En gång för länge, länge, lääängesedan berikades Herr och Fru K:s liv med en massa (nödvändiga, skulle det visa sig) lyckönskningar, presenter, och en 3000-nånting grams klump. 19 år och tiotusentals gram senare väljer ovanstående klump att sprida sin egna "avkomma" vidare, i form utav detta plejz in cyberspejz.
23.25: Aooouuuååå. Bröööl. Uuugh! Bläää. Buuu. Har dragit mitt strå till samhällets stack och äntligen betalat av min biblioteksskuld från tredje mars. Fast det var naturligtvis långt ifrån det värsta med dagen. Ja, till och med Nigels avtorkning av smör från sina händer till mina byxor bleknar i jämförelse med detta... Det var nämligen såhär att... Just som jag trodde jag kunde smita bort från sådana frutimmerssysslor som hänförda skrik och allvarliga överlägg angående läppstift och örhängen, så vändes två lystna blickar åt mitt håll. Korken och Amazonkvinnan var rörande överrens om att tiden var kommen för mig att börja prova studentkläder. Jag lyckades efter många om och men leta mig fram till en (okej, andas) kjol som inte var helt och hållet otänkbar. Den var lång och vit, och tillräckligt vid för att möjliggöra en karatespark i ansiktshöjd om tillfället krävde det.
Fem minuter senare hade jag verkligen stora planer på att pinna iväg bort till bussens säkra gömma, eftersom jag ville glömma allt vad studenten och alldeles för små kjolar och alldeles för stora godiskonsumtioner hette. Men icket! Korken stampade foten i backen på hennes bestämda lilla vis, och beordrade mig in i nästa affär. Slokörat följde jag efter och sträckte apatiskt ut armarna medan den ena klänningen efter den andra flög genom luften och landade över armen. Sedan stompade jag in i provhytten, och hade en tydlig vision utav en somrig Anna med solsken i blick och blommor i håret, dansandes på en grön äng i vit klänning. Men spegeln ville annorlunda. Ja, sweet lord vad spegeln ville annorlunda!
Försökte kränga på mig den klänning som mina kära vänner hade valt ut åt mig, sedan de förfasats färdigt över det faktumet att jag ville ha på mig en randig sak under en sådan helig inrättning som studenten! Och att jag, till råga på allt, hade haft t-shirt och byxor under alltsammans, eftersom jag drabbats av ett plötsligt infall av blyghet. Slängde av mig t-shirten och tryckte snabbt klänningen tätt intill mig, utifall någon skulle kika över (den löjligt låga) kanten. Försökte kränga eländet över huvudet samtidigt som jag ville genomlida den smärtsamma incidenten så snabbt som möjligt. Fläktade sedan hejvilt omkring mig eftersom huvudet gått förlorat någonstans bland eländets alla underkjolar, och lyckades tillslut slänga ner den i en hög på golvet med ett oartikulerat vrål av frustration. Fick sedan bråttom att rycka åt mig plagget igen, eftersom blygsamheten ännu en gång knackade på dörren.
Förberedde denna gång en rak passage från benöppningen till huvudet, och skyndade att kasta åbäket över mig. So far, so good. Tryckte in högerarmen mot kroppen så till den milda grad att jag trodde att den skulle dyka upp på andra sidan, och lyckades pressa den förbi ena axelbandet. Försökte göra likadant med vänsterarmen, då klänningen började knaka oroväckande i fogarna. Blundande, bet ihop, och fortsatte koncentrerat med mitt uppdrag. Och - efter många om och men - gled även den andra armen igenom. Log belåtet, rättade till mössan som hamnat lite på sniskan, och vände mig om. Herregud, säger jag bara. H e r r e g u d, min skapare! Lyckades se ut som en skynklig, skrumpen snöboll, strandad val och 90-årig rökare på samma gång. Stod som mest och betraktade denna ohyggliga skapelse med häftiga andetag och förskräckelse skrivet i varje por i ansiktet då jag hörde jag röster från utsidan. De tycktes tillhöra Korken och Amazonkvinnan, och snart närmade sig två guppande hjässor provrummet. Jag skrek som en stucken gris och slet till mig närmaste klädesplagg som kunde skyla detta frosseri i osmaklighet.
"Gå härifrååån", väste jag generat och inte så lite panikslaget, men de hävdade att jag kunde lindra förödelsen genom att klä på mig den kofta de hade valt ut. Kisade mot väggen där koftan sades hänga, och såg bara luft. Tillslut materialiserades några få, tunna garntrådar fram ur tomma intet, som alltså skulle föreställa ett fullvärdigt plagg! "Gååå häääriiiifråååån", väste jag på nytt, mer beslutsam efter den senaste incidenten, och till min oändliga lättnad lydde dem. Såja. Nerverna lade sig försiktigt ner igen, men låg ändå på sin vakt utifall att en ny kris skulle utspela sig. Vilket det gjorde strax efteråt, för klänningseländet gick inte att rubba!!! Gjorde ett par, patetiska försök till att krångla mig ur på samma sätt som jag fått mig på den från första början, men då protesterade klänningen med ett knakande som den här gången inte gick att vifta bort! Vände och vred på mig, och försökte lirka med eländet utan att på samma gång behöva bli ersättningsskyldig för obetydliga tygtrasor, men utan framgång. Svettpärlor trädde fram på pannan, och obehagliga visioner om hur brandmän och psykiatriker kallades till platsen gjorde sig bekväma i mitt huvud. Tillslut måste mitt fnysande och muttrande ha nått omvärlden, för det dröjde inte alltför länge förrän Amazonkvinnan och Korken var tillbaka utanför skynket och oroligt hörde sig för om mitt tillstånd.
"Ja, jag har lite problem", fräste jag, och gastade än mer otrevligt "gå härifrån!!!" så att spottet yrde. Då dök ett affärsbiträdes huvud upp ovanför kanten, och hon log nedsättande inför synen av en rödblommig tjockis iförd byxor och en klänning som lagt sig som en badring runt midjan.
"Behöver du hjälp?", frågade hon glatt, och jag såg generat upp och låtsades som om jag bara utforskade modet på ett kreativt sätt.
"Nee-eejdå", kvittrade jag glatt, och trots alla mina tappra sångförsök genom året, så har jag aldrig yttrat något i en falskare tonart än denna. Huvudet försvann gudskelov illa kvickt när våra blickar möttes, och ungefär i samma stund tog jag beslutet. Klänningen skulle av, om så detta skulle ske genom en liten omväg via höfterna. Ord kan inte beskriva min lättnad när jag, sedan jag hasat ner byxorna (och sedan Amazonkvinnan stuckit in sitt huvud genom skynket i samma stund) insåg att jag faktiskt skulle klara av det. Jag skulle bli fri, fri från mitt fängelse, och vandra längs gatan som en vanlig man!
Kastade mig sedan tacksamt över t-shirten, slängde alla andra, oprovade, klänningarna över armen, slog undan skynket, sköt över plaggen med en bestämdhet som inte tålde motsägelser i Korkens famn, knyckte stolt på huvudet och tog mitt pick och pack och for hem. Eller det där sista var kanske inte riktigt sant, utan jag marscherade istället raka vägen till Postgången och Tradition. Fick syn på Harry Potter och fången från Azkaban till Gamecube, och kastade lystna blickar efter spelet. Sedan stålsatte jag mig, tänkte på allt det roliga som jag skulle kunna ha för de där 179 kronorna, och marscherade ut till bussen igen. När jag insåg att den inte skulle gå förrän om fyra minuter så vände jag på en femöring och småsprang tillbaka och köpte spelet trots allt. Självdisciplin är för småglin!
16.19: Where have all the flowers gone? undrade bland andra Pete Seeger, och nu säger jag samma sak om min arbetsmoral och ansvarskänsla. Förmodligen ligger den begravd under den där blombädden och bidar sin tid, alternativt förmultnar. Igår hade jag sex stycken ogjorda arbeten att sysselsätta mig med, även om bara fem utav dem skulle in idag. Hur skred jag till verket då, i denna arbetsfrosseri? Jo, jag satt med 10 msn-fönster uppe och var i sjunde himmelen när jag ägnade min växande umgängeskrets en flyktig tanke. Sedan läste jag uppskattningsvis tre stycken fanfics ("I want to wake up in the morning holding my wife. The question is; does she want to wake up being held?"), kom duktigt försent till jobbet bara för att jag inte kunde slita mig, och åt frukost i vad som kändes som en timme, när det i själva verket bara gått max fem minuter. När det, i sin tur, själva verket hade gått en timme eftersom klockan hade stannat.
Dessutom kom jag på en hel radda med saker som jag hellre skulle kunna tänka mig att göra framför att plugga:
* Se Notting Hill
* Se Rain man
* Se Bridget Jones Dagbok
* Se BBC-versionen av Stolthet och fördom och flåsa hänfört över Mr Darcys och Elizabeths brännande blickutväxlingar
* Krypa ner i soffan invirad i en filt och med lite karra på bordet, och sätta igång hela The Office-ruljansen.
* Se Sam och Diane bråka lite uppfriskande med varandra igen, till exempel genom att titta på det gamla Skålbandet som jag hittade längst inne i byrån häromveckan.
* Uppleva nostalgi bosatt framför gamla repriser av Vänner, lagom till när Ross och Rachel blir tillsammans eller när Richard är med.
* Läsa Harry Potter and the Order of the Phoenix eller Half blood prince
* På något vis leta rätt på det där fanficet som förmodligen är på det där forumet som stängdes ner för typ två år sedan.
* Övertala Scrapper om att fortsätta på sin Måndag hela veckan-historia i Vindisk tappning.
Blomman säger:
Fasen, du är ju inte riktigt klok. Du är nog mer vrickad än mig
Blomman säger:
Du som verkade så normal i helgen. Men nu får man veta vad som döljer sig bakom dessa ridåer...
Mrs Cox säger:
haha sluuuta!
Mrs Cox säger:
jag lovar, jag består mest av fett. finns inte mkt plats för någon galenskap här inte!
Blomman säger:
Allting är relativt. Men om det är som du säger så borde du se ut som Globen. Så mycket galenskap som finns i dig, men ändå består mest av fett. Du är verkligen ett stort ? för mig
Blomman säger:
En massa bokmalar? Alla är säkert från Umeå också
Mrs Cox säger:
pff! det här är en världsomspännande organisation mårutro!!
Blomman säger:
Jaså? Och för en i Umeå betyder det? Västerbotten?
Mrs Cox säger:
HAHAHA
Mrs Cox säger:
håll käften!!
Mrs Cox säger:
jag kan inte ens komma på en lika bitande kommentar
Blomman säger:
Nej, det var en riktig fullträff där, det är uppenbart. Fick till och med ett "håll käften" tillbaka
Mrs Cox säger:
ja, och om du lyssnar riktigt noga hör du hur stålklackade gummistövlar sätts i rörelse, och vasseggade yxor slår mot breda ryggtavlor
Mrs Cox säger:
vi lyckades försaka er några mil bort från sverige, och tänkte att det var tillräckligt. men nu är måttet rågat, nu ska hela öland bord!
Mrs Cox säger:
bort!
Mrs Cox säger:
fan! någon annan får vara ansvarig för hotmeddelandena, jag är bättre på att agera
14.21: Just det ja, jag har även projektet Listigt att genomföra! Denna veckas ämne är:
De fem bästa lögnerna du har dragit:
(Och tro det eller ej, men jag ljuger inte särskilt ofta. Jag må undanhålla sanningen från ljuset hundra gånger i veckan, men det är mycket sällan som jag uttalar en ren lögn... Hur besviken Nigel och andra fiender än må bli över detta icke tilltalande karaktärsdrag så är det så! Så denna lista blir mer allmänna, återkommande lögner som jag har dragit under årens lopp, snarare än de fem bästa)
1. "Nej tack, jag är mätt" - Lustigt nog är detta förmodligen den vanligaste lögnen som lämnar mina läppar. Anna Karlsson blir mycket sällan mätt. I alla fall är det så att världar går under och solar exploderar innan Anna Karlsson blir mätt av t ex fiskgratäng eller ärtsoppa. "Nej tack, jag är mätt" är i själva verket latin för "Nej tack, slafsar du upp mer av den varan på min tallrik så kommer det inte längre att bli en fråga om blickar kunde döda, utan snarare När själva dödsögonblicket inträffar".
2. "Eh... hej Peder! Jag kan tyvärr inte komma på träningen ikv- vad sa du? Är det fys efteråt också? Dra mig baklänges! Ja, som sagt, jag kan inte komma på träningen ikväll för jag är sjuk/måste göra skolarbete/ska bort/får främmande. Jo det Är sant! Den här veckan också!" - Jag skulle förmodligen ha kunnat hugga av mig armen för att slippa en träning på den tiden, så att ljuga besinningslöst över telefonen några gånger i veckan var småpotatis i jämförelse.
3. "Eh... Nej, jag har inte försovit mig, lektionen var inställd imorse" - Vi är alla mänskliga och kapabla till misstag, jag vill bara vara en levande människa istället för en död sådan när pappa Clint förhör mig vid frukostbordet kring lunchtid. Ren överlevnadsmetod alltså, och inte någon ond, illasinnad, omoralisk gen inom mig.
4. "Hej, det var ett tag sedan! Jo du förstår, jag har inte varit inne på msn på typ ett halvår så... Du förresten, kan inte du göra mig en tjänst?" - Ledsen hon', men du har varit blockerad. Det krävs en kista och ett jordlager på ett par meter ovanpå för att hindra mig från att gå in på MSN. Ibland har jag inte ens någon anledning, annat än ren och skär lathet. Jag är en dålig människa.
5. "Och tro det eller ej, men jag ljuger inte särskilt ofta" - Hehehe. Hehe. He. Hehehe.
13.13: I've got good news in the morning! Vaknade till det underbara ljudet av min brevlåda, som med en dov duns fylldes till bredden av The Office och Little Britain. Ja folket, ni hörde rätt! Jag har blivit en Office-människa ända ut i fingerspetsarna, efter att i en herrans massa års tid avfärdat serien för en dramaserie (!)... När den i själva verket är min egna högsta filmdröm förverkligad; en underbart rolig, välspelad, genialisk mockumentär! Ahh, tur att plastomslaget skyddar mot alla dregelfläckar och hänförda smekningar.
När jag vaknade imorse ställde jag mig frågan hur i hela fridens namn jag skulle hinna med mina obligatoriska timmar datorsittande, blogga om Bruce, börja skriva nya vännerpresentationer, städa bäcken, gå ner till stallet och hämta hö och sågspån, gå iväg på min milspromenad till Rimi, plugga till engelskaproven, göra arbetslivsuppgifen, skriva etikuppgiften, göra klart (dvs börja på) den sanslösa mungbönerapporten och fara och se The Posers på Droskan under en och samma dag?! Nu kan jag rätt lättvindigt se tillbaka på det där problemet, då nya orosmoln redan har börjat krypa över himmelen och förvandlat de första till harmlösa bomullstussar. Hur ska jag hinna med allt detta Och sätta mig ner för att se tolv avsnitt av The Office på samma gång?!
Ugh! Får veta hur det går med filmrecensentjobbet på söndag eller måndag... Tycker själv att det gick uruselt; led av prestationsångest och skrivkramp och skrivångest och prestionskramp och allt vad det heter. Fick sedan panik över att texten var alldeles för tråkig och att jag uppenbarligen klädde ut mig till språkprofessor i de vuxnas alldeles för stora kläder, så jag lyckades med bedriften att likna X-men 3 med Sällskapsresan 2! Vilket, naturligtvis så här i efterhand, är ett drag som gör mig än mer nervös än den tråkiga originaltexen! Ahh, denna ovisshet!
I och för sig skrev hon tillbaka och sa att hon hade skummat igenom texten och ansett den vara mycket bra. Meeen å andra sidan; var det inte precis vad våra föräldrar sa om de teckningar vi gjorde som barn (med Bombshells mamma som undantag)? Och är det inte så att man ofta säger att saker är mycket bättre än vad de egentligen är av två anledningar?
1) man är en ryggradslös vekling som inte vill såra den andra personen genom att upplysa denne om alla dess skavanker och brister?
2) ifall saken i själva verket hade varit mycket bättre än det man själv presterat så öser man inte gärna lovord över den andra personen, utan blir istället avundsjuk och börjar sura. Var det inte Oscar Wilde som sade något i stil med att alla kan känna med en vän i motgång - det svåra är att göra det i framgång?
Nåja, vi får se hur det går helt enkelt. Humor är i alla fall att jag, när jag sökte efter de ord jag ansåg beskrev filmen bäst ("snygg men tom") på Google i jakt efter en bättre liknelse, fick fram blott två resultat... varav det ena gällde filmen! Vad är oddsen? Va va va?
01.11: Snorre, 2000-talets kärleksgud, ringde klockan 06 imorse för att se till att jag tog mig upp till ortopedstiden. Hade varit mkt självkritisk natten innan, och insett att jag - alla mina goda egenskaper till trots - inte skulle ta mig upp utan hjälp. Så räddning fick anskaffas, i form utav sex stycken personliga väckarklockor i snabb följd.
06.00 - Snorre ringer och väcker mig strax innan han går och lägger sig.
06.45 - Stereon brölar ut She - Elvis Costello
06.50 - Väckarklockan piper
06.55 - Pappa Clint ringer
07.00 - Mobilen piper
07.02 - Colagömma ringer
07.10 - Colagömma ringer igen eftersom han bara lyckats med att väcka Herminator under förra samtalet, då jag stod i duschen och skrålade.
Myees. Visade sig dock att allt mitt slit och övertalningsförmåga var helt i onödan, eftersom jag faktiskt klev upp redan vid första samtalet, och sedan fick springa omkring och stänga av klockor och mobiler och telefoner resten av tiden. Håhåjaja.
Nåja, anlände (i god tid!) till ortopeden. Hittade dit löjligt lätt faktiskt, trots att jag blåljugit i ren panik blandat med någon löjlig form av svensk ovilja att inte vara till besvär när läkaren ringde och hörde sig för igår. Gjorde bort mig litegrann genom att totalt ignorera alla gula lappar som var uppsatta i ögonhöjd på varenda ledig yta i rummet, och som med önskvärd tydlighet och textstorlek förklarade att man skulle ha patientbrickan redo. Forget about it, säger jag! Strosade fram till disken, hivade fram börsen, slog febrilt bort allt godispapper som följde med när jag tog upp den ur ryggsäcken, och log ursäktande. Sedan påbörjades det stora sökandet, eftersom kära Suellen hade lekt egocentrisk underhållningsvärd med fokus på sitt - i skarp kontrast mot mitt - personliga välmående när hon hällt ut alla mina kvitton och kort på sängen häromdagen. Bläddrade igenom tjockt häfte med biocheckar, id-kort, bibliotekskort, tv3-kort, rix fm(?!?)-kort, sportmedlemskort som gick ut 1997, etc etc. Kvitton på skivor som jag är stolt över i min samling, och som jag av någon anledning vill bära med mig datumet för inköpet till. You name it! Min börs är lite som Skalmans skal, allt finns där förutom ånglokomotiv och... ja, något annat. Min börs innehåller kanske även det, vid närmare eftertanke. Slutade i alla fall med att jag fick hälla ut hela eländet på bordet framför henne och leka Finns i sjön.
Sedan visades jag efter många om och men in i rummet, och rent logiskt sett blev väl detta det värsta besöket hittills. Särskilt som det tycktes vara en blandning mellan de båda tidigare - alltså både avtagande av byxor och dumförklarande frågor att förklara. Kryddat med hunkalicious mancandy till studerande läkare i form av Magnus. Sådana här tillfällen önskar man att man hade samma bristande självinsikt som en Ricki Lake-gäst, och bara kunde vifta friskt med bakdelen i vädret och på allvar säga saker som "big fat ghetto bootay". Istället för att - och för att bege mig ut på nya jaktmarker ska jag nu dra en Borta med vinden-liknelse - se lika ynklig och vettskrämd ut som Melanie när Scarlett bad om hennes kläder för att torka upp yankeeblodet, menar jag.
"Slappna av", bad Magnus om och och igen, men jag fick en vision av bulldeg som jäser över skålen och vägrade lyda. I övrigt kändes det som en något så när anständig version av ett gynbesök, utan att jag för den sakens skull någonsin satt min fot i en sådan lokal. För att inte hela tiden beröva mina läsare på information genom att hela tiden referera till en 1800-tals roman så kände jag mig lika bortgjord som Bridget efter hennes "oy, oy!"-tal i filmen.
Sedan var det alltså dags för frågorna. Jag blev nästan häpen över vilken intelligens och iakttagelseförmåga som de måste ha tillskrivit mig under samtal som dessa, t ex:
"Minns du var det gjorde ont när du reste dig upp den dagen i augusti?"
"Eh... i knäet?"
"Jamen var i knäet?"
"Jadu", svarade jag långsamt och blickade ner på det - för dagen - helt normalstora knäet som inte visar upp någon tillstymmelse till skada så fort det hamnar under en granskande lupp, för att försöka avgöra vilken punkt som skulle fungera som en passande lögn. Andra minnesvärda scenarion var när det framgick att det var för flera år sedan som jag avslutade mitt beryktade idrottande. "Vaddå, har du inte idrottat något sen dess?", "Inte nånting på tre år?" etc etc. De verkade inte särskilt imponerade när jag förklarade att mitt huvudsakliga aktiva liv går ut på att cykla till skolan och ta promenader, eller när jag drog till med skolgympan i mitt "cv" för att sedan generat tvingas tillägga att den tog slut förra året.
Vi tjejer hade också en mkt trevlig lunch på skolan, även om det talades om sådana otrevliga saker som våra relationer efter studenten. Hur man kommer att se sin forna vän på stan, uppdatera varandra under ett plågsamt stelt samtal med de viktigaste händelserna trots att ingen egentligen bryr sig om vad den andra har att säga, och sedan fly fältet med en viftande hand och ett tomt löfte om framtida fika eller träff. Bombshell demonstrerade den avskräckande handviftningen i ögonhöjd på ett karaktäristiskt fulländat sätt, även om en dokumenterad bild på alltsammans först kommer imorgon. Hela handlingsförloppet kom mig för övrigt osökt att tänka på några rader i Douglas Adams Meaning of Liff (en ordbok över saker och företeelser i vardagen som det ännu inte finns något namn på):
CORRIEARKLET (n.)
The moment at which two people approaching from opposite ends of a long
passageway, recognice each other and immediately pretend they haven't. This
is to avoid the ghastly embarrassment of having to continue recognising each
other the whole length of the corridor.
CORRIECRAVIE (n.)
To avert the horrors of corrievorrie (q.v.) corriecravie is usually
employed. This is the cowardly but highly skilled process by which both
protagonists continue to approach while keeping up the pretence that they
haven't noticed each other - by staring furiously at their feet, grimacing
into a notebook, or studying the walls closely as if in a mood of deep
irritation.
CORRIEDOO (n.)
The crucial moment of false recognition in a long passageway encouter.
Though both people are perfectly well aware that the other is approaching,
they must eventually pretend sudden recognition. They now look up with a
glassy smile, as if having spotted each other for the first time, (and are
particulary delighted to have done so) shouting out 'Haaaaaallllloooo!' as
if to say 'Good grief!! You!! Here!! Of all people! Well I never. Coo. Stap
me vitals, etc.'
CORRIEVORRIE (n.)
Corridor etiquette demands that once a corriedoo (q.v.) has been
declared, corrievorrie must be employed. Both protagonists must now
embellish their approach with an embarrassing combination of waving,
grinning, making idiot faces, doing pirate impressions, and waggling the
head from side to side while holding the other person's eyes as the smile
drips off their face, until with great relief, they pass each other.
Därefter kom jag hem, gick upp på mitt rum, somnade vid halv fem, vaknade sju och konstaterade att jag hade missat Vänner, såg det som en tillräcklig anledning för att somna om, sov, vaknade halv tio. Men den största och viktigaste nyheten av allt är förstås den som Cupcake berättade i förbigående under ovanstående lunch. Jag säger då det. Lady Aurora is no more!
00.04: Igår var det officiellt premiär för mitt och Pangbrudens gemensamma projekt "Listigt".
Fem saker jag har misslyckats med, utan inbördes ordning:
1. Att påbörja ett nytt och framför allt nyttigare liv varje måndag, den första dagen i varje månad, varje nyår, etc etc etc.
2. Att bli rik tack vare världsomsäljande böcker (och efterföljande filmrättigheter) skrivna i dagboksform om punkt nummer etts misslyckande.
3. Säga "Nej små flickor, det passar sig inte att ni kommer hit fem gånger om dagen i samlad trupp, sätter marsvinen i skräck, struntar i det vi säger, sätter er och kollar på tv (!) och bryter er in i vårat hus när vi inte öppnar dörren..." istället för "Eeeeh. Ja, visst, det går bra."
4. Öhh...Det går lika bra för mig på min Borta med vinden-avvärjningsklinik som det tycks gå för Courteney Love... Och typ Elvis.
5. Gå och lägga mig före midnatt ikväll, eftersom jag på något vis förväntas infinna mig på sjukhuset före halv nio imorrn.
Haha, okej, blev inte så himlarns bra kanske meneh. Ja. Vi säger som så. Skulle det inte vara kul att överglänsa mig totalt genom att själv svara på denna lista? Joo!
Listigt, som sagt!
12.14: Imorse gjorde jag en överkommelse med mina finnar, som den stenhårda affärskvinna jag är.
"Listen - I don't like you, and you probably don't like me for all I care", väste jag hotfullt, och plirade hatiskt upp mot deras reflektion i spegeln.
"But here's the deal" (och vid det här laget lät jag så lik Clintan att jag kunde höra hur alla dörrar i hela området slogs upp på vid gavel. Därefter följde ljudet från tusentals steg i hastig språngmarsch, samt det dova klapparna som uppstår när kappsäckar med de viktigaste nödvändigheterna slår mot bräckliga ryggtavlor)
"I will wipe your existence from the face of the earth, och jag vill att ni ska ha skrapat bort era sista, slemmiga kvarlämnor från mitt ansikte innan nästa söndag. Capiché?"
Funderar på att stega upp till Annette på onsdag och repetera det ovanstående...
01.14: Ja' ba: "Yes, yes, yes!" när jag äntligen skickat iväg min filmrecension, och käkarna värkte nåt så fruktansvärt pga det självgoda, överdimensionerade flinet. Sedan gjorde jag genidraget att läsa om Nigels och Bombshells bidrag bara för att... ja, vilken obotligt dum anledning jag än må ha haft så är den förlorad i världsrymden nu... Och nu ba: "No, no, no!" och choklad, tack.
21.49: Here she comes, here she comes, here she comes, here she comes, here she comes, here she comes, here she comes, here she comes... Kitty's back in town! Min moral är verkligen rutten. Syrrans (herregud, vad ska jag döpa henne till?!) band hade sin första spelning nu i fredags. Allmänna jubelrop när jag, den store filmesteten, berättade att jag hade planer på att spela in konserten. Var kvällens stora hjältinna i säkert tio minuter, innan det visade sig att deras spelning drog igång en halvtimme före utsatt tid. Just som jag stod och småpratade med Pangbruden och inte hade en tanke på att leka fotograf, faktiskt.
Skyndade mig att sätta igång kameran. Den vägrade starta eftersom batteriet, trots de två timmarna det hade haft på sig, inte hade laddats ett ringaste dugg. Jag skyndade mig att koppla in den i väggen. Sladden ett enda virrvarr efter ett års fängelse i originalkartongen, och förkortade min räckvidd med sisådär en meter. Dessutom obarmhärtigt fastkedjad blott någon decimeter ifrån fem gigantiska högtalare, som brukar ha en rätt förödande effekt på ljudkvaliten sedan. Lyckades, om jag sträckte kabeln till det yttersta, precis ta mig förbi förstärkarkanten. Syrran var dold bakom sångerskan och violisten (?) exakt hela konserten, och jag såg inte en skymt utav Jonte förutom en förbifladdrande trumpinne då och då.
När Brown Eyed Girl var slut märkte jag att rec inte hade gått igång när jag tryckte på den, förmodligen för att jag hade varit för ivrig. Oh yeees.
Fantastisk konsert, vilket som. Speciellt för att vara den första. Naturligtvis hängde min digitalkamera på sin trogna plats runt halsen under hela spelningen, eftersom jag hade fullt sjå med att fräsa åt ungdomar som trodde sig kunna vandra rätt igenom min lilla vägg av sladdtrassel, så det finns inga bilder att tillgå.
Setlist:
Brown Eyed Girl
You can get it if you really want
The fatville treaty
My way
Lite fräckt var också att David Sandström himself var i publiken (mannen, myten, legenden bakom Fatville...). Han kramade om syrran efter spelningen, sade att han gillade deras arr bättre och tyckte att de borde lira tillsammans någon gång!
"Å ja ba svimma, å ja ba dör" - Köpenhamn, 1988.
Pappa Clint har alltid varit ivrig att förklara för mig att jobben inte direkt kommer att hoppa upp och bita mig i ändan, utan att jag faktiskt kommer att bli tvungen att skicka ut jobbansökningar och kanske anstränga mig en aning. Boy, could he be more wrong? Jag har ju iofs redan ett jobb nu som det är, men inför sommaren vore det tydligen trevligt om jag skaffade mig ännu ett. Men hur skulle jag någonsin kunna stå ut med att köpa ner mig från mitt nuvarande? Jag menar, hur skulle jag få tag på ännu ett jobb där jag t ex fick gå på bio gratis och tjäna en redig hacka pengar på samma gång? Och utan att behöva få ändan ur vagnen och faktiskt söka efter ett sådant yrke?
Jo, det ska jag säga er! I fredags fick vi besök utav en filmrecensent på den största, lokala dagstidningen i länet, och guess what? De letade efter en ungdomsrecensent! Eftersom jag var den enda intresserade i klassen så skulle jag skicka in ett provexemplar, och gillade hon vad hon såg så skulle det i princip vara klart! Vattenskidor eller snowboards är minsann ingenting för mig, utan jag föredrar att glida omkring på mitt bananskal.
Mer då? Jo, det var tänkt att jag skulle lämna in skoluppgiften vi hade häromdagen; att recensera Clooneys nya "Good night and good luck" till tidningen. Vi var och såg den igår kväll och jag lovar att jag råkade sätta foten rakt ned i godispåsen åtminstone tre prasslande gånger under filmens gång. Att säga att jag höll på att somna under större delen av filmen ger en rättvis bild av mig som person, snarare än filmens handling och "utförande". Tillslut blev alltsammans ohållbart så till den milda grad att jag och Bombshell bara satt och panikviskade till varandra "Snälla ta inte slut nu. Om du tar slut nu så vet jag inte vad jag tar mig till för det blir det slutgiltiga beviset på att jag inte har hänt med någonting."
Naturligtvis tog filmen slut ungefär en halv minut efter det. När Röksvamp sedan började yra om hur filmen förklarade tidpunkten då den utspelade sig genom att visa att Liberache fortfarande var straight eller hur det nu var. Jag och Bombshell nickade långsamt, log strävt, och gjorde en mental anteckning att googla på Liberache när vi kom hem. I och med att ögonlocken varit för stängda lite för ofta, eller huvudet varit nerkört i godispåsen alltför frekvent, så ansåg vi oss själva som rätt körda när det gällde uppgiften. Hennes avskedsreplik var också ack så klockren:
"Och Anna...! Good night and good luck!"
"Svärmor" var även på besök igår. Mycket trevligt, även om det är en historia som får förtäljas någon annan gång eftersom jag snart kommer att ha pappa Clint flåsandes i nacken. Lite bilder från dagen är dock som följer:
Nigel leker med ett mystiskt timglas, Halp är söt och Peggan ser mörk och farlig ut i bakgrunden.
1, 2, 3... Awww. Halp ser så ledsen ut att det skär i hjärtat
Tro det eller ej, men denne "karl" är (trots, eller pga, detta) singel, tjejer (och killar)!
Halp försöker bygga ett timglas i papper men lyckas bara förstöra kartongen
Nigel har spetsat sitt lipsyl med träflisor
Halp snurrar mig på stolen.
Peggan är fotogenique.
Öhh. Och slutligen har dagens händelser lärt mig att jag aldrig, aldrig, aldrig ska skaffa barn. Åtminstone inte så länge de inte levereras pottränade och klara.
13.59: Oerhört, oerhört underhållande dag på skolan i torsdags. Det hela började när det olycksbådande dimmolnet som intog staden redan dagen innan (och som förövrigt förvandlade den till den kyligaste i landet) plötsligt lättade och solen tittade fram. Med besked. Ja, på det där sättet som fick Anna att överge onsdagens nyttighetsplaner och istället lydigt infinna sig i glasskön, tillsammans med pengar olydligt tilltjatade av Pangbruden.
Jag, Cupcake, Bombshell, Bridget och Korken gjorde det bekvämt för oss på den lilla stentrappan, och sedan påbörjades det - tjejsnacket. Vi började med att diskutera hur våra liv skulle se ut om sisådär tio-femton år. Eller rättare sagt så riktades fyra stycken ivriga, själaglada tjejtjejiga huvuden mot ett femte, och de vilda teorierna avlöste hetsigt varandra under några magiska, elektriska minuter. Ifall våran planerade tidskapsel aldrig blir av så kommer det mesta av samtalet åtminstone att dokumenteras här.
Korken - Kommer att anlända till återföreningen på motorcykel och under täcknamnet Jane Bond, hoppa av i farten, snurra runt på marken medan motorcykeln fortsätter rakt fram och exploderar, och genast resa sig upp utan en skråma eller så mycket som ett dammkorn på sin läderklädsel (typ Catwoman). Hela hennes entré är förstås ackomponjerad av tonerna till Rosa Pantern eller James Bond. Hon jobbar som hemlig agent, och arbetar tillsammans med ett tyst, solbränt, muskulöst kraftpaket med hästsvans. Precis som James har hon rätt att döda, och skrider till verket med en nästan oförskämt barnslig förtjusning. Dessutom är hennes jobb sekretessbelagt å det grövsta, och hon bor förmodligen i typ Bruce Wayne's hydda eller i Batcave. Ändå sitter jag och bloggar glatt och för brinnande livet om hennes uppdrag på Internet, och har som vanligt inte en aning om vad som är lämpligt för allmänhetens öron och inte.
När hon sedan ska fara voltar hon i luften ett par gånger innan hon och kraftpaketet grenslar två par nya värsting-motorcyklar som dykt upp från ingenstans och bränner iväg på bakhjulet ståendes på styret.
Bombshell - Sitter på en parkbänk och säger med överdriven amerikansk dialekt "My mama always used to say that life's a box of chocolat", och berättar sedan om sina hundratals äventyr runt om i världen. Historierna kan exempelvis börja med "När jag var och surfade i Australien så...", "När jag simmade med pirayor i...", "När jag hängde i en gren utför Niagarafallen..." och så vidare.
Hon gifter sig även på fyllan i Las Vegas, eftersom hon alltid tycks ha en förmåga att agera lite väl vänligt och tillmötesgående mot karlarna när hon är lite på sniskan.
Cupcake - Gifter sig med miljonär som ständigt är borta på affärsresor. Döper om sig till Lady Aurora och ligger sval och iskall i sin säng och blir matad med vindruvor av sina italienska älskare Pablo, Roberto, Fredrico, Carlos, Enrique och Miguel. Vill lika lite som förr ha en karl som lägger sin hand på hennes knä och hela tiden söker bekräftelse för att inte uppröra hennes spröda sinne med sitt framfusiga beteende. Har vid det här laget helt avsagt sig allt romantiskt "bjäfs", och är i själva verket precis som Scarlett. Hon går omkring med en air av ignorans och kylighet, när hon innerst inne bara behöver ett par rediga slänga-in-i-väggen-kyssar som hennes älskare förser henne med.
Lady Aurora uppträder milt förvånat och ytterst avmätt när vi knackar på porten till palatset och vill träffa henne.
"Cupcake? Filmklass? Ni måste ha misstagit mig för någon annan..." SMÄLL!
Har också blivit någon sorts ond styvmoder, som avundas Bridgets skönhet och har anlitat Korken för att röja undan sin konkurrent.
Bridget - Har "förvandlats" till en riktig scandal beauty. Före detta deltagare i Big Brother, tänker nu marknadsföra sig själv på ett mer seriöst sätt. Hennes planer försvåras dock utav publikationen av en citatbok baserad på de uråldriga visdomar som lämnat hennes mun genom åren; till exempel "Vänta, vad sa du nu igen? Skulle man utbilda sig till kaffekokare före eller efter högskolan?". Försöker rättfärdiga sig själv genom att författa en biografi om sitt berömda dubbelliv; det glamourösa livet hon i själva verket lever i Stockholm om nätterna med framgångsrika affärsmän, när man tror att hon ligger hemma och snorar med uppsvällt ansikte.
Ger tillslut upp sina försök, och hänger sig istället åt en livslång, men förtryckt, dröm; att skriva Harlequin-noveller. Cupca-, förlåt, Lady Aurora, blir hennes största fan, och barrikerar sig i sovrummet från sina älskare för att ensam kunna gotta sig ordentligt åt pulserande lemmar och bratwurstar (Aren't we the optimist?)... helt ovetandes om att hon är på väg att mörda dess ursprungskälla.
Amazonkvinnan - Har gift sig med en lite avdankad Elvis-imitatör och bor i en liten stuga mitt inne i den djupaste urskogen. Har två sysselsättningar; att producera dussintals barn och att stå och röra om i en enrom köttgryta framför spisen. Alla barnen föds till små Robinson Crusoe:esar, och kan så snart navelsträngen är avklippt överleva på egen hand ute i skogen. Dessutom kommer alla barnen att omedvetet luta sig lite framåt och slå händerna samman som en liten gumma så fort de får en fråga eller att Elvis eller Don Rosa omnämns.
Den enda gången man förmodligen skulle höra av Amazonkvinnan är när hon hamnar på förstasidan i tidningen för att hon gjort en Runar (skjutit ett rådjur genom sitt fönster). De enorma diskarna där hon fryser ner allt viltkött kommer dock att utnyttjas av Korken när hon behöver gömma undan lik.
Jag däremot förespåddes en framtid som datahacker och världsberömd Internetguru. Åtminstone till dess att jag råkade snubbla över en Rhett Butler-look-a-like-tävling (särskrivning ska bekämpas till det yttersta!) och föll för en redig karl. Därefter skulle jag öppna ett Borta med vinden-museum och fullborda min livsdröm; att ge ut den officiella fortsättningen på Borta med vinden, och ersätta den befintliga uppföljarens plats. Det diskuterades även en annan sorts framtid som, hur spännande den än må vara, stannar mellan oss fem flickor.
Efter det tog samtalet fyr på allvar. Tyvärr förbjuder vissa etiska lagar (och min låga generingsnivå) att jag beskriver fortsättningen alltför detaljerat. Åhh, men jag vill så gärna! Kordord får väl lyda som följer:
"Det skulle liksom inte gå. Man skulle bara säga 'Mnaw, men lillvännen...'"
"Det gööör ingenting!"
"Ööööh" (Smurfröst) "Detvarjuskönt"
(Efter tre sekunder, sagt med besserwiesser-röst): "Ja, det hade varit bättre om... om du hade... varit... haft benet där istället... Öh, det har de sagt i den filmen"
"Han har säkert värsta myggbenen utan kläder på sig"
Sedan gick åsikterna isär, då hälften av gruppen bestämt talade om piskor och läder, medan de andra hävdade att det var mys och omtanke som gällde. Tack tjejer! Ingenting kommer att bli detsamma efter examen, that's all I'm sayin'!
Uppdaterat: Bombshells presentation av mig, ny layout, Blandat med blogg- och layoutarkiv.
08.27:
Brunsåsarn säger:
jag borde för övrigt informera dig om att jag under hela min sjukdom hade ett utskrivet fotografi av dig fasttejpat i botten av spyhinken
Brunsåsarn säger:
för lite extra motivation, få sjukdomen ur systemet snabbare
Brunsåsarn säger:
hare!
Brunsåsarn kanske inte svarar eftersom han eller hon verkar vara offline - Ouch!
21.07: En snabbt ihopknådad Balla och handtralla-lista kan idag lyda som följer:
Balla:
1. Bruce hjärta Anna. Anna hjärta Bruce. Nu 18 dagar kvar.
2. Mina Borta med vinden-forum. Med mina menade jag inte mina i form utav någon faktisk ägande- eller upphovsrätt. Inte heller kan jag på något sätt påstå att jag faktiskt har skrivit mer än kanske tio inlägg där allt som allt under årens gång. Ändå har ställena en särskild plats i mitt hjärta, som om vi på något sätt hör ihop.
Som den gode Groucho Marx sade en gång i tiden;
"Do you believe in computer dating?"
"Only if the computers really love each other"
Lyssna bara på ämnen som dessa; "Rhett in bed", "Honeymoon sex references", "Book discussion time!" och det faktumet att någon som inte är jag kallar sig för "ordförande i Rhett is a sex god-fanklubben". Heaven is a wonderful place!
3. Att jag sparkade rumpa mot Emelie under en skämt-argumentation på springsteen.se
4. Att mitt nya liv har premiär idag. Inte det nyttiga sådana, iofs, eftersom det vinkade ett tårfyllt på Hemköp under filmkvällen i måndags. Men idag fick jag hjälp av Jonas inför naturkunskapsprovet. The times they are a-changing
5. Att jag har fått tummen ur och röntgat knäet idag! Snart ska mina dagar som Halta Lotta vara över, och jag kan på nytt ta över rollen som ett annat fjäderfä; den fula ankungen.
Handtralla:
1. Annette. Utförlig info kommer vid ett annat tillfälle.
2. 18 dagar. Det är 1 080 timmar. 648 00 minuter. 3 800 000 sekunder. Behöver jag fortsätta? Aouuå, det är evigheter kvar!!!
3. Alla griniga gamla gubbar på Springsteen-forumet som gnäller över att man sparkar lite liv i en helt död tråd. Och den griniga gumma som gnäller en halvtimme efter det första gnället, trots att "synden" inte upprepats sedan dess. Jeez. Would you like some cheese with that whine, liksom? Bergis Annette i olika skepnader.
4. Provet. Prooovet. Proooveeet!!! Du vet det där som jag satt klockan 16.00 och hade enormt storhetsvansinne över eftersom jag redan hade lyckats besvara hälften av frågorna, och inte väntat med det till efter midnatt. Nu sitter jag alltså här, har fått svälja min stolthet (och tusen elaka och nedsättande ord som har lämnat min tunga under de här åren) och fått be Jonas om hjälp. Okej, baby steps, baby steps. Jag bad inte uttryckligen av hjälp. Han ville utbyta svar i hopp om att förbättra sina, men snacka om att han gjorde ett nerköp...
5. Kärringarna som jobbade på röntgen. Tre stycken satta gamla tanter med samma obönhörliga, skrämmande psyke som jag hittills bara trodde hemsökte mattanter på lågstadiet och städorskar på badhuset som alltid tvingade en att ta av sig baddräkten när man duschade. De sade "hej" på det där kalla, hårda sättet som lärare på privatskolor under 30-talet hade ensamrätt på, och deltog plötsligt i en audition till rollen som Ratched i Gökboet/Professor Umbridge i Harry Potter.
"Ta av dig byxorna och sätt dig på stolen och vänta", fräste en utav dem, och jag lydde darrhänt ordern trots att jag omsorgsfullt hade tagit på mig uppkavlingsvänliga byxor. Satt ynkligt i stolen med byxorna hopsnurrade i knäet och inväntade domen. Väntade, väntade, väntade. Lovade mig själv att det nya livet skulle börja i samma ögonblick som jag lämnade rummet. Om inte synen hade varit så anstötande hade jag säkert ställt mig upp och påbörjat grodhopp i den stunden. Istället satt jag där och tvinnade byxorna och väntade. Sa jag att jag väntade? För jag väntade. Jag vet inte om det framgår riktigt, men jag fick sitta och vänta byxlös men fylld till bredden av skamtårar.
När eländet sedan var över, och jag tacksamt kastat mig till säkerheten bakom byxhögen, så fick jag minsann inte ta på mig dem igen inte! Nejdå, de skulle läggas på betryggande avstånd medan jag satt och inväntade min dom. Hade jag darrat på knäet alltför mycket, och gjort alla röntgenbilder obrukbara? Kunde de utläsa någonting bakom alla sockerlager och Bregottfabriker? Det enda jag visste med säkerhet var att jag inte skulle gå en klasskompis öde till mötes: att ha alltför mycket muskler i låret för att kunna avläsa några resultat. Fnys.
Kände på mig att allting bara var en konspiration för att en George Clooney-look-a-like skulle få syn på mig. Jag hörde allt hans röst i korridoren, vill jag lova! Problemet är bara att i alla (eventuella, Snorre, eventuella) visioner jag har haft om en sådan scen snarare skulle involvera honom med förlorade klädesplagg.
Kunde inte ens ta mig ut ur rummet med mina spillror av värdighet virade kring mig, utan blev ståendes och ryckte frenetiskt i handtaget till dörr som uppenbarligen inte ville öppna sig. Fick tillslut be en utav de förbannade skräcködlorna om hjälp, och kilade illa kvickt därifrån med svansen mellan benen. Håhåjaja. Nu i efterhand sitter jag dock och undrar över vad jag bör göra härnäst... faktiskt påbörja det omtalade nya livet, eller helt enkelt bara låta bli att spela tv-spel i flera timmar med benen ringlade under mig som överkokta spaghettistrån? Har inte kommit fram till något riktigt vettigt svar ännu...
Dagens citat: "Jag har en teori att Moses hittade den 11e stentavlan när han dammsög under soffan..."njut av sex" stod det på den... och Moses som vid det laget var 85 sa - shit" - Smulskägge
Gårdagens citat:
"Du, jag är förbannat otrevlig har jag kommit fram till. Alltså, ja, jag var ju ute i lördags, jag, Mowitz och Ljungman, vi satte oss vid ett bord, det satte sig en tjej, som var gnaska lik Therese faktiskt vid vårt vårt bord. Vet du vad jag sa då? Vet du?
"Gå här ifrån illa kvickt tack..." - Wanker
HAHAHA!
15.48: Den här dagen ska jag låta bilderna tala för sig själva.
Jag fick för första gången se grovklippningen av våran senaste film. Fotot blev visst hunkalicious mancandy jämfört med vad jag trodde att det skulle bli. Hurray!
Våra skådisar Hanna och Isak genomlider den mest pinsamma tystnaden som någonsin har fångats på vita duken!
Sjukt peppade skådespelare går igenom manuset. Filmcrewet spelar Snake eller stirrar sig blinda på en Nightmare before Christmas-affisch, och ger ett allmänt seriöst intryck.
Filmtjejerna tyckte att det var helt sykt kul att bli fotograferade. Världen är helt enkelt inte redo för deras skönhet ännu!
Bridget tyckte att det var en jättekul idé att fotografera alla till dess att hon själv hamnade i rampljuset.
"Se bedårande söt ut, Halp!", beordrade jag, och han lydde ögonblickligen.
Bombshell hade på sig en råfräsig Little Britain-tröja dagen till ära.
Cupcake visar att hon skänker oss varsin mental ros på avslutningen istället för att lägga ut pengar på riktiga, och blir överlycklig över den enkonomiska framskjuts som breder ut sig framför henne.
När vi satt och åt sedan, så fick vi snart besök av ett par riktiga (teater)apor. Kicki var, kameradagen till ära, på ett fullkomligt strålande humör. Det var förstås inte vidare bra, eftersom jag hade hoppats på att dokumentera hennes sedvanliga, förkrossade min, och förvandla det till en paintbild inför vänner-sidan.
Det brydde sig inte Kicki ett dugg om, utan hon fortsatte bara att le som om min värld inte alls höll på att falla i spillror.
Tillslut försökte jag ta kort när hon inte var beredd, eftersom hon omedvetet tycks göra den minen i tid och otid ändå.
Tyvärr upptäckte hon mig alltid i sista stund, och hann förändra sitt ansiktsuttryck till det (någorlunda) normala igen.
Här var jag riktigt nära att lyckas, när Runa berättade att hennes karlelände blivit magsjuk och firat det genom att spy ner hela hennes säng.
Närmare än såhär fick vi barn inte komma det farliga odjuret som den fulländat olyckliga minen utgör.
Pjoller tyckte inte alls att det var något konstigt med att krypa ner i Bombshells säng under de tre minutrarna då vi stod och försökte välja film. Trots att själva filmtittandet skulle äga rum hemma hos honom...
När jag kom hem sedan, så förväntade jag mig finna huset obeboeligt pga tidigare nämnda mystiska karlar och deras mördarmaskiner. Istället var det tomt och tyst (men fortfarande oerhört stökigt), och i brevlådan väntade detta paket på mig. Borta med vinden-filmen på special-utgåva, som i sig levererades i en ännu större special-utgåva...!
Såhär såg det ut när Sankte Per öppnade portarna till himmelriket.
8 stycken lobbykort i färg
En affisch
6 stycken svart-vita bilder
En filmruta ur originalfilmen
Och slutligen filmen i sig, på en 4 disc-utgåva. Alltsammans i splitternytt skick (själva filmen ännu i obruten förpackning) och till det mkt överkomliga priset av 343 kronor inkl frakt. 7 kronor billigare än vad enbart filmen kostar på Cdon, exkl frakt. Jag hjärta Ebay for life!
09.25: Det finns saker som bara riktiga karlakarlar klarar av att se. Lemlästelse, död, förintelse etc etc hör till denna kategori.
Sedan finns det saker som bara pappa Clint, Herminator och Snorre klarar av. Det är mitt rum, och
mig, om morgnarna. Därför var det en aning pinsamt när det kändes som om någon drog igång en vägarbetsborr i våra väggar, och jag fick för mig att det var Klantons innovativa sätt att väcka min bror på. Efter typ en halvtimme utav den abnormala morgonplågan sticker plötsligt en helt främmande karl (som är misstänksamt lik min chef) in huvudet genom dörren... Jippie. Jag vågar banne mig inte lämna övervåningen, men jag fruktar att en skolgång involverar sådana hemskheter.