserad. Tre år senare hade Ferdinand suttit på en biograf och insett att filmen han såg var hans egen... Nigel avfyrade en riktigt rolig grej, faktiskt, och frågade om det var The Matrix som han hade sett. Sedan satt jag, syrran, Bombshell, Amazonkvinnan, Bridget, Peggan, Nigel, Halp och Röksvamp i kafeterian och pratade i någon timme. När samtalsämnet började glida in på festivaler kände jag att jag inte hade särskilt mycket att tillföra diskussionen "längre", eftersom det största festivalminnet jag har upplevt var när jag fick 150 kilo stagedivande Ebbot Lundberg över mig.
Annars då? Knäet är åt fanders igen, men det ska faktiskt kollas upp på tisdag! Jag funderar på att dra igång med den nya layouten också, även om den planerade bilden blev utbytt mot en snabbare dator vid formateringen. Dessutom är jag bitter över det saaabla påhittet om förseningsavgifter på biblioteket. Skulle visst ha lämnat tillbaka en bok den tredje mars. Attsingens. Lika bra att vänta tills jag nått skuldens maxgräns nu, så att jag åtminstone påbörjar en liten proteströrelse som förhoppningsvis får dem att förstå att de inte kan behandla mig hursomhelst...!
Att göra ikväll:
* Fixa ny layout till sidan
* Lägga upp den nya vännersektionen (som är det som har tagit upp all min blogg-tid på senare tid)
* Åka skridskor med syrran
* Läsa på till religionredovisningen imorrn
* Plugga på NK-provet till imorgon
I den ordningen blir bra ja. Guud vad klockan är mycket!
12.05: Oupsie. Råkade precis släppa in hunden obevakad i chokladkakeland. Hade en mkt underlig dröm i natt, som gick ut på att jag var godissugen. Det är naturligtvis inget underligt i sig med det, det var snarare sättet jag hanterade mitt sug på som var smått revolutionerande. Jag skulle minsann köpa mitt godis på Tradera! Slutade med att jag var så desperat att jag köpte en hel skål för hundra kronor, som, när den anlände i brevlådan, visade sig vara lika stor som den minsta mugg man kan hitta i ett hem. Ändå så vägrade jag att erkänna att det var en dålig affär, bland annat genom att hänvisa till det ypperliga valet av smaker ocheh... det var nog allt. För när allt var borta efter en munfull så kände jag mig bara bedragen. Till råga på allt blandades alla de varierande godisarna samman till en stor klump av smaklöst skum.
På tal om underliga drömmar så fick jag ett sms häromdagen, och min vana trogen så ska allt sånt minsann upp i bloggen!
"Jag drömde om dig inatt... haha... Vi satt på ett tåg, påväg till ett hus där det spökade! Och vi pratade engelska enbart...haha"
Det var... galet.
Jag och Snorre, de stora sju(tolv, halv ett)sovarna, hade stora planer på att kliva upp klockan 8 igår och se Björnbröder. Detta inte så mycket för att jag faktiskt längtade så mycket efter att se filmen, även om de har världens roligaste älgar och eftertexter, utan det var snarare en handling av ren trots. Karleländet hade lovat att se den med mig kvällen innan, men sedan totalvägrat till förmån av fotboll som han inte ens såg. Jag kunde dregla över George Clooney i säkert tio minuter innan Snorre överhuvudtaget uppfattade att jag hade bytt kanal. Så mina krav om film-på-morgonen var alltså aldrig särskilt allvarligt menade, utan snarare ett vilt och desperat försök till hämnd. Så när väckarklockan ringde vid 8 på morgonen, och Snorre firade detta genom att drämma den i golvet, så kände jag att det inte spelade någon roll när vi såg den, så länge det inte var vid en sån där okristlig tid. Döm min förvåning när karleländet väckte mig efter att han har druckit kaffe och rökt sina cigaretter, och faktiskt var redo för lite filmtittande!
Detta, plus konsertkväll, plus Oscarsgala, plus 18-timmars tågresa sittandes, plus allmän lathet ledde till att jag var rätt... trött... igår kväll. Så när Snorre bad mig att gå och borsta tänderna, klä av mig eller åtminstone ta av mig mössan när han låg och såg på NHL-hockey och jag förmodligen dreglade på hans "tröjbröst", så ville jag inte riktigt ta åt mig av alla dessa krav som samhället ställer på en. Har ett otydligt minne av att jag försökte få ut honom i köket så att han kunde skära upp lite ananas åt mig - eftersom ananas var min enda räddning i den stunden - men det fungerade uppenbarligen inte...
Har ritat i paint mycket på sistone, inför pappas födelsedag. Fast det råkar visst vara så att det finns mer vilja än faktisk tid att genomföra det på. Eh he. He. Varför lyssnar jag inte när han räknar upp det han faktiskt önskar sig (och tre gånger om!), istället för att göra en dravel-teckning som en femåring. Haha, fast den blir rätt rolig i ärlighetens namn. Jag sitter själv och fnissar åt skämten hela tiden, istället för att faktiskt rita ut dem.
13.10: Aaah. Vad är bättre än att börja dagen med ett halvt kilo ananas till frukost och MacGyver som aptitretare?
13.22: Wow! Under de första fem minutrarna hann MacGyver hjälpa de föräldralösa barnen, en nunna i nöd samt träffa, och bli förälskad, i en brud. Effektiv HQ-television!
23.13: Hmm, har som vanligt pallrat mig iväg till MAXI utan en tanke på att göra av med pengar, och återvänder som alltid med de absolut dyraste grejerna som butiken har att erbjuda, ungefär. Nu var detta en smärre överdrift, men under tre besök har jag lyckats ropa in Ed Wood, Finding Nemo, Superhjältarna, Italienska för nybörjare (bra eller anus?), Harry Potter till Gamecube, Diablo och framförallt Desperados. Min gamla kärlek återupptäcktes när den underbart goda nyheten nådde mig häromveckan att en uppföljare är på god väg. Ja, den lilla bebisen är fakiskt beräknad till april redan, även om vi som är peppade på nya spel är vana vid att releasedatum är det värsta load of crap som går att återfinna, och antagligen är George Bush's extrajobb vid sidan om. Fördelen med att jag upptäckte detta så sent är med andra ord att jag bara behöver vänta i sju månader istället för en, när jag i själva verket borde ha väntat i det genomsnittliga tretton.
Igår skulle jag och Snorre pallra oss iväg till stan. Vid busshållplatsen stod ett gäng 12-åringar, varav de två killarna började gapskratta så fort vi hade gått förbi dem. Efter en oförskämt lång tid av skrattande kom den korta parveln fram till mig och sa "snygg mössa". Big mistake. Huuuge. En enorm skugga föll hotfullt över honom när Snorre tog ett steg fram med Clintan-blicken i högsta hugg.
"Det var värst vad du var liten! Hur gammal är du?"
"11"
"Skämtar du? Du är så kort att du inte ser ut att vara äldre än sju! Hahaha, en sån liten en!"
"Käft", var hans fulländade svar, och sedan vände hans kompis sig emot honom och började skratta åt hans ringa längd. Snorre är min idol. Visst, han försvarade mig inte när Klanton puttade ner mig i en buske. Nej, han hjälpte mig faktiskt inte ens under den långvariga kampen att kravla mig upp därifrån. Meeen å andra sidan släppte han fram sin kvinnliga sida till fullo och spenderade resten av kvällen till att baktala Klanton. Precis som han gör alla andra gånger någon över tolv ger sig på mig. Sicken karl!
Fick för övrigt ett mail idag som såg mycket trevligt ut i inkorgen, men visade sig innehålla något bra mycket mer otrevligt. För någon vecka sedan mailade jag ett norskt typ independent-bokförlag angående två Don Rosa-böcker som lustigt nog inte givits ut någon annanstans. Det visade sig dock att dessa två inbundna serier landade på en imponerande slutkostnad på 888 kronor, vilket är heeelt galet. Snikna norrmän. När ni hämtat tillbaka Anette (NO-läraren som tydligen inte är från helvetet alltså, men det närmsta man kan komma. Hon krossar även myten om att alla norskor ska vara snygga) kan vi börja göra affärer.
Nu är det dock tydligen så att Snorre vill undslippa våran planerade filmkväll (igen!) genom att sitta här istället. Jag förlåter honom om han visar sig vara mottaglig för de telepativågor jag skickar ut i denna stund om att han ska göra i ordning ett par mackor åt mig.
Ett litet steg på vägen. Han gjorde fem mackor åt sig själv! Eländiga... karlelände! Tack Nick Hornby för tipset om Lovers in the cold i alla fall. Fräsigt!
06.23: Börjar bli trött nu. Finner mig själv snegla mot en halväten ananas i ögonvrån vid flertalet tillfällen och inbillar mig att det är en sorts drömbakelse av något slag. Klockan är rätt mycket. Jag har förstås suttit uppe och sett Oscarsgalan, samt tävlat om en AKO-påse med Snorre, som långsamt somnade in någon gång efter vår sjätte miss i rad. Det klart roligaste skämtet under galan var något jag har stora planer på att ta i bruk i framtiden; "I've gotta stay home and watch Steve Martin's kids, so they don't grow up weird". Garanterat 2000-talets största diss. I love it!
I övrigt finns det inte så mycket att säga faktiskt, men på något sätt har alla tidigare års sammandrag verkat drygare än hela galan det här året. Några sköna presentationer, otroligt trista tacktal med bara några få ljusglimtar, och sammanfattningsvis kan jag bara hålla med Jon Stewart; Scorsese 0 - It's hard out there for a pimp 1.
Men nej, jag är trött som sagt. Eller egentligen är jag inte det heller, men MacGyver börjar 13.15, så a girl's gotta do what a girl's gotta do. Jag saknar mitt kära MS Paint. Men å andra sidan har jag lyckats lokalisera bilden till nästa design (den är het, het, het), och dessutom har jag en vision av pappas present. En rätt Don Rosig sådan också. Vad är väl en 50-års present på 51-års dagen? Den kan ju vara alldeles tråkig och dötrist, eller alldeles, alldeles... underbar...
Oj, nu råkade jag titta på bilden igen. Heeet. Men som sagt, MacGyver. Förra avsnittet jag såg lyckades han hångla tre gånger på en timme, och till råga på allt bara efter tio sekunders bekantskap första gången. Dessutom var det en rysk skurk med, som blivit galen av hämndbegär. Men MacGyver, haaan var inte rädd. Han tillverkade en motorbåt av sin egna kista, skapade störning i övervakningskamerorna med en mixer och en plåtskål, och listade ut den hemlige agentens identitet. What a man!
Nu drar barnprogrammen för övrigt igång. "Make way for Noddy". Det lät som något heeelt annat. Go'natt!
Psst. Dagens länktips; Bombshells blogg!
02.37: Kanske inte blev en rihihiktigt så tidig kväll som planerat. Men å andra sidan läste jag ytterligare ett kapitel av det tidigarenämnda Borta med vinden-fanficet, och... wooosh! Det sudda-sudda-sudda-sudda-suddade bort min sura min, så att säga. Funderar på att läsa den en runda till nu innan jag går och lägger mig, men det som talar emot är att jag för nuvarande ligger ca 3 timmar efter enligt tidsschemat, och dessutom kommer jag inte in på någon Internetsida i nuläget. Maj kåmpjuter iss väry good.
Jag och Bombshell var på topp på naturkunskapen igår i alla fall. Hon satt mest och pekade på lustiga djur i historieböckerna och hade förmodligen hört något av det läraren sa ifall hon inte spenderade hela lektionen åt att väsandes undra vad som sades. Inte för att jag var mycket bättre själv. Efter den halvtimmeslånga genomgången skulle varje grupp formulera en fråga att besvara, och jag tyckte inte min genialitet visste några gränser när jag föreslog "Hur bildas en istid?" fastän jag långt senare insåg att hela hennes genomgång hade gått ut på att bespara detta. Oliiidlig prövning sedan, när samma lärare (som vi alla avskyr innerligt) började prata om kiss och hur barn blir till. Jag åkte dit och började skratta. Som vanligt.
23.02: Nu när pappsen är borta dansar råttan på bordet. Och jag tänker blogga huuur länge som helst utan att riskera att bli avbruten och stressad av hotfulla Clintanväsningar och det rispande ljudet från en propp som skruvas ur.
Det kan dessutom konstateras att begreppet hönsmamma har fått en ny betydelse tack vare mig. Varje morgon de senaste dagarna har jag, istället för att kliva upp när mobilen piper, bara hunnit så långt som att sträcka mig efter den. Sedan följer en svag minneslucka, och när jag sedan omtöcknat vaknar på egen hand något (för mkt) senare så upptäcker jag att jag ligger både på den, ett kollegieblock, några cd-fodral och så vidare. Saker som jag antar att jag förvirrat sträckt mig efter när jag hört att signalen dragit igång igen, och inte kunnat lokalisera ljudkällan (mkt pga att mitt valspäck täckt den).
Jag och Robbelibobban har börjat snacka allt oftare nu på senare tid, och det visar sig vara mkt trevligt. "Du vet... jag har med mig fotboll. Du har benskydd" och "Det är ju lite dumt att mitt msn alltid fungerar helt exemplariskt, annars hade jag kunnat hitta på något att göra om dagarna... Som att klaga över att msn inte fungerar".
Såg en rolig artikel i ett reklamblad precis, förresten. En våg i slagtålig plast. Might come in handy för min del. Och Cupcake var helt bedååårande idag. Hon satt mest hela dagen med en besvärad liten ryka mellan ögonbrynen, och tycktes förlorad i fjärran. Då och då kunde hon avbryta en mitt i ett samtal och besvärat mumla; "ska jag hoppa av?". Och varenda gång andades jag förfärat in och undrade om hon verkligen fått för sig att lämna oss nu när det bara är några månader kvar till studenten. Och varenda gång fick jag påminna mig själv om att hon "bara" velade om huruvida hon skulle hoppa av bussen på vägen hem för att hämta upp sin nya mp3-spelare, eller om hon skulle försöka övertala sin pappa att hämta att den senare.
Förresten vill jag framhäva ett förslag som jag har gått och funderat på i ett par dagar nu. Jag skulle vilja att det var möjligt att adoptera gamlingar. Ja, det skulle jag verkligen. Varför? Jo, för att gamlingar är bättre än barn på alla sätt och vis. De är definitivt sötare. De har redan kakor, istället för att tjata om att få det. De... öhh... jamen hallå, kakor och söthet räcker gott?
Det är nämligen så att jag träffade min lilla favoritfarbror i hela vida världen igår igen. Han var så fullkomligt bedårande att jag nästan blev tårögd, och fick lägga band på mig för att inte ta med honom hem. Tänk, en alldeles egen liten pratkvarn. Det hade varit något. Åhh, mitt arma, sargade hjärta slår så starkt för den söta filuren, och jag önskar att det fanns en ficka stor nog att stoppa honom i. Åhh :)
I övrigt tycks jag ha någon sorts pms-pms i dessa dagar. Spännande va? Får vi se hur detta utvecklas... Karlar, beware. Det är nog bara tre, fyra stycken utav er som kan känna er säkra, alla andra bör ta skydd. Vilka det är? Det är mer spännande på det här viset. Jag vill: att det ska regna och åska ute, så att jag kan kura ihop mig i en filt och läsa om Harry Potter eller Borta med vinden under en hel dag. Äta godis. Jag vill inte: ständigt bli påmind om att det bara är torsdagskväll trots att precis alla tecken pekar på fredag, jag vill att mina kära och framförallt nära ska överleva, missa min söndagsträff med favoritfarbrorn eller vara på dåligt humör. Och för att vara min nya vana trogen så ska jag avsluta med ett citat, denna gång signerat den gode Jan Stenmark:
"Efter en lång dags skäll och gnäll var Guds tystnad som balsam för själen" - "Där sa du ett sant ord!"
22.29: Heee-eeej, hallå världen, här är jag igen! Har kanske inte uppdaterat bloggen fullt så frekvent som planerat nu på sistone. Har naturligtvis en fullgod ursäkt på lager, som det förväntas av mig, även om det (som vanligt) inte lämnas några garantier om huruvida förklaringen är sann eller inte. Jag har nämligen ritat. I Paint. Jag har rest tillbaka i tiden för att kunna sitta och rita i flera hundra miljoner år. Hela vänner-galleriet ska nämligen omformas, och det är i själva verket rätt jobbigt att jag fick för mig det. Dels för att en massa bilder som jag hade ritat på folk men inte hunnit lägga upp ännu nu blir värdelösa, och dels för att de nya bilderna tar kanske tio gånger så lång tid att rita. Meneeh, det blir nog rätt fräsigt i slutändan, även om jag förbjuder er att klippa eller färga håret, växa och så vidare...
Var faktiskt en exemplarisk människa bra länge idag. Först så lämnade jag igen min biblioteksbok, trots en svidande förseningsavgift på hela 14 kronor. Sedan hoppade jag av bussen vid jobbet, skrev på de nödvändiga papperna, ocheh... nu visar det sig att jag ändå inte varit tillräckligt duktig, för nu är min fristad här över. Ja, några helt oberoende texter dårå, kvällen till ära;
He got lightly to his feet and coming to her put his hand under her
chin and jerked her face up to his.
He pinched her chin playfully and his hand dropped away from her.
One black eyebrow went up as he bent a cool long look on her.
"Scarlett, understand this. If you and your bed still held any
charms for me, no looks and no entreaties could keep me away. And
I would have no sense of shame for anything I did, for I made a
bargain with you--a bargain which I have kept and you are now
breaking. Keep your chaste bed, my dear."
"Do you mean to tell me," cried Scarlett indignantly, "that you
don't care--"
"You have tired of me, haven't you? Well, men tire more easily
than women. Keep your sanctity, Scarlett. It will work no
hardship on me. It doesn't matter," he shrugged and grinned.
"Fortunately the world is full of beds--and most of the beds are
full of women."
"You mean you'd actually be so--"
"My dear innocent! But, of course. It's a wonder I haven't
strayed long ere this. I never held fidelity to be a virtue."
"I shall lock my door every night!"
"Why bother? If I wanted you, no lock would keep me out."
Everybody's flying and no one leaves the ground
Everybody's crying and no one makes a sound.
There's a place for us in movies you just gotta stay around.
Nobody told me there'd be days like these
Strange days indeed
most peculiar
Mama.