En gång för länge, länge, lääängesedan berikades Herr och Fru K:s liv med en massa (nödvändiga, skulle det visa sig) lyckönskningar, presenter, och en 3000-nånting grams klump. 19 år och tiotusentals gram senare väljer ovanstående klump att sprida sin egna "avkomma" vidare, i form utav detta plejz in cyberspejz.
19.30: Aoouuååå (jaja, Annadjurets klagosång, old news)!!! Vaknade av att syrran smög in på mitt rum och sade mitt namn om och om igen på det där olycksbådande sättet som jag associerar med tjat om städning. Visade sig dock att klockan var åtta, typ, men det insåg jag inte förrän jag var fullvaken och därmed mogen nog att hantera sådana nyheter. Och hon kom inte heller för att påminna mig om det något otrevliga faktumet att hela övervåningen måste kunna fungera som inspelningsplats för nya Ajax-reklamen.
Således var jag i alla fall up and running redan klockan nio ungefär, då jag styrde mina bestämda steg mot kylskåpet. Ungefär vid den tiden då mina bestämda steg slog möte med trappens bräckliga klagan ropade en ilsken farsfigur från sitt sovrum: "Gååå upp!", så det var bara att lyda och vända om. Bestämde mig för att städa för att ha det avklarat, men av någon anledning ville kroppen inte lyda. Istället fick jag finna mig i att ligga i sängen och läsa En Julsaga, och innan jag visste ordet av det kom pappa upp och tog farväl. Sedan drömde jag några fler, ytterst surrealistiska, drömmar, innan jag slog upp ögonen igen. Med vetskapen om att jag hade försovit mig bortom allt sunt förnuft. Klockan var två. Jag stapplade nerför trappen igen, lunkade över till skåpen, tog fram den största skålen inom räckhåll, fyllde den med glass, lunkade in i vardagsrummet och slog på hockeyn.
Jaja. Det är ju ingen idé att försöka dra igång ett nytt liv när man har sovit i typ 13 timmar, har vansinneshår och måste sitta i den bortre delen av soffan pga några missar i duschschemat. Lika bra att äta all glass man någonsin har planer på att äta här i livet under en och samma dag, för att på så vis ha det undanstökat och ur systemet senare. Hmm, samma sak får gälla för godis, eftersom jag har lust att fara på RIMI ikväll. Dessutom har det en fin klang i sig; "inlagd på magpumpen pga sockerchock". Då kanske jag skulle kunna skänka den här bloggen något innehåll för en gångs skull!
Nåväl, hockeyn var i alla fall mycket trevlig att titta på, även om jag i ett svagt ögonblick förrådde hela mitt fosterland och satte en hundring på Finland. Inte kanske så mycket för att jag trodde att de skulle vinna, som för att jag ville bli nöjd med utgången hur det än slutade. Känna stolthet och glädje för Sveriges skull vid seger, förmodligen en mkt spännande och minnesvärd final vid oavgjort, och alltså en ekonomiskt vinst vid förlust. Fast nu ska jag iväg och se Gökboet hos mama. Men grattis Foppa och Sudden, det har ni gjort er förtjänt av efter tolv (!) år! Och Teemu Selänne, det är bara att beklaga. Men jag gillar dig ändå, för du är het. Het, het, het, HET! :P
19.55: "Men du vet att jag älskar dig som vän iallfall?" Hahaha. Grabben har humor!
19.58:
"Säg då?"
"Hmm... Blir inte det rätt plågsamt? Och slöseri på fingerkraft hos mig, eftersom du ändå inte bryr dig?
"Jo jag bryr mig, förlåt Anna. Har jag nånsin sagt hur mycket jag älskar dig som vän?"
08.15: Sablar, sablar, sablar! Försovit mig, måste upp!
09.00: Sablar, sablar, sablar! Nu måste jag verkligen upp!
09.17: Saaablar!
09.25: Var är den där förbannade läxboken nu då? Helt otroligt. Har ett tydligt minne av att jag spred ut alla mina läxböcker på bordet i vardagsrummet när jag var lite stressad häromdagen. Vardagsrumsbordet nu skinande blankt och fritt. Finns inte en möjlighet i världen att jag självmant skulle ha tagit bort det, och ingen av mina syskon heller, men ändå menar pappa på att han inte har rört den.
09.27: Ofattbart. Borde vara hänförd över det faktumet att boken förstås har materialiserats bort från mitt hus, iom nya vetenskapliga upptäckter och brutna naturlager etc etc etc, men känner mig otroligt nog bara stressad.
09.30: Måste ta en paus och läsa Bridget Jones. Tom mkt mkt rolig faktiskt, när han brölade ut; "Hej på er, sötnosar, det här är mr Darcy. Jag tänkte bara fråga om det är nån som kan hjälpa mig av med den här blöta skjortan". Gud vad jag är olycklig.
09.35: Ahaa! Boken lokaliserad! Mystiskt nog befann den sig på min lilla hylla som jag har avsatt för alla skolböcker, vilket i vanliga fall innebär att de befinner sig överallt annars förutom där. Så nu är det bara att jobba! Jobba, jobba, jobba! "Globalt, lokalt, glokalt", det låter väl kul va?
09.37: Innan jag börjar vill jag bara påpeka ännu en gång vidden av Halps träffande beskrivning av våra betygskriterier: "Du ska typ ha läst din text och skrivit ett papper med stödord för att få G. För att få VG ska du ha skrivit en bok om Cissis liv, gjort en film där du bevisar meningen med liv, definierat det största möjliga primtalet, bevisat Steven Hawkings teorier om strängteorin och då praktiskt bevisat att du fallar igenom en vägg om du står lutad nog länge.
För MVG ska du ha gjort allt det, plus att du ska föda Cissis barn"
09.40: Var är min inspiration? Min arbetslusta? Min - oo, frukost!
23.24: Stackars pappa. När han kom hem från jobbet sken jag upp som en sol, och störde honom oavbrutet när han försökte slappna av framför teven. "Pappa, pappa! Jag har varit på bokrean!" "Pappa, pappa! Jag fick en ny version av Vita dubbeln från Cdon idag, och den var ännu trasigare!" och slutligen det desperata ropet på uppmärksamhet: "Pappa, pappa! Du kan aldrig aaana vad jag gjorde idag!"
Först då lyfte han upp huvudet och såg på mig. Han hade till och med svårt att dölja ivern och glädjen i rösten när han frågade: "Har du gjort något fysiskt?!"
Visade sig dock att jag "bara" hade varit en ansvarsfull dotter och sköljt ur och slängt den citronyoghurt jag missade i kylskåpet för några månader sedan, och sedan bara låtit stå och mögla.
Fick en känning av den berömda, kvinnliga intuitionen (som är så pass ovanlig att ingen har lärt sig den riktiga stavningen ännu) som sade mig att jag inte borde berätta något om den semla som förtärdes efter skolan...
Den semlan, förresten. Jag vet inte hur vi kom in på den, men jag kan försäkra er om att det inte är någon svårighet i det här tjejgänget. Eftersom Tjuren Ferdinand aldrig riktigt dök upp till våran lektion, spenderade vi den istället med att göra diverse tester på Internet. Det bjöds på mycket skratt, kanske speciellt när vi surfade in på ett "Vem passar du bäst ihop med i Harry Potter"-test, och frågorna visade sig (chockerande nog) vara i stil med (mamma, läs inte följande mening!): "If you win the Quidditch Cup final I'll fuck your brains out". Eh... (Jag sa ju det! Kom inte och säg att jag inte varnade dig!) Ja. Haha. För de intresserade passade jag för övrigt bäst ihop med Ron i alla fall. Boo-yeah! Sedan blev vi sådär typiskt tjejiga och började fnittra, bråka och protestera när någon ville ge sig själv maxpoäng på frågan "Är du tjock?" (Cupcake var med andra ord inte en utav de utsatta), och sedan vid nästa tillfälle då någon annan ville göra detsamma, men möttes av samma motstånd som föregående "talare". Därefter bröt det ut ett hetsigt argument när den förstnämnde ville ge den andra en lägre siffra än den hon gett sig själv, trots att så uppenbarligen inte var fallet och så vidare.
Det är ändå rätt bra att vara ett fruntimmer ibland, trots att vi inte får lika mycket betalt för samma jobb etc etc. Skulle inte finnas en enda karl därute som helhjärtat hade protesterat ifall man kryssat för den rutan, eller kasta sig över en för att förhindra att ett sådant val förverkligades.
Nåväl, sedan förflyttade vi oss till fiket, allesammans fattiga som stryk för en gångs skull. Ju längre dagen fortskred, desto mer sugen blev jag på att spräcka min femhundring som skulle gå till bokrean bara för att få känna konsistensen av en kola mot mina tänder. Lyckades dock motstå frestelsen, fast inte så mycket kanske utav självdisciplin som av det faktumet att Korken återvände från sin lilla sväng på stan. Utan att gå in på några större detaljer så kan jag berätta att hon hade varit iväg på en sorts "jobbintervju" efter studenten. Det hade i alla fall varit hennes originalplan. När hon kom dit visade det sig att själva bageriet i fråga bestod utav en liten, osynlig dörr (typ plattform 9 och 3/4, men som i själva verket var en branddörr eller dyl) där ett A4-papper var ditklistrat och ordet "bageri" ditskrivet med rött tusch. Väl inne visade sig arbetsintervjuaren vara en mkt osympatisk man som var intresserad av att anställa henne... utifall att hon slutade skolan med omedelbar verkan, sisådär 3-4 månader före studenten. Han kunde till och med sträcka sig så långt som till att själv ringa till skolan och ta hand om alla detaljer. Jo, jo. När Korken kom ut igen, lite förskräckt och avtrubbad, så hade hon tillråga på allt fått parkeringsböter...! Fast hon är ungefär det mest bedårande fruntimret i världen måste jag säga. :)
Därefter gick vi alltså och köpte oss varsin rejält tilltagen semla. På vägen dit diskuterade vi den perfekta semlan, som man kämpade att uppnå varje år, men ofrånkomligen misslyckades med. Vi kom överrens om att vi förmodligen hade varit bagarnas största skräck om vi bara hade haft nog mod i sinnet att högt yttra våra önskningar. Min dröm-semla hade jag tämligen högställda krav på; jag ville att den skulle vara stor, men att det samtidigt skulle gå och äta den utan att locket gled omkring däruppe och spred grädde överallt förutom i min mun. Cupcake menade på att hennes favorit i princip skulle vara ett urgröpt bröd fyllt till bredden av mandelmassa, och sedan lite grädde som till hälften var blandad med - tro det eller ej - mandelmassa! Korkens minns jag inte riktigt hur den såg ut, men hon sa något om marsipan och efter det kan det nog hända att jag försvann till prinsesstårtornas drömland.
Nåväl, ätandet började, och jag kan inte beskriva min häpnad när jag upptäckte att jag inte hade minst kvar av min semla när vi var halvvägs igenom. Däremot skrattade Bombshell hånfullt åt mig och skulle just peka på min näsa som tydligen var täckt av florsocker, då hon tappade greppet om sin semla och all grädde koncentrerades till servetthållaren istället. Sicket radarpar!
Därefter dök den verkliga Not so Lovely Rita upp utanför skyltfönstret, vilket med andra ord var en lapplisa med lika kalla och döda ögon som sköterskan Mildred i Gökboet. Förmodligen samma kärring som gett Korken böter. Vi bevittnade fascinerat och spänt hur hon vandrade runt en och samma bil i säkert tio minuters tid, och då och då stannade vid registreringsskylten och fipplade intensivt med sin mobil. Därefter dök det upp en man i äldre medelåldern som parkerade sin bil i 45-graders vinkel bakom lapplisorna. Han klev ur bilen, gick och köpte sig en parkeringsbiljett, lapplisorna ropade till sig honom på vägen tillbaka och han skrattade hjärtligt men mkt falskt och backade iväg för att parkera bilen rätt igen. Så stod han mitt ute på vägen och adjusterade Gud-vet-vad till dess att den onda lapplisan gått vidare, då han parkerade bilen på samma 45-gradiga vis och sprang iväg längs gatan.
Vi har stora planer på att trycka visitkort där det står något klatschigt i stil med "Jag benådade dig den här gången. Don't let it happen again / 'L'", och klä ut oss i mystiska kläder och vandra omkring på gatorna som Den goda lapplisan. Som en modern version utav Zorro ungefär, med den ändringen att vi skrapar in L:et över vindrutan eller motorhuven på bilen. Typ.
Var faktiskt en mkt underbar dag till dess att jag kom på att jag har en inlämningsuppgift tills imorrn.
23.49: För övrigt var svaret jag fick ifrån Cdon mkt förbryllande. Påminner bara om den där gången då jag gjorde det katastrofala misstaget att vilja boka biobiljetter till Wallace and Gromit. Ungefär såhär lät den automatiska telefonsvararen:
"Tryck 10 om du vill se American Pie 4 klockan 14.00 till 16.00 tryck 11 om du vill se American Pie 4 klockan 17.30 till 19.30 tryck 12 om du vill se American Pie klockan 21.00 till 23.00 tryck 13 om du vill se Det flygande slottet klockan 15.00 till 16.45 tryck 14 om du vill se Det flygande slottet på svensktext klockan 18.00 till 19.45 tryck..." och så vidare. Vid det laget jag faktiskt kom till den svensktalande versionen av Wallace and Gromit så var allt jag kunde höra "tryck 19, 17.00, 18.45, 20, 4, 11" i stigande och fallande tonart, och det slutade med att jag i panik la på luren, trots att jag stått och väntat i säkert tio minuter på min stora stund i rampljuset.
Och så här lät mailet (som kanske inte är lika förvirrande egentligen, men jag är trött i kropp och själ):
Jag skickar ett returkuvert med anvisningar om hur du returnerar produkten.
Observera att du måste ange ORSAKEN TILL RETUREN när du returnerar, så att
produkten inte läggs in på lagret igen.
En faktura kommer medfölja den nya leveransen. Vänta med att returnera den
defekta varan tills du mottagit den nya leveransen. Lägg ner varan du vill
returnera och även DEN NYA FAKTURAN och returnera detta till oss. Vi kommer
återta den nya fakturan så snart returen nått oss.
Förvirrande.
22.53:
Nu har jag haft det här fönstret uppe i snart 12 timmar utan att ha fått ett endaste dugg skrivet. Men det är i nuläget svårt att skriva utan att i samma veva klaga över hur förkyld jag är, att jag har ont i hela kroppen, att jag har skolarbete som jag inte orkar göra att göra, att, utöver kroppssmärtan, knäskadan har förvärrats och att jag numera har ont i hela benet, att jag inte kommer att hinna skriva färdigt det här inlägget innan Lost, att mina kolaglassar är slut, att det tydligen är lagligt att utsätta mig för en sådan stark tro om att det är fredag och så vidare.
Men goda nyheter! Jag behövde inte oroa mig över skivornas tillstånd, eftersom Cdon förutspådde hela den här incidenten så till den milda grad att de öppnat ett formulär att fylla i med specialinriktning "trasiga fodral". Behöver inte alls göra mig det besväret att lyfta på ändalykten och pulsa genom snön till närmaste postkontor, för nu kommer det att skickas nya fodral till mig helt automatiskt. Dagens ros tilldelas således Cdons mkt sympatiska kundtjänst, och dagens tistel tilldelas Bombshell för att hon under nästintill ett dygn fick mig att tro att jag skulle behöva sitta och skriva* ihop en religionsuppgift ikväll. En panikångestattack jag inte räknade med att få förrän samma tid nästa vecka, om jag får be. Hehe. Nästan bud på två tistlar när hon inleder vår konversation med "Anna, my sweat daarling".
Fick av någon outgrundlig anledning för mig att inte bara trotsa mitt sunda förnuft och den djupaste instinkten, utan även det djupt rotade beteendet som ligger varmt om hjärtat hos alla som snart går ut skolan. Vi hade friluftsdag. Och klockan 9.35, med blott en missad buss i bagaget, satt jag och syrran på väg till skolan med hockeyutrustningen i högsta hugg. Syrran har haft ryggskott de senaste dagarna, och det ryktet hade tydligen spridit sig ordentligt på skolan. Läraren tittade medömkande på henne och utbrast förfärat sina åsikter om hennes planer på att delta i spelandet. Själv stod jag bredvid på ett knä som har gjort ont dagligen i sju månaders tid och såg glad ut. Det var plusgrader ute för första gången på säkert en månads tid, så isen var lite kaputt och min kondition stod det desto värre till med. Under första pausen kändes det som om luftgångarnas väggar rammat och att mina lungor var fyllda med blod. Så var det kanske inte nu i efterhand, men inte fasiken innehöll de någon luft heller. Hamnade dessutom i ett knivigt dilemma då det innebar en outhärdlig smärta i fötterna att sitta med skridskorna på, samtidigt som det gjorde alldeles för ont i knäet när jag lutade mig fram för att ta av mig dem. Kunde inte heller följa min första instikt, som var att gråta högljutt, länge och helst även okontrollerat, Insåg tillslut att det verkade lite väl magstarkt att börja böla när ansiktet redan var knallrött, svettigt, prytt med ännu svettigare, stripigt hår och läppen mest påminde om ett minerat område.
Efter hockeyn så åt vi lunch tillsammans med syrrans vänner av det manliga könet, som alla mer eller mindre flirtade med henne. Jag försökte ge dem intrycket av att vara atletiskt idrottare med god kunskap om matcirkeln och näringsvärden, och hivade upp ordentligt med sallad på tallriken. Visade sig dock att den vegetariska maten innehöll sand, så jag gick och hämtade en ny tallrik med makaroner och fisk. Den i sin tur visade sig vara alldeles för kryddstark för min smak (det var väl i sanningens namn snarare så att mattanten måste ha misstagit makaronilådan med sin pepparodling), så jag satt en kort stund och funderade över hur många tallrikar som kunde tänkas få plats på min bricka, samt hur lite respekt som måste återstå i karlarnas ögon. Sedan ryckte jag på axlarna, kom på att jag ändå kommer bli lesbisk igen till nästa OS, och försåg mig själv med en tallrik flingor.
Därefter var det dags för lite innebandy. Fast innan dess bondade jag med en helt bedååårande liten tjej som visade sig vara idrottslärarens dotter, Ellen. Det började mkt spännande, liksom en livslång relation bör göra. Jag smällde iväg en badminton"boll" rakt upp i luften, och den lilla tösen kom studsandes rakt nedanför. Lyckligtvis snuddade fjädern bara vid hennes hår, och landade alldeles intill hennes numera stillastående fötter. Hon tittade ner på den, rynkade lite på ögonrbrynen, såg upp på mig, och strålade med hela ansiktet.
"Den där träffade nästan mig", sade hon glatt, kliade sig litegrann i det skonade håret, och hoppade förnöjt vidare. Sedan spelade vi lite pingis, kröp under bord, lekte båt, gjorde sura miner och konstaterade att jag blev svettig av att spela innebandy.
Stapplade ut ur omklädningsrummet efteråt helt mör i hela kroppen, och fast beslutsam om att styra stegen mot närmaste affär och köpa med mig lite välförtjänad glass. Inbillade mig även att bara för att jag nu hade sportat ungefär lika mycket som medelsvensson gör varje dag, så skulle det innebära att jag i princip aldrig mer skulle behöva röra en fena. Jaja. Så här långt var det inte tänkt att det skulle bli. Med hjälp av lite koncentrationsstörningar i form utav MSN så hade jag vid det här laget hunnit se 2 Lost-avsnitt, dvs dubblat min totala kvot so far. Lev väl, och ge mig styrka och inspiration till att skriva ihop några fler vänner-beskrivningar. Fast i nuläget skulle jag helst vilja borsta tänderna utan att behöva känna det som om min kropp är 90 år gammal och skruttig. Alternativt att någon med en 23-årig kropp och starka armar bar mig dit jag skulle. Gärna över axeln så att jag kunde bevittna rumpan in action också, men nu feberyrar jag. Go'natt!
*= dvs slita mig i håret, tröstäta, troligtvis gråta, surfa på nätet och i slutändan bara skriva ett långt inlägg i bloggen om hur jobbigt det är att inte kunna skriva något.
23.51: Kom faktiskt i tid till engelskan imorse. En utav kurskamraterna sneglade förskräckt på mig, eftersom det tydligen tärt på mina krafter att faktiskt vara ute i god tid. Eller i en annan tid än 25 minuter försent i alla fall...
"Hur är det med dig? Du ser inte ut att må bra", sade han försiktigt, och det hade han banne mig rätt i. Jag mådde uruselt. Gick ifrån lektionen när det återstod en kvart eller så, och gömde mig från alla fascinerande, äcklade blickar på toaletten. Övervägde att skära av mig näsan och skylla på tillfällig, konstnärling sinnesförvirring, typ Van Gogh, för att folk inte skulle ana att det berodde på att mitt tålamod inte hade mycket till övers för snortillverkningen som pågick därinne.
Slöt sedan upp med Bridget - som även hon hade gömt sig från sin lärare på en toalett - och Amazonkvinnan, för lite hederligt manusskrivande. Vi läste igenom det mastodontliknande manuset som bestod utav lite mer än en sida, tog ett djupt andetag, lade ifrån oss det igen och började prata om Disneyfilmer. Det ledde till att jag fick förstklassig underhållning av de båda när de började imitera klassiska scener, bland annat bråken mellan féerna i Törnrosa. De blev till råga på allt något av min svanesång, eftersom det slutade att jag låt utspridd över stora delar av bordet och utmattat torkade skrattårarna ur ögonen. Disney-diskussionen ledde dessutom vidare till en egenhändigt ihopknopad utmaning som gick ut på att vi skulle lista upp alla filmer i kronologisk ordning, och sedan även sätta ut exakta årtal till varje film. Mkt produktiv dag i skolan med andra ord!
Peter Plan loggade in på msn idag för första gången på tyyysen år, och för att fira denna händelse valde han (med stor omsorg, I'm sure) att inleda med följande ord: "det stavas inte "metereologer". Needless to say så kände jag mig litegrann som Scarlett när Rhett och Bonnie kom tillbaka från sin Europa-resa. Dock mkt underhållande samtal som alltid. Har utöver det spenderat hela dagen härhemma åt att sitta i Paint och rita, och har hittills åstadkommit 2 nya vänner till galleriet.
Mer då? Jo, två saker. Dels en dialog från mitt och Snorres telefonsamtal från gårdagen:
Syrran: "Säg en film med ett snyggt ljus"
Snorre: Livet från den ljusa sidan
Jag: Tss, ta det här seriöst nu.
Snorre: Men livet från den ljusa sidan!
Jag: Men jaa, du har sagt det! (Paus. Lite längre paus. Gigantiskt tystnad). Jahaaa! Ljuuusa sidan! Vitsigt!
Snorre: Jag menar det
Jag: Aj äm så väry brajt sometimes
Snorre: Höhö.
Jag: Öhöhöhö.
Sedan så fick jag äntligen mina efterlängtade skivor på posten idag. Tyvärr var paketet öppnat och ena skivan höll på att trilla ut. Bar in mina frusna små älsklingar, och lyfte försiktigt ut dem ur påsen. Visade sig att Swing when your winnings, Life thru a lens och även (landssorg) Vita dubbelns omslag var spruckna på mer än ett ställe. Aoouååå. Why does it always rain on me? Vad säger ni, är det värt att dra igång hela processen med att höra av sig till cdon, vänta på att få en retursedel, skicka tillbaka grejerna, förmodligen stå för frakten, vänta ytterligare någon vecka på att de ska skicka ut nya etc etc? Jag är mkt kluvet inställd. Dels så vill jag protestera emot att jag alltid tycks bli utnyttjad, hela "världen-är-emot-mig"-konspirationen etc etc, men samtidigt så... orkar jag bara inte... Typ.
Hoppas att Sun King kommer upp och hälsar på framöver!
"You told me I've lost my mind, but I believe that I rule the world"
23.49: De senaste dagarna har faktiskt varit helt fantastiska, om man tänker efter. Detta grundar jag förstås allra mest på de i det närmaste revolutionerande händelserna på Borta med vinden-forumen här på slutet. Inte nog med att det efter flera månaders uppehåll plötsligt börjat skrivas hundratals inlägg varje vecka, det har dessutom dykt upp en massa prima fanfics. Varje morgon brister jag ut i en skrålande och inte helt tonsäker version av "The hiiills are aliiive...", snurrar runt ett par lyktstolpar och vandrar självsäkert fram på gatorna i takt till tonerna av Stayin' Alive, när jag ser att "Love in a life" har uppdaterats. Fruntimret lägger verkligen upp ett nytt kapitel om dagen, och detta tror jag är det första fanficet någonsin som är bra även när Rhett inte figurerar. Jag ska helt enkelt ta mig friheten att citera några rader därifrån:
"The dress is turning out quite lovely, but you of course
could make rags look good."
She showed him her dimple generously, completely forgetting she should
be angry, "Well, thank you. It was a lovely gift, but you really
shouldn't spoil me like that."
"Oh no, you don't enjoy it, not even a bit?" Rhett was standing very
near her little steps now, looking at her amusedly.
Scarlett realized it was the first time she had ever been at eye level
with Rhett, as tall as he was, he usually towered over her. She liked
the false feeling of power it bestowed and Rhett was always a clever
partner in flirting, so she lowered her lashes tantalizingly, "I
actually quite enjoy it. I'm just supposed to tell you that I don't
so that you don't get the wrong idea."
"Oh, I do so love your impolite honesty," he said silkily, rubbing a
section of the soft fabric of the dress between his thumb and
forefinger. He turned his dark eyes on her and asked, "What sorts of
ideas am I not supposed get?"
She smiled at him, her heart quickening. He was going to kiss her.
Hela historien finns att läsa här, och jag rekommenderar den varmt!
Andra saker som skulle kunna platsa på Balla-listan för den här månaden (ifall jag hade orkat ta itu med den någon gång), är att den gode (bara ett talesätt, han är egentligen ond) Snorre har börjat lyssna allt mer på Brucan, och till och med anklagade mig för att snärja honom totalt när jag skickade Tenth Avenue Freeze Out-videon från -81. Det här tycker vi om.
Något annat som är fullkomligt strålande är det faktumet att dagen har varit en mkt fulländad sådan även sedd ur Ebay-synpunkt. Synen som mötte mig på köksbordet när jag kom hem var ingen annan än den av tre paket, alla adresserade till mig, mig, mig! Titta bara!
Beatles Anthology dvd-boxen, Anthology 2 och Robbie-affisch + klistermärke. Boo-yeah!
Har för övrigt gått och blivit förkyld nu på senare tid. Är i den där äckligt jobbiga fasen då näsan både är täppt och rinnig - samtidigt. Så man får stå och snorta upp snor konstant, trots att det bara känns som om näsborren är ett enda stort flyktingläger och det till och med gör ont efter en stund. Men i samma stund som man slutar blåsa in geggan så börjar det istället forsa ner i ihärdiga små bäckar från varsin "kloak". Suck.
Hahaha. Och Pjoller ringde idag, helt utan vidare. Mkt, mkt underhållande!
21.25
Detta har varit en fullkomligt strålande dag, även om mitt morgonhumör imorse lät antyda något helt annorlunda. Mamma knackade på dörren och ropade något om att jag skulle gå ut och titta på Suellens glasögonprydda ank-gosedjur, medan jag mycket hellre låg och surade över det faktumet att jag lyckats försova mig ännu en gång. Från det ögonblick jag slog upp ögonen till dess att jag stod vid busshållplatsen och väntade hann det gå 8 minuter. Och under den tiden hann jag klä på mig, leta rätt på börsen och mobilen, packa, borsta tänderna, ta på mig ytterkläderna, hämta lägenhetsnyckeln, lägga tillbaka den på gömstället, och gå de flera hundra metrarna till bussen. Den enda superhjälten som inte tvekar på att avslöja sin identitet för allmän beundran!
Fick en mkt smickrande teckning av Nigel efter första lektionen, som blev lite klurig att avbilda nu när jag inte har en scanner, men...
Börjar sakteligen undra över hur jag ter mig i andras ögon, trots allt vad jag sade om ett uppsving i självförtroendet efter Pingvinresan. Häromdagen skickade Pangbruden en bild på en utav de - enligt en aningen elak undersökning - fulaste personerna på Helgon, som jag skrattade rått åt. Strax därefter, medan bilden fortfarande var uppe, kom Colagömma på besök, och trodde på fullt allvar att det var jag på bilden. Alla som känner Colagömma vet att han är alldeles för godhjärtad och snäll för att någonsin säga något sådant - ens på skämt - om han inte menade det. Två liknande händelser har därefter inträffat i sällskap med Pjoller, och nu alltså även herr Nigel. Fast i ärlighetens skrattade jag rätt gott åt alla fyra påståendena, även om huvudkudden orsakar vattenskador i mitt ansikte om nätterna.
Bombshell och Pjoller hade suttit och tittat på I'm telling you for the last time med Jerry Seinfeld under gårdagen. Detta hade förstås bara positiva konsekvenser för alla oss, även om Pjoller hoppade upp från soffan klockan ett på natten och viftade febrilt med armarna samtidigt som han skrek och svor. Det visade sig att han hade prov på hinduismen nästa dag (se idag), och inte hade tränat ett dugg. I själva verket hade han precis tagit ur hörlurarna till mp3:n för första gången under lektionen, lagom i tid till att höra läraren säga: "och allt detta kommer vi ha prov på nästa vecka". På skämt hade han sedan slutit ett "avtal" med en klasskompis om att hon skulle hjälpa honom, och någon dag senare hade hon dykt upp med ett tjockt häfte som hon hade suttit och skrivit ihop åt honom. I ärlighetens namn sades det dock vara mkt kryptiskt och svårförståeligt, men Bombshell rapporterade att hon (mkt tvivelsaktigt, kan tilläggas) hade hjälpt honom bland annat genom att blanda in engelska uttryck typ "what goes around, comes around" i det hela. Nåja, det var snällt av Pjoller att låta henne hållas...
Efter engelskan kom hon i alla fall in på I'm telling you for the last time, och adopterade som vanligt sin imitation av Jerry Seinfeld med hundraprocentig skicklighet. Nu i efterhand inser jag att jag måste ha legat utflängd över bordet och vridit mig i skrattkramper i ungefär 40 minuters tid åt skämt som dessa:
The pilot of course always has to come on the PA system.
This guy is so excited about being a pilot, he can't even stand himself.
"Well, I'm gonna take it up to about 20,000."
"Then I'm gonna make a left by Pittsburg."
"Then I'm gonna make a right by Chicago."
"And then I'm gonna bring it down to 15,000."
He's giving the whole route, all his moves.
We're in the back going: "Yeah, fine."
"You know, just do whatever the hell you gotta do. I don't know."
"Just end-up where it says on the ticket, really."
Do I bother him with what I'm doing?
Knocking on the cockpit door: "I'm having the peanuts now."
"Yeah, that's what we're doing back here."
"I thought I'd keep you posted."
"I'm not gonna have them all now, I'm just gonna have a few."
"I don't wanna finish it because it's such a big bag."
They show you how to use the seatbelt, in case you haven't been in a car since 1965.
"Oh, you lift up on the buckle! Oh!"
"I was trying to break the metal apart."
"I thought that's how it works."
"I was gonna try and tear the fabric part of the belt."
"I thought if I could just get it started..."
Hahahahaaa. Priceless.
Nu är det damkronorna i alla fall, och även om de får stryk idag så måste jag erkänna att jag blev lesbisk minst tio gånger när Kim Martin och Maria Rooth storspelade mot USA i fredags. Plus att den sistnämndes rörande tacktal med allt frustande var mkt bedårande.
19.07
Bridget Jones: Okej. Nu börjar jag intervjun.
Colin Firth: (lätt hysteriskt tonfall) Bra, bra.
(Mycket lång paus)
BJ: Vilken är din favoritfärg?
CF: Förlåt?
BJ: Vilken färg tycker du bäst om?
CF: Blått.
(Lång paus
BJ: Vilken efterätt tycker du bäst om?
CF: Öh... brulépudding.
BJ: Du vet den här filmen som snart ska ha premiä - Fever Pitch av Nick Hornby?
CF: Ja, den känner jag till.
BJ: (Paus. Pappersprassel) Har... oj. (Mer pappersprassel) Tror du att boken Fever Pitch har gett uppskov till bekännelsegener?
CF: Förlåt?
BJ: Gett - uppskov - till - bekännelsegener.
CF: Uppskov till bekännelse-gener?
BJ: Ja
CF: Ja... Nick Hornbys stil har ju fått många efterföljare, och jag tycker att det är en mycket tilltalande - öh - gener, vare sig det är han som har gett - öh - uppskov till den eller ej.
BJ: Du vet BBC-serien Stolthet och fördom?
CF: Den känner jag också till, ja.
BJ: När du dök i sjön?
CF: Ja.
BJ: När det blev omtagning, fick du ta av dig den blöta skjortan då och ta på dig en torr?
CF: Ja, det fick jag väl göra. Scusi. Ha vinto. É troppo forte. Si grazie.
BJ: (flåsande andetag) Hur många tagningar fick du göra av dykningen i sjön?
CF: (harkling) Jaa... Undervattensbilderna togs i en tank i Ealing Studios.
BJ: Neej!
CF: Jo, tyvärr. Det - öh - luftburna ögonblicket var mycket kort och utfördes av en stuntman.
BJ: Men det såg ut som mr Darcy.
CF: Det berodde på att han hade påklistrade polisonger och mr Darcys kläder utanpå våtdräkten - i själva verket påminde han mer om Elvis som han såg ut mot slutet. På grund av försäkringsvillkoren kunde han bara göra det en enda gång, och sedan skulle det undersökas i sex veckor efteråt att han inte hade fått några skrubbsår eller blåmärken. I alla de andra scenerna med våt skjorta var det jag själv.
BJ: Och skjortan fick blötas om och om igen?
CF: Ja. De sprutade den. De sprutade den och sen...
BJ: Med vad då?
CF: Förlåt?
BJ: Med vad då?
CF: En sån där sprejflaska. Du, kan vi...?
BJ: Ja, men jag menar så här: hände det att du fick ta av dig skjortan och... ta på dig en annan?
CF: Ja.
BJ: Och bli nerblött igen?
CF: Ja.
BJ: (Paus) Du vet den här filmen som snart ska ha premiär - Fever Pitch?
CF: Ja
BJ: Vad ser du som de största skillnaderna och likheterna mellan din rollfigur Paul i Fever Pitch och...
CF: Och?
BJ: (generat) Mr Darcy.
CF: Det har ingen frågat mig förut.
BJ: Inte det?
CF: Nej. Jag tror att de viktigaste skillnaderna är...
BJ: Menar du att det är alldeles för självklart?
CF: Nej. Jag menar bara att ingen har frågat mig om det.
BJ: Frågar inte alla det?
CF: Nej, nej, det kan jag försäkra.
BJ: Då är det...
CF: En helt ny, en splitter ny fråga, ja.
BJ: Vad bra!
CF: Ska vi fortsätta då?
BJ: Ja.
CF: Mr Darcy är ju inte Arsenalsupporter.
BJ: Nej.
CF: Han är inte lärare.
BJ: Nej.
CF: Han levde för snart två hundra år sen.
BJ: Ja.
CF: Paul i Fever Pitch njuter av att vara med i publikträngseln på en fotbollsmatch.
BJ: Ja.
CF: Mr Darcy, däremot, står inte ens ut med en lantlig danstillställning. Jaha, kan vi nu prata om något som inte har med mr Darcy att göra?
BJ: Ja.
(Paus. Pappersprassel)
BJ: Är du fortfarande sambo med din sambo?
CF: Ja.
BJ: Jaså.
(Lång paus)
CF: Är det något fel?
BJ: (nästan ohörbart) Tror du att smala brittiska filmer är vägen framåt?
CF: Jag hör inte.
BJ: (olyckligt) Tror du att smala brittiska filmer är vägen framåt?
CF: Vägen framåt... (uppmuntrande)... mot vad?
BJ: (mycket lång tankediger paus) Framtiden.
CF: Jaha. Jo, det verkar som om de för oss framåt steg för steg. Jag tycker bra om smala filmer men jag har ingenting emot storfilmer heller, och det vore bra om vi gjorde fler såna också.
BJ: Men är det inte besvärligt att hon är italienska och så?
CF: Nej.
(Mycket lång tystnad)
BJ: (buttert) Tycker du att mr Darcy har nån politisk dimension?
CF: Jag funderade faktiskt över vilka politiska åsikter han kunde ha. Och jag tror knappast att de skulle tilltala The Independents läsare. Den där förviktorianska eller viktorianska idén om den rike välgöraren - det är väl en typisk Thatcher-tanke, egentligen. Några socialistiska idéer hade naturligtvis inte trängt...
BJ: Nej.
CF: ... trängt in i hans kretsar. Och för att visa vilken hygglig prick han är påpekas det ju tydligt att han är snäll mot sina torpare. Men jag tycker att han snarare är en nietzscheansk figur, en...
BJ: Vad betyder nitjiansk?
CF: Jo, du vet, tanken på människan som övermänniska.
BJ: Som Stålmannen?
CF: Inte riktigt, nej. Nej. (svagt stönande) Nej, jag tror inte att han hade kalsongerna utanpå byxorna. Du, nu skulle jag vilja byta ämne.
BJ: Vad blir ditt nästa projekt?
CF: Det heter Mossans värld.
BJ: Är det ett naturprogram?
CF: Nej. Nej, nej. Det är - öh - det - öh - det handlar om en udda familj på trettiotalet. De har en mossfabrik.
BJ: Växer inte mossa av sig själv?
CF: Nja, alltså, de framställer en särskild sorts mossa som användes till sårvård under första världskriget, och - öh - det är - öh - liksom en lättsam - öh - komisk...
BJ: (allt annat än övertygande) Den låter väldigt bra.
CF: Det hoppas jag verkligen att den blir.
BJ: Får jag bara fråga en sak till om skjortan?
CF: Ja.
BJ: Exakt hur många gånger fick du ta av dig den och ta på dig den igen?
CF: Exakt... det vet jag inte. Hm. Få se... först var det när jag gick fram mot Pemberley. Den snutten tog vi bara en gång. En tagning. Sedan skulle nån ta hand om hästen... då tror jag att det var ett byta.
BJ: (gladare ton) Det var ett byte?
CF: (bestämt) Ja, det var det. Ett byte.
BJ: Men det var i huvudsak bara en enda blöt skjorta?
CF: En enda blöt skjorta som de sprutade gång på gång, ja. Räcker det?
BJ: Ja. Vilken är din favoritfärg?
CF: Den har vi redan kört.
BJ: Mm. (pappersprassel) Tror du att filmen Fever Pitch egentligen handlar om känslomässig idioti?
CF: Känslomässig vad då?
BJ: Idioti. Du vet, att män är galna alkoholister med bindningsfobi och bara är intresserade av fotboll hela tiden.
CF: Nej, det tror jag inet. Jag tror att på sätt och vis har Paul mycket bättre kontakt med sina känslor och mycket större frihet i dem än flickvännen. I själva verket tror jag att det egentligen är just det som är så tilltalande med vad Nick Hornby försöker uttrycka å hans vägnar: att han i sin ganska banala vardagsvärld har hittat nånting som ger tillgång till känsloupplevelser som...
BJ: Ursäkta.
CF: (suck) Ja?
BJ: Upplever du inte språkbarriären som ett problem mellan dig och din sambo?
CF: Hon talar utmärkt engelska.
BJ: Men tror du inte att du skulle få det mycket bättre tillsammans med nån som var engelska och mer jämnårig med dig?
CF: Vi har det rätt bra, tycker jag.
BJ: Hmmf. (olycksbådande ton) Än så länge. Händer det att du föredrar att spela teater?
CF: Mm. Jag håller inte med om att levande teater är "riktigare" skådespeleri, att film inte kräver nån skådespelarkonst. Men jag har märkt att jag föredrar teater när jag håller på med det, ja.
BJ: Men tycker du inte att teater är lite overkligt och pinsamt och dessutom måste man sitta igenom pjäsen i timmar innan man får nåt att äta och man får inte prata eller...
CF: Overkligt? Pinsamt och overkligt?
BJ: Ja.
CF: Menar du overkligt i den bemärkelse att det är...
BJ: Det märks ju att det inte är på riktigt.
CF: Overkligt på det viset, ja. (svagt kvidande) Mm. Det ska det inte vara om det är bra. Det är mycket mer... Det känns mycket mer overkligt att spela in en film.
BJ: Gör det? Man kör väl inte rakt igenom, va?
CF: Neej. Det gör man inte. Nej. Precis. Man kör inte en film rakt igenom. Den spelas in i småbitar. (ljudligare stönande) I småbitar.
BJ: Jaså. Tror du att mr Darcy skulle ha legat med Elizabeth Bennet före bröllopet?
- På spaning med Bridget Jones
Jag antar att jag ibland ger intrycket av att vara en... tja, hur ska jag uttrycka det? Bitter, otrevlig, hatisk kärring är väl de närmaste synonymerna. Hädanefter ska det dock bli ändring på det hela, ty idag har jag både hunnit påbörja och avsluta mitt nya liv. Jag klev upp vid den okristliga tiden kvart i åtta, som i sig är ännu okristligare än vanligt eftersom det är just lördag. Jag gick mina 3,5 kilometrar till jobbet och såg glad ut, dansade oavbrutet i över två timmars tid, och gick hem samma sträcka nio timmar senare. Trots att det var så kallt ute att min (löjligt frekventa, måste tilläggas) kondens bildade en egen skugga.
Nu sitter jag i och för sig och knaprar i mig pepparkakor till ett värde av 2,50 riksdaler, och förde precis mammas gener vidare genom att råka ta en slurk ur en nästintill tom julmustflaska som stått på databordet i tre veckors tid vid det här laget. Dock har jag antagit en helt ny filosofi angående allt det där sedan jag såg Pingvinresan, så numera är det bara bedårande och inte äckligt och svagt. Kan vara bra att veta det, ni därute som fortfarande går omkring med uråldriga värderingar i era trångsynta huvuden.
13.29: Sov över hos mamma igår natt. Paxels reaktion när jag kom dit var förstås mycket smickrande och gjorde mig glad ända in i själen. Han ropade förskräckt "spöke" och smällde till mig över smalbenen med sitt leksakssvärd. Jag väljer för övrigt att tro att han med sitt vålnader-snack hänvisade till min mössa, och inte till färgen i mitt ansikte. Dessutom är det bara alltför väl att han, med sina två-nånting år, är alldeles för liten för att inse vad mössan egentligen påminner om (se Om mig).
Sedan rullade jag ihop ett reklamblad och vill, utan att på något vis skryta, påstå att jag gav Paxel en värdig fäktningskamp, även om jag överbemannades mot slutet. Jag visade stor hänsyn till att han ungefär räcker mig till knäna, medan han visade mkt liten hänsyn till det faktumet att mina fingrar inte var skyddade mot hans svidande, obarmhärtiga slag. Jag borde defintivt spendera mer tid med barn, för jag känner verkligen att jag kommer till min fulla rätt i situationer såsom gårdagens. Speciellt när jag säger sådana saker som att jag ska stoppa dem i ugnen för att de bestulit mig på känseln i fingrarna, och de börjar gråta, ropa efter mamma och springer och gömmer sig. Till den här kategorin hör även när de kletar sitt tuggummi över min kind, eller rullar iväg alla mina pengar under soffan utan att hitta dem.
Sedan har vi lilla Suellen, som ska gräva i fickor, vägrar inse att mitt hår inte är skapt till att bilda frisyrer, absolut ska rida på ryggen när jag pratar i telefon eller vill se på teve och alltid kommer med de allra underligaste frågorna, men som samtidigt är ungefär hur fräsig som helst. Att stirra stint på dagisfröken, lyfta mjölkglaset och utan att slita blicken från läraren hälla allt i hennes knä, det är inte fy skam! Jag ser pontential i den lilla flicksnärtan. Stor potential.
Mamma tillagade mat efter bästa förmåga, vilket förhoppningsvis säger er mycket lite. Hon serverade mig spenatpaj med äggröra eller dyl, och jag åt lika ivrigt och glupskt som vanligt. Sedan frågade jag henne vad pajdegen bestod utav, eftersom jag hade ett svagt minne av att hon sagt något om att göra en extra nyttig "specialare" när jag låg som mest och hungeryrade.
"Mannagryn!", utbrast mamma stolt, och min gaffel föll till bordet med ett skrammel som skar i den plötsliga tystnaden.
"Inte... inte... inte...", stammade jag tafatt
Mamma reste sig upp, och hämtade mkt riktigt ett uråldrigt mannagrynspaket med design tidigt 80-tal. Vid närmare eftertraktning exakt samma paket som jag för något år sedan gjorde mannagrynsgröt av, och åt med stor förtjusning innan jag insåg att det hade gått ut 2003.
Vaknade helt skräckslagen imorse. Hade fått för mig att det var lördag och att jag skulle ha befunnit mig på jobbet, och i förlängningen i en buss på väg till Lycksele, för sisådär tre timmar sedan.
Haha, har för övrigt kollat upp vilka sökord på Google som har guidat folk till min sida:
"onkelkonkel"
"handtralla"
"bolla klämma glad sidan"
"gudomligt bögsex"
"hur dissar man en iranier"
Någon som känner sig skyldig?
Nu "ska" jag gå upp och "jobba" på mitt "utmärkta" PA100-arbete. Hohohohost. Fast åtminstone till de ljuva tonerna av A Bigger Bang.
23.45:
Jag är kanske världens mest ansvarsfulla och organiserade människa. Jag sa att jag skulle städa rummet, så jag städade rummet. Jag sa att jag skulle tvätta, så jag tvättade. Jag sa att jag skulle fara till mamma, men jag hade inte i åtanke att jag är en tidsoptimist och att jag inte alls var tillnärmelsevis klar klockan fem. Hey, jag hade inte ens slängt i den första maskinen tvätt vid det laget, och med tanke på att det tillslut har snurrat omkring t-shirts med tryck på sammanlagt tre ställen idag så är det inte så konstigt om allt inte hanns med som planerat. Samma sak gäller för manuset.
OS är förövrigt här; en tid då bara de starkaste överlever. Jag talar förstås inte om de där atletiska hurtbullarna som susar fram i spåren eller på isen, och vars skjortkrås aldrig ens har hört talas om sådana fundamentalistiska pelare som chipssmulor och gräddtårta. Nej, jag pratar om förhållanden. Jag tycker att det är tufft nog redan nu, och då bor jag och Snorre ändå så långt ifrån varandra att vi inte direkt kan bråka om teven. Men de sportintresserade kliver in i en glasbubbla i sitt vardagsrum, dit inga utomstående har tillträde och där alla ord som inte behandlar hämtande av öl ignoreras. Dessutom blir det inte bättre av att vi båda är så tävlingsinriktade att vi, när vi ska göra ett "hur-bra-känner-du-din-partner?"-test, inte fuskar och är extra snälla mot varandra för att utåt sett ge illusionen av att vara ett lyckligt par. Nej, nej. Inte vi, inte. Så här ser det ut hemma hos oss istället:
"Jaha, får jag inte rätt för Simpsons? Jamen du, då ska jag säga dig att min skostorlek inte är 37 utan 37,5! Då tar vi genast bort en poäng där!" och "Haha! Jag väger 86! Du får inte rätt för 80!"
"Jamen jag tänkte egentligen på 85, jag ville bara inte förolämpa dig!"
"Jo, tjena!"
"Jag har skrivit det här på papperet och allt! Vill du se?!"
"Nej, glöm det! Minus ett"
Och så vidare, och så vidare. Ledde helt otroligt nog till en rätt hetsig diskussion, och det slutade med att Snorre utropade sig själv till segrare medan jag surade och sa att det bara berodde på att han var en hunsad man som lät sig påprackas kunskaper av och om mig. Han må vara segraren i spelet, men jag segrade i livet... typ.
Och ja, alla singlar därute, det finns tröst att hämta från mitt förhållande! Ni tror att all Alla hjärtans dag-ångest kommer att lindras när ni blir tillsammans med någon, men det är bara bluff och båg! Hur man än gör så kommer man aldrig att uppmärksammas på den här dagen. Om man inte tar saken i sina egna händer förstås, som jag kände mig brutalt tvungen att göra tillslut. Och jag måste säga att jag gillar syrrans tankegångar:
"När ska vi fara och köpa tårtan då?"
"Jadu, erbjudandet går ut den 19:e"
"Jamen jag menade när IKVÄLL ska vi fara?"
Hehe!
Men för rättvisans skull så ska det faktiskt erkännas att OS är himlarns spännande när man väl sätter sig ner och tittar. Ja, jäklar!
13.49:
Sicken produktiv dag detta har varit! Har varit vaken i en och en halv timme och har redan hunnit se Sverige ta hem två OS-guld, bråkat med Nigel, fått besök av min drömkarl på självaste Alla hjärtans dag (fick en bok i brevlådan med uppskattningsvis ca tusen miljoner bilder på Clark Gable) och tänkt ut dagens schema.
Först och främst ska jag slänga in två maskiner tvätt. Visst, det är fräsigt när kläderna kan stå själva av allt smuts och så, men utan att gå in på alltför många detaljer så har förrådet sinat så pass ordentligt att till och med jag kräver ett slut på eländet.
Sedan ska jag städa rummet. Detta kan bli väldigt intressant. Inte själva utförandet kanske, men snarare kontrasten mellan städat och ostädat rum. Folk har ofta hört talas om skicket på mitt rum, men mycket få har upplevt den fruktansvärda sanningen. Vore trevligt med några bilder som demostrerade detta, och sedan tänker jag mig även någon sorts långgående bildserie som dag för dag demonstrerar hur mitt rum förfaller. Ja, det blir bra. Därefter ska jag förhoppningsvis skriva litegrann på mitt manus, för att sedan vid fem-tiden ta bussen till mamma.
Och för alla er som undrar, så kan ett helt vanligt, dagligt bråk med Nigel se ut ungefär såhär:
Lasse säger:
vad tyckte du om mitt lilla utlägg efter att du gått offline igår då?
Weak Knee Willie säger:
va? vilket utlägg?
Lasse säger:
vafan
Lasse säger:
när du gick offline satt jag och skrev i typ 10 minuter, små dryga meddelanden för att störa dig sen när du skulle gå online igen..haaah du har ju läst dom men låtsas som att de aldrig tog sig fram bara för att psyka mig, nice, men det funkar inte
Weak Knee Willie säger:
det är klart att de inte kommer fram om jag är offline ditt spån!
Lasse säger:
men grejen är ju att de levereras i en enda gröt så fort du går online igen
---
Lasse säger:
så är det på icq iallafall
Lasse säger:
icq har fattat galoppen
Lasse säger:
msn borde fan inte få kalla sig messenger
Lasse säger:
jag ska stämma någon nu
Weak Knee Willie säger:
hahaha
Weak Knee Willie säger:
bortgjorda tönt
Weak Knee Willie säger:
öj
Weak Knee Willie säger:
nigel
Weak Knee Willie säger:
kom ihåg att ta bort linsskyddet från kameran innan du filmar
Weak Knee Willie säger:
ett litet ord på vägen
Lasse säger:
kom ihåg att ta bort förpackningen innan du käkar 145 st panpizzor nästa gång
Dagens round slutade alltså 1-1. Nigel gjorde bort sig ordentligt med sina mycket bristfälliga kunskaper om msn, medan han faktiskt fick in en något vassare slutreplik.
23.51: Oupsie-daisy! Här går jag omkring och tror att det är en helt vanlig dag, när det i själva verket är "somebody's birthday today", för att citera karln själv från det förförra uppträdandet i Sverige. 
Under min jakt på hunkalicious bilder att lägga upp på mannen i fråga så råkade jag snubbla över en bild som fick mig att känna mig en aning - och lyssna på detta - ambivalent. Dels inkluderade den en väldigt trevlig tatuering i form utav ackorden till All you need is love i ryggslutet, men så var den även prydd med en dittills dold del av herrns privatliv. Och jag är inte den sortens människa som hymlar, även om jag ibland är känd för att leva i förnekelse. Detta var en rejäl turn off och jag vet inte hur min och Robbies relation kommer att påverkas utav detta i framtiden.
Nåväl, karln blir i alla fall 32... ptja, år ger inte riktigt en rätt bild utav det hela, även om det är sanningen. Men trots att han tycks ha druckit ur ungdomens eviga källa så är vårat förhållande inne i en djup svacka för tillfället. Denna mogna bedömning härstammar naturligtvis ifrån två faktorer; det ovannämnda (vars detaljer jag barmhärtigt nog besparar er) och det faktumet att Robbie deltog i en dansk tv-show för ett tag sedandå han - tillsynes helt oprovocerat - sade att 18-åringar var lite för unga för honom. Nu var det där i och för sig lääängesedan, ty jag har vid det här laget nått den mkt aktningsvärda åldern 19. Jag måste med andra ord definitivt vara lammkött i hans ögon numera. Jo. Vi säger så.
Projektet då, undrar ni säkert? Och nu kommer ni nog att bli lika förvånade som Bill blev när Monica stormade in med sin vitfläckade klänning. Jag har nämligen faktiskt fått ihop hela två sidor av ordentligt, präktigt, gediget genomarbetat manus. Och jag är nöjd, till råga på allt. Så nöjd att jag hittills har brytt mig mkt lite om det faktumet att jag helt och hållet drabbats av total skrivkramp igen. I en uppenbarelse av religiösa mått som varade tillräckligt för att jag skulle kunna föra över dessa gudomliga ord på papper, struntade jag för en gångs skull i allt vad Apis, bloggande, msn och poker hette och bara skrev. Nu är stunden förbi, och kommer nog aldrig att återvända.
Om ca två månader kommer jag således att klampa in på min handledares kontor och drämma dessa två sidor på skrivbordet, så att dammet yr. Och tycker han att omnämnda mängd sidor inte är en tillräcklig produkt efter 100 timmars arbete så kommer jag att andaktigt säga: "Jag skapade konst, och du såg bara kvantiteten och pengarna". Sedan så ska jag dra mitt svärd, slänga med håret och skrika: "Hello! My name is Inigo Montoya! You killed my father, prepare to die!"
Och för alla er därute som det citatet går förlorat för kan jag bara beklaga (och till viss mån förakta). Ni har missat något.
I övrigt borde denna dagen helgonförklaras även om det inte hade varit Robbies födelsedag. Så sent som igår satt jag och slötittade på teven, och fann, av någon outgrundlig anledning, mig själv att tänka att det allt var bra synd att MacGyver inte visades numera. Och imorse (eller mitt på dagen, om man inte vaknade lika okristligt sent som jag) så ropade Herminator in mig till vardagsrummet. På Kanal 5:s inforuta stod det nämligen att läsa att nästa program inte var något annat än... pilotavsnittet av självaste MacGyver! Tidernas karlakarl. Objektet för den rena och oskyldiga barndomskärleken. MacGyver klarar av att göra precis allting! Hade han levt på stenåldern hade han tagit människan till månen redan då med hjälp av ett par stenar, ett rep och möjligtvis några pinnar. Han skulle säkert ha klyvt atomen med blott ett hårstrå från sin gyllene hjässa. MacGyver behöver bara tuggummi och en säkerhetsnål för att skapa en fungerande tidsmaskin. Mannens enda akilleshäl är höjder. Det påpekade han minst fyra gånger i programmet. God I hate heights! Sedan byggde han en raket av ett tillknycklat gevär och flög över klippkanten.
Jag minns att jag tyckte att Mackan var som allra snyggast på den här bilden när jag såg introt som liten. Kanske världens manligaste man. Manligare än pingvinerna, till och med!
12.40: "Och nu ska ni veta att jag inte är den sortens människa som kallar rajtan-tajtan för älgskog
" - hahaha! Som den gode Pangbruden påpekade så är det nog rätt många med mig som inte kallar det för älGskog.
Jaajaaa. Sabla fruntimmer, förresten! Påpekade att mina knäproblem kunde bero på tumörer, vilket mitt förnuft genast, glatt och bekymmerslöst, viftade bort. Mitt undermedvetna ville dock annorlunda, så inatt drömde jag att jag först hittade två bölder mitt på knäet. Sedan upptäckte jag en på låret, och därefter bölder och tumörer mer eller mindre överallt. Uäck!
Jag har i dagarna även passat på att beställa ett par böcker på bokrean, nämligen:
* Adjö Herr Muffin (mest troligen världens sötaste barnbok. Alla jag känner som har läst den har slagit igång vattenverken. Med besked.)
* According to the Rolling Stones
* Lennon Legend
* Alkemisten
* 31 songs
* 501 must-see movies
Nej, nu måste jag skärpa mig. Jag är ju hemma den här veckan för att skriva på projektarbetet, inte för att pilla navelludd eller spela poker. Den gyllene regeln har ju liksom redan inträffat och allt - de flesta av tjejerna i klassen är i princip redo att skriva rapporten, vilket är en signal på att jag snart borde påbörja själva arbetet. M aaanus. M aaanus. Bläää
Men vid närmare eftertanke är Snorre faktiskt helt okej ändå, fastän han inte är någon pingvin. Han tipsar på matcher jag borde spela på, jag tackar och tar emot. Han säger att jag måste skynda mig att satsa, jag säger att jag inte orkar och ber honom att göra det. Han spelar åt mig och har i nuläget 8-dubblat min insättning. Ka-ching!
23.30: Jag, syrran, Bombshell, Bridget och Cupcake var på bio och såg Pingvinresan idag. Jag var min natur trogen och kom naturligtvis tio minuter försent. Skulle först ta bussen in till stan, men upptäckte att den gick fem minuter innan filmstart. Bestämde mig sedan för att cykla, men låset hade frusit så till den (o)milda grad att det inte ens gick att stoppa in nyckeln.
Filmen var i alla fall bedårande, absolut bedårande, och med det snyggaste fotot på år och dar. Oscarstatyetten, här kommer jag! Biopersonalen var mkt trevlig och förstående, och låste inte alls ut mig som befarat. Snäste inte heller åt mig som förbannad kassörska from hell på Hemköp, när jag frågade var den billiga ananasen som de annonserande om fanns. Nåväl. Förväntade mig en biopublik på kanske 30 ordentliga och samvetsgranna elever som inte brydde sig om att det var söndag och att de egentligen borde spendera dagen liggandes över toaletten och kräkas besinningslöst som vanliga tonåringar. Gissa om jag hade fel! Blinkade förskräckt in i en sal där varenda stol tycktes vara prydd med en oval skalle, och ögonen försökte förgäves anpassa sig i biomörkret efter en vandring i den kristallvita snön. Stapplade nervöst omkring och försökte hitta en ledig plats på kanten, där ingen lagt sina kläder eller typ medhavda Ming-vas.
Dystra, illustrerade bilder när jag råkade missa ett trappsteg och dunsade ner resten av vägen var mina ständiga kompanjoner under resans gång, och jag kunde inte låta bli att relatera till de klumpiga pingvinerna som gungade fram på duken. Kastade mig tillslut tacksamt över stolarna på första raden, och min plötsliga entré fick ett par småflickor att förskräckt rygga undan. Smått otroligt hörde jag Gollum väsa mitt namn till höger om mig, mitt biosalongen! Såg upp, och noterade hur syrran vinkade mig till sig. Sekunden därefter kommer förevigt att vara känd som den som jag slutade älska Snorre och istället föll handlöst för ett par tusen karlakarliga pingvinhannar.
Pingviner, och kejsarpingviner i synnerhet, framställdes nämligen såhär i filmen:
Pingviner i alla dess former (fast en stor majoritet i ovala och pluffsiga sådana) vandrade 20 mil över isen. De vaggade och vankande, gick och svajade, och kröp till och med då och då fram på magen. De gjorde ordentliga vurpor på den hala isen, och stannade då och då upp och såg rejält vilsna ut. Men det räckte med att en enda pingvin tog täten igen, så fortsatte de övriga glatt sin vandring. När tillslut alla pingviner hade samlats vid en särskild plats som var skyddad utav höga berg, så påbörjades parningsdansen.
Ni som förväntar er en akt värdig Animal Channel kommer att bli grundligt besvikna. Detta var bara... vackert. Och nu ska ni veta att jag inte är den sortens människa som kallar rajtan-tajtan för älgskog eller överhuvudtaget tycker att det är "en vacker handling mellan två människor som älskar varandra". Uäck! Romantiskt dravel! Men pingvinerna var bara mysiga och gosiga. Och rätt kyska faktiskt, utan de stod mest och kramades.
Två bedårande knubb-svanar in löööv
Sedan så lade honan ett ägg. Detta har med blommor och bin att göra och det får ni ta upp med era föräldrar. När hon hade gjort det var det dags för henne att återvända de där 20 milen för att äta upp sig och bli riktigt fet och go'. Hannen stannade dock kvar med ägget på sina fötter, skyddad och värmd under en liten ficka av hull.
Sedan stod de där, alla hannarna i samlad trupp, och väntade på att honorna skulle återvända. Ibland vankade de långsamt fram (på hälarna för att inte tappa ut äggen) för att hålla värmen, men för de mesta stod de bara rakt upp och ned och bidade sin tid. Manlig gemenskap har aldrig varit vackrare!
Så kom vintern, och med den oerhörda snöstormar. Temperaturen sjönk ibland ända ner till -70 grader, men ändå stod de bara där. Det spelade ingen roll om de själva strök med på kuppen, äggen skulle räddas till varje pris.
I fyrtio dagars tid (eller var det fyra månader?) stod de och väntade på honorna, utan ett få i sig en liten bit mat under tiden. På sin höjd åt de lite snö för att släcka törsten. De blev alldeles förskräckta om de råkade tappa ut ägget, och försökte förgäves putta tillbaka det i värmen med näbben. När det misslyckades stod de bara och tittade på det, helt förkrossat och uppgivet, under en lång stund.
Så började äggen kläckas, men eftersom honorna inte var tillbaka med maten så dog mångaungar utav svält. Tillslut blev hannarna tvugna att mata dem med det sista som fanns kvar i deras magar, och som de egentligen själva behövde inför den 20 dagar långa vandringen tillbaka till öppet vatten... Och ja. Nej. Sicka kärleksfulla, uppoffrande, underbara fäder och karlakarlar! Se filmen! Nu!
Hahahaaaa. Jag hittade mig själv i pingvinform!
Kanske världens mest bedårande djur! Och den här rackaren är ta mig tusan den skönaste pingvinen som nånsin har gått i ett par skor. Jag diggar dig, kompis!
11.39: I brist på annat till dess att bion börjar så: (taget från Pangbruden)
1) VAD GJORDE DU FÖR TIO ÅR SEDAN?
Jag var nio år gammal och på toppen av min berömda fotbollskarriär. Sedan antar jag att det var ungefär vid den här tiden som jag tog mina första stapplande steg på is, iförd full hockeymundering och noll självinsikt. I övrigt kretsade mitt liv kring hästar. Hästar, hästar, hästar. Rita hästar, läsa om hästar, rida på hästar, prata om hästar, se på hästar och så vidare.
2) VAD GJORDE DU FÖR ETT ÅR SEDAN?
Jaru, jag spelade tydligen Rappakalja, vilket måste ha inneburit att jag satt och skrattade åt mitt egna förslag, åt alla andras förslag, kom till insikt om att situationen var ohållbar och att jag skulle bli tvungen att ta till fusk, blev påkommen, kom sist.
3) FEM SNACKS DU GILLAR (utan inbördes ordning - ty alla snacks äro skapade jämställda):
Ostkrokar, roliga att kroka fast på fingrar och näsor, men bådar tyvärr för många hetsiga diskussioner med sörlänningar huruvida det heter ostkrokar eller ostbågar.
Lättsaltade chips, för att de är så salta och det absolut bästa som finns i hela, vida världen om morgnarna.
Popcorn, eftersom det åtminstone ger illusionen av att vara nyttigt. Dessutom har man en gammal barndomsdröm som vägrar att försvinna… Att någon gång våga ta steget ut och poppa utan lock.
Sedan så gillar jag faktiskt inga andra snacks egentligen, men äter de ändå av principskäl ifall en skål skulle ställas fram.
4) FEM SÅNGER DU KAN HELA TEXTEN TILL:
Kitty’s back - utifall Bruce skulle få för sig att lira den under nästa konsert.
Oh Darling - utifall Paul skulle göra samma sak.
Sympathy for the devil - kanske världens fräsigaste text. Utifall Stenarna skulle få för sig att sänka sina biljettpriser till åtminstone nivån ”hutlöst”
Ballad of a thin man - kanske världens tyngsta låt. Do you, mister Jones?
King Herod’s song - utifall att jag blir bra på att sjunga och vill ställa upp i karaoke någon dag.
5) FEM SAKER DU SKULLE GÖRA OM DU VAR MILJONÄR:
Bygga en egen pengabinge för att bokstavligen kunna simma i pengar, köpa upp en massa bondgårdar och kycklingfarmar och se till att djuren får leva sitt liv i frihet utan att bli till kött, resa, skänka en ordentlig drös till pappa (och mamma, ifall hon skulle behöva det på samma sätt), och antagligen, om jag känner mig själv rätt, göra av med en jäääkla massa på Ebay.
6) FEM DÅLIGA VANOR:
* Jag har på något sätt fått för mig att jag har någon sorts värdighet att upprätthålla, och det har gjort mig oerhört och sanslöst överdrivet stolt.
* Jag är en tidsoptimist, och tycker det är ordentligt överskattat att komma i tid.
* Jag är lat, vilket inte är en speciellt bra egenskap, särskilt om man samtidigt råkar vara data- och sockerberoende.
* Jag har en minimal frustrationsnivå och klarar inte av ens den minsta påfrestningen.
* Jag är lite som Dustin Hoffman i Rain man; med andra ord saknar jag i de flesta fall helt och hållet koll på pengars värde.
7) FEM SAKER DU GILLAR ATT GÖRA:
Spendera orimliga tidsåldrar till att rita i MS Paint, retas med folk, vinna, gå på hockey (!) och prata om, eller tänka på, Borta med vinden.
8) FEM SAKER DU ALDRIG SKULLE KLÄ DIG I, ELLER KÖPA:
Päls, stringtrosor (ledsen, Snorre!), åtsittande kläder i allmänhet, (äkta) skinn, 50 cents turnét-shirt
9) FEM FAVORITLEKSAKER:
Datorn, TV-spelet, Snake, min lilla men koncisa boksamling, mp3n
10) FEM PERSONER JAG VILL SE GÖRA DEN HÄR UNDERSÖKNINGEN:
Alla som känner att de kan bidra med ett någorlunda intelligent och spännande svar, fast högsta prioritet tillönskas de som troligtvis kommer göra det roligt.
23.46: Gah! Upptäckte precis att jag är iförd galen frisyr som vanligtvis excentriska vetenskapsmän och Tim Burton har ensamrätt på. Å andra sidan måste jag erkänna att jag glömde inkludera "folk som klagar över sina morgonfrisyrer" i listan över irriterande saker. Ni är minsann lyckligt lottade, alla ni därute som inte vaknar med hår som beter sig som om ens ansikte var en badrumsvägg!
Gårdagen började för övrigt utmärkt, vaknade i princip till de ljuva tonerna av brevlådan som ropade på min uppmärksamhet. Där låg ett paket adresserat till mig, som visade sig innehålla Kalle Anka 70 år-boken, som i sin tur innehöll en serie där Don Rosa gör en "parodi" på Livet är underbart. Min favvoserietecknare blandat med min favoritfilm, kan det bli bättre? Dessutom skvallrade en avi om att jag hade någonting att hämta på Posten. Hur en sådan liten avi kunde orsaka en sådan stor smärta är svårt att förstå, men den gav mig ordentlig ångest hela dagen. Hur skulle jag hämta ut paketet som? Kliva av vid Posten och gå de resterande 3,5 kilometrarna hem (i uppförsbacke)? Kliva av och vänta på jobbet till dess att nästa buss kom? Eller helt enkelt vänta till någon annan dag, då någon annan förhoppningsvis kunde hämta det åt mig? Bestämde mig tillslut för det - något chockerande - första alternativet. Kan ha berott på att jag råkade missa andra bussen medan jag satt på jobbet och väntade... vem vet?
Paketet visade sig innehålla en Manchester United-tröja från Ebay, som den gode Snorre beställt åt mig. Sicken karlakarl! Var tvungen att skryta om min givmilda man för alla på jobbet, därhemma och i princip alla jag kommer över, och tänkte till och med ut olika användningstillfällen inom den närmsta tiden. Sedan passade jag på att tacka Snorre själv i egen hög person, vilket jag inte skulle ha gjort. Han förstod inte alls vad jag talade om, och det framgick smärtsamt snabbt att det hela bara varit ett fruktansvärt misstag. Så - alla ni där ute - Snorre är en snål och elak rackarunge.
Vårat ena marsvin Edvin gjorde för övrigt en rätt fräsig grej igår kväll, när pappa skulle ge honom mat. Han hoppade ut ur buren, föll framlänges över bordskanten, voltade ett varv i luften, och landade helt oskadd på alla fyra.
Sicken kille!
Upptäckte i sista stund att det var skivrea på Cdon idag, och skyndade mig att beställa hem Vita dubbeln, Beatles for sale, Swing when you're winning och Life thru a lens. Ka-ching! Snart är Beatlessamlingen komplett, även cd-mässigt.
Uppdaterat: Farlig ledning
23.45: Ny dag, nya missöden, ny layout. Passande nog ska jag döpa vår relation efter en gammal italiensk klassiker; "Vi som älskade varann så mycket". För det gjorde vi, en gång i tiden, jag och layouten. Vi var bundisar. Ända till dess att den ansåg sig kräva en meny med undermenyer. Vilket, vid första anblicken, kan verka vara en god idé, eftersom man inte har synat den tillräckligt för att inse att den är ond. Ooond! OOOOOND!!!
Efter typ tre timmar hade jag befriat hjässan från de återstående stråna, gråtit många bittra tårar av frustration, fräst åt Snorre som var korkad nog att inte veta bättre än att ringa till sin fruntimmersvän utan att först ha försäkrat sig om att denna inte gick bärsärkargång.
Nu blev det bara en hemsida utan några avancerade, överflödiga, brat-menyer (som jag förmodligen hade prisat till skyarna om jag hade intelligens nog att förstå mig på dem), men det får gå ändå. Och ska det framföras några klagomål, så måste dessa innehålla den exakta koden, gärna speciellt anpassad till min sida.
I korta drag kan man säga att min dag har sett ut såhär:
12.20: Vaknar, gäspar, sträcker på mig, ler, kollar på klockan, konstaterar att den är 12.20, resonerar att det är rätt mycket men ändå skapligt för att vara en lördag, viftar lite på tårna, blundar, gäspar högt och ljudligt, prisar helgen, tänker "vänta lite nu..." och flyger upp ur sängen.
13.30: Försöker faktiskt skriva på mitt PA100, och lyckas faktiskt låta bli att somna. Lyckas f.ö. även med att sväva iväg rent koncentrationsmässigt och det slutar med att jag hittar När Harry träffade Sally-manuset i inspirationssyfte, hör Tjuren Ferdinand konstatera att vårat manus inte duger och skriver ut det förstnämnda på en skrivare som inte fungerar.
14.00: Sitter i kafeterian med brudzen och läser med stort nöje en bok om homeopati. Bland annat kunde vi konstatera att jag hade mest likheter med den feta, knallvita bruden och den ovårdade slarvern. Boo-yeah! Bombshell konstaterar även att vi alla har hamnat i klimakteriet, av symptomen att döma.
15.00: Kastar en patron-godis mellan oss i väntan på att läraren ska komma. Under ett utav Korkens hårdare kast rakt ner i golvet så spricker min kära sockerfälla, och när jag sedan suger i mig pulvret så slutar det med att jag sätter i halsen och Korken - som var orsaken till all min olycka från första början - skrattar gott åt mina hostningar. Sedan skrattar jag i min tur åt hennes skratt, till dess att jag får ont i käkarna, och således börjar skratta åt hur tragisk jag är. Och när Bombshell betraktar hur jag slickar i mig varenda liten godispartikel, så anmärker hon att "glupskhet" (föga förvånande) var en utav symptomen till den feta white trash-bruden ur boken. Det var för övrigt vid den här tiden då jag lovade Cupcake en plats på sidan, något som försenades av upprördheten orsakad av den omöjliga meny-sammansättningen. Tomorrow is another day!
16.00-18.30: Jobbar med bakgrunden till layouten, som tyvärr inte levererades i fulländat skick (såsom jag förväntar mig att koden till "drop-menyerna" nu kommer att göra)
18.30-22.30: Tidsperiod som aldrig mer får omnämnas. Kommer alltid att ses tillbaka på som den värsta stunden i mitt liv.
22.30-23.30: Pappa Clintan ger mig gigantisk ångestattack när han vill höra mina framtidsplaner. Jag ger pappa gigantisk ångestattack, som sträcker sig tillbaka ända till den 5:e januari 1987, när jag förklarar att jag inte vill sluta skolan, inte vill förlora kontakten med mina vänner, inte vill börja plugga, inte vill flytta, inte vill jobba, inte vill sitta hemma och inte göra någonting.
23.30-00.30: Pratar i telefon med Snorre, som yttrar det odödliga citatet i sann Bridget-anda:
"Få se nu... 300... (knapp, knapp, knapp)... gånger... (knapp)... tusen... (knapp, knapp, knapp, knapp)... Det blir... (knapp)... 300 000!"
Uppdaterat: Blandat med bloggarkivet från januari.
00.59: Aooouuuå (Annadjurets klagosång)! Jag har det inte lätt här i livet. Jag somnar varenda gång jag faktiskt försöker skriva på mitt PA100, jag har mer eller mindre ätit upp morgondagens frukost, och vår hund gnäller! Konstant! Till en början trodde jag att det berodde på att mamma hade tagit med henne på timlånga skidturer varje dag i en månads tid, och att hon kände sig otroligt understimulerad i vårat något stillsammare hem.
Hon gnällde, och gnällde, och gnällde. Datorn lyckades med bedriften att hänga sig omkring sjutton gånger på bara tio minuter eller så, och bredvid mig i kampen satt alltså denna gnyende, pälsiga pms-tant. Med min otroligt låga frustrationsnivå i åtanke, så var det kanske inte så konstigt att jag blev totalt vansinnig. Jag fräste åt henne att vara tyst, och kunde ånjuta säkert tre sekunders tystnad efter varje gång. Jag väste åt henne att hämta sin favoritleksak (som vi förvisso inte ens tycks finnas här hemma, men det hinner hon glömma bort mellan gångerna), och det vann mig ända upp till 10 sekunders frihet. Visade sig dock efter många om och men att hon hade ont i magen, och antagligen kommer skita ner huset i natt. Jag borde ju trots allt ha anat oråd när mamma frivillig överlämnade henne, något som bara händer när hon är skendräktig (=gnäller konstant helt utan anledning för omväxlings skull i en veckas tid) eller har just diarré.
Positiva saker 'rå? Jo, det blev något fel när jag skulle få 10 gratisdollar att spela för på Parbet.com, så jag fick 20 istället. Heeelt okej (Nu tjänade det förvisso ingenting till eftersom det var den sidan som fick min dator att hänga sig från första början, men...). Jag kammade hem Beatles Anthology 2 och 3 på cd, för enbart 250 inkl frakt. Nu har jag i och för sig redan trean, men den är från den perioden i mitt liv då jag grundade golvet med cd-skivor och sedan lade kläder över...
Sedan drömde jag också rätt fräsiga drömmar under min 3 timmar långa, totalt obefogade PA100-sömn från klockan 20.30-23.30.
23.42: BLÄÄÄÄUUURGH! Så känner jag mig just nu, och samma ord ljöd genom luften för kanske en och en halv timme sedan. Jag känner en helt ny uppskattning och förståelse för grottmänniskorna som gick omkring med en sådan känsloladdad men ändå koncist vokabulär. "Ugh". Det skulle jag vilja kunna svara på alla frågor. Ugh. Med en träpåk på ryggen tror jag att min vision enkelt skulle kunna bli uppfylld.
"Speak now or forever hold your piece"
"Ugh"
(Ugh-språket! Det är inter-natio-neeeellt!)
"Har du någonting att säga till ditt försvar?"
"Ugh!"
Antagligen följt utav:
"Tappa inte tvålen i duschen, förstått?"
"Ugh!"
Dessutom innehåller inte "Ugh" ens någon utav de svordomar som jag precis raddade upp i en oerhörd hastighet och volym. Jag spelade poker. Förstapriset var en resa till Spanien för två, samt biljetter till matchen Real Madrid-Arsenal. Det var 870 med från början, och vi var väl kanske 100 kvar när jag fick följande hand: QQ (dvs dam, dam). Jag höjer, två callar. Floppen kommer 999, och jag har med andra ord kåk. Bettar, den första killen lägger sig, den andra går all-in. Jag tvekar, och synar. Han sitter på ESS TVÅ!!! Turnen är en till dam, och jag har alltså förbättrat min kåk ytterligare. Inför det sista kortet finns det bara ett enda i hela leken som kan hjälpa honom, det vill säga den sista nian. Vad kommer? VAD KOMMER?!? BLÄÄÄÄUUURGH!
Hela den incidenten har nu alltså fått mig på ett rosenrasande humör, och jag ska i rask takt räkna upp några saker jag stör mig OERHÖRT på:
* Folk som kommer före utlovad tid.
* Att stå och vänta på att busschaufförer som ska byta skift långsamt måste gå igenom semesterplaner, familjer, lunchtider och så vidare, när bussen till att börja med är tio minuter försenad, och folkmassan som måste stå och huttra utanför i den norrländska kylan överstiger femtio personer.
* Människor som inte förstår ens de övertydligaste vinkarna.
* Att göra sitt yttersta för att verka svåråtkomlig för en karl, gå och lägga sig mkt belåten med sig själv, och vakna nästa morgon med insikten om att han inte ens märkt det.
* När tejp trasslar in sig och bara klistrar fast sig i sig själv.
* Folk som ger en falska förhoppningar på Blocket om att saker finns kvar, bara för att de är för lata för att ta bort annonsen.
* Pokerspelare som inte ber om ursäkt trots att de har räddats kvar i en turnering med 2,2% i odds.
* Motvind.
* Hål i skorna (och i förlängningen blöta strumpor).
* Folk som dyker upp oanmälda när man skulle ha behövt duscha i sitt förra liv och är klädd i tält från Hultsfred.
* Folk som dyker upp innan man har hunnit gömma undan godispåsen/vindruvorna etc, och som alltid själv är så generös att samvetet kräver att man delar med sig.
* Naturkunskapslektioner där man först ska rita vilka djur som äter vilka, och sedan väva in KOLETS och KVÄVES kretslopp i det hela! (?!)
* Folk som är hurtiga till överdrift
* Affärsbiträden, vars enda uppgift är att vara trevliga och ta emot respektive sträcka fram pengar, men som oftast bara fräser åt en och ger tillbaka för lite i växel.
* Busschaufförer som kör trots att man står vid dörren och bultar.
* Busschaufförer som kör trots att man står vid dörren och bultar, och sedan stannar in och skäller ut en för att man springer efter bussen.
* Busschaufförer som stannar och väntar på folk som inte ens har busskortet redo eller går de sista 25 metrarna, när man själv har jättebråttom.
* När man lovar sig själv att vara social och trevlig inför nya bekantskaper, men ändå slutar upp med att sitta ensam i ett hörn.
Ja, och så vidare. Mycket utav det här lär väl också dyka upp i en mer utförlig form under Balla och handtralla i framtiden. Måhända att jag låter grinig och bitter, men i tidsåldrar som dessa är det tydligen helt okej att skrämma vettet ur sina nära och kära. Jag talar naturligtvis inte om någonting annat än det förbannade testet från den 3:e februari (JAG ORKAR INTE LÄNKA, MEN DU KLARAR AV ATT SCROLLA NEDÅT OM DIN NYFIKENHET TVINGAR DIG TILL SVAR! JAG LOVAR! DU HAR INTE FÖRLORAT NÄR ODDSEN VARIT 97.8 MOT 2.2 TILL DIN FÖRDEL IDAG!!!), där de flesta av de värsta sanningarna om din omgivning har uppdagats.
En räknar alltid maniskt sina mandarinklyftor för att få ut något slags medeltal och kommer ihåg exakt vad som hände valfritt datum för ett år sedan. En annan klarar inte av lukten, smaken och ljudet av flingor (främst i mjölk), avskyr när folk sover och klarar inte av människor som bara ringer för att kallprata (kan jag iofs stundtals sympatisera med). En tredje har en fobi för svarta sockar, och avskyr att börja ta för sig mat hos andra.
En fjärde klarar inte av kroppsljud och tycker att det är jättejobbigt att äta hemma hos kompisar om deras familjemedlemmar äter sunkigt ("Jag stängde av Big Brother idag för att tjejerna var äckliga vider när de satt och åt godis"). En femte måste alltid hålla sina Cosmopolitan-tidningar i en fullständigt perfekt hög, och mår psykiskt illa och får panik om någon (till exempel jag) råkar flytta till dem en millimeter, och avskyr lukten av kanel (speciellt till bullar?!). Och en femte, slutligen, kan lägga ifrån sig godispåsen trots att den inte är uppäten, och spara resten till framtiden!!! Galen värld!
Stackars Bombshell idag. Vi pratade om våra barndomar på lunchen, och kom ooosööökt att tänka på Sanning, konka eller procent. Hon berättade om en gång då hela klassen hade lekt i bussen på väg till badet, och en kille hade fått förfrågan om vem han tyckte var snyggast i klassen. Han hade då svarat "Bombshell", då någon utbrustit "Är du dum i huvudet eller?!". Hahaha.
Och Bridget levererade många odödliga klassiker på Naturkunskapen, bland andra: "Äter björnar älgar? Jag trodde de åt blåbär", och någonting om att älgar åt kött. På fullt allvar, förstås.
00.26: Åhhh! Jag blir totalt vansinnig! Jag tar tillbaka allt jag skrev i föregående inlägg (vid närmare eftertanke inte alls allt, utan snarare bara den där delen om det värsta möjliga scenariot)!
Det enda som är värre än en karl som dissar en är alltså INTE en karl som fortsätter att dissa en efter det att man själv dissat tillbaka! Och det är inte heller en karl som plötsligt visar sitt intresse 3 minuter innan ens planerade läggningsdags. Det är en karl som får en att faktiskt tro att han visar sitt intresse 3 minuter innan ens planerade läggningsdags (bättre än ingenting för oss kärlekstörstande), för att sedan återgå till att ignorera en och krossa allt hopp.
Your baby won't be near you any more.
Tender nights, before they fly,
Send falling stars that seem to cry.
Your baby doesn't want you any more.
It's over.
Okej, okej. Jag är en dramaqueen. Men åtminstone en med (en viss, bör tilläggas) stolthet. Det har ändå gått 3 dagar utan ett samtal, och jag har trots allt en date med Rhett Butler inatt!
00.30: Det var då själva (ord-som-jag-inte-får-nämna-för-mammsen)! Precis innan jag verkligen ska gå och lägga mig på riktigt så passar han på att undra om det blir ett samtal! Är det ett sjukt spel han spelar, eller har jag precis gjort bort mig totalt genom att rabbla feministiskt nonsens i män är svin-anda hela kvällen?
01.18: Hahaha! Kompromissade och överlade hastigt med mig själv när jag hörde att telefonen ljöd. Förstod att jag skulle ge efter såklart, men ville ändå låta honom lida litegrann. Ropade till mig Herminator och bad honom svara åt mig, fast använda sig utav pappas namn. Herminator vägrade, jag bönade och bad, Herminator testade sin pappa-röst, jag fullkomligt strålade mot honom när ljudet av hans perfekta imitation nådde mina öron.
"Hallå det är (Fritz Langs) M" - lagomt vresig och grinig över att bli väckt av odugling till svärson mitt i natten.
Total tystnad. Gapskratt från mig och Herminator. Snorre blinkade bort tårarna. Jag älskar mitt liv.
16.10: Eftersom jag är en sådan mästertjuv strider det mot mina principer att erkänna var jag har stulit saker ifrån. I vilka andra situationer gör man det liksom? Skulle min själsfrände George Clooney bara spatsera fram till Andy Garcia och erkänna rakt ut att han precis rånat hans kasino? Skulle inte tro det.
KALLT UTE? För kallt för att jag ska orka motionera. Men å andra sidan tycks det alltid vara för varmt eller för kallt för att jag ska orka göra det. Det är alltså inte min motivation som det är fel på, utan vädret!
SISTA DU ÅT? Ehhromerskabågarpåentisdagförmiddag.
VILKET LAND VILL DU HELST BESÖKA? Defintivt Storbritannien. Kommer nog aldrig svara något annorlunda på den här frågan. Eller ja, möjligtvis Atlanta i USA för det ryktas att det finns ett Borta med vinden-museum där!
SMEKNAMN? Anna-Tyranna. Boo-yeah!
SKULLE DU SÄGA NEJ TILL SEX(TIO-TALET) IDAG? Ooo nej.
TYCKER DU OM DATASPELSVÅLD? Våld och våld. Zelda är inte våld, men allting som Herminator vill spela när jag lirar ovanstående är rent ut sagt förfärligt.
HAR DU BRA HÖRSEL? Kan man ha det om man lyckas somna mitt på dagen till Born to run-plattan på Högsta volym trots att örat bara är 30 centimeter från högtalarna?
TYCKER DU OM SÅNT HÄR? Jag förespråkar alla aktiviteter då man inte behöver tänka så mycket själv
HAR DU NÅGRA TRUMMOR? Japp! Två par knän som dock är lite ostämda och inte kan spela i takt.
TITTAR DU MYCKET PÅ TV? Trodde aldrig att jag skulle lämna mina fundamentalistiska pelare bakom mig, men nej, tyvärr så gör jag inte det.
STORA ELLER SMÅ BRÖST? Pest eller kolera?
NÄR SPYDDE DU SIST? Underbar fråga! Jag var väl runt 9 år, och var just i färd med att klättra upp i min tvåvåningssäng. Preciiis när jag hade kommit över kanten på sängen så - GULÄRP! Och somliga säger att jag var besvärlig som barn...!
VARFÖR? Hade många förväntningar att leva upp till efter min senaste, nästintill legendariska, spya rakt över overallen och bilbältet några mil hemifrån.
HELLACOPTERS ELLER BACKYARD BABIES? Hellacopters, för tusan! I'm in the band, yeah!
HIM ELLER PLACEBO? Stora eller små bröst?
SENAST SPELADE DATASPEL? Theme Hospital ("Vi ber patienterna att inte dö i korridorerna")
VAD SKA DU GÖRA IKVÄLL? Jag ska nog komma fram till att jag trots allt inte orkar skriva på PA100:at, även fastän jag har peppat hela dagen...
ÄR DU RIK? Rik som ett troll. På just tandtroll.
TYCKER DU OM INDIEPOPARE? De är väl inga reinkarnerade små Hitlers precis
HAR DU BRA BETYG? Det varierar. Inget G än så länge i alla fall.
VAD HAR DU FÖR MATTEBETYG? VG i Matte A och MVG i Matte B
SVENSKA? MVG i Svenska A och förhoppningsvis MVG i Svenska B.
ENGELSKA? MVG i Engelska A, MVG i Engelska B, IG--- eller dyl i Engelska C. Täänk jooo väääry match!
ÄR DU FEMINIST? Halvdan, oengagerad sådan.
HAR DU FLICKVÄN/POJKVÄN? Karlvän
VAD SÅG DU SENAST PÅ TV? Simpsons
HAR DU NÅGON HEMLIGHET? Ja, naturligtvis. Hur spännande skulle det annars vara?
SKULLE DU VILJA GÖRA NÅGOT ANNAT NU? Jag skulle vilja höra Robbie säga "The pleasure is all mine" efter att vi har introducerats, och gå förlorad i hans odygdigt blänkande ögon medan han talar.
VAD SKA DU GÖRA NU? Flina åt den drömmen och hoppas på att jag drar hem några auktioner om en timme.
KOMMER DET KOSTA PENGAR? Naturligtvis! Det är trots allt Beatlesskivor vi talar om, så de blir ca 300 miljarder gånger dyrare än vanliga.
18.48: Hahaha. Sicken dag! Skulle hålla ett totalt betygsavgörande tal om Don Rosa på svenskan idag. Var mkt förkrossad när jag anlände och upptäckte att det bara var jag, Halp, Bridget och Amazonkvinnan på plats. Inte ens en lärare alltså. Och ingen som inte var lika osunt intresserad av honom som jag. När så Röksvamp också hade anlänt - även han stor seriefanatiker - så bröt jag nästan ihop. Det är ju nämligen så att jag klarar av att göra en helt värdelös redovisning även utan en massa experter som antagligen kan mer om mig i ämnet närvarandes.
Halp gjorde ett halvhjärtat försök att trösta mig, genom att påpeka att Nigel åtminstone inte var där. Sekunden - sekunden - efteråt folks, öppnades dörren, och Nigel strosade in, med ett förbryllat ansiktsuttryck över mitt samtida avgrundsvrål. Samtliga utav klassens serienördare (öhö) var alltså på plats, och avrättningen kunde börja.
Lyckligtvis anlände läraren tillslut, tillsammans med fem andra som inte verkade ha någon större koll på vad jag pratade om. Hade tänkt vara mkt strukturerad och värdig i detta avgörande avskedstal, men det slutade med att jag spenderade halva tiden åt att bläddra i papper efter papper, och resten av tiden med att flina drömskt och saligt åt Don Rosas fullkomlighet. Visade sig dock att min oro var totalt obefogad, ty mina fellow serietidningsläsare tindrande ögon följde varenda tidning som skickades runt, medan nykomligarna bara såg otroligt vilsna och besvärade ut. De väcktes bara till liv när det var dags att leta efter gömda D.U.C.Ks, men återgick till den apatiska blicken i fjärran när det visade sig att jag hade tagit med mig bilder med svårighetsgrad-högre-än-vad-du-kan-räkna-till.
Ah, well. Min lärare visade sig vara helt freakad hon med, och stannade till och med kvar långt efter lektionens slut och bläddrade hänfört i tidningarna. Boo-yeah!
Efter lunch vankades det engelskalektion och jobbintervju för mig och Bombshell. Otroligt underhållande (i alla fall innan grillningen satte igång) och hade jag haft med mig mp3-spelaren hade en ny, tidlös klassiker varit ett faktum. Som det är nu får jag bara försöka att återskapa några utav scenerna:
"Computers are a big... big... eeeh... vadsägerman?" (lååång tystnad) "eeh... interest"
"I always say that dogs are not mankind's best friend, but... eh... that... Photoshop... (tystnad) is"
"You look rather drugged on this photo. Are you a drug addict of some kind?"
"I'm going to be totally honest with you" (förtroelig hand på armen) "I'm a workoholic. I'm sorry, but it is the God awful truth!" (Roligt bara för att det är någon utav oss två som säger det)
(sista replik): "Don't quit your day job"
Själva jobbintervjun inför läraren var dock inte lika kul. Den såg ut ungefär såhär:
Jag stirrade konstant ner i mitt frågeblock och slet inte ens blicken ifrån det ens när jag sa sådana avancerade saker som "So, Bombshell, tell me about yourself"*, medan hon avfyrade tio minuters långa föredrag på perfekt engelska utan avbrott. Jag nickade skräckslaget, stirrade ner i papperet igen, och lyckas med bedriften att staka mig på frågan trots att jag hade den rakt framför mig. Sedan fick Bombshell tålmodigt förklara att hon redan svarade på allt det där under förra frågan, och därmed gör mitt papper totalt meningslöst.
Dock måste jag säga att jag älskar när hon ger mig öppet mål, och säger saker som: "I'm just an ordinary girl who likes to dance, hang around with my friends and drive boats". Hahaha! Talande kylskåp, ka-ching!
*=[Såååvv, täll mii abååuth djååårsälf]
23.43:
Ett dilemma, mina damer och herrar. Jag har alltid, sedan tidernas begynnelse (dvs då jag läste Borta med vinden för första gången), trott på att kaka söker maka. That's the way the cookie crumbles, så att säga. Titta bara på Scarlett och Ashley - Scarlett är banne mig ojämfört mycket manligare, både som namn och till personligheten. Nu sökte denna kaka i och för sig till ugnen och brände inte bara allt i sin väg utan även alla chanser till lycka. Kakan sökte nämligen sin maka först efter 12 år, vilket var ett biiig mistake! Huuuge! I have to go shopping now!
Men om denna tes stämmer, borde vi inte alla vara homosexuella? För hur olika (dumt) resonerar inte de förbenade karlarna, till skillnad från oss förnuftiga frumtimmer? Förutom Pjoller som dregglar minst lika mycket som jag varje gång Mr Big eller Johnny Depp förs på tal. På tal om det kan också nämnas att Brokeback Mountain inte kommer att visas i Umeå. Landssorg, tack!
Sedan förstår jag inte hur vissa verkligen försöker att limma ihop glappet (läs Grand Canyon), i tron att det faktiskt ska fungera. Sådana som struntar i tusenåriga traditioner och instinkter och försöker kommunicera med det andra könet. Karlar går inte att bara sätta sig ned och prata med helt utan vidare. Bråken kring Muhammed-bilden är säkert bara en sorts cover-up för det faktumet att någon iranier och en dansk en gång satte sig ned för att diskutera.
Exempel 1: Snorres syster skriver till sin nyblivna pojkvän på msn. Han är online, men svarar inte. Hon skriver en gång till (detta taktikdrag kan diskuteras, men ingen större skada skedd), och får fortfarande inget svar. Hon lämnar datorn. Snorre skrider till verket, inte fullt så mycket av medlidande och rättviseskipnings-vilja, utan snarare för att han också behöver få tag i karln. Han föreslår på fullt allvar att hans syster i det läget ska ringa till honom för att kunna prata. BEEEEP. Fel svar! Det enda som möjligtvis ska diskuteras är huruvida/efter hur många gånger hon bör svara när han ringer.
Exempel 2: Klockan närmar sig 01, och två viktiga skolarbeten ska redovisas under morgondagen. Anna vill med andra ord gå och lägga sig. Fast allra mest är det förstås så att hennes far vill att hon ska gå och lägga sig, så att han kan göra något liknande. Vilket som, hon säger godnatt till Snorre.
Som i sin tur - och hör och häpna - inte faller ihop i en gråtandes hög och tillber mig som sin kärleksgudinna och hjärtetjuv. Utan bara säger något i stil med "Ok, god natt". Här gör jag något dumt - som kan skyllas på chocken - men som visade sig vara av godo; jag frågar om det dagliga samtalet. Han förklarar att han lirar poker, och vi kommer fram till att jag ska ringa om 20 minuter istället. Vilket jag trots allt går med på, eftersom - hey! - poker är kul! Och kan dessutom vara bra att kunna utifall att man någon gång skulle hamna mitt i ett parti mot Döden inuti en kaskelotts mage.
Jag lyckas imponerande snabbt bli förtjust i Don Rosas egna karaktär Arpine Lusène, mästertjuven som vill åt Joakims pengar - inte för rikedomens skull, utan för principens. Jag gillar karlar med principer.
Han som först blev ursinnig för att Joakim skickade iväg hans svarta rustning ut i rymden, sedan kysste honom på kinden för att han var en sådan värdig motståndare, och gjorde sig fri från sina elfantbojor med hjälp utav ett mustasch-strå.
20 minuter gick förbi rätt snabbt i detta trevliga sällskap, och innan jag visste ordet av det satt jag och väntade på att signalerna skulle gå fram till herr Bråkmakare. Det gjorde de också, fast med tillägget att de gick fram lite snabbare än planerat. Tut-tut-tut-tut. Jag ringde till hans mobil, fick veta att han satt och pratade med Typewriter istället (!) och tog några djupa andetag.
"Kan du ringa upp sen?"
"Jajemen!"
"Lovar du?"
"Jaa-aarå!"
Fat chance. La på, gick raka vägen och släckte lyset, kröp ner under täcket och somnade.
Summan av kardemumman är att jag har rätt och alla andra har fel. Och att det enda som är värre än en karl som dissar en är en karl som fortsätter att dissa en efter det att man själv dissat tillbaka!!! KARLELÄNDE!!! Nu är klockan halv tolv och han har fortfarande inte hört av sig idag heller. If it's war he wants, it's the cold one he's gonna get. Den tredje saken som är riktigt urusel är att jäkla Bridget har slängt ihop ett jäkla Projektarbete i form utav ett jäkla manus på sisådär 107 sidor. Undertecknades PA100, som också är menat att bli ett manus, har inte ens påbörjats.
Det som å andra sidan är bra är att våran hund är helt bedååårande. Att "This is halloween" är dagens låt, och att bra fanfiction finns att läsa här.
Bedåå-årande voffsing!
Arpine Lusène
03.09: Igår var det fredag. Babewatch. Tre unga fruntimmer (Bridget, Amazonkvinnan och undertecknad) trotsade under en hel eftermiddag termometern, som i sin tur trotsade alla naturlagar och moderns lärdomar om barmhärtighet när den visade på -17. ICAs hyllor länsades, våra nyttighetsfasoner åkte ännu en gång i papperskorgen, och Bridget stirrade på oss med skräckblandad förtjusning när vi hivade upp påsen inför allmänhetens ögon på busshållplatsen.
Det visade sig att vi i stundens hetta hade köpt med oss chips, ostkrokar, apelsinchoklad-glass, kexchoklad och maränger. Jag kände mig dessutom tvungen att inhandla I am Sam på dvd, trots att jag redan har den på VHS och syrran på dvd. Jag tyckte mig se kassörskan snegla uppskattande på mig för ett kort ögonblick. Faktiskt ungefär ända till dess att det visade sig att filmens EAN-kod inte fungerade. Bridget och Amazonkvinnan var väl inte heller direkt överväldigade av inköpet, eftersom det inspirerade mig till att prata Beatles under hela resan.
Bridgets rum visade sig vara helt exemplariskt. En Borta med vinden-affisch hängde majestätisk ovanför hennes sänghuvud, och gav mig intressanta framtida visioner om hur Snorre skulle bemöta ett liknande förslag. Vilka, förutom affisch ovanför sängen, även inkluderade ett hästhuvud i den.
I en utav hyllorna radade en imponerande samling Cosmopolitan upp sig, som Bridget alltid tycks finna ett tillfälle att relatera till. Jag skulle hånskratta åt det faktumet om inte otrevliga sanningar om min relation till Borta med vinden envisades med att dyka upp. Högen låg i en perfekt ordning, alltsedan den dagen då Bridget nästan brustit ut i gråt efter att jag hade varit framme och letat efter Robbie-bilder i ett par stycken, och inte lagt tillbaka dem i exakt rätt ordning.
I en annan hylla stod Den; Boken. Med fräsig framsida som jag har suktat efter i evigheter, och som lämnar ett stort gapande hål i min samling. Köpt på Myrornas. För 35 kronor. Jag köpte mitt första exemplar Utan omslag på samma ställe för nästan det dubbla. Jag rev åt mig den för närmare inspektion, stönade smått av total beundran och hänföran, och ställde sedan tillbaka den. Genast var Bridgets fingrar på plats och rättade till den i exakt rätt vinkel. Svart katt, vit katt?
Sedan lagade, åt och prisade vi tunnpannkaka med färsk hallonsylt, grädde och socker till. Amazonkvinnan slog samman händerna i sitt diskreta lilla uttryck av ren eufori när hon såg att Bridget hade Landet för längesedan, och jag lockades till att se den av blotta tanken på den bedårande fågeln med körsbäret. Därefter såg vi Skönheten och odjuret, och under Jurassic Park lämnade Amazonkvinnan rent spirituellt vår filmkväll för någon timme. Det var nära att alla tre somnade in i tv-soffan faktiskt, ty allt eftersom kvällen fortskred pratade Bridget mindre och mindre, och hennes ord lät mer och mer som:
"Ouööö öööh huööööh åååååuuuuö"
"Vaööh?"
"Ååååö ååååöåöåööö åöö?"
"Eh... Ja."
Vad mer? Jo just det ja. Amazonkvinnan hade även köpt med sig en ananas som vägde in på imponerande 2 kilo. Jag kom med någon oengagerad, halvhjärtad varning om hur ont i mungiporna man fick av att äta färsk ananas, men sedan vi delat den och blottat det gyllengula innehållet bleknade mina varningar undan. Särskilt som vi alla var mkt torra i halsen efter alla salta chips. Från början satt alla tre och sjöng vackra lovsånger om ananasens fullkomlighet, både som frukt och potentiell livspartner. Efter några klyftor började Bridget klaga på att hon fick ont i tungan, och sedan hade plötsligt alla tre det. Därefter urartade det rätt ordentligt, och jag fick vita blåsor i mungiporna, Bridgets tunga var helt obrukbar och Amazonkvinnans läppar började blöda. Naturligtvis hindrar detta inget Riktigt fruntimmer från att att sluta äta, så jag bet ihop, anlade den tappra Diana-blicken i fjärran, och slukade de återstående bitarna med ömmande tunga men lyckligt sinne.
Efter Jurrasic Park vandrade de andra planlöst omkring och tog reda på alla tomma skålar och tallrikar, medan jag tog tillfället i akt att fylla på mitt sinande glassförråd. Därefter uppdagades den pinsamma sanningen att jag hade glömt det enda som är riktigt obligatoriskt för en Babewatch. Tandborsten! Sicken nybörjare jag är! Slutade med att Bridget lånade ut ett tandborstehuvud som jag försökte gnugga omkring med i munnen, men som inte vågade vandra på mörkare jaktmarker än över tändernas framsida. Eftersom min sväljreflex tränats upp oavbrutet under kvällen, och allt som kunde bindas till kategorin "fast föda" svävade i farozonen kände jag att jag och ödet skulle bli tvugna att duellera någon annan dag. Plus att jag såg ut som galet träskmonster med tandkräm på kläderna, handen, över hela ansiktet och faktiskt överallt annars förutom just på tänderna.
Vi gick och la oss klockan halv tre med löftet om att bara ligga och prata till klockan tre. Kvart över fyra sträckte Bridget på sig och konstaterade att det var sovdags, och att vi inte under några omständigheter fick fortsätta prata utan henne. Det gjorde vi förstås. Men tyst. En kvart senare vrålade hon från två rum bort:
"Ni pratar ju visst det!!!". Oups.
Jag känner även att jag måste fortsätta uppmuntra folk till att skriva roliga sms till mig, och den här gången för jag traditionen vidare genom att presentera en - ännu namnlös - väns sanning:
"Jag ÄLSKAR mr darcy! 'I love, I love, I love you'. Jag hade hjärtklappning sista halvtimmen..."
In your face, Pangbruden!
03.13: Humor är också att lyssna på "You're not really a professor are you?!" och höra mina pulslag bulta ut i imponerande 140 slag i minuten eller dyl. I vilotillstånd.
23.58: Jag har blivit utmanad av Bombshell och Pangbruden:
Du skall göra upp en lista på fem konstiga ovanor eller egenheter du har och sedan utmana fem andra att göra det samma och fortsätta kedjan. De skall även bifoga de här korta reglerna i sitt meddelande. Längst ner i det här inlägget skall du göra en lista över vilka du utmanar!
1. Jag ska alltid pracka mina stora intressen på alla andra. Jag kan inte ha en betydelsefull relation med någon under en längre tid om jag tillexempel inte på allvar tror att jag kan övertala personen till att läsa Borta med vinden. Orden ”jag har läst/sett/lyssnat, men jag tyckte inte det var särskilt bra” existerar inte bland mina närstående. Då har de helt enkelt inte försökt tillräckligt eller varit mogna nog för att förstå sig på min smak.
2. Jag kan inte under några som helst omständigheter säga nej.
”Vill du köpa jultidningar?”, ”Får vi klappa era marsvin?”, ”Vad sägs om lite rajtan-tajtan?”, ”Visst vill du spela hockey en säsong till?”, ”Kan jag ta lite godis?” och så vidare, och så vidare.
3. Jag har världens underligaste självdisciplin. Den lever och frodas när det kommer till att inte röka, dricka, knarka eller äta kött av rena, föråldrade principskäl, men syns inte till när det nya livet börjar varje måndag eller när jag har lovat mig själv att inte köpa fler saker på Ebay.
4. Min frustrationsnivå är lägre än humorn i South Park. Om jag inte hittar min börs, missar bussar med bara några sekunders marginal, mot förmodan kommer i tid och måste
vänta på bussen i flera minuter, ser hur favoritlaget inte kan få in en boll eller puck i den avgörande matchens slutskede, sover bredvid någon som byter position – och armbågar mig i sidan – var tionde sekund, hör folk andas med ett pipande ljud genom näsan, försover mig, inte får paket på fredagen utan måste vänta ända till nästkommande måndag, får för lite växel tillbaka, somnar till bra filmer, går på konserter och blir knuffad mot svettpelles genomblöta ryggtavla för att två fjortisar måste hålla varandra i händerna trots att de befinner sig på tre meters avstånd, ser på när människor som stått vid busshållplatsen i säkert tio minuter uppehåller hela kön på jakt efter sin börs, hör det pipande ljudet som uppstår när det upphittade busskortet är utgånget, hittar goda, bortglömda saker i kylskåpet som har gått ut eller förväntas erbjuda min plats på bussen till idiotiska snorungar så börjar jag antingen gråta okontrollerat eller slänga porslinsänglar över högryggade soffor.
5. Viss mat måste ätas på ett specifikt sätt, inte bara av mig utan även av alla andra. Ballerinakex ska delas på mitten, sedan ska man skrapa av nougatlagret med den vita delen först, och därefter avnjuta chokladkexet. Gröna äpplen ska man gnaga av allt skal med tänderna först, men de röda däremot ska intagas som ”vanligt”. Bullar bör rullas ut till deras egentliga form, även om man kan äta under tid. Det är absolut tabu att bita från två lager samtidigt. Toppen av bananer och morötter bör förtäras med nästintill högtidlig respekt. Det spelar ingen roll om man ska mosa bananen eller riva moroten, toppen måste av och ätas i sin naturliga form.
00.18: Bombshell i all ära, men mitt bidrag är minsann inte helt fy skam heller. Tävlar både i klasserna "Försök till att efterhärma Pjollers målbrottsstämma under I will always love you-karaoken" och "Upprörd Kramer"...
Detta är alltså mitt bidrag till konst- och eftervärlden
23.28: I had a dream. En dröm om att fixa en ny layout på en eftermiddag. Utan Pangbrudens hjälp. Jag måste nog ha någon sorts grov personlighetsstörning, som gör att jag antingen måste ha en helt svart-vit-layout, som nästan är en exakt kopia av den nuvarande, eller en färggrann rackare som är en större epilepsifara än tecknade robotserier från Japan. Skulle dock vara oändligt tacksam om någon vänlig själ därute kunde säga mig hur man byter innehåll i iframe #2 och 3 genom att trycka på en länk i iframe #1?
Den som känner sig manad att lystra till namnet Wanker kan för övrigt läsa denna fullkomligt lysande filmrecension av blarrans Jens Peterson:
"Steven Seagal spelar FBI-agent, miljökämpe och - countrysångare! Ändå en av actionstjärnans kanske minst usla filmer". Hihi.
På tal om filmer så döpte jag gårdagens urusla morgonhumör till Stormvarning utfärdad, varpå Nigel direkt kontrade med:
"Du är min key extra-largo". Filmhumor, öhö.
Fast idag har varit en förbannat rolig dag, mycket tack vare Bombshell, som berättade om nattens Heath Ledger-dröm för ivriga, brunstiga klasskamrater. Hon hade en biroll mot honom i Casanova, och scenen gick ut på att hon skulle kyssa honom, rusa upp och ropa något förnärmat, och sedan otröstligt springa därifrån. Regissören hade dock meddelat henne att han funderade på att dubba hennes röst, eftersom hon talade med en alltför svensk brytning. Bombshell protesterade i högan sky och hävdade att den svenska brytningen var tillgjord, och att hon verkligen kunde prata engelska egentligen.
Vilket som, kysscenen börjar (och Heath kysser tydligen underbart, alla fruntimmer därute!), och trots att den verkligen uppskattades så kände Bombshell sig tvungen att koncentrera sig på det stundande utbrottet. Sagt och gjort. Hon sprang upp, glömde bort vad hon skulle säga, och sprang iväg. Det var först senare som hon kom ihåg att hennes mening varit - och lyssna på detta - följande:
"You're not really a professor, are you?!" Hahaha!