En gång för länge, länge, lääängesedan berikades Herr och Fru K:s liv med en massa (nödvändiga, skulle det visa sig) lyckönskningar, presenter, och en 3000-nånting grams klump. 19 år och tiotusentals gram senare väljer ovanstående klump att sprida sin egna "avkomma" vidare, i form utav detta plejz in cyberspejz.
Den speglar mig faktiskt rätt bra måste jag säga... Måhända att den inte är vacker eller ens särskilt funktionell, men blicken söker sig onekligen direkt till Snorres rumpa. Precis som i verkligheten!
23.59.59: Helt oresonligt att ens tänka sig att bara för att jag råkade hamna framför Mitt Afrika igår kväll, och till råga på allt skjutsade Snorre till tågstationen (i ärlighetens namn skjutsade jag förstår inte, utan satt på passagerarsätet och lät mammas överförfriskade fläkt förvandla mig till Carola), så ska jag på något vis påbörja februariskrivandet nu? Aldrig! Det spelar ingen roll vad klockan än må vara när jag skriver detta, eller att det var tomt på sidan när du hungrigt loggade in klockan 00.00.01, det är fortfarande den 31:e januari.
Jag och Pjoller har haft ett trevligt samtal över msn ikväll, även om hans nostalgiska återblick till sitt målbrottspräglade framförande av I will always love you fick hans attitydsproblem att återvända...
(Angående min Lennon-keps, köpt i Liverpool): "Han hoppade ju för faaan i Stöcksjön med den! Eftersom du inte badar, eller tvättar dej för den delen, så vet ju inte du hur oren den sjön är!"
"Jag vet i alla fall att Anki inte är där...
men hon ska vara tillbaka om nån månad tydligen"
"Vad är det med henne?!"
"Cancer"
"VA?!"
"Hahahahaha nej men va fan inte vet jag"
"Nästa gång jag ser dig alltså... you won't know what hit you"
"Hahaha! Värt det"
"Men för att ge dig hjälp på traven så kommer det antingen att vara:
* ett järnrör
* en spikklubba
* en mojäng som består utav ett järnrör och en spikklubba"
"Tur att jag inte har ont i knäet då, så att jag kan röra mej som folk"
Aoou, he's nasty! Anyways, bilderna för dagen! (Har, som ni ser, redan skaffat mig en ny karl i Snorres ställe:
Ugh. Mkt stressigt imorse, vilket föranledde till att min mössa aldrig riktigt återfanns. Hade lagt den på ett mkt genialiskt ställe (fastpressad bakom räcket i trappen), och ändå lyckades den försvinna under natten (säkert mkt skärrad över smörpaketsberättelsen från gårdagens inlägg).
Aaanyhow. Detta ledde till att jag haltade iväg till bussen utan mössa, och mitt hår dog vid första kontakten med den norrländska fukten. Hårstråna påbörjade himlafärden, men märkte snart att någonting hindrade dem från att nå ända fram. Detta något var vid närmare betraktelse min hårbotten, där stråna ännu låg fast ankrade. På sin höjd kunde mitt hårs tillstånd liknas vid 80-talets Meg Ryan-frisyr, hence the picture. Vilket fungerar bra om man är dåtidens största Hollywood-stjärna och betar av de största, manliga skådespelarna en efter en. Däremot är frisyren inte lika lyckad när man kommer 25 minuter försenat till en lektion, bär böckerna i en trasig plastpåse och är rödflammig och glansig i ansiktet. Ironiskt nog hittade jag dock bilden på www.beautifulhairstyles.com.
Jag saknar min smoochy smoochy.
22.33: Va? Vänta lite nu? Har jag missat något? Det kan väl inte vara måndagen den 30:e januari idag? Redan? Men jag som hade fem lediga dagar på mig att göra engelskan? Inte kan det väl vara så att den ska in imorgon redan? Men... men... men... Jag ville ju koppla av framför teven med Simpsons, Family Guy och Prison Break? Och innan dess skriva på mitt nya fanfic (fick i ärlighetens namn inte särskilt mycket gjort. Ingenting alls om man är ute efter någon form utav kvalitet)?
Jag vill inte sitta och skriva ett CV på engelska, när bara de svenska instruktionerna fått mig att vakna mitt i natten, kallsvettig och skrikandes? Särskilt inte då det ger mig ångest pga förfärliga verklighetsinsikter när framtida arbetsgivare ringer mina föredetta och får reda på diverse skräckhistorier om att inte klara av en sådan enkel uppgift som att Knappa in Nummer i en automatiskt telefonsvarare En gång i veckan. Eller som den gången då jag fick min "arbetstagare" att gråta redan vid det första jobbtillfället? Eller när jag låg och sov i gräset fastän jag förväntades träna ett fotbollslag?
Har dock ätit världens... näst godaste bröd idag. Polarmacka. Näst godaste säger jag bara för att jag i naivt hopp ska kunna intala mig att det finns någonting som är än bättre i denna värld. Någonting därute som är värt att fortsätta för. Någonting som gör att jag inte upplevde den största händelsen i mitt liv sittandes ensam i köket med taskig hållning och med mer fett i håret än i smörpaketet.
Jag har officiellt hit a new time low förresten. Har numera "Björklöven, vårat gäng" på repeat i stereon. Kanske världens skönaste låt. Pappa blev bara sur och fräste någonting om att jag stödde nazi-Tyskland i och med detta. Men för att bli allvarlig för ett ögonblick, så vill jag bara klicka i glaset, högtidligt resa på mig och säga att det är rent ut sagt förbannat vilket samhälle vi lever i! Och efter denna oerhört originella inledning vill jag förklara mig genom att ställa denna fråga:
Hur fan kan det få vara så att en människa känner att han/hon inte kan ta sjukledigt en enda dag för att han/hon inte har råd? Det är sjukt! Pappa är sjuk! Låt honom kunna vila upp sig en dag utan att behöva oroa sig för att vräkas. Tack. Tack så jävla mycket.
02.17: Dagens citat än så länge står Mayday för: "Alla gillar knubbiga saker, det är folkvett". Vi hade en sån rolig diskussion på msn att jag till och med missade den obligatoriska, romantiska slutscenen på filmen jag hade planerat att se.
18.47: Tillbaka från Stockholm, Sun King och bröderna Liam och Noel. Fick ett sms från Bombshell när jag satt och anlade en urinvägsinfektion på tågstationens betonggolv. Såhär stod det:
"Alltså Anna! Jag tittar på Wings for wheels just nu och LORD! Jag vet inte vad det är med Bruce men jag kan inte sluta le och har tårar i ögonen hela tiden! Jag vet inte ens varför. Jag tror jag är rörd. Mannen är helt enkelt ett mirakel. Hoppas att allt går bra med resan! Kram"
Vägen till Annas blogg (och även vännerlista) går igenom Bruce, som det heter...
Men, som sagt, Stockholm var trevligt, Sun King var trevlig, Oasis var... inte direkt trevliga, men kanonbra. Resan dit inleddes i en taxi med två finländskor som passerat stadiet "schalongschberuschad" (och sitt bäst före-datum för den delen) för längesedan, och som nu inte nöjde sig med något mindre än att sjunga, skratta, och lägga in stötar på chauffören. Hamnade bredvid en hispig, ivrig liten dam med pipig röst på tåget, och lyckades somna rätt snabbt i den klassiska tåg- och bilposen "L:et" (dvs att sitta raklång med kroppen, medan huvudet är vinklat i 90 graders vinkel mot bilbälte eller axel, pga bristen på huvudkuddar med sidor).
I och med att tåget var över två timmar försenat kunde Sun King inte hämta mig på stationen, utan jag lämnades ensam i Stockholms innerstad med plats i ryggsäcken och ett kreditkort på sprängningsgränsen. Fick betala 10 spänn för att gå på toaletten, köpte bara en enda citronyoghurt, och fann Megastores filmutbud häftigt, men priserna för dyra. Stod också på BR-leksaker en bra stund och försökte ta reda på hur mycket ett schackspel med Disneyfigurer, som reades ut till halva priset, kostade. Blev dock vansinnig på barnreklamsnutt-from-hell på 30 sekunder, som spelades på repeat under hela min vistelse i affären. Frankly my dear, I don't give a Bratz's ass.
Sun King visade sig ha ett helt bedårande rum fullt med Beatles- och Oasissaker och utrustat med Djungelbokengardiner. Han bjöd på middag, som i sin tur bjöd på många skratt, och gav mig ett Beatlesvykort. Därefter spenderade vi några timmar med att se Anthology 1-3. Därefter var det konsertdags på Hovet, och trots att väntan var lång, trängseln ett faktum och förbandet uselt så blev kvällen helt underbar. Sun King grät faktiskt när han fick höra sin favorit "The Masterplan", och själv lät jag väl undslippa mig en något mindre beundransvärd fascination i form utav ett "wow" eller dyl.
"And as they land upon the shore,
tell them not to fear no more.
Say it loud and sing it proud,
tooodaaaay"
Och tänka sig att jag fick höra min gamla favorit Songbird, samt den nya ögonstenen Live forever...!
19.53: Igår var jag och Snorre på hockey och såg Löven igen. Jag höll mig trogen i en hel period eller så, innan jag hörde någon ropa på mig från läktaren. Det var ingen annan än Sam Mayday Malone, gammal klasskompis som jag numera slumpmässigt tycks hamna på samma buss som. Sedan utspelade sig följande samtal:
"Mayday, du anar inte! Jag var och såg Oasis igår!"
"Åääjsös?"
"Oasis!"
"Åääjsis? Vilka är det?"
"VA?! SKÄMTAR DU?! Du kan inte skämta! Du måste skämta! Vet du inte vilka det är? Du måste ju åtminstone ha hört Wonderwall?!"
"Wonder-vad?"
"Herregud!"
Sedan anslöt hans kompis till den, vid det här laget rätt hätska, diskussionen, och jag vände mig till honom för att få bekräftelse. Men som jag misstog mig! Samma dialog som ovan, och jag svek mitt svenska kulturarv då jag inte drog mig för att kalla främligar vid fula namn. Allt detta trots att hans kompis i själva verket var alldeles för söt för att jag i vanliga fall ens skulle ha vågat tilltala honom. Helt plötsligt stannar samtalet upp, han tittar på mig, och säger det helt otroliga:
"Vänta lite... Du heter Anna va?"
Min haka åkte rakethiss ner till fötterna, men lyckades trots omständigheterna med att forma en mkt förvånad undran, även om jag misstänkte att det var Mayday som hade skvallrat i ett obemärkt ögonblick.
"Jag tror att vi konfirmerades samtidigt... Eller så satt du och pratade med Mayday en dag när vi åkte buss tillsammans. Jag heter Henrik. Fast jag hade glasögon förut"
Åhå. Den Henrik. Ibland är det inget fel med att åldras faktiskt, hehe.
Konserttröja, biljett och vykortet från Sun King
Vaddå? Hur kan Bombshell gilla den här karln? Vad är det som är så speciellt med honom?
I believe in miracles, since you came around
Snorre gjorde sig dock mkt hemmastadd i syrrans hjärta igår, när han inte kunde sluta hänföras över vilken fin människa han hade suttit bredvid på hockeyn.
"Han är ju helt underbar", "Sicken fin människa det där är", "Han har en sådan charm" och så vidare, och så vidare. Sedan klantade han till allt och de hamnade i luven på varandra när han råkade yttra sina provocerande (annat ord för korkade och trångsynta) åsikter i ett känsligt ämne...
Uppdaterat: Bombshell
16.43: I'm a new and better man. Igår var jag bara världsbäst på att planera, medan jag idag verkar vara världsbäst på ungefär allt. Att strunta i att skynda mig hem från skolan när vi slutade tidigare utan istället gå och prata om Don Rosa-serier, överväga att låna hem Don Rosa-serier som jag redan har hemma, köpa Don Rosa-serier som jag också redan har osv, trots att jag har jättemkt att göra. Nåväl. Tvätta var det ja.
17.06: Orimligt att ens tänka sig att jag ska orka tvätta just nu. Spenderade hela eftermiddagen med att läsa Rocky istället, och kommit till mkt otrevliga insikter som t ex. att jag egentligen inte alls hör hemma på en Oasiskonsert med mitt jäkla knä som egentligen borde användas till att bedriva ett mkt vinstgivande och (minst lika mkt) fejkat Vietnam-medverkande.
Men oo-la-la, det gick att förhandsboka Twilight Princess på stan idag. Jag grät av lycka och insåg att choklad gör sig bra i både regn såväl som solsken.
Meeen som sagt, tvätta. Ska bara göra Pangbrudens test först.
Mkt bra dag igår förresten, gjorde ett kändiskärlekstest på Internet, och det visade sig att jag hör ihop med... Mel Gibson! Tätt följt utav Brucan. Jag strålade som Julie Andrews, virvlade runt i små, dansande cirklar, och skrålade "the hiiills are aliiive" ända till dess att jag fick för mig att göra om testet och svara det exakt motsatta på alla frågor... och matchades ihop med Brad Pitt. Hmpf!
Mel direkt efter beskedet
18.01: Suck. Skulle antagligen vara en mkt bättre människa om inte vore för att världen jämt var emot mig och därmed gjort mig cynisk och bitter. Jag tvättar verkligen inte ofta. Jag uppfann popcornsockar-konceptet, vilket innebär att man tvingar strumpan att fortsätta stå ut med fotsvetten, långt efter att de egentligen givit vika. De stinker å de grövsta i några dagars tid, innan de slutligen övergår till att enbart bestå utav salt. Lukten kommer hädanefter att alltid associeras med popcorn, och istället för att känna behovet av att tvätta, så vill du bara sjunka ner i tvsoffan med en stor skål poppad majs. Nu ska jag bara sprida den här idéen till de övriga klädesplaggen, så är min framtid säkrad (iom royalties från Estrella, OLW etc etc)...
Nåja, denna brist på tvättande medför nästintill enbart fördelar. Jag ska förklara vad jag menar:
* Pappsen, som är betydligt mer samvetsgrann än jag själv, uthärdar inte klädhaveriet i all evighet, utan känner sig tillslut tvungen att göra något åt saken. Gratis tvätt, ka-ching!
* Jag närmar mig mitt mål att efterlikna George Constanza, som vill ha 365 par kalsingar för att slippa tvätta mer än en gång om året. Dock ofrivlligt försök att likna hans håravfall, mullighet och misslyckande som partner.
* Jag upptäcker att alla tvättmaskiner är utrustade med en lucka som öppnas var gång jag närmar mig med mina kläder, och som innehåller en eldsprutare. Jag kan dock inte stämma dem för "för tidig klädesdöd" i och med att maskinerna handlar i rent självförsvar.
* Försvunna sockar i tvätten är inget mysterium för mig. Jag kan inte klandra dem för deras flyktförsök.
* Man hittar mkt innovativa versioner att blanda kläder på (och som antagligen skulle få Chers dator i Clueless att explodera av ren förfäran)
Och, kanske framförallt, följande:
* Det är mkt, mkt, mkt bekvämt!
Tyvärr tycks varenda granne hålla ett personligt agg gentemot mig, eftersom bokningstavlan gapar efter nycklar året om... förutom samma dag som jag förväntas bege mig. Då är det plötsligt totalt fullbokat. Om jag så går ut klockan tre på natten, så kan man vara säker på att hitta någon som tvättar en enda liten handduk/maskin. Och om jag så går ut klockan sex för att hämta min tvätt, så möts jag av en sur gammal tant som vill använda maskinerna... trots att hennes tid inte börjar förrän om en timme...!
Vet inte varför jag berättar dessa sluskiga hemligheter om mig själv. Troligtvis beror det på någon slags blandning mellan ren apati och storhetsvansinne. Apati för att jag ska fara om två timmar och inte ens börjat packa. Storhetsvansinne för att jag är lik Mel och Bruce, och att detta beteende alltså går att återfinna hos dessa. Har en bild på mig själv som visar hur glad jag blev av att höra den nyheten, men det visade sig att mungiporna var och vandrade på så avlägsna territorium att de fastnade över öronen, och att min smilgrop skar in så mycket att tandköttet började blöda!!! Typ.
Menååh, behöver verkligen tvätta. Illa nog att behöva träffa Sun King och en hel hop med Oasiskarlar med en gigantisk cancerfinne på kinden, ska väl inte behöva gå omkringiförd mammas f.d. långkalsonger i turkos nyans och med hål i skrevet som inte lämnar mycket till fantasin. Ens om mina knän. Går det bra att torka tvätten i typ... mikron, ugnen, brödrosten eller med strykjärn, någon?
21.16: Jag och Sun King är banne mig de bästa i världen på att planera. Ungefär såhär lät det vid familjen K:s matbord idag:
Herminator: "Hur ska du göra egentligen med konserten?"
Pappa (tittar förvånat upp från tallriken): "Ska du gå på konsert?"
Jag: "Eh... ja, typ."
Pappa: "Jasså? Vad ska du se?"
Jag: "Eh... Oasis"
Pappa: "Jaha! När då, då?"
Jag: "Hmmkonsertenärpåtorsdag"
Pappa: "Nästa torsdag alltså?" (sade han till synes oskyldigt och informationshungrande, men undertexten var självklar: inte-är-du-väl-så-ofantligt-urbota-korkad-att-du-menar-nu-på-torsdag?!)
Äh. Sun King hade inte heller meddelat sina föräldrar förrän idag, och dessutom ska vi båda köra ett städ-, tvätt- och i hans fall även hårklippningsmaraton imorrn. Jag har dock begränsat min styling till att bara ta itu med ohygglig tova i hår som inte stiftat bekantskap med en borste sedan 2003 typ. Kommer gå jättebra. Mkt genialiskt att koncentrera all sin inspiration och styrka till en enda städraid av gigantiska mått! Men Oasis. Ja, det blir alla tiders. Får nog ta och lägga upp någon slags konsertsida här snart. Nu blir Snorre dock vansinnig på mig, eftersom han inte tycks förstå vad som möjligtvis kan vara viktigare än att inhandla godis... och han har väl rätt, skulle jag tro.
20.02: Ugh. Den här berättelsen tar sin början i en tid för länge, längesedan. Så långt tillbaka som igår natt, faktiskt. Klockan var strax efter tolv, bloggen var uppe, Ebay-sökandet till ända, och ögonlocken närmade sig stängningsdags. Inga andra kroppsdelar hade någonting att invända mot detta, även om de inte riktigt följde sina instinkter. Helt plötsligt var klockan ett. Oj. Verkligen dags att gå och lägga sig med andra ord. En nanosekund senare och klockan var efter två. Då stämde jag en hastig träff med sängen (I'm such a hoe'), helt ovetandes om att Snorre hade planer på att flytta sitt pokerspelande till samma slutdestination.
Han stegade in i rummet med Herminators bärbara dator i högsta hugg, tände lyset och styrde sina steg mot databordet. Efter en stund kände jag hur den ena sänghalvan tyngdes ner, och skärmens blåa ljus blinkade liksom nyvaket i det ljusfyllda rummet. Precis som jag.
"Snoooooooooorreeeeeäääuuuuööhhhhh!!!" brölade jag ödmjukt, som om jag var på provspelning för Exorcisten och inte alls låg och filade på skönhetssömnen i mitt flickrum.
"Stouläeöhn äeu jäue bouärtaaouu", förklarade han på bredaste skånska, fast i mina öron lät det som om han tillkallade Djävulen. Jag vände på mig, inledde tapetleken såsom varje natt i en 90-säng i Snorres sällskap, lade min skräcködle-imitation på hyllan och försökte kalla på sömnen igen. Det var ungefär då som Snorre började andas med ett pipande ljud genom näsan...
Och det var inte allt, gott folk! Det var inte allt! När jag kom hem idag satt han i vardagsrummet och spelade... I MÖRKRET!!! Allt snack om ögonvård från gårdagsnatten var alltså ingenting annat än just... snack. Sicka Rhett-fasoner, minsann!
23.57: AAAHAAHAHA! Mkt underhållande idag när Snorre ringde till USA för att diskutera poker. I ett halvårs tid eller så har han obönhörligen retat mig för mitt engelska uttal, medan han själv inte ens hinner komma längre än till sitt egna efternamn förrän han levererar det mest patetiska försöket till engelska jag någonsin haft glädjen att höra. Åhåhåhå. The times are a'changing.
F.ö. mkt bitter. Skulle köpa ny julmust igår pga okänd, ostoppbar olycka typ naturkatastrof. Vandrade in på den berömda ICA-affären, letade rätt på min billiga back, och gick för att betala. Sagt och gjort. Det var först när jag kom ut till bilen igen som jag insåg att jag betalat fullt pris på backen, dvs det dubbla. Och naturligtvis är det just en läskeback, som - efter en hel dags hårt arbete - är alldeles för tung och otymplig för att en vanlig ättling till Eva och Adam någonsin skulle få för sig att släpa in åbäket i affären igen för att rätta till problemet. Istället for jag hem och satt och sörjde förlusten av min älskade tjugolapp i över ett dygn. Måste ha varit detta busschauffören förutsåg!
Uppdaterat: Pangbruden (Vänner), Snorres citatsida
23.25: Alltså, som sagt. Mitt enda brott var att jag ville ha kyld julmust, och att mitt intresse stred emot min faders önskan att inte ha 40 stycken julmust ståendes i kylen. Eller 80 om man inkluderar Herminators. Pappa föreslog att vi skulle ställa musten i matförrådet, vilket onekligen kan tyckas som ett gott förslag. I praktiken fungerar det dock inte lika bra, eftersom matförrådet ligger kanske 50-75 meter ifrån våran dörr. Out of the question med andra ord.
Det var då som jag slogs av en lysande idé. Fullkomligt genialisk faktiskt! Jag tror inte ens att pappa Butler och mamma Butler var fullt lika snillrika som jag när de bestämde sig för att kanske inte rikigt sova ändå, den där natten för typ 150 år sedan. Jag skulle förstås ställa min back i vårat förråd istället, eftersom det ligger mycket närmare! Haaaaalleeeeluja, haaalleeeluuuja, halleluja, halleluja, halleluuuuleeeeeejiiaaaaa!
Sagt och gjort. Mycket genialisk plan när man tänker efter, som sagt. I säkert tre dagars tid var vi försedda med kylda mustar bara 15 meter från dörren, och hade redan stora planer på att anordna en kylförläggning på taket utanför fönstren för ännu mer easy access. Ja, ni vet ju alla vad som hände sedan. Utbrott både i form utav vulkanliknande explosion i förrådet, och av min ömma-men-inte-för-tillfället-pappas reaktion.
Idag var således dagen D då städandet skulle ske. Tog på mig hårdhandskarna (syrrans, hehe), typ ordentlig, norrländsk skogshuggarmössa som gjord för att trotsa den Umeå-nska tundran, sportjacka version fluff, hammare och en beslutsam min, och gick ut till förrådet. Möttes utav skräcksyn deluxe. Nej, Scarlett och Ashley låg inte på golvet och hade sex som ett par väldresserade sälar sedan de funnit varandra på nytt långt efter att hon lyckats snärja Rhett igen. Men det var allt bra nära... :
Försökte följa faderns råd att lyfta ut backen till tvättstugan, och spola bort all julmust där. Visade sig att backen inte gick att rubba, utan satt fast i ett centimetertjockt lager utav fryst julmust. Snorre kikade in lite snabbt, blickade över skadorna, hävde ur sig "här får inte två plats, det är lika bra att du sköter det här själv", och flydde fältet. Jag påbörjade hamrandet. Efter en timmes hamrande hade jag åstadkommit en back som till hälften var räddat från krossat glas, befriat en enda, oskadd (!) hjälteflaska, och skaffat mig (uppskattningsvis) ca 1000 små skärsår på händerna. Gick fortfarande inte att rubba backen. Då påbörjade jag någon slags utflippad, uppgiven duracellkanins rörelse, och efter att ha hamrat i ytterligare några minuter (och gjort glasfibrer av de återstående glasen som satt fast) så testade jag på nytt att lyfta backen. Och ta mig fan om den inte rörde på sig! Tog därefter ut ett helt livs aggressioner och misslyckande på en enda back i kanske 15 kraftfulla slag, och på det sista kände jag hur någonting brast. Både inom mig och på golvet framför mig.
Jag intog den bredbenta sumopositionen, gungade fram och tillbaka, spottade i nävarna, böjde mig ned, fattade tag om backen, andades, slöt ögonen, och - lyfte. Och, gudarna äro nådiga, backen lyfte med mig! Inte för att mina bekymmer var över bara därför. Det återstod ännu en timmes fortsatt plockande, och jag började blöda på åtminstone tio nya ställen, men det gick åt rätt håll. Jag var en liten bit på väg.
Har alltså varit utomordentlig, ansvarsfull dotter idag, samt förstående flickvän som följde med Snorre på O'Learys och såg United-Liverpool. Blev så hänförd av min favoritkarl (som inte bara räddade en boll på mållinjen, utan även stod för det enda målet i matchen... på övertid!) att jag kände mig tvungen att ropa in en liten Rio Ferdinand-figur på Ebay. Och sedan en till. Och sedan började jag höra mig för på blocket efter Sly Raccoon och Kingdom Hearts. Faktiskt mkt vettigt egentligen eftersom det verkar vara mkt roliga spel, om det inte vore för att jag inte ens har ett Playstation 2. Än.
Jag och mammsen var på Willys också. Underbar affär. Inhandlade romerska bågar för 20 och en gigantisk påse julskum för 10. Faktiskt mkt vettig investering. Inte för att jag har dålig självdisciplin eller så, utan för att det inte är annat än förståndigt att bygga på sig lite (mer) underhudsfett när till och med julmustarna exploderar i protest mot kylan.
Inte undra på att jag blev som jag blev för övrigt. Såhär kan en vanlig shoppingrunda gå till med mamma:
(Vi går förbi en hylla där det finns 4 mazariner/choklad-/arrakasbollar för 10 kronor. Mamma påpekar det, men skyndar sig sedan att tillägga att "sånt är ingen utmaning eller frestelse för oss med självdisciplin". Jag mumlar fram ett halvhjärtat, ouppmärksamt "mmm" eftersom jag redan är försjunken i alla läckerbitar som erbjuds till reapris. Rycker åt mig en påse mazariner och stoppar den i kundvagnen, och vår vandring fortsätter. I ca 15 meter. Sedan vänder mamma om och köper 6 stycken dammsugare. Som hon öppnar körandes i bilen. Och hinner ta en till innan vi når stan, eftersom "den första var så liten". :)
Hade ett trevligt samtal med Gurre-burre ikväll också, för första gången på tyyysen år. Alltså första gången vi pratade, inte första gången det var trevligt. I övrigt är det konstaterat att karlar är idioter. Och fruntimmer likaså. Usch! Vidrigt! Mer sånt!
01.02: En mkt spännande tanke slog mig igår när jag satt på bussen till skolan. Vad tänker alla dessa människor på egentligen, när de sitter och stirrar ut genom fönstret med tomma, döda blickar? Tänker de lika konstiga saker som mig, eller pågår det en fullt normal tankeverksamhet däruppe? Vem vet, någon planerar kanske ett mord, och någon annan ett frieri? Någon undrar vilken färg de ska ha på de nya diskhandskarna som ska inhandlas, och en fjärde funderar över varför medresenären intill luktar så konstigt.
Mina egna tankar vandrade på än avlägsnare banor. I den världen var jag nämligen firad journalist som skulle intervjua Herr Robbie Williams. Intervjun fortskred utan några störra problem eller incidenter, och Robbie bemötte mig på samma sätt som alla andra reportrar. Han var charmig och rolig, men det märktes att jag bara var en journalist i mängden. Så tackade jag för mig och så var det inte mer med det... trodde jag. Min fantasi ville dock annorlunda. Den ledde mig in på de banorna att jag skulle råka komma på Robbie med att göra något oerhört skandalöst, och i det här fallet gällde det bögsex.
Robbie bönade och bad att jag inte skulle skriva någonting om det, och erbjöd mig till och med tio tusen dollar för min tystnad. Jag tog på mig den tappra och förhoppningsvis mkt förtroendeingivande blicken som jag lånat av typ Diana, och lovade dyrt och heligt att inte rapportera något om det. Det märktes att han inte trodde mig, så sviken den stackaren måste ha blivit genom åren, men jag höll minsann det jag lovade! (Även om förnuftet inflikade att jag antagligen skulle komma att ångra mig när det kom till pengarna).
Morgondagen kom, och mkt riktigt skrev jag ingenting om min lilla upptäckt. Robbie blev så tacksam att han bjöd mig på middag eller dyl. och det var först vid det här laget som jag insåg vad jag höll på med. Jag var vid fullt medvetande när jag tänkte ut detta. Jag kunde inte vifta bort det som en dröm. Jag hade verkligen suttit och pusslat fram det jag på allvar trodde var min framtid, och suttit och lett på ett mystiskt Mona Lisa-aktigt sätt över min oöverkomlighet som godhjärtad, moralisk samarit. Hujedamig.
Dock ska det sägas att pappsen vann 94 gånger pengarna på lången idag.
Uppdaterat: Pjoller (Vänner)
21.24: What an interesting life I do lead! Satt och stressade mig igenom bildanalysen som - och lyssna på detta - jag mot all förmodan hade skjutit upp under min fyradagars helg, ända framtill klockan 23 kvällen innan inlämningen! Jag av alla människor! Vara sådär oansvarig och obrydd om konsekvenserna av mina handlingar?! Iiiiiiiiinte då!
Nigel frågade när vi började dagen därpå, och av den självsäkra, orädda tonen i rösten anade jag att han inte hade en aning om att vi förväntades vara på skolan 8.20 istället för sedvanliga 12. Nigel, som inte hade gjort sin parafras ännu, blev såklart mkt förskräckt över denna nyhet, och släpade fram diverse tunga artellerier:
Han hotade med att inte fara. Jag förklarade att det var ett jätteviktigt möte om rapportskrivning som man absolut inte fick missa. Han bönade och bad om att jag skulle skriva läsbara anteckningar och sälja dem till honom för en tjuga. Jag vägrade såklart (har Nigel tagit 200 kronor från sin mormor för att ge till välgörenhet, och sedan köpt fika för alltsammans, så vågar man inte direkt lita på honom när det kommer till pengar). Han förklarade att han skulle bli tvungen att gå hemifrån 07.50 om jag inte tog dessa anteckningar åt honom. Jag kontrade hänsynslöst med att förklara att min buss går 07.47 (vilket för en gångs skull är en ren sanning). Nigel svarade inte mer efter det.
Pappsen väckte mig klockan halv nio. Jag sträckte förnöjt på mig (i den mån det är möjligt när en människa på 195 centimeter, och en människa med liknande siffra i midjemått, delar på en 90-säng), gäspade, klappade sömnigt med tungan mot gommen och lät utstöta ett välmående: "Ahhhhhhh" och "tack för att du väckte mig!". Sträckte på mig lite mer. Tittade på väckarklockan. Lutade mig mot väggen och blundade igen. Suckade sömnigt men lyckligt. Slog upp ögonen. Tittade på klockan. Kastade undan täcket, kastade mig ur sängen, kastade på mig kläderna och rusade nerför trappen. Buss #1 missad. Buss #2 missad. Buss #3 missad om två minuter, och bildanalysen fortfarande inte färdig. Gjorde bildanalys. Missade buss #3 och #4. Var på fullt allvar inställd på buss #5 då jag fick en otrevlig överraskning som inte bör nämnas vid namn, och missade även den. Vid det laget pep mobilen till och följande meddelande stod att läsa:
"Du ska dö du ska dö du ska dö du ska dö du ska dö du ska dö" (Snälla mamma, börja inte gråta/ringa polisen nu. Det är ingen fara. Avsändaren skulle aldrig göra en fluga förnär. Han är så klen att hans handflata aldrig skulle kunna tillfoga den någon som helst skada)
Det var ifrån Nigel. Som hade pinnat iväg till skolan 8.20. I minus 15 grader. För en lektion som varade i en kvart. Och jag var inte ens där. Jag skrattade så mkt att jag missade buss #6! Syrran hade tydligen sett honom i korridoren imorse, och enligt uppgift var han mkt mkt bitter.
Iofs fick han, helt ovetandes, sin totala hämnd. Sms-signalen väckte pappsen, som började springa omkring likt tjuren Ferdinand efter sitt oförsiktiga sittande, och svor som... Nej, ingen i världshistorien har fyrat av så många svordomar så snabbt. Hädanefter kommer folk att likna hämningslösa svordomsbrukare med "gamle Pappa K" . Han sätter exemplen, eller vad man brukar säga.
ÅÅÅÅÅH. Trevlig dag på skolan i all ära, men alltsammans rasade ihop när jag kom hem. Snorre kom fram och sade tyst att pappa ville prata med mig. Jag blev, helt ärligt, livrädd. För en sekund sedan trodde jag att jag inte hade någonting på samvetet (förutom de två uppenbara sakerna), men i samma stund som dessa ord yttrades så dök tyyysen tänkbara synder upp i skallen. Orden stockade sig i halsen, ögonen tårades, och jag övervägde att vända om och bygga billigt boende i form utav igloo på Antarktis. Fast det gjorde jag inte. Tyvärr. Dumdristigt och på bästa Karl-Bertil Jonsson-manér gick jag fram till min röde, ursinnige fader.
"Mamma var förbi idag... och kollade i förrådet. Vad har du i förrådet?"
"Ehh... en back med julmust?"
"Precis. Och vad händer med julmust när det är minus 26 ute?"
Oh bloody 'ell. 20 flaskor i ett julmustberg tillsammans med glassplitter. Ååååh!!! (se 9:e januari) Så går det med drömmar, barn. De krossas. Bokstavligen. Så skaffa er aldrig några sådana! Jag vet ärligt talat inte vad som är värst, men någon av dessa borde kvala in:
1) Att inte få dricka min älskade, älskade must
2) Vetskapen om att jag har betalat både för förrädisk lungmördardricka och för pant som aldrig kommer att kunna utvinnas.
3) Att (AOOOOOUUUUÅÅÅ) pappa på allvar förväntar sig att jag ska skölja/hacka bort all julmust från golvet, knäppa upp kapsyler från flaskor och slänga i metallåtervinningen, och sopa upp glas från golvet för att slänga i glasåtervinningen. 7 års olycka x20.
Dagens Ebay-grej: The making of Pride and Prejudice. Tyyysen bilder!
Nytt rekord på Snake: 1307
18.05: Det som är bra med min klass är att man, despite whatever sexual orientation you came in the building with (get down on all four and be royally shagged by Mr Williams), inte kan vara sur i deras sällskap. Var ett vandrande åskmoln i morse (iofs ett sittande i buss#2 eftersom buss#1 flydde fältet medan jag satt och borstade tänderna i köket), och hade inga planer på att göra något annat än att sitta och fräsa och himla med ögonen.
Hamnade bredvid Nigel på lektionen, som först dissade min honeymonsterkris, och sedan sköt över sitt block i min armbåge med jämna mellanrum. Vill intala mig själv att jag påminde om Catwoman när jag fräste åt honom, men fruktar att sanningen är snäppet mindre glamouröst och tilltalande än så. Jag skrattade åt baskunskaper ("det här är alltså en fyrsträngad hofner från 1960...") och el maskinist. Ni vet hur det är. När man är som mest arg och inte vill skratta åt något, så säger humorn tack och adjö och finner plötsligt allt underhållande.
Lunchade på skolan med Bombshell, Flaskkorken och Bridget. Bombshell och Korken började prata på ett mystiskt och primitivt språk som jag inte direkt kunde tyda men ändå fann mkt underhållande. Själva samtalsämnet tycktes - efter noggrana efterforskningar - vara den nya tv-serien Prison Break, och språket lät ungefär så här:
Bombshell: Och iiiiiiiih! Du vet det där med den där killen!
Korken: EEEEEEEEEEK! Ja! Jag vet! Oooo, och du vet, barnet! Jag började nästan gråta!
Bombshell: Iiiih! BARNET! Ja, han var så söt, liksom (följt av avancerade armrörelser, som jag antar skulle föreställa vara beskrivandes)
Korken: Och sen han, du vet... (fläkta lyriskt med armarna)
Bombshell: HAN ja! (Börjar delta i fläktningarna hon med)
Och sådär fortsatte det. I en timmes tid. Stackars Bridget, som följer serien på tv, men gjort det fatala misstaget att inte ladda hem alla avsnitten i förtid, försökte naivt att delta i samtalet. Det var nästan smärtsamt att titta på. Det enda hon fick för sina besvär var en hastig, föraktfull blick i sidled från båda parterna (någon enstaka gång följt av ett ointresserat "mmm") innan Korken och Bombshell var som uppslukade av varandra igen.
Det var först när Korken och Bombshell började prata om någon gammal gubbe, och Bridget - som måsta ha haft en Babelfisk på snabbvisit mellan öronen - utbrast: "Jaaaaa, GUBBEN!", som jag fick nog, skrek (mån om att sprida denna nya känsla) "nu får det vara nog!" och råkade i all exhaltering tappa taget om den nypa rivna morötter som var menade åt min mun, men som nu slungades iväg i Bridgets riktning. Riktning, säger jag ännu en gång. Vi kunde inte hitta ett enda tecken som visade på att min morotsmassaker faktiskt hade träffat henne. Ändå slungade Bridget iväg en rejält tilltagen morotsklumpbit rakt i mitt ansikte.
Som hämnd ska jag öppna en Bridget-citatsamling här på sidan snarast, där ni alla kan ta del av hennes visdomar under de här tre åren.
Ska formatera om datorn ikväll också är det tänkt. Jag vet inte hur det blir, men det är nog möjligt att sidan stryker med i förbifarten. Om så är fallet - frukta inte! Den kommer vara tillbaka så snart allt obligatoriskt datastrul vid botande av annat datastrul är löst!
Bridget angående sin odödliga besatthet av Prison Break, i sitt försök att delta i Korkens och Bombshells exklusiva klubb:
"Mitt liv kretsar typ kring onsdagskvällarna. Jag menar måndagskvällarna"
19.07: Känner mig som han/hon i reklamen för Bredbandsbolaget. "Jag har ju bantat i flera timmar, varför häder det ingenting?". Märker att även om förståndet för det mesta lämnat trotsåldern bakom sig, så har kroppen inte alls gjort det. Så fort jag förklarar för den att den inte får äta onyttigheter, så är det enda den kräver för att fungera just det ovanstående. Om och om och om igen spelas en liten slinga i huvudet med orden "ostkrok, polkagris, dumle och sur napp" till en glad melodi. Tillsammans med mycket talanade visuella bilder.
Önskar att jag kunde spatsera omkring och sjunga "Fat bottomed girls" av Queen och inte gita bry mig... men så verkar det inte fungera, tyvärr.
Are you gonna take me home tonight,
All down beside that red firelight,
Are you gonna let it all hang out?
Fat bottomed girls you make the rockin' world go round
16.02: För bövelen, den Mr Darcy! Ja, ni läste rätt, vi har sett tv-serien ännu en gång. Det krävde 5½-timme uppdelat på två dagar, 3 kilo ananas, 1,5 liter glass, godis, oprovocerade utbristanden av "Mr Darcy!" i tid och otid varje gång man inte befann sig i vardagsrummet och två småttingar som ville bryta mitt i för att se Bolibompa, bara för att inte alls titta på det när vi väl stängt av filmen etc. Ett nytt djungelordspråk borde f.ö vara: "När Mr Darcy ler står världen stilla".
Tyvärr ler han inte särskilt ofta, säkert därför jag missar alla bussar och så.
(Går)dagens Ebay-grej: Born in the USA-programmet. Kostade väl en hundring eller så
En utav många bilder i programmet som fick mig och syrran att utbrista några hänförda "ooooh" "iiih" och "aaaah":n under några mkt behagliga minuter
Till och med Brucan kan bli fotad ur osmickrande vinklar. Skänker nytt hopp åt livet, framtida skolfoton, foton överhuvudtaget etc etc
Fick mitt femte exemplar av Borta med vinden på posten idag, fast bara min andra engelska. Trevlig raritet för 40 kronor med bilder ur filmen, trots horribel framsida
Rhett är helt rätt i alla lägen
"Jag vill ha er mer än vad jag någonsin velat ha en kvinna, och jag har väntat längre på er än jag någonsin väntat på en kvinna"
Mitt jääävla högerknä som pga tv-spelsskada får mig att se ut som en tapper krigarhjälte, alternativt en skadeskjuten höna. (Tyvärr det senare fruktar jag, speciellt när jag springer till bussen om mornarna)
Min honeymonster-mössa som Ralleballe slet av lappen från. Landssorg, tack!
Det Är ingen synvilla. Den Är verkligen borta. Oresonliga, oförskämda karlelände!
16.57: Är vid mkt gott mod idag, trots stundande skolgång vid den okristliga tiden 10 imorgon, med okristlig (på gränsen till antikrist) lärarinna som vi trodde att vi sluppit undan för gott efter MaA-kursen i ettan. Snorre finner mitt goda humör mkt misstänksamt, och går och letar efter tecken som tyder på att jag genomgått samma behandling som Mr Burns i Arkiv X-avsnittet. Så är naturligtvis inte fallet, har förmodligen bara höga tankar om min fullkomlighet både som människa och elev iom att jag faktiskt överväger att städa upp lite innan pappsen kommer hem, och dessutom bestämt mig för att (inte nu naturligtvis, men inom snar framtid) fixa klart bildanalysen och ta bort alla förolämpningar i den, samt skriva ett CV på engelska.
Mitt nya liv som ansvarsfull, vuxenliknande människa börjar nog idag, tror jag. Köpte inget godis eller dyligt på ICA idag, förutom en påse ostkrokar som bara inhandlades för att Snorre skulle få rabatt på sina onyttigheter. Ingen som helst personlig vinning i det hela alltså.
I bring you love...
Jag?
Smile if there's anything yoooouuuu waaant
18.57: Om man skulle ta och ta sig några ostkrokar ändå...
14.37: Ugh! Har drabbats av svår åldersnoja idag pga illasinnat brev på posten. I 18 års tid har detta kuvert - och hundratals andra före det - kommit och gått i vår brevlåda, och bara bemötts med en axelryckning samt ett halvhjärtat löfte om att man ska ta itu med problemet inom de kommande månaderna eller så. Men idag när det anlände, så kände jag en oroväckande ilning längs ryggraden, och jag förstod genast att någonting inte längre var såsom det alltid varit sedan tidernas (eller iaf min) begynnelse. Något hade förändrats. Något var allvarligt fel med det tillsynes helt oskyldiga kuvertet i min hand.
Det var väl inte direkt så att jag trodde att det innehöll hotfulla meningar med bokstäver omsorgsfullt klippta ur olika tidningar, eller att det skulle börja vråla när jag öppnade det på bästa Harry Potter-manér. Men ändå infann sig den där obekväma känslan, den där vetskapen om att barndomen verkligen är över nu. Det är finito. Likt hunden i Aristocats har jag alltid trott att det varit jag själv som bestämde när det skulle vara slut, men som jag har misstagit mig! Det är ju kuvertet som gör det! Inte bara för mig, utan för alla er födda årgång -87 eller senare. Fast kanske mig i synnerhet, förstås.
I hela mitt liv har kuvertets avsändare stirrat bittert men maktlöst på mig när jag, efter många om och men, faktiskt bestämt mig för att åtgärda problemet. Oförmögna att säga eller göra något har anställd efter anställd bara sett mig runda hörnet till friheten, trots detta upprepade brott mot reglerna. Visst har man alltid känt sig smått illa till mods när man faktiskt fått tummen ur, men när det kommer till kritan har de anställda bara kunnat stirra på sina dataskärmar med ett sammanbitet uttryck och stelt leende. Fast man har alltid kunnat ana att de pekar på en likt den galna apan i Family Guy varenda gång man vänder ryggen åt dem, och säger "Snart så, lilla vän, snart är tiden ute... Och då är du min! Jag kommer att få min hämnd, var så säker" etc etc.
Och idag har alltså den dagen kommit. Jag, och många andra, måste börja betala förseningsavgiften för våra biblioteksböcker. Det har alltså knappt hunnit gå två veckor sedan regeln inföll förrän jag trillade ner i skuldfällan. Jag är mer eller mindre ruinerad. Precis lagomt inför det planerade Playstation 2-köpet. Å andra sidan lär våran kommun kunna visa en ekonomisk uppsving som de inte har sett på år och dagar!
23.58: Ikväll resonerar jag såhär: hela livet måste kontrolleras i form utav någon vågliknande sak. Ni vet hur det är... När är allt är dåligt, hemskt och fruktansvärt, så dimper ena änden ner i botten och slungar iväg de ynka resterande positiva bitarna åt fanders. För det positiva kommer jag inte på någon liknelse just nu, men det fungerar ungefär på samma sätt. Enda gången ditt liv är riktigt harmoniskt är när vågskålarna är balanserade. Det var de idag. Inte till en början kanske, men det rådde jag bot på. Vilka uppoffringar gör man inte för den goda sakens skull, liksom?
Det var nämligen såhär, att mamma berättade att hon hade varit ute och åkt skidor i några timmar, sedan paddlat kanot i två och gått på promenad i ytterligare en. Så mycket hurtighet att uthärda på en och samma dag! Hela vår familjs dåliga rykte stod på spel, så jag kände mig tvungen att göra en insats. På väg tillbaka från Manchester United - Manchester City-matchen på O'Learys så såg vi hur fem överdimensionerade skyltar skrek ut "Lösviktgodis 3.95/hg" framför en ICA-affär. En U-sväng senare slog och banade vi vår väg fram bland det stora folkupproret vid godislådorna.
Snacka om att människor går tillbaka tiotusentals år i utvecklingen, och blir okontrollerade, hänsyslösa vildar när det kommer till deras lördagssnacks. Att hitta en ledig skopa kommer inte på fråga, utan här gäller det att vrida den ur någons kalla, döda fingrar. Sedan gäller det att pressa sig fram mellan tjocka tanter och trinda barnkroppar, och hoppas att man når den andra sidan levandes... Det är helt tomt i alla andra delar av affären, och att gå omkring i gångarna känns litegrann som att vara Tippi Hedren i Fåglarna, med matvaror som tycks stirra stint på en från sina platser i hyllan. Sedan vänder man runt hörnet till godisavdelningen (som långsamt tycks sluka en allt större del av våra butiker), och där pågår tidernas slagsmål. Tyson hade garanterat fått många idéer och taktikdrag inför eventuella kommande matcher mot Holyfield på vår ICA-affär idag, that's all I'm sayin'.
Vilket som, för alla kalorier mammsen brände när hon var ute och hurtade sig, så har jag nu tagit igen dem. Med råge.
Uppdaterat: Farlig ledning
23.52: Idag är det fredagen den trettonde, och det har sannerligen märkts på alla sätt och vis. Nu vill jag inte påstå att jag har haft en lika usel dag som den 70-årige mannen i Landskrona som klev i hundbajs, halkade, och dog, men det är allt bra förbannat nära!
Precis som alla andra tonåringar i detta avlånga land betyder fredagskvällar bara en enda sak för mig... Ms Paint!!! Dagens, om än halvfärdiga och "texturised"-iga, bild: Denna
Antal förtärda ananaser idag: kanske 15. Känns dock som 45.
20.22: Aoooouuuååååååå (ja, ni hörde rätt, Annadjurets klagosång ljuder ännu en gång genom skog och mark). Mkt dålig dag. Är på uruselt humör. Missade säkert något stort jubileumsnummersfirande när bussen inte direkt för första gången åkte ifrån mig imorse. Inga lektioner på skolan. Ingen inspiration till att ens klämma in en enda fundamentalistisk pelare (uttryck för sentimentalt dravel och klichéer som, i manusform, hade fått självaste Arnold att gråta av salig lycka, och som lärare alltid faller för) under hela religionsprovet. Ingen. Ingenting. ("Ingenting" är också ett rätt beskrivande uttryck för mängden pengar jag har kvar på pokerkontot).
Fundamentalistisk pelare:
"Frank Capra avled 1991, men hans uppfattning om hur de goda alltid segrar i slutändan lever vidare än idag." (Det vill säga den sortens saker du sitter och skrattar olyckligt och frustrerat över, och - och detta är obligatoriskt för en verklig f.p - antingen säger högt eller tänker "What a load of crap" för varje nytt ord du skriver)
Resultatet av fundamentalistiska pelare
Befinner mig nu i underligt mellanläge mellan två olika världar. Den ena säger åt mig att petitesser som värdighet och självrespekt inte är någonting att ha, och att jag bör lägga mig ner på golvet och ge golvet en omgång med mina nävar och fötter till tonerna av frustrationens alla tårar. Den andra vill att jag ska kasta porslinsvaser över höga soffkanter och charmerande, farliga och framförallt åtråvärda karlakarlar på värsta Scarlett-manér.
Det är nämligen så att min lärare känner att hon behöver kompensera för att hon tar sig an sådana ofattbart tråkiga kurser som Nutida konst. Jag ska beskriva om mitt problem och min frustrationskälla för er. Till att börja med, titta på den här bilden:
Detta är alltså den berömda "The persistence of memory" av Salvador Dalí. Titta mycket noga
Följande är några utav de 20 frågorna som denna lärare alltså vill ha besvarade till imorgon:
* Vad säger bildens komposition och teknik?
* Vilka kulturella associationer finns?
* Vilka värderingar sprider bilden?
* Vilka olika kontexter kan bilden finnas i?
* Vilken teknik är den utförd i?
* Vem är bildens avsändare?
* Beskriv bildkompositionen utifrån begrepp som liten/stor, hårt/mjukt, svag/stark, vila/rörelse, vitt/svart, färgkontraster, vertikaler, diagonaler, diagonaler, horisontaler, ytor, grod-, fågel- respektive normalperspektiv, balans, symmetri och assymetri.
Nej, nej, nej, nej, nej, NEEEJ, JAG VILL INTE!!! Hade efter kanske en timmes gediget arbete kommit såhär långt:
"Bildanalys av Persistence of memory
Bilden föreställer fyra klockor"
Och nu, ytterligare några timmar senare ser det inte så mycket ljusare ut. Försöker ärligt talat inte ens längre, pga någon inre drift som bara vill sitta och stirra på orden i tyst förundran och apati, och då och då skaka uppgivet och mållöst på huvudet. Mkt olycklig. Behöver Rhett, alternativt Mr Darcy.
Inte Snorre som hurtigt kommer förbi då och då och med en avskyvärt glättig ton på rösten - som om domedagen inte alls är nära - säger åt mig att jobba, följt av de mest avskydda orden på denna jord:
"Det där kan väl inte vara så himla svårt".
Det enda som är värre än hurtiga människor som bedyrar hur lätt allt är när man totalt har slitit ut varenda liten frustrationsnerv på problemet i fråga, är en hurtig människa som bedyrar hur lätt allt är när man har slitit ut varenda liten frustrationsnerv på problemet i fråga, utan att hjälpa till. Hur det där nu blev.
The world is treating me baaa-aaad... misery!
10.46: Syrran inhandlade ny, akustisk gitarr igår. Kom hem med ansiktsuttryck: "vet-inte-om-jag-ska-skratta-eller-gråta-så-jag-gör-både-och", och ett gitarrfodral som såg ut att explodera vilken sekund som helst. Berättade att hon hade vandrat in i butiken, tio minuter senare bestämt sig för en gitarr, och det var vid den tidpunkten som cirkusen kom till stan. Musikaffären ägs egentligen utav en typ 97-årig gitarrmakare, som - och lyssna på detta - cyklar till jobbet varje dag. I och för sig tar sig ett löv i motvind fram snabbare än honom, och när han går påminner han om en levande fällkniv som fastnat i mittenläget, men han är ändå ett förbannat original. Tyvärr visade det sig att det var gamlingens odugliga son som stod i kassan, och att han antagligen aldrig haft någon annan anställning i hela sitt liv.
Nåväl, gitarren var som sagt vald, problemen uppstod när hon ville ha en hardcase till den. Enligt affärsbiträdet skulle dessa kosta 695 eller 795 beroende på om man ville ha en aliminiumkant runt eller inte. Jakten började. I säkert en halvtimmes tid lunkade han fram och tillbaka till lagret, och kom tillbaka med ett gitarrfodral som på ett eller annat vis allesammans var uppenbart opassande till syrrans gitarr. De flesta var alldeles för små, så då fick han en snilleblixt och släpade fram "jumbo". That's right. Fodralet var, kanske som väntat beroende på er tilldelade kvot av sunt förnuft, alldeles för stort. När gitarren var på plats var det ca en decimeter kvar till kanten på båda sidorna om den.
Mig veteligen är syftet med gitarrfodral att de på något sätt ska tjäna som instrumentets beskyddare, och inte låta det fara omkring som riset i ett ägg. Visst, även ett alldeles för stort fodral klarar av vissa, som-ska-förbli-onämnda yttre faror, men... Även försäljaren tycktes uppfatta det gigantiska svarta hålet som öppnade upp sig mellan smal gitarrhals och ett hardcase värdigt en kontrabas. Med en röst som mest påminde om en grinigare Robert Gustafsson under "Ja du ser ju själv hur glad han är", så började mannen tala:
"Ja, jo, den är ju lite stor. Men det är bara att stoppa några tröjor eller så här i kanterna så är det ju inga problem..."
Needless to say så skickade syrran tillbaka honom til lagret.
Efter många om och men och ljudliga, ovilliga suckar och himlande ögon från försäljaren, så kom han ut med the hardcase. Det som alla hardcases i hela världen - även ateisterna - tillber som sin heliga Gud och ouppnåeligt goda föredöme. Det såg helt gudomligt ut, och tog emot syrrans gitarr med öppna, välkomnande sidenarmar.
"Jag tar det!", ropade syrran entusiastiskt, och försäljaren försvann ordlöst (fast inte alls lika entusiastiskt) till lagret igen, och var helt oförklarligt borta i en kvart. När han kom tillbaka förklarade han att han hade sett fel, och att det där fodralet visst kostade 1400. Tillbaka till ruta ett.
"Har ni inga begagnade fodral då?", frågade syrran tillslut, när läget började bli ohållbart.
För ett ögonblick kunde hon se hur försäljaren övervägde med sitt samvete om fördelarna och nackdelarna med att ljuga, och trots att han uppenbarligen varit mycket sugen på att göra det, så måste någon sorts föreställning om en lögnares öde i efterlivet fått honom på andra tankar.
"Jo, det har vi väl", muttrade han surt, och försvann ännu en gång. När han kom tillbaka märkte hon hur han, i något underligt hämndförsök, hade roffat åt sig det absolut sämsta fodralet som lagret hade att erbjuda.
"Det här har vi. Kostar 500:-"
Man kunde, redan när locket var stängt, sticka in fingrarna emellan, och insidan visade sig vara helt förstörd. Den hade helt och hållet uteblivit faktiskt, vid närmare granskning. Dessutom var det bara några millimeter tjockt, och böjde sig således som kartong när man tryckte på det. Till och med försäljaren verkade i det närmaste upprörd över dess usla skick, och lät lite mindre nedsättande när han drog igång brandtalet om priset igen.
"Alltså" - med samma Robert Gustafsson röst - "du kan ju vira in gitarren i några handdukar innan du lägger ner den. Då kommer det inte bli några problem!"
"Jag tror att jag struntar i en hardcase ändå, och tar det där mjuka fodralet"
"Aha. Det kostar 225"
"Du sa ju att det kostade 135!!!"
Visade sig att det fodral som hade deras märke tryckt på sig inte alls var det billigaste, trots tidigare utsago. Istället försvann han återigen in på lagret, och när syrran såg vad det var han kom ut med började hon nästan gråta (samtidigt som hon försökte hålla tillbaka det skrattanfall som bara första anblicken vållade henne). Fodralet var färgat i den fulaste nyansen av knallorange ni kan tänka er, och var lika tjockt och effektivt som typ tidningspapper. Tillslut gav hon efter och köpte det dyrare fodralet, och i salighet över typ medgörlig kund och avklarad affär kom säljaren ut med en annan gitarr som enligt utsago var av samma märke och pris, men snäppet bättre. Syrran spelade lite på den, insåg att det var en mycket bättre gitarr, och bytte förstås gärna. Affärsbiträdet försvann igen, och när han kom tillbaka tio minuter senare förklarade han att den nya gitarren kostade dubbelt så mycket. Tillbaka till den första igen alltså, som hade vita fläckar på sig efter att ha hängt i skyltfönstret.
"Kan ni göra någonting för att få bort de här?"
"Det är ju bara damm, det kan du gnugga bort själv!", fräste han till svar.
"Jag har försökt, och det går inte"
Då ryckte han åt sig gitarren, försvann utom synhåll igen och var denna gången borta i minst en halvtimme (!). Till hans försvar ska sägas att han faktiskt lackade om gitarren under tiden (även om det troligtvis var hans pappa som gjorde det). Så skulle alltså den nylackade gitarren ner i det av försäljaren utsedda gitarrfodralet... Syrran och Emil såg på hur han kämpade och stretade för att kränga det, uppenbarligen alldeles för små fodralet, över gitarren, och när han tillslut lyckats pressa in den stack gitarrhalsen ut ca en decimeter. Med ett ursäktande leende försvann han igen, och efter ytterligare tio minuters konsert av "HNNNNNNGH":ande och andra kraftuttryck återvände han. Hur ska jag rättmäteligen kunna beskriva gitarrens uppenbarelse? Vulkan-inför-utbrott? Den ölburk som Bart ställer in åt Homer i kylskåpet efter att ha gått omkring och skakat på den i en hel dag? Mina (om än sällsynta) byxknappar? Poängen är att det var en olycka som väntade på att inträffa.
"Det är alltid lite trångt när det är nytt", förklarade han föga övertygande, och syrran nickade på manér typ samvetsgrann, hunsad medhjälpare som får höra skurkens excentriska och onda plan om världsherravälde.
Efter det blev det en pinsam tystnad, då båda parterna stod och såg lite osäkert på varandra, tveksamma om vad som egentligen hade inträffat under de senaste två timmarna.
"Jaha... hejdå", sa försäljaren tillslut.
"Eh... jag har inte betalat än"
Det är vackert! (Backen alltså, inte min förmåga att hålla kameran rak) Kort på gitarren kommer antagligen i framtiden, då jag har lyckats bända loss den från syrrans grepp
12.55: Mkt mkt dåligt. Missade komma-i-tid-buss till förmån för komma-försent-men-bara-med-5-minuter-bussen. Har nu missat den också, och är försenad bortom all sunt förnuft. Mkt dåligt, speciellt med tanke på att jag börjar 13.10. Mkt mkt mkt dåligt.
Nigels svärd är taget som gisslan
Hahaha! Mamma har spontangivit mig TRE KILO ananas!!! Hahahaha!
00.07: Gårdagskvällen var mycket underhållande. Herminator, vars hela fettreserv tycks ha hamnat hos mig istället, började klaga över hur han måste gå ner sex kilo till kommande boxningsmatch. Jag och Snorre stod förstås mållösa efter detta osannolika yttrande, och Snorre yttrade högt det vi alla tänkte:
"Men Herminator, var ska du ta dem ifrån?", som typ filmskurk som tillslut blivit hederlig, men plötsligt måste få tag på 100 miljoner dollar eller dylig, orimlig summa för att rädda sig själv, världen eller sin son. Visade sig att ca två kilo utgjordes av ren vätska, som alltså skulle bli lätt att bli av med. När vi i tystnad grubblade över hur de resterande fyra kilona skulle försvinna utan att en arm eller några ben strök med i farten, så kom jag med en suverän idé. Den stora lösningen! Sträckte euforiskt händerna mot himlen, och sprang upp från min plats i fåtöljen.
"Jag vet! Du kan ju ta ett djupt andetag och sedan tömma lungorna på luft när du ställt dig på vågen!"
Utlåtandet bemöttes inte av samma jubelkör som jag hade väntat mig, och när jag givit upp hoppet om en allmän uppstämning av antingen "Halleluja" eller "When the saints go marching in", så vågade jag möta deras blickar.
"Luft väger ju ingenting", sade Herminator och stirrade på mig som om jag precis sagt "oupsi daisy" inför världens mest berömda filmstjärna.
"Ibland är du faktiskt så himla korkad" - Snorrejäveln!
Surnade till ordentligt och började febrilt försvara min ståndpunkt genom att försöka finta bort dem i oväsentlighetens djungel, och drog igång brandtal om att luft faktiskt visst vägde nånting. Om än 0,00000000000001 gram. Helt i onödan förstås. Satt på bästa fruntimliga manér och surade resten av kvällen, såsom det förväntades av mig. Sedan var det dags att gå och lägga sig, och karleländet låg redan och sussade gott. Väckte honom av ren, mordisk, hämndlysten illvilja utan anledning och fick honom att förstå vidden av min upprördhet. Helt fräckt höll han dock fast i sin åsikt om undertecknads bristande intelligens. Då rullade pansarvagnarna ut i striden.
"Jamen ni lät mig ju aldrig prata klart! Vad jag menade att säga var helt enkelt att när han andades ut så skulle domarna bli helt vimmelkantiga av hans andedräkt, och därmed läsa av displayen alldeles suddigt!"
"Va? Är det säkert?"
"Ja!" (Var fortfarande så pass upprörd att jag kunde avfärda det ja:et på ett indignerat och förolämpat vis)
Det var tyst i kanske 30 sekunder... sedan hördes ett tyst:
"Förlåt"
HAHAHAHAAA! Dumma spån! Vilket som, första dagen i skolan under detta året. Mycket trevligt. Satt med Rassenisse, Nigel och några fler i kaféterian och lät dem hållas medan de utbrast "Hon har jeans på sig", "Hon sitter i kaféterian, har pengar, men äter inte godis!" och andra chockade kommentarer. Så knäppte Nigel iväg en liten brödsmula åt mitt håll, och jag råkade olyckligtvis andas in i samma stund. Resulterade i att den smulan la sig som ett lock över min näsborre, vilket i sig ledde till att Nigel såg sitt kall här i livet. Han ska tydligen lära sig att sikta med de där små brödbitarna, och på så vis täppa igen alla syretillförslar (fel ord, men guuud vad jag ska gå och lägga mig nu), och på så vis uppfylla sin livslånga dröm om att döda folk till höger och vänster. Allt som allt en mycket trevlig dag, som innehöll alldeles för mycket skratt och alldeles för lite hemprovsgörande. Kände att det där med diskmaskinen räckte i ansvarsväg för mig för en bra tid framöver...
Dagens Ebay-grej: Turnéprogram a'la Bruce från 80-81 någon gång
En liten Real love-kanin som var så förbannat söt att jag bara skulle ha den, kosta vad det kosta ville! (Snorre har en likadan, fast det står typ "Sweet little princess" på den eller något annat kul.
01.09: Historisk händelse inträffade tidigare under dagen förresten. En utav mina två drömmar/mål här i livet förverkligades när vi var och handlade. Varenda gång vi är hos Janne och Marie blir vi alltid bjudna på 33 cl glasflaskor läsk i back, och varenda gång vänder jag mig till papi med bedjan i blick och undrar när vi själva ska investera i något liknande. Och varenda gång, i sin tur, suckar pappa, tar av sig glasögonen, gnuggar sig i ögonen med fingrarna i en något uppgiven gest, och förklarar långsamt att vi aldrig någonsin kommer att köpa en back läsk. Detta drama har utspelat sig alltför många gånger för att någon av oss ska behöva tvivla på våra roller. Så här långt gånget i pjäsen är det således min tur att lägga huvudet på sned, ta tag i hans skjorta och tjuta "Men vaaarfööör?".
Pappa frigör sig, med en viss svårighet, ur mitt ivriga grepp, och rättar till glasögonen som hamnat lite på sned av de vilda omskakningarna.
"Därför", säger han alltid, med en nedlåtande ton, "att en sådan back skulle räcka en dag i våran familj. Ni skulle aldrig nöja er med att bara ta en enda om dagen"
Vilket, let's face it, såklart inte är någonting annat än den rena sanningen. Men sanningen förlorar i värde när vi talar läskbackar, enligt mitt tycke. Vilket som har pappa varit väldigt bestämd på den fronten, och det har aldrig blivit en läskback. Förrän idag. I och för sig julmust, och i och för sig light, men man ska inte knussla så med sina drömmar... Målet som återstår är nu att göra egna sandwich-glassar. Åhh så länge jag har drömt om att ha de där kakaoplattorna i kylskåpet...
13.20: Bara "råkade" somna i broderns höj- och sänkbara Hästenssäng i natt. Öh. Brodern var förstås inte närvarande, måste tilläggas. Lördagen var i det närmsta en helig dag, och SVT borde bli helgonförklarade som tack för att de valde att visa hela 5 timmar Beatles.
Jag och Snorre var och spelade bowling med Nicke, Nickes respektive och Vici igår. Traditionsenligt inledde jag med att slå de första kloten i rännan, men skärpte därefter till mig och lyckades i slutändan knipa åt mig förstaplatsen! Denna prestation säger dock mer om mitt sällskaps- än min egna, oerhörda bowlingtalang.
Snorre är vida känd som den sämsta förloraren i mannaminne, men gårdagens förlust lyckades han ta med åtminstone en smula jämnmod. Å andra sidan tycktes han tro att vi utan vidare skulle acceptera hans påstådda sträckning i handen som en giltig förklaring till den uteblivna vinsten. Jo jo. Det var oerhört trevligt att träffa Nicklas igen, minsann! Han har inte förändrats ett dugg. Förbannat synd att han flyttade, han är ju definitivt mycket schnyggare och trevligare än alla idioter som gick i klassen.
Jag och Vici pratade en hel del minnen från fotbollstiden, till exempel som den där gången då vi skulle fara iväg på en cup, och inte hade köpt någon matsäck trots upprepade uppmaningar från både tränare och föräldrar. Tillslut lyckades vi övertala bussen - som redan var försenad - att vänta medan vi sprang (let's face it, gick) iväg till närmsta affär och handlade. Vi var väl tillbaka 20 minuter senare, satte oss på bussen i godan ro, och körde iväg. Så ropade vi plötsligt till, bussen stannade igen, och vi försvann (den här gången springandes, faktiskt) till affären igen för att hämta de fotbollsskor (!) och målvaktshandskar som vi glömt vid kassan. Ha ha ha! I haven't changed a bit, minsann!
Hade problem med sidan igår kväll, och tänkte höra av mig till Revolver baby för hjälp. Skickade ett sms där jag berättade om problemet, och fick ganska snabbt följande svar:
"Que? Jag är full. Sidan ligger nere. Puss
Jag gapskrattade åt den före detta nykteristen, och försökte fortsätta problemsökandet på egen hand. Tjugo minuter senare vibrerade telefonen till igen, och - som om hon hade glömt att hon precis svarat redan - följande text dök upp:
Sorry jag är jättefull! Hjälper dig imorgon
Tötis! Och en annan som är fruktansvärt bedårande är Colagömma, som har gått och skaffat sig ett fruntimmer på senare dar. Åh vad jag är glad för din skull (eller framförallt för ditt fruntimmers, sån tur hon har som får sig en sådan redig karl!)!
Eller som Colagömma själv uttryckte det:
"Jag har inte snusat på 4 dagar. Har haft så mycket annat i munnen"
17.21: Dagens sida är för övrigt www.chucknorrisfacts.com
Ett snäpp närmare himmelriket... SIAs Apelsinchoklad-glass!
13.52: Kom i säng redan vid halv fem igår natt/morse. Hade storslagna planer på att kliva upp tidigt och städa upp all intorkad blåbärssoppa och tömma det sopkorgsberg som den föregående dagen givit upphov till. Visade sig dock att det inte gick riiihiihiiktigt som planerat. Slog upp ögonen sisådär kring ett, och då var pappsen - som allt städande var menat för - redan hemma. Försökte göra det bästa av situationen, och städa där hans flinka fingrar inte redan varit framme, vilket visade sig vara reducerat till diskmaskinen. Som redan var fullproppad and ready to go. Jag hittade inget diskmedel, så pappa fick komma och leta rätt på det åt mig. Jag visste inte vilken temperatur som den skulle stå på, så pappa fick komma och trycka på alla knapparna åt mig. Meneh, jag stängde i alla fall luckan på eget bevåg. Enorma ansvarsframsteg!
12.40: Gårdagen blev mycket trevlig, även om det visade sig att mina närmaste vänner befann sig på "resande fot" (snällt uttryck för "höll sig undan som faaan"). Hade som den trogna planläggaren jag är inte alls tänkt ut något att göra, eller för den delen uppmärksammat folk om den stora händelsen. Det resulterade i att jag och min rumpa spenderade den mesta av tiden tillsammans med mjuka underlag, såsom datastol, tv-soffa och i förlängningen biofåtölj.
Desstuom inträffade tre roliga saker utöver tårtätandet och presentöppnandet, och det var först att Nicklas ringde. Nicklas? Nicklas! NICKLAS!!! Samma Nicklas som gick i min klass under högstadiet, spelade bas i vårat band, och var en utav mina närmaste vänner och som sedan stack till Kalmar helt utan vidare, och bestämde sig för att stanna. Sedan dess har vi väl träffats två eller tre gånger (eftersom vi alltid misslyckas med att tajma besöken). Han ringde iaf och grattade, och hörde om jag ville med ut och bowla på lördag. Jajemen!
Sedan skrev Andreas ett gästboksinlägg på Apis. Andreas? Andreas! ANDREAS!!! Samma Andreas som gick i min klass i högstadiet, förvisso inte spelade något instrument, och utgjorde nästan den resterande procenten av schyssta pågar i min umgängeskrets. Ante visade sig vara snäppet galnare och försvann till tjotaheiti, eller i alla fall till svinkalla Lycksele. Burr!
Slutligen fick jag tag på Peter Plan, den eländiga karln som varit spårlöst försvunnen i typ en månads tid. Han och jag har mer eller mindre bytt livsstil, visade det sig (och med det menas att han numera bara sitter och häller i sig onyttigheter, medan jag kanske inte riktigt tagit efter hans sanslösa hurtbullefasoner).
Jag och syrran gick och såg Stolthet och fördom igår också, och lyckades släpa med oss Snorre, mamma och Herminator, vars nyfikenhet väckts av vårat ständiga morrande av "Mr Darcy", ibland med tillägget "För bövelen, den". Filmen var riktigt bra, förbannat rolig, Keira Knightly var kanon, Darcy rätt hunkig i sina bästa stunder, men allt som allt ändå inte i närheten av tv-serien.
23.07: Har varit och jobbat ikväll. Blev akutinkallad till det smärtsamma uppdraget att gå och se på hockey, och jag grät hela vägen till banken varje gång Löven gjorde mål (det vill säga hela fem gånger!)...
Otrolig händelse inträffade på vägen hem, när jag stått och huttrat vid busstationen i imponerande Skinnermo-aktiga fem minuter eller så, och försökte bättra på mina rökringar. Både före och efter träningspasset påminde de dock mest om vanlig skorstensrök, även om de antagligen var snäppet giftigare... Så stannar bussen in, jag kliver på med det där 200 watts leendet som får alla fruntimmer att svärma för Ranger, men som folk bara förskräckt backar undan från när det är jag som står för leveransen. Sträcker fram tjugan med den sortens hurtighet man bara kan uppbringa om pengarna man slösar inte tillhör en själv (hade lånat av pappsen). Busschauffören skjuter dock tillbaka den över bordet, och uttalar de otroliga orden som står för grunden i hela detta inlägg:
"Det behövs inte, jag bjuder!"
Amagad. Var till och med tvungen att spotta fram "Är du seriös?!" och gav honom en sådan misstänksam och överraskad blick att han antagligen övervägde att ta tillbaka erbjudandet, men det gjorde han inte. Nog för att tillvaron känns lite osäker när busschaufförer kör omkring schalongschberuschade, men kan jag stöta på lite vänlighet - och dessutom tjäna en hacka på det - så är det där med den opassande alkoholkonsumtionen ett litet pris att betala.
En livs levande tjuga intjänad
12.27: Födelsedagen har spenderats på bästa möjliga sätt hittills. I och för sig krävs det bara prinsesstårta för att uppfylla det kravet, men pricken över i:et var att fågeln i Landet för längesedan var lika bedårande som man minns honom, när Colagömma ringde och grattade samt att mitt fjärde exemplar av Borta med vinden damp ner i brevlådan.
You're very well read
It's well known
Misstänker att pappa har börjat få nog av min Borta med vindiska monogami-religion, och dragit in hela familjen + pojkvän i någon slags ond konspiration. Under mindre än en veckas tid har jag nämligen fått följande i bokväg:
* Svenska Ord, Hasse & Tage
* Don Rosa Hall of fame #3
* Bonniers filmlexikon
* Sex, droger och tinnitus (nog inte godkänd av pappa vid närmare eftertanke)
* Stora citatboken
* The stories behind 50 years of great recordings
Pappa sa för övrigt att han knappt hade kunnat sova i natt (nämnde det artigt i förbifarten medan han gormade och skrek för att jag ville spela mina 60-tals dängor på deras rättmätiga volym dagen till ära). Han måste ha legat och vridit och vänt på sig i vånda över den dagen för längesedan då han gav mig mitt första exemplar av BOKEN. Frivilligt. Inte ont anandes om de år i misär som väntade.
Min pappa skulle seriöst bli lyckligare om jag kom ner från övervåningen och förklarade att jag precis hade blivit våldtagen av ett tiotal medlemmar ur Hell's Angels, och att jag njöt så pass mycket av erfarenheten att jag skänkte dem alla våra besparingar, samt att grabbarna (vi står så nära att jag skämtsamt och ömsint får kalla dem det) tyckte att det vore ett roligt skämt att stoppa hanmarsvinet bland alla honorna och se vilken effekt det skulle få, än om jag kom ner berättade att jag precis läst fängelsescenen igen. Funderar på att ge honom ett exemplar i födelsedagspresent, så att han kommer på andra tankar... Om inte annat kommer han att kunna orsaka mig en hel del smärta genom att drämma 2 kilo 1800-tals roman i skallen på mig
Har spenderat merparten av jullovet i Helsingborg - mer om det sen (?) - och kom inte bara hem till en dödstrött, utslagen familj, utan även till ett par härliga paket signerat postverket (och i längden vänliga Ebay- och Traderamedlemmar). Seinfeld säsong 3, The Rising-turnéprogram (nostalgi) och världens fräckaste t-shirt:
Borta med vinden #4 20:-
"The timeless art of seduction"-tröja 
Historisk händelse fångad på bild när jag leder över Snorre med 4-1 i Pro Evolution 5