Psst! Kommer du från Google eller någon annan sökmotor; klicka här!
En gång för länge, länge, lääängesedan berikades Herr och Fru K:s liv med en massa (nödvändiga, skulle det visa sig) lyckönskningar, presenter, och en 3000-nånting grams klump. 20 år och tiotusentals gram senare väljer ovanstående klump att sprida sin egna "avkomma" vidare, i form utav detta plejz in cyberspejz.
Psst! Kommer du från Google eller någon annan sökmotor; klicka här!
14.23: Haha, Pjoller var mycket riktigt mkt underhållande igår.
"Den är ju rätt snygg ändå!" (angående hans träningströja som jag hungrigt slukade med ögonen, eftersom den skulle innebära en möjlighet att skjuta upp tvättandet ytterligare ett par dagar)
"Röbäcks IF lyckas faktiskt ibland...!"
"Haha, ja, tydligen."
"Aldrig på fotbollsplanen i och för sig, men ändå!"
"Jag älskar att cykla hem över slätten mitt i natten om somrarna! Man träffar alltid så sköna människor på vägen!"
"Pjoller... Man träffar bara 15-åringar..."
"Ja, också stannar man alltid och frågar 'Jaha, hur gamla är ni då?' '15' 'Jaha' 'Hur gammal är du då?' '... 16'"
"Haha, exakt!"
"Nej men, '19'. 'Vad fan cyklar du för då? Har du inget körkort eller?' '... (ett varnande finger i luften) Hold that thought...'" (båda står och blänger hotfullt på varandra i en halv minut, och sedan sätter man sig på cykeln och pinnar iväg jättefort med gråten i halsen).
~ 15.00: "Det går ju typ inga bra nu... förutom typ Sunshine, kanske."
"Vad är det för nån?"
"Nån science fiction-rulle... Jag vet inte om den är så bra, men den fick en fyra i VF i alla fall."
"Okej, men då ser vi den!"
"Ja, vänta, ska bara kolla vilken 'Vänner för livet' är... Det lär ju vara nån sappy svensk skit... (häftig inandning) "Pjoller!!! Vi måste se Vänner för livet!!!"
"Ja, ja, skitsamma, för mig spelar det ingen roll."
~ 20.50: "Också träffade jag Wobba precis. När jag berättade att vi skulle se Sunshine så sa han att den var helt värdelös..."
"Men din nörd!!! Vi ska ju inte se Sunshine, vi ska se Vänner för livet!" (pekar demonstrativt på biljetten)
"Ja, i alla fall, också sa jag 'Tja lääääääg?' och han bara vände sig om och gick!"
~ 21.05 (under förtexterna): "VA?!? Ska vi inte se Sunshine?!"
Fast jag antar att man måste lägga till hans energiska råttpersonlighet för att inse det roliga i det hela.
16.01: Pjoller ringde precis och frågade om jag ville följa med på bio ikväll. Jag tog en enda lång, svepande blick på den olycka som är mitt rum, och vände mig glädjestrålande mot honom med ett uppriktigt menat "I'd love to!". Sedan föreslog han att vi skulle se Wild hogs, varpå mitt leende genast slocknade. Grejen med Pjoller är att man aldrig vet med Pjoller. I ena stunden kan han visa prov på utmärkt smak, för att i nästa spela innebandy under Livet är underbart eller blänga förbannat på en med glödande kolbitar till ögon när man brustit ut i ett gapskratt efter att han förklarat att Titanic är den bästa filmen genom tiderna.
Tillslut fick jag honom att ta sin lilla dos förnuft till fånga, och övertalade honom till Vänner för livet istället. Men det ska bli kul, riktigt kul! Bio är nämligen aldrig roligare än när Pjoller är med, så ikväll hoppas vi på nya gyllene citat som: "Också var det en tjej som gick mitt under den scenen!!! Hon måste ha varit gravid eller nåt!", "Hon måste ha varit brittisk" och "Om Johnny är lika het i den här filmen som förra, så ska jag fan hem och ***** efteråt!".
14.59: Jag och Snorre hade ett mkt underhållande samtal igår.
Jag: Haha, du ska se mitt skrivbord nu alltså...
Snorre: Du, jag kan föreställa mig. Intorkade vindruvor som är en månad gamla...
Jag: ... det är faktiskt mangoskal...
Snorre: Sju muggar...
Jag: ... elva...
Snorre: En massa kapsyler...
Jag: ... fyra. Och lika många flaskor.
Snorre: Och en herrans massa papper...
Jag: ... ja.
13.24: Iiiiiih! Århundradets bästa citat, följt av årtusendets bästa scen!
... och jag borde skaffa mig en väckarklocka med pappa Clints stränga röst som säger: "Anna! Kom ner, jag vill prata med dig." för det hade gjort susen.
04.55: Var jag har varit i hela mitt liv? Där jag borde ha varit i hela mitt liv:
Ja. Jaha. Oh, nooo. Oh. Yep yep yeah, you've done me, yep yep yeah, no no no no no. Nu har jag sett allt. Den kärlekshistoria som skulle ta mig 201 avsnitt, över 157 timmar och nästan 6,5 dygn att uppleva gjorde jag bort under en natt framför Youtube istället. Till tonerna av Sixpence none the richers "Kiss me" större delen av tiden. (Herminator måste - på goda grunder - ha trott att jag var helt bindgalen som satt och lyssnade på den låten på repeat från klockan halv ett till fyra på morgonen. Men jag nyktrade inte till förrän vid halv fem, då jag kom på mig själv med att sitta uppe helt ensam och titta på en massa The Nanny-klipp.)... Jag borde ha lyssnat på de gränser som mitt välmående försökte sätta upp åt mig, men jag hörde inte de svaga, protesterande rösterna över bulldozermullret.
Nej. Jag har sett allt. Hur i hela fridens namn kunde jag vara så dum att jag såg precis alla viktiga klipp från det absolut sista avsnittet, när jag inte ens är klar med säsong ett ännu?! Och hur kunde jag framförallt vara så dum att jag aktivt sökte upp the very last snutt of smut (haha) som jag inte redan hade lyckats lägga beslag på, läste sammanfattningen "the last scene from the Final", och på något vis lyckades intala mig själv att det skulle vara någonting annat än just den sista scenen från det sista avsnittet?!
Nåja. Vad har jag mer gjort? Jo, jag förolyckade nästan min syster precis när hon hasade in på mitt rum med en madrass i faggorna, genom att råka kasta min mobil rakt i huvudet på henne. Och har precis väckt hela området med ett skrålande "DOES HE LOVE ME, I WANNA KNOW" - som iofs var en välkommen paus från just Kiss me - men i alla fall. Och igår morse, mellan 04.30 och 05.30, stod jag som en annan förlorad kvinna och krattade löv i blåsten... Folk i kvarteret verkar ha övergivit sina hus vind för våg efter den synen.
Öööh. Animerandet går framåt i alla fall. På mindre än en vecka har min huvudperson gått från att likna denna malariasmittade gamla gubbe:
till denna bistra unge man:
Tänk om alla förändringar kunde ske så snabbt. Då hade jag kunnat bli smal lagom till Bombshells makeover, och sedan flyttat till Storbritannien för att snärja alla engelsmän och deras (svepande handrörelse) heltäckningsmattor och... och och och... (vilt ryckande i osynligt rep) toaletter som man måste dra i ett snöre för att spola.
18.34:
agneta, ack du feta
känn spjutet in i huvet leta
när vi på väggen hjärnsubstans kleta
- Peter Plan, 2007.
(Han är dålig på att rimma men bra på att hata)
14.12:
Allting har en ände... utom korven, den har två.
04.28: Det är så kul att alltid ha rätt! Seriöst, ni borde verkligen testa på att axla rollen som allvetare någon gång, om så bara för en dag. Det är riktigt trivsamt.
Om ni tror att jag pratar om såna triviala i-landsproblem som "jag får nackspärr av att bära omkring på min börs", "det spelar ingen roll hur mycket jag än äter, jag går ändå inte upp ett gram" och "jag har blåmärken på mina axlar efter att ha blivit dubbad för ofta" så tar ni fel, och den kungliga manteln skulle förmodligen klä er mycket illa.
Nä, det här är typ "Oh, my left arm has snapped off like an icicle and shattered on the floor", att befinna sig i ett rum där "Stuck in the middle with you" spelas (och inte vara den som dansar omkring till musiken), eller att råka kliva i en våt cementfläck under första dagen på Titanics däck-roligt. Och det suger. Tack för mig!
01.26:
Pug nosed face säger:
men jag kan inte lämna huset förrän jag har tvättat
Pug nosed face säger:
börjar bli löjligt nu
Lirre Kay säger:
ja, det är typ värt att ta sig tid till det
Lirre Kay säger:
man blir fan galen
Lirre Kay säger:
börjar återanvända saker
Pug nosed face säger:
ja men skämtar du
Pug nosed face säger:
särskilt jag som har typ fyra tröjor och två par byxor
Pug nosed face säger:
hade jag inte varit så jäkla pank och driven till desperationens brant så hade jag ALDRIG farit på stan idag
Pug nosed face säger:
fick verkligen gå i cirklar kring folk
Pug nosed face säger:
och sträcka upp ett blött finger i luften för att tänka på vindens riktning och sådär
Lirre Kay säger:
haha
Lirre Kay säger:
vad gjorde du på stan?
Pug nosed face säger:
bankärenden
Pug nosed face säger:
inkasserade mias check
Lirre Kay säger:
uhu..
Lirre Kay säger:
den har jag gömt
Lirre Kay säger:
för mitt eget bästa
Lirre Kay säger:
det är bra
Lirre Kay säger:
jag glömmer alltid bort den
Pug nosed face säger:
hehe
Pug nosed face säger:
jag trodde att jag hade råkat slänga den med presentpapperet
Pug nosed face säger:
man är fan reckless på julafton
Lirre Kay säger:
hahaha
Lirre Kay säger:
den årliga paniken
Lirre Kay säger:
gud
Lirre Kay säger:
och man vill ju inte att någon ska veta
Lirre Kay säger:
så man springer typ desperat och tårögt till den svarta sopsäcken då alla har lämnat rummet
Pug nosed face säger:
hahaha!
Pug nosed face säger:
ja!
Pug nosed face säger:
tänk om pappa skulle få veta liksom
Lirre Kay säger:
haha
Pug nosed face säger:
då skulle den svarta sopsäcken innehålla något annat än presentpapper och checkar, det är en sak som är säker
Lirre Kay säger:
och han skulle göra sig besväret att dumpa den trots att det var julaftonskvällen
Pug nosed face säger:
jag vet, för det är likadant för mig
Peter Plan säger:
där steg ego-tempen rejält
Peter Plan säger:
in på den röda skalan
Pug nosed face säger:
haha
Pug nosed face säger:
där du välkomnade den med öppna armar, väl hemmastadd redan?
Peter Plan säger:
hahaha....Micke (David) visade ännu ett sant David-drag idag när han kallade på Samie "Hörru din jävla lakritstomte, kom hit när du är klar med dina obetydliga saker"
Peter Plan säger:
Samie är neger
Pug nosed face säger:
hahaha!!
Pug nosed face säger:
HAHAHAHAHA!!!!!!!!!
Peter Plan säger:
alltså, han skäms inte för nånting den människan!
Pug nosed face säger:
hahaha, det här var såååå mycket bättre än när kjell bergqvist kallade filip hammar för ett "jävla snöre!"
Och sen har jag och Bombshell haft ett sjukt underhållande samtal som vanligt, men som sagt... "må den här konversationshistoriken aldrig falla i allmänhetens händer".
23.43: Alltså. Hurra för självdistans och bitterhet i all ära osv osv, men herregud. Jag kan utan problem skämta om mitt hår här, men när jag sedan går iväg och får en skymt av det i spegeln så kastas jag genast in i en tröstlös gråt.
Haha det är rätt underhållande kontraster i vårat hem förresten. Som när Lirre Kay springer omkring som en huvudlös höna och byter kläder minst tio gånger om innan hon lämnar huset, eller stannar upp framför varje spegel hon passerar för att fixa till sitt redan perfekta hår... alltmedan jag hasar mig upp ur sängen med vansinneshår, kliar ena skinkan, tar på mig gårdagens kläder som ligger i en hög nedanför sängen, sätter på mig en mössa för att dölja det värsta av eländet, och lämnar huset i ett par gympaskor från kritaperioden.
Eller som när jag precis har varit nere i köket och hämtat (ännu) en kalorikaka deluxe och förnöjt knaprar på den medan jag tar ett tankspritt kliv över min lillebror som ligger på golvet och gör armhävningar.
17.56: Kära vänner, nu är stunden kommen för oss att verkligen göra någonting åt miljöproblemen! Det är nämligen så att ozonlagret har sökt sig till toppen av min hjässa och antagit formen av mina hårstrån, och ja... det ser väldigt tunt ut.
Till och med Colagömma, som är en sån där enerverande godhjärtad människa av den sorten som typ inte kan sträcka ut armen utomhus utan att en massa småfåglar ska komma flygandes, lade bekymmersamt sitt huvud på sned och bad mig sluta använda mössa. Och den karln har ändå sett mig absurt oduschad, svettig efter ett hockeypass, rödgråten och ursinnig utan att ha känt sig manad att påpeka något, så detta måste verkligen vara något utöver det vanliga!
I en perfekt värld hade jag helt enkelt slutat använda mössa på stört och belåtet lutat mig tillbaka för att bevittna mitt hårs tillväxt som om Jack planterat en magisk böna i min hårbotten... men nu är det inte riktigt så enkelt. Dels är mina hårstrån tydligen väldigt lättpåverkade och har ingen som helst egen vilja (förutom när det kommer till hårsprayer och mousse, då vägrar dem lyda), så alla dessa år alldeles intill min overksamma hjärna har inte direkt haft en positiv inverkan på dem.
Sedan så är det dessutom så - även om man inte skulle kunna tro det av uppenbara skäl - att det pågår en jämn fettfördelning i min kropp. Som jag förklarade för vår kära Bridget när hon var i upplösningstillstånd över att hon blev alldeles fettig om fingrarna när hon åt pannkaka, så suger sig mitt blod i sig smöret automatiskt och lämnar fingrarna alldeles torra. Därför utsätts mitt hår med en väl tilltagen dos fett varje dag, vilket i sin tur skulle leda till en ökad mängd duschningar om jag inte envisades med att dölja eländet under en mössa.
Nä. Istället tänker jag gifta mig med en mångmiljonär och skickligt undvika hela äktenskapsförord-frågan med min slughet, så att han kan inte skilja sig från mig när jag blir flintis utan att först betala en pretty penny.
Dr Perlman, rikta dina ljuvliga ögon åt mitt håll och kom till min undsättning!
Det självgoda leendet hos någon som har den typen av hårvolym som hemsöker mig i drömmarna, och vet att jag aldrig skulle ha hjärta att kröka ett endaste strå ens under mina svartsjuka Glenn Close-anfall.
22.13:
Var på filminspelning med Halp, Nigel, Peggan, Albin och Henke igår. Det var kul så länge Nigel drog sina oneliners och Halp sköt en stor gummisnodd rakt i ögat på våran intet ont anandes huvudrollsinnehavare, sparkade till glas så att de välte samt ryckte till sig min juice så häftigt att den skvalpade över och trillade rakt ner i mitt knä istället. Annars var det faktiskt ingen julgransprydnad, särskilt som att Albin inte direkt är min cup of tea.
Sen ångade jag visst upp mig rejält, och lät mitt heta temperament ta överhanden i ett par timmar. Fast nä. Jag har inget hett temperament egentligen, jag tycker bara om tanken på ett sådant. I själva verket är jag snarare den där smällaren som inte går av fastän stubinen är tänd och alla står på ett tryggt avstånd och grinar illa med båda händerna för öronen. Sen exploderar jag inte förrän typ en oskyldig, treårig pojke eller annan välvillig själ (se: Snorre) får syn på mig en vecka senare, och spränger sönder deras kärleksfulla fingrar till blodiga slamsor.
Naturligtvis fick jag för mig att göra en massa förhastade saker i min indignition. Jag menar... vad annars? Till de lindrigare planerna hör en nedstängning av bloggen, ett avslutat Apberget-medlemskap, en förändring av hela min personlighet från grunden, ett uppbrytande med typ 98% av min bekantskapsbrets, samt en värdig soldatbegravning för min mobiltelefon. Det slutade med att jag smög iväg så snart Nigel sagt "Det är a wrap" (han fick för övrigt ta om den sista scenen - som var helt perfekt i övrigt - för att han glömde säga de orden den första gången... the work of a mad man or a genius?) och kom efter ca hundra meter på att jag hade glömt att säga hejdå till Halp. Som flyttar på fredag. Förhastade påhitt, som sagt...
Hoppades in i det sista att de skulle ringa i tur och ordning och ängsligt fråga "Varför stack du? Kom tillbaka! Vi saknar dig ju" etc etc... vilket de såklart inte gjorde, utan det var bara att tänka "aj aj aj" och hålla huvudet högt (det var ungefär vid det här laget som tankarna på att byta umgängeskrets planterades i mitt huvud). Efter typ 20 minuter vibrerade dock telefonen till och den alltid lika bedårande Halp skrev "Älskling, var tog du vägen?"... men vid det laget hade jag arbetat upp mig till ett sådant heligt ursinne att jag vägrade svara.
Nä så nu ska jag i alla fall göra en egen film. Den ska handla om den här bistra liraren...
...och förhoppningsvis resultera i en guldbagge eller dyl att köra upp där solen inte skiner på käre Albin.
08.55:
Kan numera lägga till vandrande gasboll på meritlistan.
08.54: Hurra! Blev väckt syndigt tidigt, typ innan gryningen, av Halp. Efter mindre än fyra timmars sömn. För att skriva ut ett par skriptapapper. Och jag som inte ens har en skrivare. Erbjöd mig i min trötta omtöcknad att skriva dem på skrivmaskinen, vilket var lååångt innan jag nyktrat till tillräckligt för att inse att det ljudet kommer att skära rakt in i Pappa Clints och Herminators huvuden och aktivera mordcentrat. Och jag som inte ens har tagit på mig byxor ännu! Får bara inte hittas av polisen i detta skick...
Kunde inte ens strunta i alltsammans och somna om, eftersom en insekt envisades med att studsa omkring mot fönstret och officiellt förklara att det faktiskt är vår! Och naturligtvis går det inte att sträcka fram handen och öppna fönstret åt den, pga ihållande barndomsskräck att den kannibaliskt ska kasta sig över armen och typ kravla sig in under huden.
Vartenda gram av chokladkakan som jag förtärde igår har gjort sig ordentligt hemmastadd i sitt pensionärshem bakom livremmen, mitt hår kommer aldrig resa sig en millimeter ovanför skalpen, och sådana simpla saker som tvål och vatten kommer knappast kunna rena den här typen av smutsighet. Och det spelar ingen roll hur många nätter jag sover i typ 12 timmar, så fort jag får mindre än fem timmars sömn ser jag ut som om jag är 65 och spenderar min tid kedjerökandes i en husvagn... För att sedan fimpa cigaretten på det senaste barnets huvud, och typ tankspritt klia ryggen med ett annat.
Kom igen! Frisk vårfläkt nu! Känn den uppfriskande äppeldoften sprida sig genom rummet and put a smile on the face of all who I meet...
Oh just sod it!
19.34: I torsdags var det så dags för den efterlängtade babewatchen, och det var en reducerad skara på tre tappra fruntimmer som slutligen slöt upp på Teg. Första anhalten var förstås Rimi, och vi passerade genom dörrarna med beslutsamma miner, bistra munnar och håret fladdrandes omkring oss i slow motion. Folk stannade upp och stirrade efter oss med gapande munnar, och jag började av någon outgrundlig anledning att nynna på antingen bröllopsmarschen eller musiken från Donkey Kong innan Bombshell överröstade mig med ett pampigt och ödesdigert Darth Vader-theme. Det var helt... magiskt.
BA BA BA BA-BABA BA-BABA!!!
Vi bemödade oss inte med att ens låtsas vara intresserade av vad resten av affären hade att erbjuda, utan gick raka vägen förbi kassorna mot lösviktsgodiset. Aldrig är man så befriad från skuldkänslor som när man är med sina fellow fruntimmer ska jag säga er! Jag, Bombshell och Bridget fick alla något religiöst i blicken, och under kanske tio minuters tid inspekterades varenda godislåda noggrant, fynd lyftes upp för allmän beundran, och alla tre irrade planlöst omkring med en tom blick och famnen full av onyttigheter.
Men så fort vi klev ut ur affärens gliddörrar försvann lite av den ursprungliga exstasen, och alla tre tittade förundrat och smått oförstående ner på sitt byte med en liten rynka på näsan. Man var som inte helt säker på vad som egentligen hade försigått "därinne" för bara några minuter sedan, utan det kändes typ som om man precis vaknat upp ur en koma och var helt tom inombords... Fast det gick såklart över ca trettio sekunder efter att vi satt oss i bilen.
"Skulle ni misstycka ifall jag började på mitt godis redan nu?" frågade Bridget lite försynt, och från baksätet ropade jag försäkrande "Neeeuuuäääuu!!! Appslut ine!!!" på det där sättet som man gör när man redan har munnen proppfull av Dumle snacks.
När vi kom hem till Bridget så satt vi först i tre timmar och pratade om våra respektive (dvs våra jobb... vi är så vuxna!!!), karlar, hur vi aldrig mer ska befatta oss med de känslomässigt störda svinen, huruvida det var försvarbart att ringa en gång till fastän han inte svarat första gången, den hårfina gränsen mellan att de är klängiga satar med typ grava övergivningskomplex från barndomen, och att de alldeles säkert inte vill veta av en mer men är alldeles för godhjärtade för att säga det rakt ut, och brast nästan ut i en gemensam halleluja-kör över Bridgets pappas kvarlämnade Marabou Daim-kaka. (Detta trots att vi bara någon minut innan legat som strandade valar i soffan och stönat fram "aldrig mer" med stort eftertryck och ett trött gestikulerande med händerna).
Bombshell gav min älskade Miiister Thornton på omslaget till North and south en enda avmätt, föraktfull blick som hon sedan förflyttade till mitt spända, förväntansfulla ansikte.
"Han är ju inte ens snygg" löd hennes slutgiltiga dom efter bara någon sekund.
"Jooo!!!" ropade jag passionerat, och tryckte dvdn hårt mot min barm. "Det är han visst det!"
"Nej" sade hon med ett fortsatt lugn, och tillade med en utstuderad elakhet: "Han har en höknäsa".
Min haka föll till golvet. "Ja!!! Och?! Är det kanske inte det mest attraktiva som finns på en karl, så säg!"
Varpå Bombshell kallt svarade att han förmodligen skulle peta ut någons ögon med den kranen, och därefter formade hon sin hand till en struts och lät undslippa ett gällt, förolämpat, uppretat fågelljud med uppspärrade ögon. Och när jag låg utspridd över hela bordet och kiknade av skratt så stirrade hon tomt ut i luften som om en insikt var på väg in mot landningsbanan i hennes huvud. "... Fast jag ska inte säga nåt, som kan rispa in Zorro-märken med min haka", slash, slash, slash. Vilket, på det stora hela, var nästan lika kul som när hon böjde på nacken och låtsades simma runt med hakan i luften till Jaws-themet i somras.
Och Bridget satt och fotograferade teven med en aldrig sinande entusiasm så snart Ewan McGregor var i bild och ropade "Nej!!! Jag hann inte med! Spola tillbaka!" med samma förskräckelse i rösten som när hon fick skolkatalogen i ettan och anklagade tillverkarna för att ha "tagit min mun, klippt ut den, och klistrat in den snett!!!". Och när hon sade:
"[namn] är helt vild och kastar knivar omkring sig" och på samma gång mimade med handen hur hon skrev under tystnadsplikten så vred jag mig av skratt och önskade innerligt att hon inte alls skulle tillbaka till Göteborg om bara några dagar, utan att allt skulle vara som under de där tre underbara åren i gymnasiet igen.
15.36: I can't understand, she let go of my hand, and left me here facing the waaaaaaaaaaaaaaaaaaaall.
I sure like to know, why she did go, but I can't get close to her at aaaaaaaaaaaaaaaaaaall.
Det är synd att porslinsänglar är så tacky och att jag fortfarande lever i tron att alla orientaliska föremål köpta på loppmarknad har en uråldrig förbannelse kastad över sig, för annars hade jag gärna haft ett par såna i min ägo just nu. Hur ska man annars bemöta krossade illusioner och falska förhoppningar egentligen?
"Inte kan väl möjligen den tärda uppsynen betyda att du har saknat mig"? frågade han, och fastän hans läppar drogs till ett sarkastiskt leende, var hans ögon allvarliga.
Det var således det sätt han ämnade anlägga. Han tänkte vara lika avskyvärd som alltid. Plötsligt blev det barn hon burit med sådan glädje en kväljande börda, och mannen framför henne, som stod där så själsvåldig med sin bredbrättiga panamahatt mot höften, han var hennes bittraste fiende, roten och upphovet till alla hennes lidanden. Det låg hat i hennes blick när hon svarade, ett hat, som var alltför otvetydligt för att undgå honom, och hans leende slocknade.
"Om jag är blek är det ditt fel, och det betyder inte att jag har saknat dig, din egenkära narr. Det är för att..." Åh, hon hade inte tänkt tala om det på detta sätt, men de bittra orden kom strömmande över hennes läppar, och hon slungade ut dem utan att bry sig om att tjänarna kunde höra dem. "Det är för att jag ska ha ett barn."
Han drog ett häftigt andetag, lät sin blick snabbt glida över hennes gestalt och tog ett hastigt steg emot henne, liksom för att lägga sin hand på hennes arm, men hon drog sig undan honom, och inför hatet i hennes ögon hårdnade hans uppsyn.
"Verkligen", sade han kallt. "Nå, vem är den lycklige fadern? Ashley?"
Hon kramade det skulpterade trappräcket, tills det snidade lejonets öra skar in i hennes hand. Inte ens hon, som kände honom så väl, hade förutsett denna förolämpning. Han skämtade visserligen, men det fanns skämt som var för ohyggliga för att kunna uthärdas. Hon fick lust att borra sina vassa naglar in i hans ögon och utplåna det sällsamma ljuset i deras djup.
"Förbannade usling", började hon med en röst som skalv av ursinnig vrede. "Du - du vet att det är ditt. Och jag vill inte ha det mer än du. Ingen - ingen kvinna skulle vilja ha barn med en usling som du. Jag önskar - å, Gud, jag önskar att det vore vilken annan mans barn som helst, utom ditt!"
Hon såg hans mörka ansikte växla uttryck, vrede och någonting som hon inte kunde definiera kom det att rycka till som träffat av ett slag. "Så där ja!" tänkte hon med vild, besinningslös fröjd. "Nu har jag gjort honom illa!"
Men den gamla orörliga masken satt på nytt över hans ansikte, och han strök sin ena mustasch.
"Ta det med ro", sade han och gick ifrån henne uppför trappan, "kanhända du får missfall."
03.07:
Am woman with an arse you can park a bike in and balance a pint of beer on. Have bottom size of Brazil. Och det är så oändligt, oändligt, oändligt beklagande att detta ska inträffa just precis nu att det bara är att hämta näsdukarna och gråta.
11.26: Det är så bra, det är så bra. Det är så mycket som är bra att jag knappt vet var jag ska börja. How about att Halp - den enda genuint genomgoda karl som man inte tänker "du är snäll. Hur ska jag utnyttja det som?" om - flyttar långt, långt, långt härifrån om en vecka.
Eller att Herminator skulle hjälpa mig att betala en räkning igår, vilket han inte gjorde, och utifall han inte orkade så skulle han åtminstone väcka mig när han var klar vid datorn, vilket han inte gjorde, och utifall han lät mig sova vidare så skulle han väcka mig i tid imorse, vilket han inte gjorde, och när jag själv skrev in uppgifterna alldeles nyss så hoppades jag innerligt att det skulle fungera, vilket det inte gjorde, och nu när kontot är blockerat så hoppas jag verkligen att han förlåter mig.
Vilket han troligtvis - för omväxlings skull - inte kommer att göra.
16.12: Hurra! Dagen är kommen! Den 6:e mars skickade jag iväg beställningen, och nu nu nuuu har mina älskade bläckband äntligen anlänt! Och att döma av paketets sargade, ärrade utseende, så har mina små kasetter levt ett farligare och mer spännande liv än jag själv. Och som grädden på moset, pricken över i:et, toppen på bananen, så fungerar dem faktiskt den här gången...! Facit kan numera lägga till sloganen "så lätt att installera att till och med Anna Karlsson klarar av det" under sin logo för att försäljningen ska öka lavinartat.
Men naturligtvis gick uthämtningen inte helt smärtfritt. Jag är väl inte direkt någon väldoftande vårlukt typ äppelblomster i dessa dagar, utan har snarare antagit osen av två månader gammal mjölk som rinner ner i hårbotten på dig när du ska slänga soporna. Med andra ord gömde jag mig bakom hyllor, väntade ut de andra kunderna, eller - om en kollision var oundviklig - tog stora omvägar kring alla jag mötte. Smög sedan triumferande ut ur butiken utan att en näsa så mycket som darrat vädrande i min riktning, och satte mig på cykeln.
Det blåste sanslöst mycket, vilket är en ingrediens som alla erfarna cyklister i motvind kan
intyga bådar för katastrof om det blandas med ett ivrigt tuggummi-tuggande och Dylan-mimande. Hela den vänstra sidan av mitt ansikte var täckt av en tunn hinna saliv typ direkt hämtat ur Arkiv X, och den högra sidan var upptagen med att försöka hålla det vilt omkringfladdrande håret borta från munnen vars kletiga tuggummi långsamt snärjde fler och fler testar och strån till sitt dödliga grepp. Allt medan vinden sökte sig in i armhålorna och andra djävulshål där det oerhörda oset var som mest koncentrerat, och plockade upp lukten på sina flygande vingar för spridning till resten av världen.
Det är i det här läget som man inte vill att en manlig cyklist sakta ska närma sig bakom en, innan denne plötsligt tycks nöja sig med att hålla sig på en meters avstånd. Jag gjorde såklart det enda möjliga i det här läget, vilket vara att sakta in så till den milda grad att han var tvungen att köra om. Men gjorde han det? Nooo. Vilken vettig människa som helst förstår att man inte under några omständigheter som helst kan sakna tävlingsinstinkter så till den milda grad att man faktiskt hoppar av cykeln och går i det här läget. Och vilken inte fullt så vettig människa, being in my umgängeskrets and all, förstår att det inte fanns på kartan att jag skulle trampa upp farten och pinna ifrån honom. Så jag cyklade vidare, och såg i ögonvrån en svart klump (inte Bombshell!) som fortsatte att hålla sig ca en meter ifrån mig.
Mental inre bild, någon?
Det hela slutade med att han följde osmolnet och mina dreggelklickar hela vägen över slätten och uppför halva Röbäcksbacken. Vid det laget hände någonting som gjorde det omöjligt för mig att fortsätta färden med min stolthetsflagga hissad i topp. Dylanlåtarna tog slut och Ipoden tystnade. Jag var således tvungen att acceptera min förlust och sakta in helt och hållet, just innan en vägkorsning, och för att göra min förnedring total såg jag hur han cyklade förbi mig (med en hand, kan tilläggas) och svängde av till höger mitt framför ögonen på mig. Hade jag bara fortsatt i tio meter till så hade ingen annan än jag känt till mitt stora nederlag... Och det gör ju ingenting, för jag vet redan att jag är en total loser.
Queen says "No" to pot smoking FBI members
22.08: Varför måste jag förvandlas till en ovanligt frånstötande blob just precis i denna stund?! Ska genast återgå till min förvandling och skaffa mig en hårig bringa, ett svettigt skjortbröst och en vass värja, muttrandes "I shall conquer this, I shall!" under andan.
(Vaddå? Det fungerade ju förra gången så...)
17.13: Ja alltså. Det spelar ingen roll att de senaste tre dagarna har inkluderat Pjoller och Bombshell - två av världens topp tre roligaste människor någonsin - i enad trupp, att jag har fått återse Guds gåva till kvinnorna, att Klanton har levererat världshistoriens roligaste diss (som omedelbart lades in i min repertoar), att typ varenda ledig tid har spenderats i tv-soffan hos Colagömma och att det visade sig att Samuel tog en omedelbar plats i mitt hjärta genom att ständigt överträffa sig själv med att säga saker som att hans mamma älskar Borta med vinden och således har tvingat honom att se den varje jul under hela sin barndom, att han hade tittat på BBC-versionen av Stolthet och fördom, och att han förvisso tycker att det är pinsamt att erkänna det, men att han har sett typ vartenda brittiskt kostymdrama there is...
De kan ändå bara sammanfattas på ett sätt:
15.15: Blev väckt syndigt tidigt av Losts sms imorse.
02.51:
Cigaretter: 0 (mkt mkt bra) Alkoholenheter: 0 (utmärkt!) Skraplotter: 0 (mkt bra, såvida jag inte precis gått miste om min enda chans här i livet att kamma hem storvinsten; i så fall mkt dåligt) Kalorier: 19 476 294 (cirka. Har inom loppet av två dagar slösat bort den enda ljuspunkten i mitt liv under den typ tre veckor långa, ofrivlliga svälten. Är otröstlig. Och mkt illamående. Och inget direkt simdräktsmaterial.)
08.09: Såhääääääär
glad är jag över att precis ha blivit akutinkallad till ett maffigt 24-timmars pass på jobbet om 50 minuter. Snacka om lethal combo att mixa pappas jobbande nätter med ett gediget arbetspass morgonen ("gryningen!" ropar jag med gråten i halsen nu) därpå...
Lyckligtvis består schemat för lördagar av följande, förlösande ord: "alla är befriade från sina städsysslor"... Ett tankesätt som samarbetar väl med min gråa kompis och tillika arbetsledares inställning däruppe, måste jag säga. Ja herregud, det här är mitt första riktiga pass kan tilläggas. Så hur överjävligt häftig och oberörd jag än må låta just nu, vilket för övrigt beror på att tidpunkten 8 på morgonen är - för mig - en drog som hade kunnat sänka en hel häst, så darrar jag som ett asplöv inuti...
This occasion calls for some very special panties... my last pair!
Speech! Speech! Speech! Speech!
Well, I have been saving them for something out of the ordinary, such as a meeting with the queen of England or-herregud!!! Vad gör jag?! Jag ska vara på jobbet om en halvtimme nu, har inte duschat, inte ätit frukost, inte gett mig in i hela den spännande garderobshärvan som är den intressanta och kanske inte vidare moderiktiga blandningen av mina återstående rena kläder... Jag kan för tusan inte sitta här och hålla ett påhittat tacktal om trosor på engelska!!!
22.42:
Om det inte är för mycket begärt, så skulle jag vara oändligt tacksam om jag slapp få svår hjärtklappning varenda gång jag ser den här bilden. Kanske inte idag, eller ens under det här året. Men om typ tre år så vill jag inte längre behöva ta mig för bröstet, utstöta ett oartikulerat rop, och kraftlöst falla ihop ner i närmaste fåtölj, som nu.
Öh. Helst. Tack.
18.02:
Igår kväll gjorde jag en mkt fascinerande upptäckt när jag bäddade min säng. Två utav mina tre örngott var spårlöst försvunna... Och med det menar jag att de inte ens gick att återfinna i skrymslet mellan sängen och väggen, där tidigare upptäckter innefattar Jimmy Hoffa, en portal till landet Narnia, ett par av Woody Allens och Mia Farrows barn (inhandlade på en garage sale) samt Michael Jacksons näsa.
Har kommit fram till att mitt mytomspunna nattdregglande faktiskt tjänar ett syfte ändå! När jag blöter ner örngotten genom att vrida på vattenverken i mungiporna så blir dem mkt lättare att digestera! Jag ligger alltså och äter upp mina örngott i sömnen - så måste det vara!
Annars är väl det häftigaste som har hänt under de senaste dagarna när Robbie Williams dök upp oanmäld och under pseudonym i X-files:
18.54: Hurra! Ser mig själv som en förmögen ung kvinna numera! Under den pågående städningen av mitt rum har jag hittills hittat 53,50 i småkronor samt en euro, och mer ska det väl hinna bli! Råkade tappa en 50-öring i soppåsen under ett extra ivrigt prylslängande, och fick gräva bra länge bland gamla yoghurtsförpackningar och what not innan jag sträckte en segerviss och illaluktande näve klädd i mangoskal i skyn.
Vad? Jag gjorde det ju bara för miljöns skull!
... jag gjorde det för 50-öringens skull...
17.23:
1. INT. KONTOR/NATT
FADE IN. Fem stora, svarta manskonturer sitter samlade kring ett litet bord i en rökig och kvalmig lokal. Den enda ljuskällan i rummet utöver det månljus som sipprar igenom de nedfällda persiennerna är en svagt lysande taklampa strax ovanför bordet. Allas blickar tycks vara fästade på den gråa kartong som står placerad mitt på bordet.
Lock the door. Make sure no one's listening.
Yes, sir. We are alone.
MAN #1 tar ut sin cigarett ur mungipan, och andas långsamt ut röken som singlar upp mot taket. Ögonen glimmar besynnerligt. Alla fem sitter tysta för en lång stund.
So it's true. It has returned.
Yes. It arrived only this morning.
How long has it been?
A little over one week since the last time.
And before that?
A month.
Let me get this straight; a while ago we delivered another parcel much like this one to the very same adress, and everything went according to the plan?
Correct.
Then we suddenly decided to change our strategy and send the next parcel - the one who lies before us as we speak - to another adress?
Yes. But not right away. We decided to wait 2 or 3 weeks before we took action.
I see. It says right here on the parcel that it actually went to the original adress at first, but that the local post office never sent a dispatch note to the reciever's home before they returned it.
The question still remains, though. Should we send it back to Umeå again, like we did the first time when all went well-
-and like it actually says right here on the adress note...
Yes, as it says on the adress note. Or should we try to send it to Helsingborg yet again like we did the last time, where they quickly discovered the mistake and sent the parcel back to us together with the guarantee from our very own ambassodor that it would arrive safely to Umeå within the end of the week?
The way I see it, we don't have much of a choice...
Indeed. Man #2, have this package delivered back to Helsingborg!
Right away, sir!
No, not right away. Wednesday... next week will be quite sufficient.
You know, we could just make our own invention, the "Care Of adress", work instead, so that none of this would've ever happened. Or at least allow the package to be sent in somebody else's name, as long as the adress is the same...
Hahaha!!! Yeah, right! Hahaha, you're alright number 4, you're alright! Hahaha!
Or listen to this one! What if we just let anyone in the family who has the reciever's ID and signature collect the package for them?!
Hahaha!
Hahaha!
Hahaha!
Hahaha!
Excellent work, boys, excellent work. Very well done indeed! Let's never lower the prices of "Adressändring" to a reasonable cost!
Man#2 lyfter upp paketet, vars originaladress har strukits över och ersatts av en gul adresslapp som har strukits över och ersatts av originaladressen, och klistrar fast en ny, gul adresslapp överst. FADE OUT.
00.31:
65trff vbgbnbbbvcvbbvggbbvbvbv b vb vb vbhnbnhbnhbhnbbhnbbb
12.20: Oh no I didn'! Oh no I DIDN'!!! Jag kräver stilpoäng i taktik och utförande för att jag beställde två exemplar av X-files säsong 3, och inget ex överhuvudtaget av X-files säsong 4. I just earned myself typ 75 icke-existerande kronor i extra frakt! Hurra!
03.47:
03.37: Snälla, äls... Eh, as I said, snälla, snälla... Hmm. Let me start over. Anna Karlsson. Samla dig, eländiga manskvinna, och försök ta dig upp i tid till mötet på Arbetsförmedlingen imorgon. Helst så att du även hinner skriva den där obligatoriska handlingsplanen som du nästan var klar med innan du satte dig ner och såg Fight the future, men som sedan raderades för att du varit inaktiv i över en timme. Och om det inte är för mycket begärt så får du hemskt, hemskt gärna komma ihåg att hämta ut gratisbiljetterna till Hot Fuzz med. Du vet ju hur mycket du tyckte om Shaun of the dead. Tack på förhand.
23.48:
#91: Izla
Mitt hjärta, min själ, mitt allt fyller tio år idag. Det här - gott folk - är inte bara världens underbaraste hund, utan Izla gör även anspråk på utmärkelsen "alla tiders mest framstående varelse". Hon må vara lite svårflörtad, och ser alltid oerhört förfärad och djupt indignerad ut när någon karl lyfter upp henne i ett obemärkt ögonblick, men det är bara en del av hennes charm. Och charm har hon verkligen, så att det räcker till och blir över.
Hjärtlöse Snorre tittar bara på henne med avsmak och ropar upprört "Men hon har ju sådana konstiga... LJUD för sig!!!" innan han puttar ner henne från sängen. Och det har hon sannerligen, men det Snorre inte inser med sin begränsande fattningsförmåga är att alla dessa ljud är fullkomligt bedårande! Det värker i hjärtat av kärlek när hon ylar fastän truten är halvt igentäppt av en tennisboll, eller när hon brummar som en gammal nallebjörn närhelst man kliar henne på magen.
Trots att jag strosar omkring om dagarna som en annan ond snödrottning från Häxan och lejonet, och mkt framgångsrikt jobbar mig bort från all mänsklig värme och kontakt, så har denna lilla varelse ändå lindat mitt hjärta kring sina lurviga fossingar. All den kärlek som jag av en eller annan anledning inte vågar slösa på mina medmänniskor kan jag istället skänka till denna unga dam. Ibland känner jag verkligen att mitt hjärta svämmar över av villkorslös kärlek, och då förstår jag att det är såhär det känns att verkligen älska någon. Annan, hehe.
Som när man hör hennes gurglande morrningar och vet att hon precis har kastat sig över en försvarslös tennisboll på pappas säng.
Sedan går det max tio sekunder innan hon hoppar nerför sängen, och man hör hur klorna halkar vida omkring och förstör parkettgolvsplattor för hundratals kronor när hon trampar igång, innan hon gör sin storstilade entré inglidandes på den vita mattan i vardagsrummet. Rumpan viftar omkring i vädret, och hon sneglar upp på en i ögonvrån med en spjuveraktig blick, och vid minsta rörelse från ens sida hugger hon tag i bollen och rusar ett varv runt tv-soffan.
Eller när man agerar ut David Brents "wanking claw", och långsamt låter handen sänka sig ner över leksaken i fråga, och hon kurar ihop sig som ett lejon och långsamt smyger sig bakåt innan hon plötsligt attackerar. Eller när man sitter i tv-soffan (varför denna ständigt återkommande miljö?) och i tavelramens reflektion ser hur hon kastar upp kottar i luften och sedan fångar dem igen uppe på kullen utanför. Eller när man stänger in henne i ett hörn i avsikten att ta bollen av henne, och hennes blick hastigt flackar från den ena sidan till den andra medan man ser hur MacGyver-kontoret arbetar för fullt bakom pannbenet, innan hon beslutsamt fäster blicken någon decimeter över ens axel och tar sats. Som om hon vore Ronja Rövardotter eller dyl, och inte alls en liten myra vid Grand Canyons kant.
Den patenterade Lassie-blicken; klok, tålmodig och lojal. Den typen av blick du vill stirra upp på när du precis gått genom isen, eller hänger i en ensam trädgren utför ett stup.
För att inte tala om att hon är hundvärldens motsvarighet till Einstein. Jag brukade överlåta mina matteläxor till henne back in the days. För att sammanfatta lite snabbt kan man säga att om någon terroristgrupp någonsin skulle vilja utpressa mig (vässa öronen Tokstolle), så hade deras target varit rätt uppenbar. Ta mina barn, ta mitt Wii, ta min signerade Phil Hellmuth-bok, det rör mig inte i ryggen. Men kröker ni så mycket som ett hårstrå på min ömma punkt (now that came out wrong) så ska jag böja mig inför er vilja som en oljad fällkniv.
Nä nu ska jag återgå till att vara hård och känslokall igen, och hata allt. Som vanligt.