Psst! Kommer du från Google eller någon annan sökmotor; klicka här!
En gång för länge, länge, lääängesedan berikades Herr och Fru K:s liv med en massa (nödvändiga, skulle det visa sig) lyckönskningar, presenter, och en 3000-nånting grams klump. 19 år och tiotusentals gram senare väljer ovanstående klump att sprida sin egna "avkomma" vidare, i form utav detta plejz in cyberspejz.
Psst! Kommer du från Google eller någon annan sökmotor; klicka här!
13.44: I förrgår tog jag faktiskt tag i mig själv, mitt liv och min "att göra"-lista, och slängde den sistnämnda i papperskorgen. Eller nej, egentligen kastade jag mig bara med hull och hår in på en enda uppgift och försäkrade mig om att jag aldrig skulle hinna med alla punkter. Pjoller traskade oanmäld - förstås - in i huset och tog mig på bar gärning när jag satt och slötittade på Sjunde himlen. Från början låg vi bara i soffan och slöade och orkade bara med att halvhjärtat diskutera huruvida det är rätt att bläddra igenom gamla tv-tidningar eller ej...
Sedan började jag misstänka att han var rätt sömnig och dåsig. Jag utger mig inte för att vara en expert inom mänskligt beteende av någon högre rang, så mitt påstående är snarare grundat på det faktumet att han inte gjorde annat än att gnälla över hur trött han var. Nu i efterhand var det som sedan hände inte en del på listan över de mest anmärkningsvärda och aktningsfulla saker jag har gjort. Men så går det helt enkelt när man är en godhjärtad samarit och endast tänker på andras bästa. Så just som Pjoller låg och blinkade sömnigt i bästa Kalle-Anka-på-julafton-anda, så grep jag tag i hans fötter och borrade in mina naglar i dem.
Han skrek som en stucken gris och började vifta hejvilt med benen, och sedan var brottningen igång. Den pågick ståendes på soffan, sittandes i soffan, liggandes i soffan, liggandes på golvet, och avslutades inte förrän jag var en ihopknövlad marinettdocka i hörnet. Rackarns! Men jag får skylla på att jag är otränad; har knappt gått en riktig brottningsmatch sedan Herminator började med boxning.
Sedan for vi hem till honom, och det är först nu vi verkligen kan börja vinka punkter på listan farväl. Först spelade vi ett sånt där brädkulspel när man ska vrida och vända på spelytan och skickligt manövra kulan mellan hålen. Helt ovetandes började jag skryta om hur jag inte gjorde annat än att spela det spelet i förskolan, och att jag sedermera i princip var en professionell spelare. När kulan efter många om och men hade slunkit ner först i hål femton eller dyl sträckte jag stolt på mig och log ett egenkärt leende. Sedan puttade Pjoller undan mig, och klarade hela banan på tjugofem sekunder. Har ni någon aning om hur snabbt det Är?!
Sedan gick vi ut i hans lilla hall och började spela fotboll. Enkla, fattiga adjektiv som sjukt roligt, svettigt, prestigefyllt och orättvist räcker knappast till för att beskriva den matchen. Mer talande är väl kanske det faktumet att jag bröt alla ben i alla tår. Eller snarare att jag gjorde det utan att ögonen tårades och underläppen började darra, som de fortfarande gör när jag får en sticka eller ser en spindel eller så. Jag vann i alla fall med 15-14; siffror som snarare speglar tjuvtricks, feglir och fusk snarare än faktiskt skicklighet. När matchen så var slut och vi stapplade tillbaka över tröskeln rödblommiga och svettiga en halvtimme innan bion så svek Pjoller mig helt och hållet och sprang och duschade istället. Här talar vi kontraster. Muskelknutten vs Gäddhänget. Den rena och fräscha vs The hobo. Hulken vs The slob som försöker dölja sin sliskiga uppenbarelse genom att bära en MacGyver-tshirt... etc
Summan av kardemumman är i alla fall att umgås med Pjoller innebär att skratta konstant. Att sedan, efter bion och ännu en film ("hon måste vara från England!"), sticka till Bombshell... weeell, that's just over the top. Är iaf mkt belåten med listans fortskridning, trots att jag inte ens varit hemma och gjort något de senaste dagarna. Mkt belåten t o m med hur livet ser ut nuförtiden. Alla pusselbitar har ramlat rätt och alla människor är så bra och jag kommer - med lite vilja - i mina mellanstadieshorts typ.
13.10: Häromdagen fick Herminator hem sin tyska våg på posten. Jag har under alla dessa 19 år i livet trott att min största fasa vore att bli tvångsintagen och värvad till armén. Inte så mycket för att jag är emot vapen, utan för att armén för mig innebär disciplin och ett fyspass som varar i två år. Men ack, som jag har bedragit mig! Det värsta jag vet är ju förstås Herminators tyska våg!
När jag hör ordet våg tänker jag i första hand (om jag inte får lägga in några personliga värderingar dvs) på en liten, smutsig, vitgrå mojäng på badrumsgolvet som med mer eller mindre riktighet avläser en massas vikt. Herminators tyska supervåg gör dock oändligt mkt mer än så. Den mäter kroppsfett, muskelvävnader och tusen andra värden som jag verkligen mår bäst av att inte veta. Allmän kalabalik uppstod förstås hos familjen Hurtig när den glänsande vågen med stor vördnad placerades på vardagsrumsgolvet.
Nämnas bör att anledningen till varför Herminator från första början valde att spendera tusen riksdaler på en våg, var för att han andaktigt skulle kunna följa sin väg från uppskattningsvis 12% kroppsfett ner till 5%. Det bör också nämnas att min syster tydligen har 21%, en siffra jag inte ens vill kommentera. Ska istället nöja mig med att fnysa kvacksalveri åt vågens håll och drömma hemska mardrömmar om mina egna siffror på den punkten. Vilket som visade det sig i alla fall att Herminator redan bestod av 5% och att det därmed inte finns någonting att ta ifrån annat än muskler om han vill gå ner i vikt. Det är ett tufft liv för vissa, minsann.
20.33: Bluöööh, åt skogen med allt fagert snack säger jag! Ingen idé att sluta vara schitzofren när resten av världen ändå är det. Och ryggradslösheten har förresten fört med sig svindlande nödvändiga insikter, vars karaktär har varit mkt efterlängtade gäster i mitt huvud på senare tid. Jag tror att de försöker smita ut när jag inte tittar, för jag har allt sett hur mina porslinsfigurer har ändrat position på bordet... Jag och mina filmliknelser - 2000-talets kärlekshistoria!
Herregud! Att ordna inför flytten på typ lördag:
() Hitta och köpa födelsedagspresent åt Snorre.
(x) Köpa ordentlig resväska, alternativ stjäla syrrans eller mammas.
(x) Fara och hälsa på Lost i hans nya lägenhet.
(x) Inte bete mig som en osmaklig, tyst och intetsägande tapet väl hemma hos Lost, utan istället vara skinande, ljusspridande, käck lampa typ.
(x) Gå på bio eller umgås på annat moget och meningsfullt sätt med Pjoller, och inte återgå till gamla hjulspår typ näsblod eller slita upp kär huvudbonad från svettiga kalsonger.
(x) Styra upp en sista Babewatch med Bombshell, Cupcake, Korken, Bridget och Amazonkvinnan!
(x) Umgås med Kicki åtminstone en gång till, för att bevisa henne fel angående att jag är den sortens människa som skulle kunna fara utan att bry mig om att säga det till någon.
(x) Adressändring.
(x) Hemsöka ansvarsfull, vuxen människa som har någon aning om hur man genomför en adressändring, och pressa denne på information.
(x) Cykla tusen mil till andra sidan stan "bara" för att säga farväl till min älskade Pratkvarn, som säkert kommer att möta min rödblommiga, flåsande uppenbarelse med ett "vem är du?".
(x) Köpa tre kilo ananas på Willys.
(x) Boka tågbiljetter.
(x) Ta reda på vad det är för kurslitteratur som jag förväntas köpa.
() Köpa kurslitteratur.
() Bli miljonär.
(x) Skicka in en beställning på Robbie Williams-kort från konserten.
(x) Hämta ut min Brucebiljett.
() Överhuvudtaget inse att jag faktiskt ska flytta!!!
(x) Hitta CSN-blanketter.
() Förstå sig på CSN-blanketter.
() Skicka in CSN-blanketter.
(x) Slå av fötterna på mina nyfunna insikter med en yxa så att de inte kan fly någonstans.
() Hålla syrran hemma med våld så att vi faktiskt hinner umgås lite.
(x) Se David Sandström Overdrive och Bore live på Galaxen.
(x) Tvätta. Helst, men inte nödvändigtvis, någon annan tid på dygnet än klockan halv fyra på morgonen eller halvtimmen innan tåget går.
(x) Skrämma slag på Snorre genom att bestämt och obönhörligen hävda att jag ska ta med mig alla mina videoband.
(x) Köpa två-tre stycken "cd-fodralsväskor" på Claes Ohlson.
(x) Inte börja köpa vansinnesgrejer som jag egentligen inte alls behöver men bara vill ha för att jag är prylgalen på Claes Ohlson.
() Skriva fint och sentimentalt avskedsbrev till alla jag kommer sakna.
() Lära mig text och ackord till Nigels visa "En ond man".
() Träffa Paxel, Suellen och Shandske igen och säga hejdå (faktiskt överhuvudtaget berätta att jag ska flytta nu när jag tänker efter, och inte bara ligga i sängen typ strandad val på morgonen och inte orka kliva upp innan de far).
() Samla adresser utifall jag plötsligt och oförklarligt skulle bli maniskt intresserad av att skicka vykort.
(x) Skriva lönepapper.
(x) Städa mitt rum. Evighetsprojekt, kommer aldrig hinna ens om jag börjar på studs, vilket jag inte har en tanke på att göra! Mkt deprimerande att ens tänka på i nuläget.
() Skriva vettig packningslista, så att jag inte glömmer att packa typ trosor nu igen.
() Antingen ta mig för att slänga en massa saker trots att det är som att mala ner hjärtat i en köttkvarn, eller övertala Pappa Clint att det visst vore en bra idé att börja driva en magasinverksamhet uppe på mitt rum trots alla hårda ord om motsatsen.
() Försöka reda ut vilka papper som Malmö högskola faktiskt förväntar sig att jag ska hålla koll på, och vilka de bara skickat ut i förvirrande syfte.
() Komma på vad Pappa Clint egentligen har sagt alla gånger då han med en hotfull väsning förkunnat alla saker jag har att göra innan flytten.
() Se absolut kolugn ut och nicka långsamt när någon, timmarna före avfärd, upplyser mig om alla saker jag har glömt att förbereda och ordna.
39 punkter. 5 dagar. 0 ork eller engagemang.
19.31: Först och främst vill jag bara säga in yo' face!!!, alla ni som tokpeppade inför studenten och den så kallade friheten som bara ett liv i arbetslöshet kan medföra. Nu sitter ni och gråter som vilsna barn över svunna tider, vänner som flyttar och dryga arbetstider... Vilket iofs jag också gör, men jag kan ju i alla fall ropa "jag sa ju det! Ni vägrade lyssna på mig, men jag hade rätt hela tiden!" med darrande röst mellan hulkningarna.
Sen börjar jag inse att jag måste lugna ned mig, ta ett par djupa andetag, och låta de båda hjärnhalvorna - som just nu beter sig som två bångstyriga syskon - enas. Måste med omedelbar verkan upphöra att vara:
* schitzofren
* paranoid
* lat
* glupsk
* ryggradslös
* slösaktig
Jag vet inte om jag borde ställa fötterna i en cementhink och låta mig sänkas ner på Antarktis botten bara för att försäkra mig om att jag är så långt borta ifrån psykologyrket man kan komma, eller om jag snarare borde ta reda på om ansökningstiderna till den kursen har gått ut. Jag är nämligen en mästare på att komma till slutsatser, och analysera andra människors handlingar in i minsta detalj. Att jag sedan minst lika ofta är ute och cyklar (bildligt talat förstås, aldrig bokstavligen) med mina aningar och konspirationsteorier är en helt annan femma.
Vad jag skulle må bäst utav är förstås att:
* stänga ner MSN ("han/hon är online men skriver inte!!!"-paranoia följt av ryggradslös taktik typ "logga ut och logga in igen för att verkligen uppmärksamma folk om min existens", följt av glupskt tröstätande pga fortsatt ensamhet).
* Slå av min mobiltelefon (för att kunna inbilla mig själv att folk faktiskt ringer och är i upplösningstillstånd av saknad och oro. Mkt bättre än att sitta och stirra på displayen hela dagarna som typ panelhöna, i naivt hopp om att den ska börja ringa. Vilket den såklart aldrig gör)
* Verkligen, verkligen, verkligen avsluta mitt Apberget-medlemsskap, då det enda som är värre än online-på-MSN-dissen är online-på-Apberget-men-fortfarande-inget-svar-dissen. Då människans hjärna är komplex och förnekelsestadiet mkt starkt, så kan man ändå bibehålla något slags lugn på MSN eftersom folk faktiskt glömmer att ändra status eller har automatiska inloggningar eller omoraliska syskon. Inaktivitet på Apberget är däremot som en rak höger i nyllet; det är 21 minuter av att ha läst ditt inlägg och inte svarat. De första tio minutrarna av inaktivitet kan bortförklaras med att en synnerligen välformulerad, lustig och framförallt lång hälsning är på ingående... Sedan växlar ramen från svart till grå (inaktiv), till ljusgrå (mkt inaktiv... jättefyndigt meddelande), tills det sakta försvinner bort i tomheten och man är lämnad ensam kvar.
Känner mig - smickrande nog - som Steve Martin i Supernollan. Inbillar mig själv att allt jag behöver för att vara lycklig är en TV. Ingenting annat. En TV och en DVD, särskilt över sommaren när det bara visas repriser av Rederiet. En TV och en DVD är allt som behövs för att jag ska klara mig. Och Borta med vinden. En TV, DVD och Borta med vinden. Ingenting mer. Och min Beatlessamling. En TV, DVD, Borta med vinden och min Beatlessamling. Det är allt! Och min älskade hund Izla! (Voff, voff, voff!) ...jag behöver inte Izla.
15.49: Som en inoljad fällkniv vek jag mig för trycket redan en halvtimme efter nedanstående inlägg och beställde Tillsammans och BBC-produktionen North and South. Naturligtvis ett totalt impulsköp som jag bara baserat på en okänd karls recension och det faktumet att BBC tidigare har gjort The Office och Stolthet och fördom och därför borde adelförklaras... och kanske lite för att jag ville berättiga ett fraktbetalande köp på Ginza, utifall att den planerade promenaden inte skulle förverkligas.
01.18: Jag vet att jag inte skulle köpa något mer på Ebay, men så råkade jag häromdagen se en leranimerad kortfilm av Nick Park. Engelsk. Kortfilm. Modell låtsasdokumentär. Av mannen bakom Wallace and Gromit. Läs den där sammanfattningen en gång till, och sympatisera genast med min svekfulla och ryggradslösa personlighet!
En guldfisk i en djuraffär fick till exempel frågan "Vilket pris skulle du sätta på dig själv?". Han tänkte efter en stund, och fyrade sedan av klichéer som "Värdera sig själv... Hm... Hur kan man sätta ett pris på sitt eget huvud? Mitt värde bestäms väl utav vad andra tycker om mig?" innan han tystnade, såg fundersam ut, och tillade; "Jag menar, det skulle kunna vara alltifrån 1 miljon pund till 10 miljoner. Hur ska jag kunna veta det?"
Sedan dök han upp i en intervju något senare, med orden "Men är du rätt person är jag din för 10 pence", följt av en charmig blinkning in i kameran. Fullkomligt bedårande! Eftertexterna hade knappt börjat rulla (jo, det hade dem, för de var fulla av roliga klipp) förrän jag hade kastat mitt dyra och heliga löfte i papperskorgen och surfat in på Ebay på jakt efter ännu dyrare men inte fullt så helig dvd-utgåva.
Förresten är Tillsammans verkligen den bästa svenska filmen någonsin, tror jag. Jag ska nog promenera in till stan imorrn och se om den finns i den där svenska film-hyllan som tycks ha övertagit varenda filmbutik med självrespekt nuförtiden, och som jag inte skänkt en tanke åt förrän nu. Två timmars promenad bara för den teeny-weeny möjligheten att kunna spara in en frakt på 29 kronor! Men så går det när man älskar Göran. Älskar Lasse. Älskar Rolf. Älskar Birger. Älskar påståendet att Pippi skulle vara kapitalist och materialist. Älskar det generade "Men Lasse då". Älskar fotboll för tusan hakars bullar!!! Spela fotboll med mig i vinter, ramla omkull, kramas, jubla trots att det var det andra laget som gjorde mål, skratta, halka, "råka" springa in i Michael Nyqvists väntade famn... gör vad som helst bara du spelar fotboll med mig i vinter!!!
"Göran, du försöker alltid vara alla till lags!"
"...näe"
"Du kan inte vara så snäll hela tiden!"
"...jo"
23.42:
Det var en gång ett tiotal hyvens ungdomar med mer eller mindre utstuderade vänskapsband. Igår kväll, natt och morgon spenderade de lite av sin dyrbara tid tillsammans i Ramis stuga. Den stackarn hade missförstått hela begreppet "stuga", och istället skaffat sig en villa som helt avsaknade de nödvändiga stugattiraljerna som utedass och brist på rinnande vatten etc etc. Men den befann sig i alla fall på en ö, säkert tjugofem meter ut i den norrländska skärgården.
Rätt snabbt blev det mörkt och sommaridylliskt, men det märkte inte jag eftersom jag hade huvudet nere i godispåsen respektive vattenmelonskålen.
Ännu snabbare än mörkret kom de dispyter som både godispåsen och vattenmelonskålen gav upphov till. Tokstolle(n) ovan gav även han godiset en kritisk granskande blick, och avfärdade det då där inte gick att återfinna någon choklad. Då log jag med hela ansiktet, och visade upp en massa skrattgropar, Bridget-ögonrynkor och framförallt chokladkladd över hela tänderna. I det kritiska läget, då spänningen i luften nästan gick att ta på, prasslade Luddes hand omkring i påsen och dök triumferande upp med en romersk båge.
Jag bönade och bad.
Tokstolle bönade och bad.
Jag svor till och slog undan hans hand, men han kämpade imponerande snabbt tillbaka den. Ludde deklarerade uppgivet "slåss om den", och kastade resignerat upp bågen i luften. Min hand var den första att triumferande sluta sig om chokladen, men likt den kvicka lilla vesslan han är skyndade Tokstolle att lägga sin hand över. Sedan började... brottningen.
"Chokladen smälter!" förklarade jag hjärtskärande.
"Jamen ro hit med den då!"
"Nej!"
Ropade jag, och hade, trots kamp mot typ karl med trettonårig kampsportsträning bakom sig, sinnesnärvaron att låta både förfärad och bestämd. Jag kittlade honom, och med ett skri värdigt en skolflicka lossade han lite på greppet. Vid det här laget var det väl mer choklad mellan mina hudceller än kring själva godisen, men det spelade ingen roll. Jag började slingra mig som den hala ål jag är, och på ett eller annat vis lyckades jag befria mig från hans urtidsgrepp. Innan han visste ordet av det hade jag med en van och knappast klädsam handrörelse fört godiset till min mun. Fast inför hans förkrossade uppsyn, plus det faktumet att jag var ansvarig bakom all den andra chokladens försvinnande, bjöd jag honom på halva. Sedan var vi goda vänner i säkert tre-fyra minuter innan samma hetlevrade diskussion och kamp började om när båda ville ha de rödaste melonbitarna.
Kalla mig löjlig, men det är ett världsomspännande faktum att vattenmelonens centralaste del är den bästa! Och kände ni inte till det sedan tidigare, så är ni sannerligen i goda händer nu. Med all min erfarenhet inom melonätandets ädla konst så är jag faktiskt något av en expertis inom ämnet nuförtiden. Och nåde er som klagar på att forskarna har "slösat" bort dyrbara resurser på att uppfinna kärnfria meloner istället för att bota cancer/aids/kronisk dumhet etc etc! Nåååde er! Det är faktiskt ett genialiskt framsteg för vår forskarkår; en "uppfinning" vi bör omfamna istället för att förakta.
Sedan, åh sedan, tog Ludde en kort flygtur i den sköna sommarnatten. Se bara med vilken grace han svävar! Jag slår vad om att ifall han någonsin skulle hamna i den situationen att han befann sig i en tecknad film och precis tagit de där stegen ute i tomma luften då benen bara är runda små hjul, och sedan stannat upp, sett sig omkring, försiktigt känt på ytan under fötterna, upptäckt att ingenting var där, tittat ned, upptäckt att han befunnit sig hundratals meter ovanför en smal älv, hoppat upp i förskräckelse, och sedan fallit... (pust, pust) Ja, då skulle Ludde ha fallit med grace. Jag tänker mig liggandes vågrät med huvudet i handen och fingrarna trummandes mot kinden och med ett uttråkat ansiktsuttryck. Ja ni vet!
Och för er som fortfarande tvivlar på att Tokstolle kanske är hur cool som helst, så spana in det här bildbeviset! Han sitter på en osynlig tron mitt i luften!!! Sicken kille(r queen)!
Stackars mig däremot, som efter tusentals chokladkakor är synnerligen bunden till gravitationslagen. Jag måste ta en studsmatta till hjälp om jag vill komma mig någonstans, vare sig det är i luften eller rent allmänt i livet.
PS. Det är inte gigantiska mjällpartiklar eller typ Den gröna milen-vindar som strömmar från min hårbotten, utan bara ett buskage i bakgrunden... Ooor is it? .DS
Man får, beklagligt nog, vissa fysiska men och defekter av att ha gått i min klass i typ åtta-nio år.
Stugägare, med samma sympton som ovanstående. Han har dock bara utsatts för tre försöksår än så länge. Han ser ut såhär i alla situationer och känslostormar. Rami glad? Rami ledsen? Rami upprörd? Rami ursinnig? Rami fundersam? Hard to tell!
Var det fler utnyttjande, blodsugande, pestsmittade insekter på dörren...
... eller kring middagsbordet? Jag vet inte riktigt vad jag håller på med här, men antingen lyssnar jag mkt hänfört till Mattias historia om förmiddagens pannkaksrace (plättar, tunnpannkakor, tjockpannkakor, amerikanska pannkakor, amerikanska pannkakor med blåbär, jordgubbsylt, hallonsylt, hjortronsylt, blåbärsylt etc), eller så avfyrar jag Clintanblicken nivå ett till Tokstolle. Hrm, som förövrigt satt med en glasartad blick och frågade "Prick? Vaddå prick? Vilken prick? Varför sitter hon och snackar om prickar?"
När sedan fler började ansluta i diskussionen med inlägg som "Jag trodde också hon pratade om prickar! Gör hon inte det alltså? Vad kan hon då ha sagt, om inte prick?", så kisade jag med ögonen och väste hotfullt:
"Clintanblicken" inför döva öron, och ingen märkte ens när blicken övergick från nivå ett till två.
Sen hoppade jag ännu mer studsmatta, medan resten av folket gick och badade. Den där gracen som gjorde sig till känna under Luddes hopp hör förresten inte alls hemma när jag kom in i bilden. Vad gör ett spretande kylskåp där? Och varför är inte Anna i närheten för att länsa det? Frågorna är många, svaren obefintliga.
När de sedan kom krypandes tillbaka lade vi oss alla i en ring på studsmattan, och jag försökte, med barnslig energi som min enda medhjälpare, styra upp det klassiska Lejonkungen-snacket. Tyvärr sträcker sig min imitationsförmåga inte längre än till ett svagt mumlande, där de enda orden som gick att tyda var "bollar av gas", "eldflugor" och "gamla kungar". Och förresten så fick jag bara en obekväm tystnad till svar.
Stackars Mattias började blöda då någon slängde åt honom en fällkniv utan att tala om att den faktiskt redan tjänat sitt syfte och alltså var utfälld. Men å andra sidan fick han mitt hjärta att blöda när han detaljerat berättade om pannkakslunchen, så det gick jämt ut på det stora hela.
Fem på morgonen, en Big Fish-rulle, en herrans massa nachochips och ytterligare några bråk med Tokstolle senare, så stapplade jag och Ludde och två andra ut på bryggan för stundande hemresa. På något vis hade jag krymt en meter under nattens lopp, som ni kan se på den här bilden. Gamla Bettan till mage undantaget förstås, då hon står över allt vad storleksreduceringar innebär!
13.26: Jag vill på något vis inte stödja "mannen" bakom denna rapport, eller ge hans karriär den skjuts framåt som obönhörligen följer alla publikationer som sker på ingentingatt.se. Men, tyvärr, är jag en profesionell yrkeskvinna, med möjlighet att skala bort mina... känslor gentemot karln och istället fokusera på det konkreta. För det är faktiskt bra, även om den pestsmittade mögelamöban bakom det hela inte är det!
”Det går en ledsen flicka omkring i hönshuset hos familjen
Nilsson i Ersmark utanför Umeå. Lilla Sara är bara tre år
men väl medveten om att hennes favorittupp, Sune som hon har döpt den till, är stulen.”
Skribenten Owe Fredriksson ska ha en eloge för sina sannerligen tårdrypande rader. Inte ett torrt öga i Västerbotten när detta skakande reportage bläddrades fram av tusentals kaffeslurpande morgonfåglar på baksidan av VK’s del 2, den där grådisiga vårmorgonen som vid det här laget har kommit att uppta en mörk del av våra mest undertryckta minnesbankar. Owe satte våra tankar och känslor i ord. Men han förmedlade även en ledtråd.
Bonnfarfarn’ Alf Nilsson avfärdade under utredningen alla misstankar på att Sunes skånska härkomst kan ha utgjort motivet till kidnappningen. Istället drämde han till med det mer dumgulliga uttalandet ”det mest speciella med honom var nog att han var så snäll”. Utan att veta det har Nilsson lagt fram den hittills ända resonliga förklaringen till Sunes bortförande.
”Kvar i hönshuset med de tio hönorna blev däremot lilltuppen, Kent, men han är inte lika vänlig.”
Det är uppenbart att djurtjuvarna var hungriga på tupp. Samtliga tio hönor återfanns dagen efter på sina ordinarie viloplatser. Kent, likaså. Men varför? Varför Sune, och inte Kent? Betänk följande scenario; Ett hönshus, en (förmodligen) spritt språngande galen överbonde med en hel arsenal av skarpladdade 40talspjäser under madrassen och två desperata tupptjuvar. Valet står mellan den flaxande, springande, människorädda tuppen Kent, och den keliga, sällskapliga, idiottuppen Sune. Även om vi inte kan förstå och (allra minst förlåta) tupptjuvarnas gärning eller motiv, så kan vi nu (grundat på Alf Nilssons vittnesmål) i alla fall förstå deras screeningprocess. Sune var det självklara valet.
Är det då rättvist att till viss mån beskylla Sune för sitt eget bortrövande? Visst, en dum tupp är en dum tupp, men den här tuppen kastade sig bevisligen in i undergångens käftar, utan vare sig pannlampa eller kompass. Bara en pimpig jävla gångstil och en sönderparodierad frisyr. Dock formas vi alla av vår omgivning, och vem var Sunes närmsta vän? Jo, treåriga Sara. Då menar jag inte att Sune har anammat Saras pimpiga gångstil, utan snarare fördummats av hennes kärlek till honom. Saras egna vittnesmål löd som följande; ”Sune är snällare. Sune kan man klappa”. Ja lilla Sara, men inte nu längre.
Sune är borta för alltid, och vill du veta en hemlis? Det är ditt fel.
00.54: Jag har ropat hem två nya saker på Ebay, men efter det här får det banne mig vara stopp. Fo' shizzle! Möjligtvis att jag ska shoppa presenter åt Herminator och syrran där, men ingenting annat. Inre stil. Kyligt isberg.
Har föga förvånande gått åt fanders med min dagliga milspromenad sedan Internets återvändo. Väljer dock att rakryggat se sanningen i vitögat och erkänna för mig själv att bristen på motion inte är det samma som bristen på motivation, utan att boven i dramat egentligen är de två blåsor som ploppade upp på båda lilltårna igår kväll.
Dessutom har jag kommit på en ny lista, sedan mitt senaste projekt (att lista de 20 bästa filmscenerna) inte var något annat än storhetsvansinne av högsta grad, som resulterade i en annan sorts vansinne mer grundat på frustration. Den här gången kommer ämnesvalet att vara mer jordnära och bekant, och den lilla mängd hår som smyckar min skalp är säker för stunden.
För övrigt stormade Klanton in här klockan kvart i tolv och ville låna min cykel. Två saker bör klargöras rätt snabbt i den här situationen:
1. Man lånar inte ut sin cykel när slutdestinationen är stadens centrum mitt i natten.
2. Är man så urbota korkad att man trots punkt ett och tilldelad dos sunt förnuft vid födseln fortfarande lånar ut cykeln, SÅ ÄR DEN SISTA PERSONEN I INTE BARA VÄRLDEN UTAN HELA UNIVERSUM MAN LÅNAR UT DEN TILL KLANTON! Jag är själv alla cyklars värsta mardröm, ty, bortsett från min egna trogna springare, så har jag brutalt förstört varje cykel som har korsat min väg. Och nu har jag, inte utan att darra lite på rösten, svikit min trogna vän till förmån för en sån som Klanton. Jag tog hans hand, höll om den ömt och mötte bedjande hans blick. Den påminde om en vild och otålig hundvalps. Trots det nickade jag långsamt och oändligt tungt, och han försvann innan nackkotorna ens rätat till sig efter ansträngningen.
Nåväl, jag har redan förberett den kommande polisanmälningen. Den skyldiga till borttappandet ser ni här nedan;
och en mer utförlig beskrivning än så kan jag tyvärr inte ge er. Jag har aldrig sett den andra delen av hans ansikte, eftersom fingret alltid är ivägen när jag är i närheten. Jag kan bara beskriva hans baksida, eftersom han har bjudit på ett par generösa visningar av den genom åren... som när han måste klättra upp på vårat tak för att hämta ner min keps. Eller när han förnöjsamt klappar händerna under avgångsfärden, efter att ha puttat ner mig i ett vasst buskage.
Men han är rolig. Och om vi inte hade varit så lata ute i Colagömmas stuga och inte orkat resa oss ur tv-soffan, så hade vi nog tagit världshistoriens falskaste foto under de där dagarna. Klanton hade nämligen suttit och gröpt ur sina hamburgarbröd, och jag föreslog att han skulle gå ut i skogen med de överblivna resterna och mata fåglarna som en god samarit. Det vore lika orealistiskt som om Scarlett helt plötsligt skulle öppna ett barnhem eller dyl...
18.54: Jag har varit utan Internet i tre dagar. Har suttit och stirrat apatiskt in i en vägg och väntat på att polisen ska komma och sparka in dörren. Har suttit och stirrat apatiskt på mobildisplayen och väntat på att "Herregud, var håller du hus? Hur mår du?! Är allt bra? Lever du?!"-smsen ska välla in. Har stirrat apatiskt på krysset på msn-ikonen som nekat mig inträde, och föreställt mig det välkomstjubel som skulle möta mig när jag väl återvände... Men...
Ingenting.
Ingenting.
Jag har inget liv. Mina vänner har andra, bättre, vänner. Jag går som inte omkring och hittar på saker huxflux. Är det såhär det ska vara? Det har blivit smärtsamt uppenbart att jag är tillbaka där jag började, på ruta ett. Jag kommer dö ensam och bortglömd, och kanske hittas tre veckor senare, halvt uppäten av schäfrar. Förmodligen kommer valfri familjemedlem att bli varse om mitt försvinnande när de tittar i skafferiet och upptäcker att kexpaketet som inhandlades dagen innan fortfarande är kvar!!! Fast who am I kidding? Vem skulle gå omkring och smuggla in onyttigheter mellan familjen K:s väggar om jag gick hädan?
Sådana här gånger finns det bara en sak att göra; ta på sig den rödvitfläckiga pyjamasen, låta håret leva ut sitt vansinne, slå på stereon, lyssna av telefonsvararen (noll nya meddelanden), dricka några glas och rensa luftgångarna.
When I was young
I never needed anyone
And making love was just for fun
Those days are gone
(luftgitarrsolo)
Livin' alone
I think of all the friends I've known
When I dial the telephone
Nobody's home
All by myself
Don't wanna be
All by myself
Anymooore
(lufttrumsolo, följt av spark i vädret)
Såatteh... Så är det!
18.33: Igår for jag, mamma, Herminator och syrran till Myrornas för att inhandla some first class second hand-kläder. Aldrig kommer man till sådana svindlande insikter om människosläktet som när man strosar omkring bland begagnade underkläder samt stora, färggranna blusar och typ ponchos som är reserverade för kuratorer runt om i landet. Man kan säkert utläsa kexens och kakornas utveckling om man tittar på tyget under lupp...
Vilket som, efter det att de obligatoriska ropen skallat genom rummet ("Herminator! Spana in de här... grönvitsvartrandiga clownbyxorna!!! Tada!"), och Harlequinns utbud av roliga titlar hade skummats igenom, så skred vi till verket.
Jag skulle köpa mig ett par hängslen, något som varit min livslånga dröm sedan dagen innan då det slog mig just hur charmigt busig och barnsligt levnadsglad jag skulle se ut i ett par såna. Nu visade det sig att den visionen inte riktigt stämde, utan att jag snarare påminner om den obligatoriskt fetlagda och mustaschprydda farbrorn som stoppar tummarna under hängslena och skrockar, medan dubbelhakorna skvalpar och guppar omkring så att man blir sjösjuk... Buuut, anyhow!
Grävde mig fram bland rockarna som ett idylliskt flickebarn i en garderob under kriget, och stapplade ut på andra sidan. Framför mig stod tre vita lådor; föreställ er typ Lyckochansen. Mössor. Ahh, tempting, but no. Handskar. Not so tempting, börja tvätta händerna efter toalettbesök typ 20% av befolkningen tack! Blandat sortiment - aha! Och där, överst i den vita lådan, låg mina drömhängslen. Jag grät. De grät. Symfoniorkestern nådde höjdpunkten. Man kunde nästan skymta mitt nyckelben eller dylig religiös samhörighet-liknelse i det brunvitgula tyget, som skrek ut 70-tal! Jag slet till mig dem, sprang på allmän segerrunda runt affären, och anlände slutligen andfått till min syster.
"Är de inte lite väl små?" undrade hon kritiskt. "Var hittade du dem?"
"I en låda" ropade jag lyriskt, och sedan slog det första stinget av insikt mig... "på barnavdelningen".
"Du kommer aldrig kunna ha dem!" lät hennes uppmuntrande framtidsanalys, och jag vecklade med darrande händer ut hängslena till dess fulla storlek. Som inte var mycket att hänga i granen, utan snarare påminde om liten snörstump typ tandtråd. Lunkade förkrossat bort igen och lade moloket tillbaka dem i lådan. Men det kändes så fel, så fruktansvärt fel att lämna kvar dem där!
"Herminator! HERMINATOR!!!" Min änglalika, fromma stämma bars som av harmlösa vingar genom rummet. "Kom hit!" Och sen klämde jag bestämt dit två klämmor där bak, drog och slet, lät byxorna stiga uppåt och skära in på ställen där solen inte skiner, och kämpade på något vis ner hängslets framsidor till byxkanten. Herminator hade enhållning som en ostkrok och klämmorna vibrerade oroväckande av påfrestningen.
"Jag TAR dem!!!" ropade jag euroforiskt, för vad är väl hållning och grace när man har ett par 70-tals hängslen?! Sedan köpte jag ett par vita också, som faktiskt lyckades behålla sin ursprungsfärg i säkert upp till tio minuter innan jag råkade spilla blåbärspaj på dem.
Det beklagligt misslyckade planerna på ansvarstagande pengasparande fortsatte i form utav tre nya tröjor, och drogs till sin spets halvtimmen efteråt på Willys i form utav ännu en maffig trekilosburk ananas. Sedan ville Herminator vidare till nästa second hand-affär, men fick kalla fötter halvvägs då han insåg att det i själva verket mest fanns serietidningar där.
"Serietidningar?!" frågade jag nyfiket och alert när mitt huvud dök upp från yoghurtsburken. "Vem sa något om serietidningar? Sa någon nåt om serietidningar?"
Herminator inledde ett svagt protesttåg, men det märktes att hans heart wasn't in it. Fyrtiofem minuter och ett otaligt antal påskyndningsförsök och gnällande senare, så steg jag lycksaligt ut ur butiken. 48 kronor fattigare, men 16 Don Rosa-tidningar rikare. Visade sig iofs att jag redan hade alla serier utom två redan, men detaljer, detaljer. Pappa Clint sken upp när han såg att jag faktiskt hade köpt kläder, och gav mig en sällsynt stolt och faderlig klapp på axeln samtidigt som han log med hela ansiktet.
"Vad har du mer köpt?" ville han veta, nyfiken på vilka fler stordåd denna nya, underbara varelse som ersatt hans slusk till dotter utfört.
"Jo, pappa" började jag, och nu strålade jag också. "Jag har köpt... Don Rosa-tidningar!!!" utbrast jag, och höll stolt upp påsen och spillde bara ut lite yoghurt i den.
I en snabb följd rynkade pappa samman ögonbrynen, svor till, och fräste:
"Men för helvete, Anna! Du kan inte bara packa på dig mer och mer saker utan att slänga bort någonting. Vad ska du med de där till? Jag tänker inte magasinera alla dina gamla prylar när du flyttar om du tror det! Antingen får du ta med dem, slänga dem eller så hyra ett magasin någonstans bla bla bla" och dylikt vansinnesraseri som jag inte lyssnade till. Materialist? Javisst!
01.44: Jag funderar att tillägna en del av mitt liv nu att studera ett av livets stora mysterier och vetenskaper.
Vad jag menar?
Jo karlar.
Men först ska jag äta något fettbildande.
Hihi!
00.53: Hej! Jag kommer bara springandes i förbifarten, andfådd och stressad, för att meddela att det faktiskt har hänt grejer i mitt liv. Jag... har... utfört... saker. Jag har sett en värld utanför husets dörrar. Eller rättare sagt den väl invandrade gången mellan datorstolen och kylskåpet. Har jag hittat meningen med livet? Har jag slutat äta choklad trots shockartad utförsäljning av apelsinkrokant på ICA? Har jag stoppat ner handen bland all fetmassa inom mig och hittat den inre stilen? Nej, nej och åter nej. Har jag skrivit breven till tjejerna? Ritat dem i paint? Skrivit vännerpresentationer? No way, Jose.
Men jag har uppdaterat länkarkivet så att jag kan guida er till sidor där det faktiskt händer något. Och jag har stora planer på att ruska om datoreländet och hoppas på att det, ur vrakdelarna, kan kräla ut en bättre sida. Fast ärligt talat är det - pust pust - fortfarande mycket som är detsamma. Ta bara det faktumet att Pappa Clint precis höjde rösten med några decibel för att för andra gången fräsa att det är dags för mig att hoppa i säng. Eller är det tredje? Se, jag lyssnar fortfarande för dåligt. Jag är trött och stressad men återkommer imorrn med rapporter om hur alla nyttighetsplaner har kollapsat och hur byxknappar flugit över land och rike och... ja, god natt! :)