En gång för länge, länge, lääängesedan berikades Herr och Fru K:s liv med en massa (nödvändiga, skulle det visa sig) lyckönskningar, presenter, och en 3000-nånting grams klump. 19 år och tiotusentals gram senare väljer ovanstående klump att sprida sin egna "avkomma" vidare, i form utav detta plejz in cyberspejz.

Bloggtoppen.se



23:e juni 2006

03.22: There will be a day då jag gör det pappa Clint ber mig om någorlunda i tid, och alltså inte klockan.. 03.22, av rädsla att jag inte kommer hinna vakna innan han kommer hem imorgon bitti (klockan tolv). Fast den dagen är långt ifrån kommen. Ja, herregud, miltals härifrån, som det känns nu. Var i hela fridens namn kan man gömma en läskback som man inte orkar gå ut till matkällaren med? Tips mottages tacksamt men snarast! Muchas gracias, adios. Bye, bye som allas våran favoritchef hade sagt.

01.37: Håhåjaja, händelserik dag. Jag vaknade av att Izla gnällde, stönade, vände mig om, somnade. Vaknade igen utav att Izla gnällde, stapplade upp och släppte ut henne, lade mig på golvet, somnade. Vaknade en trede gång, släntrade ned till kylskåpet, tog ett rejält famntag om min nyinköpta vattenmelon som vägde in på imponerande sju kilo! Gungade den uppskattande i luften ett par gånger.

Jajemen! Den var lika grann och präktig som jag mindes den. Skulle precis lägga tillbaka den i kylskåpet, men de där sju kilona hade tydligen haft en viss inverkan på mina spaghettiarmar. Hivade upp melonen under högerarmen och började febrilt flytta omkring matvaror och ölburkar för att bereda plats åt min tunga lilla skatt, medan melonen alltmer gled ur mitt grepp. Plötsligt blev det väldigt akut, och med en svepande "kasta-alla-tallrikar-och-maträtter-och-bordsdukar-åt-fanders-för-här-ska-det-i-denna-stund-idkas-älskog-rakt-på-köksbordet"-armrörelse så skickade jag alla grejer åt fanders just i tid till det att jag tappade greppet om melonen. Pang och krasch ropade kylen i plågade skrik, och sedan trillade allt innehåll ut i en prydlig hög på golvet. Tillsammans med en massa glasskärvor, att döma av mitt blodiga finger.

Hmm. Visade sig att jag hade valt en glasbricka som passande underlag för min sumobrottare till frukt. Visade sig vidare att den glasbrickan hade rämmat itu när ovanstående klump lämnat min trygga famn och rasat rakt ner på den. Men min vattenmelon klarade sig i alla fall. Den landade mjukt på ett par ölburkar (som febrilt rullade omkring på golvet som om de stod i eld och lågor), två mazarinförpackningar och ett par morötter.

Och som vanligt; när något liknande händer några andra (och tillråga på allt är hundra procent självbefogat) - ingen nämnd, ingen glömd -, så går saken i fråga att laga utan problem. Varför händer det aldrig mig? Jag får inte ens den där varningen i förväg, som hade fått mig att sluta upp med mitt destruktiva förstörelsebeteende... Inte då! Mina olyckor kommer alltid när jag minst anar det, och får tveklöst störst konsekvenser.

Hela min inkorg svämmar över utav brev från Tradera och Ebay. Har lyckats ropa in sju saker bara ikväll, så jag känner mig varm i kläderna och bara aningens utfryst av samhället (och Bombshell i synnerhet). Det blev ett par Don Rosa-serier (jag hade bara en utav dem sen tidigare) och manuset till båda Office-säsongerna. Mkt lyckad dag. Mkt mkt lyckad dag. Förutom hela melon-incidenten. Jag är ett mkt framstående och ekonomiskt lagt ungt fruntimmer, med lysande budteknik och affärssine.

She's leaving home, after living alone for so many years... Bye, bye

Också lämnade Pangbruden oss för Uppsala tidigt imorse. Det känns... konstigt. Och overkligt. Inget mer Mario Kart64 till klockan halv sex på morgonen. Inga fler Pralin-glassar (i plural, oh yeah). Inga fler rusher av hennes pappa mitt i natten med dammsugaren i högsta hugg för att suga upp myror från golvet. Inte någon glass i parken mer. Inga fler argument om huruvida det är värt att lägga ut en halv förmögenhet på fika eller inte. Inget mer Beatleslyssnande. Eller jo, det är klart att det kommer att bli mer Beatleslyssnande, men numera på olika håll. Strange days indeed, most peculiar, mama! Jag kommer att sakna henne, precis som jag kommer sakna alla andra underbara människor som plötsligt ryckts bort från mig. Vare sig det är utav framtiden eller döden eller Gud (och jag) vet vad. Men hon kommer att bli så lyckligt därborta tillsammans med Smulskägge, och det är värt den här uppoffringen att se hennes ögon skratta och dansa när jag kommer och hälsar på i augusti. Det blir alla tiders. :)

20:e juni 2006

00.53: Aoouåå. Jag har ett sår på översidan av handen. I begynnelsen var det en viloplats för lite smuts och säkert några snorkråkor, efter det att ett par naglar hade begravts i den. Sedan fick såret besök av mina naglar och nu är hela handen som ett vulkanutbrott av var som bara väntar på att inträffa. Själva såret är gult och vitt (?), omringat med den obligatoriska, röda svullnaden. Och jag sitter som mest och fipplar och försöker klösa bort det skyddande locket, som av någon anledning sitter som berget. Det är nästan som om det vore ett tecken på att jag borde ge upp och helt enkelt låta det vara... Fast näe.

Tre dödsfall bara under den här veckan... Det är helt sjukt. Det är verkligen så äckligt jävla sjukt. Man blir alldeles avtrubbad och lamslagen och kall och tom. Det minsta man kan göra sådana här gånger är väl att åtminstone uppskatta livet till fullo själv, så att gåvan inte blir bortkastad. Youth is wasted on the young, som det så fint heter.

19:e juni 2006

13.02: I still need you, I still feed you Sir Paul! (Och tro mig, det gör jag. Vita dubbeln, 319 kronor, Åhlens) Nu köpte jag den iofs på Cdon, till det fenomenala priset 199 kronor, så jag vet inte om Paulie klarar av den enorma ekonomiska setbacken som det innebär. Ja och det här skulle jag förstås ha skrivit igår egentligen, men se då var jag minsann upptagen. Jag och Snorre gjorde det (utan större svårigheter) bekvämt för oss i Herminators höj- och sänkbara Hästensäng, och snurrade in en Office-skiva i Xboxen. Vi diggar naturligtvis themesongen "Handbags and gladrags", och när mina ögon stängde för dagen blott två avsnitt senare, så ville Snorre diskutera textens betydelse.

"'Gladrags...' sade han långsamt, med pannan i djupa veck. "Jag undrar vad det betyder? Vet du vad det betyder?"
"Näe", svarade jag utan någon större entusiasm, precis tillbakasläpad till verkligheten från drömmarnas land. "Men vad betyder 'handbags' egentligen?"
"Handväskor!", förklarade Snorre mycket informativt och triumferande. Jag skrattade verkligen oavbrutet i en kvart efteråt, och han vände sig om och surade. Jag förstår verkligen inte varför karlar alltid måste strida för sin värdighet som de gör. Det är liksom något av ett lost cause. De kallar in hela det tunga artilleriet för att kriga om någonting så futtigt att det knappt når upp till existensminimumet... Lite som Scarlett, när hon hela tiden skulle påpeka att hon minsann var en fin dam, trots att varenda tanke och handling var raka motsatsen till det påståendet!

Och Snorres stackars värdighet sen, vad har den inte fått utstå? Som när han skulle säga "Tjorven", men glömde bort att han var skåning så att det enda som kom ut var "Tchååårveeeän". Som jag skrattade! Som framförallt Bombshell skrattade! Som Bombshell förde vidare till Pjoller. Som inte lyckades tyda det grötinfluerade, brölande lätet utan sprang omkring som en berusad liten råtta och ropade "Shåååtguuun" mellan gapskratten under ett par mycket förvirrande minuter i vårat hem.

Eller som den gången när vi tog bilen ut till Ullared, och Snorre demonstrativt pekade ut Netonnet för mig.

"Var?", frågade jag ironiskt, eftersom det förmodligen skulle krävas stora och påkostade forskningsexpeditioner för att ta reda på om det någonstans i synfältet (ens om man ansträngde sig alltså) fanns en del som inte upptogs av den enorma Netonnet-skylten.

Snorre lutade sig fram, och på något vis måste fingret ha tyckt att ändamålet helgade medlen, och att den lilla luftfärden i riktning mot den sanslöst stora, grå byggnaden alltså var fullt nödvändig. Nu har den stackars karln fått höra historien så många gånger att han lessnat, så han blir säkert mer än tacksam när han märker att jag har hittat nya, lyssnande öron. Hihi.

Nu bär det av till stan med en viss Pangbrud, som flyttar till Uppsala på torsdag. Vi måste fira av en typ tioårig vänskap med en sista glassrunda i parken. Det blir nostalgi och andra fina grejer, samt förhoppningsvis en och annan odödlig groda att komplettera veckans Listigt med. Gör er själva en stor tjänst och spring och köp Kalle Anka idag. Snälla. Jag vill er bara väl! Jag tror jag ska köpa mitt andra ex idag faktiskt, medan tid ännu är.

Har ni tänkt på en sak förresten? Vi vanliga, dödliga människor är aldrig mer MacGyver, i tanke och i sinne, än när vi sitter på toaletten och inser att papperet är slut! Särskilt då efter att man har förtärt på fullt allvar tio persikor under loppet av två dagar? (Rent teoretiskt sett då, förstås). Snacka om att göra vardagen till ett riktigt litet äventyr!

8:e juni 2006

23.30: It's summer in my heart again. Vinkade av Annettes framtida medverkan i mitt liv med ett leende som förhoppningsvis med all önskvärd tydlighet visade att ett yxegg inte kunde stifta bekantskap med hennes rygg snabbt nog. Hon log på samma illmariga sätt, på något telepatiskt sätt medveten om de väl valda ord jag plitat ned på kursens utvärderingspapper, och skänkte mig mitt första G någonsin...

Denna händelse - tillsammans med den första riktiga sommardagen - skulle förstås firas, så fruntimren i klassen möttes upp vid Rådhusparken inne i stan innan lunch med en ordentlig matsäck. Behöver jag säga att jag var den enda som köpte mitt fika, och inte bakade det?


Chokladbollar, chokladkaka, mazariner, ballerinakex, jordgubbar, cider och vattenmelon stod till vårt förfogande på morgonen.



Ingen skrattar lika härligt som Korken. Mitt hjärta blöder när jag tänker på att jag kanske inte kommer att höra det mer efter nästa vecka...





Bombshell chillar efter våran brottningsmatch. Den utbröt när jag hade "råkat" se till att hennes omkringrullande på marken hamnade på bild, och sedan vägrade ta bort den. Sedan satte hon sig grensle över min mage och tog en snabb rad mindre smickrande bilder på mig... som, underligt nog, inte behövde genomlida samma motstånd från min sida på ta-bort-punkten. Hon är säkert utmattad även efter min uppmaning om att ännu en gång citera Little Britain-sketchen med Robbie. Hon var bara tvungen att ta över och reperera skadorna efter mina inledande, trevande ord.



Ja, jag kunde ju inte låta bli att själv medverka på ett utav korten. Sommar!



Cupcake chillar.



Bombshell planerar nästa move i våran egenförfattade Harlequinn-novell. Jag studsade ivrigt upp och ner och ropade "också blir han förbannad och slänger han in henne i väggen, med båda händerna på sidan av hennes huvud med flåsande andhämtning" stup i kvarten, medan Bombshell tålmodigt försökte bygga upp storyn först.



Cupcake råkade försäga sig när hon sa "och sen tappar jag... eh-jag-menar-Lady Aurora..." under hennes bidrag till handlingen.



Amazonkvinnan blev lite känslosam under vår sista stund tillsammans, och visade uppriktigt sina känslor för mig.



Sedan skrattade hon gott åt hur Bombshells ögon glänste ivrigt medan hon målade ut Lady Auroras och Brett Michaels öde framför sig.



Korken tycktes dock mest generad utav alla pulserande lemmar och bratwurstar, så hon passade på att reducera jordgubbsförrådet en aning (vi hade 2,5 liter tror jag)...



Medan Cupcake var fullt kapabel till att båda äta jordgubbar och drömma sig bort till Bretts håriga bringa (dock inte fullt lika hårig som Tom Sellecks kom vi fram till).



Därefter kom Pangbruden på celebert besök, eftersom alla skolans elever tycktes befinna sig i parken istället för inlåst i något sunkigt (dyrt, nybyggt, rent) klassrum. Hon hade ganska roligt åt våran historia, och inflikade att Bretts förra fru hade dött under olyckliga omständigheter, och att han inte var redo att älska igen...



Medan Smulskägge bara konstaterade att jag hade lyckats manipulera fem stycken tjejer till att skriva en porrigare version utav Borta med vinden, och såg rätt olycklig ut.



Här sitter de båda och ser rätt olyckliga ut. Tänker bergis tillbaka på söndagens bravader, och i synnerhet 8-0.



Stadens mest centrala del, och det ser ut som om Tjorven i vilket ögonblick ska spatsera ut på bryggan och fråga farbror Melker varför han badar med kläderna på.



Och slutligen har vi fikaförrådet, men rätt naggat i kanten denna gång. Bridget, som inte kunde närvara pga feber, var likväl närvarande i våra sinnen. Vi yttrade - tillsynes omedvetet - hennes upprepade ord inom det här ämnet: "Alltså, vad är det med mig? Varför gör jag såhär? Jag är mätt, men ändå kan jag inte sluta äta!!". Jag vill aldrig hamna i den situationen att jag befinner mig med en grupp fruntimmer som, vid frågan om de vill ha en liten godbit till, nekar med orden "nej tack, jag är mätt". Vi fem låg som strandade valar och kunde bara bröla och stöna ut vår totala mättnad under en lång stund. Sedan kom Cupcake förbi med en rullpizza, och genast studsade tre ivriga överkroppar upp från filten och bad om smakprov...


Jag säger då det. Ovan har ni fem brudar, och i tanken sex (stycken alltså. Hoppas jag...), som kommer att saknas mer än vad ord kan beskriva. Eller tja, oerhört, kolossalt, enormt, obeskrivligt, ofantligt, kopiöst, makalöst, himmelsskriande otroligt mycket. Det är väl snarare hos mig och min oförmåga att knåpa ihop tillräckliga meningar som problemet ligger. Ah, well, mer om detta i de där fem breven som kommer att delas ut på avslutningen. Sidorna 500 och framåt i Borta med vinden har i alla fall konkurrens i och med detta vill jag lova.

7:e juni 2006

19.19: Två bekännelser; jag är en dålig, dålig, dålig människa. Genomrutten. Korkad. Trots att folk helst av allt skulle vilja trampa på min moral, så vill inte ens marken eller dyl lågplacerad yta befatta sig med den... Jag är en usel, vedervärdig, eländig, värdelös, bedrövlig, ynklig, sketen (och alla andra synonymer som Word har att erbjuda) ursäkt till människa. Jag har kommit till insikt om att mitt liv hade varit så mycket annorlunda om jag inte hade varit lat ända in i benmärgen. Allt som har gått fel med min person och mitt liv grundar sig på ett eller annat sätt i det faktumet att jag är obönhörligen och ofrånkomligen lat. Till och med när jag försöker bryta mönstret och ta klivet ut till hurtigheten så går det åt fanders, bara på grund utav ren och skär ovana.

Vi minns väl alla den gången då Snorre och Herminator formligen sprack av allt manligt testosteron som genomsyrade dem när de skulle lyfta Hälges vikter hemma hos mamma? Jag satt bara vid köksbordet och smålog överseende åt deras påhitt, medan tankarna "boys will be boys" och "boys and their toys" och andra klichéer gjorde sig hemmastadda bakom mina glansiga, drömmande ögon. Så tittade Snorre plötsligt åt mitt håll, spände musklerna och ögonen i mig, och frågade om jag inte skulle ge det hela ett försök. Till mitt försvar måste jag säga att jag förmodligen fnös så mycket att jag blev alldeles yr och tappade några viktiga delar av mitt omdöme. Med ett par överdrivna, tunga suckar himlade jag tillslut med ögonen och reste mig upp. Strosade in i rummet, spottade mentalt i båda handflatorna och gnuggade dem energiskt mot varandra. såg Herminator och Snorre småle nedvärderande men ändå förväntansfullt i ögonvrån, och kastade mig beslutsamt med hull och hår över min uppgift. Greppade ett ordentligt tag om varsin sida av vikten, tog ett par djupa andetag, och lyfte. Hela paketet lättade från golvet och tog sig upp till midjehöjd, och jag strålade med hela ansiktet. Jag hade förstås alltid anat att jag bar på en sådan kraft inom mig, men att få det bevisat så tydligt hade jag aldrig kunnat drömma om!

Vände mitt stora vargflin mot Snorre och Herminator, som stod med armarna i kors och synade mig kritiskt under lugg. Leendet rasade som ett korthus när de inte såg ett dugg imponerade ut, utan bara tycktes vänta sig att jag på något vis skulle lyfta åbäket hela vägen upp ovanför huvudet. Rynkade beslutsamt pannan i djupa veck, och började långsamt och darrande föra skivstången uppåt (fick fråga pappa Clint om hjälp angående facktermerna)... Redan några centimeter upp i min färd så förstod jag att det inte skulle kunna gå. Hade lika gärna kunnat lekt King Louie i Djungelboken när hela hans palats rasade för att visuellt demonstrera hur länge det var rimligt att hålla fasaden (öhö) uppe...

Var fast i ett slags ingenmansland där det varken gick att sänka stången utan att för den sakens skull tappa den på fötterna, hålla kvar den eller fortsätta uppåt. I dessa stunder av tvivel gjorde jag helt enkelt vad vilket annat fruntimmer som helst hade gjort i min situation! Jag fortsatte att pressa tyngden uppåt, och kände hur stången började svänga omkring i mina händer som om jag vore en stridslysten Rafiki ställd inför en hop av hungriga hyenor.

Med en dov klang åkte ena vikten i golvet, och inte långt därefter sköt den delen av stången i taket och lät den andra fara på samma resa. Det var dödligt tyst i rummet medan den tunga metallen vibrerade mot golvet. "Anna!" ropade Snorre och Herminator förebrående och andlöst med en mun, och jag blinkade bort förskräckta tårar när vi puttade lite på ena vikten och såg att jag slagit upp ett hål i golvet.

Sedan har andra försök till hurtighet såsom svanhopp följt av Brolin-snurr också fått vissa konsekvenser som jag inte tänker ta upp här. Slutsatsen är dock att mitt liv har gått åt fanders för att jag är lat, men att jag på samma gång inte kan göra något åt saken utan måste acceptera mitt öde.

Den andre bekännelsen är att jag, om jag bara inte hade arbetat upp Snorre till heligt ursinne och sårad skånsk fåfänga under mitt Robbie-raljerande igår, skulle ha skrivit något sockersött om hur bedårande Tim var när han tittade trånande och nästan lite sorgset på Dawn när hon inte såg. Den obesvarade kärleken personifierad - absolut bedårande. Men det ska jag som sagt inte säga någonting om. Blev kidnappad igår natt förresten, för den andra gången på mycket kort tid till pappa Clints stora förtret. Mer om det lite senare, dock.

Fick äntligen lägga vantarna på min älskade Don Rosa-serie idag! Som vanligt gör karln ingen besviken; hittade i skrivande stund till och med en liten bakgrundshandling där en älg blev förälskad i en liten sork som varade i fem rutor. Hihi. Och kan man göra annat än att fnittra hysteriskt och skälmskt under sådana här dialoger:

"De har fröken Gullan... och ett kassaskrin!"
"Nej! Åh nej!"
"Är det nåt värdefullt i det skrinet?"
"Va? Ja... det också!"

Joakim, den gamle hedersknyffeln!

6:e juni 2006

14.22: Får, som vanligt, nypa mig i armen för att försäkra mig om att jag inte drömmer var gång jag går ut i tvättstugan och gör det i resonlig, god tid. Och alltså inte en halvtimme innan tåget rullar iväg från stationen, så att jag får slänga in de genomblöta kläderna i en plastpåse och hoppas på att jag kommer ihåg att hänga upp dem när jag väl är framme...

Posten kom idag, men fortfarande ingen underbart rolig, Borta med vinden-inspirerad bok. What a downer! Har även varit iväg på affären och kollat hur det stod till på Don Rosa-fronten, bara för att ännu en gång bli ypperligt besviken. Den här gången tog jag dock inte förlusten med huvudet högt och hakan i vädret, utan jag sprang raka vägen till godishyllan och köpte mig Twix och en Dietorelle-påse.

060606. Fattas bara att jag hade varit vid medvetande 06.06 imorse också, men då hade jag heeelt andra saker för mig. Drömde att jag stod i en affär och skulle handla någonting, och pappa Clint hade arbetat upp sig till ett heligt ursinne medan han väntade på att jag skulle bli klar. Just som jag stod i kassan och väntade på att få betala, så bemöttes jag av biträde med fattningsförmåga långsam, böljande våg på väg in mot stranden. Det tog timmar och ytterligare timmar innan jag äntligen blev färdig, och vid det laget hade Clintan redan bränt iväg och lämnat mig ensam i ett främmande land. Förstås mkt vettigt och oändligt resonligt att drömma en stressdröm när man precis har varit ledig i fyra dagar och alla skolarbeten är avklarade.

Det enda som återstår för mig idag är att fara och fika med jobbet, leta rätt på nån sabla Kalle Anka-tidning inne i stan åtminstone, sätta mig ned med Dietorelle-påsen och Harry Potter (hmm, borde köpa blåbärssoppa och värma den) och kanske se några avsnitt av The Office. Just typiskt att mina klåfingriga händer har knappat in mig på den officiella sidan och råkat läsa tysen saker som händer framöver bara...

Såg allas vår (men framförallt min) käre Robbie på Parkinson i lördags. Karln var som vanligt vacker att titta på och mkt humoristisk och underhållande, om än inte lika mycket som förra gången han var där. Varför är det så att hjärtat vrider sig i krampaktig smärta så snart karln hävdar att han aldrig varit kär på riktigt? Så till den milda grad att man sliter åt sig närmaste kudde i soffan och håller om den hårt, som om det vore ens lilla Robbie-substitut och man bara vill förklara att allting kommer att ordna sig. Lät som vanligt fantasin flöda iväg till den snara framtid då Robbie och jag har blivit bästa vänner som sitter hemma hos honom och spelar tv-spel och skrattar, eller spelar fotboll och skrattar, eller ser på film och skrattar, eller... ja, ni förstår poängen. Och sedan vidare till den kväll då våra blickar möts lite för länge, eller när händerna råkar dröja kvar en nanosekund extra när båda sträcker sig efter popcornskålen... Eller (och detta är min favorit) när vi båda sitter och gapskrattar i soffan och innan någon vet ordet av så... Haha. I'll leave you with that. Hoppas er fantasi är lika rik och visuell som min!

Kanske borde prioritera kvalitet före kvantitet här i bloggen, men jag är ytterst rastlös och gör ändå ingenting om dagarna. Förutom att gnälla över bristen på aktivitet i mitt liv här. Det mest spännande som kan hända är om någon föreslår att jag faktiskt hittar på något, för då måste jag snabbt som ögat forma en någorlunda bra ursäkt att slippa. O ja, känn hur mystiken kring min obegripliga person tätnar! Sicken utmaning för just dig, kanske?

5:e juni 2006

22.53: Jag är en dålig människa, en dålig flickvän och en dålig bloggare, och inget utav dessa konstaterande behöver någon närmare förklaring är jag rädd. Hell, jag är till och med en dålig fiende nuförtiden! Jag, Nigel, Halp och Röksvamp studsade boll i vårat klassrum med hjälp av Koranen, ett videoband, en ordbok och en överdimensionerad linjal i torsdags. Och mitt bland allt snubblande över stolar, brakande in i bord och alla brottningsmatcher på golvet så var det nästan en - dare I say it - gemytlig stämning i rummet. Till råga på allt kom Pjoller förbi klockan tjugo i ett någon natt häromveckan, och tog med mig på världens mest underhållande bilfärd, alla kategorier. Så jag kan vinka mitt fiendekall farväl och tveksamt omfamna ett liv av värme och obönhörlig kärlek.

Igår lirades det Mario Kart på Gamecube hemma hos Pangbruden.


Vad Smulskägge gör här har jag ärligt talat ingen aning om, men inte vinner han över mig i alla fall.



Pangbruden i egen hög (nåja) person tycktes mer upptagen av sig själv än av vinnarlust och kämpaglöd.



Det här är min favoritbild av alla under kvällen. Gissa vem som var vem! Gissa! Kom igen, en chansning! Boo-yeah!


Sedan åt vi en hel del mackor med mjukost på, i alla fall till dess att Smulskägge råkade stöta till bordet så att kniven med ost på for i golvet. Pangbruden rynkade demonstrativt på pannan och beordrade honom ut i köket för att torka upp det, varvid Smulskägge slokörat lydde. Sedan passerade på fullt allvar en tidsepok på kanske fem minuter, innan en ny dov duns följt av ett högljutt skrammel hördes. This time around var det Pangbruden själv som hade råkat tappa ner den ostiga kniven i backen, men denna gången bemöttes handlingen dock med ett axelryck. Jag gapskrattade åt herr och fru Klumpighet, det perfekta paret, och lät de hånande orden flöda. I alla fall till dess att kniven dallrade från sin plats över burken när jag lutade mig mot bordet, dumpade av en stor klick ost på det sistnämda, och for i golvet med en ljudlig skräll. Jag fnös såklart åt alla uppstädningsordrar utan räddade situationen med några få svep med tröjärmen. Det var först långt senare som jag upptäckte att även merparten av mitt högra byxlår var insmetat i vitt klet!

Den mycket trevliga kvällen med det än trevligare sällskapet avslutades med två avsnitt av The Office. Ahh, it is sooo good!

"I haven’t got a sign on the door that says white people only. I don’t care if you're black, brown or yellow - you know, Orientals make very good workers."

Men nu regnar det för tjugonde dagen i rad här, och natten är ung och ljus och förutom en tvättstuge-tid och en eventuell jobbrelaterad promenad breder ännu en ledig dag ut sig. En dag utan In search of Rhett Butler - boken som för åttone dagen i rad lyser med sin frånvaro. En dag förhoppningsvis med en rykande färsk Don Rosa-serie i min hand, om bara affärerna kunde bemöda sig med att uppdatera sortimentet någon gång och inte utsätta mig för ett par timmars velande fram och tillbaka om orken för en affärsresa (öhö) finns eller inte, ytterligare en halvtimmes tjat för att få Herminator med mig som kompanjon och ännu en halvtimmes väntan medan han går ut i tvättstugan... Allt för att sedan konstatera att affären inte alls har tagit in tidningen och gå därifrån tomhänt och nedslagen.

Meeen det ska garanterat bli en dag med Harry Potter and the half blood prince, invirad i en filt och med regnet smattrande mot taket. Kanske att resterna utav En Julsaga får brinna lite mysigt i någon egengjord öppen brasa i gipsväggen. Mhm. Oj vad ringrostig jag är! Summan av kardemumman är i alla fall: Jag - 7, stöddig Uppsalabo med flickvän fetisch blåa skal - 0. Det blev till och med 8-0. :)