En gång för länge, länge, lääängesedan berikades Herr och Fru K:s liv med en massa (nödvändiga, skulle det visa sig) lyckönskningar, presenter, och en 3000-nånting grams klump. 19 år och tiotusentals gram senare väljer ovanstående klump att sprida sin egna "avkomma" vidare, i form utav detta plejz in cyberspejz.
20.01: Min finaste stund idag måste helt klart ha varit när jag råkade stöta till olivoljeflaskan medan jag sträckte mig efter gourmetbullarna, och spillde ut dess innehåll över min pastaförsedda tallrik, spisen och diskbänken...
Alternativt när jag hällde ner all olja i slasken, som pappa i typ två års tid har försökt oss att sluta med eftersom allt fett täpper till rören.
Vad kan en party-prinsessa som undertecknad hitta på under alla heliga fyllornas dag "valborg" månne? Jo minsann, jag ska leta rätt på de mest tandkrämsfläckade och lingonsyltsfärgade mjuksbyxorna jag kan hitta (och tro mig, detta hus erbjuder många av den sorten), skruva upp volymen på mp3n till max, och vandra iväg till Rimi. Väl framme så ska jag öppna min feta plånbok, till bredden fylld med lönepengar (200 kr), skulder (1350kr) och studiebidrag (700 kr), och köpa med mig 2 liter glass, 500 g frysta jordgubbar, grädde och mjölk, och göra Hälges specialmilkshake utav detta.
Rätt kul, förresten! När jag ringde och ödmjukt frågade efter receptet, så hävdade Hälge bestämt att den hemligheten skulle följa med honom till graven. Ja, till och med uppåt/nedåt (beroende på slutdestination) efter det, bara för att jag hade utmålat honom som bög under ett antal tillfällen här på bloggen. Vilket, för åtminstone en månad framöver, kommer att vara ren båg och smörja. I 30 dagar kommer han att lämna de homosexuellas heliga land, och träda in i rollen som en heterosexuell man! Låter det inte spännande, så säg!
Nå, jag minns inte riktigt hur hela händelseförloppet skedde, men jag måste ha sagt någonting opassande eftersom han precis i samtalets slutskede lade till "salt" i det hemliga receptet.
"Ska man verkligen ha salt i?!"
Tystnad.
"Jaha, du skojade bara. Öhöhöhö. Hejdå!" Slam!
När jag vaknade imorse upptäckte jag för övrigt att jag hade ett missat samtal och sms från Pjoller från gårdagskvällen. Han ringde även på nytt när jag hade sms:at iväg mitt svar, och som vanligt var det ett mkt underhållande men surrealistiskt samtal.
"Don't blow your cover now" - hahaha!
Det bestämdes i alla fall att det troligtvis blir filmtittande imorgon, bara vi kan lura ner Bombshell i träsket. Också kommer han kanske och hämtar upp mig i sin bil, och med en Bruceskiva redo i högsta hugg! Blir alla tiders!
Nej, om man skulle ta och gå de där 5 kilometrarna och upptäcka att affären har stängt dagen till ära nu kanske?
Förresten, vem är ondast?
eller
???
23.40:
No, but, yeah, but, no, but, yeah, but, no, but, yeah
Snorre är en mkt bedårande, men ibland något påfrestande, karl. Till exempel ville jag kliva upp i god tid innan avfärd i lördags. Jag ställde mobilväckaren på 9.00, och han ställde sin på 10.00 utifall att. Just innan mina ögonlock stängde för kvällen lade han huvudet på sned och sade med sin mest inställsamma och hjälplösa röst, typ ledsen clown; "väck mig med kääärlek" (veuukk määjj meäu tchäurleeuuk). Förövrigt samma röst som han använder sig av när han drar igång med sina "Anna, jag vet att du inte älskar mig längre, men kan du inte..." följt av orimlig vädjan om osjälvisk tjänst.
Jag vaknade klockan 9 av mobilen som säkert härstammade via ett rakt nedgående led från självaste Hin Håle. Jag smekte kärleksfullt Snorre över axlarna och kliade honom samtidigt litegrann på ryggen som han älskar så.
"Snooorre", kuttrade jag med min mest kärleksfulla/minst hatiska stämma, "det är dags att kliva uuu-uuupp".
"Jag är trött", sluddrade Snorre, och det var han säkert, för han hade suttit uppe och tittat på NHL hela natten.
Och det var jag med, faktiskt, när jag tänkte efter.
Jag vaknade klockan 10 av karleländets mobil, som tycktes vara ännu en gren närmare i Hin Håle himself i släktträdet. Jag frigjorde mig återigen från tapeten, myste kärleksfullt med ansiktet mot hans nacke och viskade belåtet:
"Sno-orre. Nu måste vi verkligen kliva upp!"
"Jag orkar inte!" muttrade han knappt hörbart in i huvudkudden, utan att vända sig om.
"Men vi måste faktiskt, hörredu!", försökte jag tappert och inte ett dugg klagande, och strök honom lite i håret.
Han svarade inte, eftersom han redan hade somnat om.
Jag vaknade klockan 12 av egen vilja och såg mig nyvaket omkring. Karleländet låg förstås och sov som vanligt, och nu rann bägaren över.
"SNOOORREEEEÖÖÖÖH!!!", vrålade jag obarmhärtigt och ruskade om honom så våldsamt att de flesta kroppsdelarna arrangerades om eller ramlade av. "SNOOORREÖÖÖH" brölade jag på nytt och spetsade honom genom ryggen med mina handflator, och då fick jag äntligen sprutt på honom. Ett x-antal timmar senare styrde han upp den sårade clownblicken igen och sade: "Men Anna, du skulle ju väcka mig kärleksfullt". Håhåjaja.
Snorre på det han gör allra bäst
Och nedan har vi Nigel, som försöker hjälpa mig med mitt ypperliga i-landsproblem med projektarbetet (det har inte dykt upp några problem att lösa):
men säg att du fick skrivkramp, så du läste bokjäveln en gång till och vann inspiration och ork att fortsätta skriva
ev. läste andra fanfics och snodde deras idéer
ev. hyrde in en tjeckisk dvärg som fick skriva åt dig
fast då var förstås skiten skriven på tjeckiska så du fick hyra in en tolk från tjeckiska ambasaden för att översätta
säg sedan att tolken ville ha 9 papp, cash, för arbetet han utfört. du har inte stålarna, men är för ryggradslös för att säga det i ansiktet på honom, så du sätter en pipa i nacken på honom och blåser skallen av tjeckjäveln
så vad gör du med liket? jo, du stoppar in det i Povel Ramels kontrabas, planterar den under din systers säng och framar henne för mordet, samt den brutna kontrabashalsen.
du står på god fot med Povel Ramel igen, tjecken är borta och du har din julsaga
MEN folket på ambasaden då? de lär väl uppmärksamma sin arbetskamrat och landsmans frånvaro, och börja ställa frågor. det är bara en tidsfråga innan spåret har lett dem till dig, så du får helt enkelt ta en snabb (men kostsam och råådryg) kurs i tjeckiska, sno liket från bårhuset, flå tjecken och klä dig i hans förmultnade kroppshydda, och posa som tjeckisk tolk för resten av ditt liv
allt detta hade du kunnat undvika. om du hade tagit den där snabbkursen i tjeckiska från första början. men det hör snarare till diskussion/slutsatser
Ni som är insatta i mitt liv inser förstås att detta är den något censurerade versionen av mitt liv och leverne...
Bombshell förser mig dessutom med oändliga mängder citat från Little Britain, och jag skrattar mig halvt fördärvad såhär framåt kvällsvisten.
"Britain, Britain, Britain!... We've had running water for over ten years and we invented the cat!"
"When people in Britain want to buy a pet, they go to a pet shop. If they want to buy a pet shop, they go to a pet shop shop. If they want to buy a pet shop shop, well, they're just being silly."
Social Worker: Vicky, where is your baby?
Vicky Pollard: Swapped it for a Westlife CD.
Social Worker: Vicky, how could you do such a thing?
Vicky Pollard: I know. They're rubbish.
"Are you a married man?"
"Yes... Yes I am"
"And yet you allow yourself to be alone in a room with a rather beeeaaauuutiful woman! That can be very... dangerous! (släpper handduken)"
Och så vidare, och så vidare, och så vidare. Priceless!
23.54: Det vankades en rejäl försovning i Bregottfabriken imorse. Tre barn. Tre försovningar. Bara en ursinnig fader. Hans försök att pracka på oss ansvarskänsla genom att låta oss sköta uppstigandet själva har hittills bara slagit bakut. Litegrann som mammas lilla protestvåg när vi var små, som vi pratade om igår. Hennes resonemang lät "Om ingen städar rummen åt dem kommer de tillslut att göra det själva", och den planen gick väl i stöpet om möjligt mer än pappas. Mamma tycktes på fullt allvar tro att den smutsiga atmosfären på något sätt skulle bekomma oss så till den milda grad att vi faktiskt skulle göra något åt det. Detta var väl kanske tio år sedan, och jag skrattar än idag!
Vad mer har hänt? Jo, Bombshell har varit i London och stått emot fulländad brittisk charm i form av ung McCartney typ -68. Hon har köpt en rosa balklänning trots ivrigt löfte om att aldrig någonsin ge vika för att köpa en rosa balklänning. Också har hon sett på två säsonger av Little Britain, och såklart hunnit adaptera en perfekt imitation. Mkt underhållande.
Hahaha! Och Bridgets raggningsförsök! Hon träffade en bartender på ett uteställe i helgen, och de pratade en sväng innan deras vägar skiljdes. Men Bridget kunde inte låta det stanna vid en simpel dialog; hon var tvungen att göra något (förhastat) åt saken! Det innebar att hon svek alla sina tidigare grundpelare i läran om hur man snärjer männen, som hon i vanliga fall är mkt trogen. Hon skrev sitt namn och sitt nummer på ett... kvitto..., och vandrade bort till honom.
"Här. Jag tänkte att du kanske ville ha det!"
"Ja. Det ville jag faktiskt..." (paus för att se ner på kvittot) "... Bridget" (blinkning med ögat)
(Bridget får helt plötsligt, och ytterst olägligt, kalla fötter över sitt beslut, och längtar tillbaka till svåråtkomlighetens och karlsnärjar-reglernas trygga famn) "Ja alltså" (panik) "Du behöver ju inte ta det om du inte vill!"
Mer då? Jo, jag träffade Sam Mayday Malone på stan nu igen. Smög på honom bakifrån när han stod och spelade tv-spel i den affär jag planerade mitt obligatoriska inspanande av nya Zelda på. Han förolämpade mitt... uhm... extrabagage, och försökte förgäves att rädda situationen. Vilket han inte lyckades så bra med, särskilt som han nekade erbjudandet om att lätta på bördan och låta mig bjuda honom på lite godis. Sedan kastade vi min älskade basketboll mellan varandra, innan Mayday lyckades slunga iväg den rakt på ett fruntimmer som stod och tog ut pengar. Hon såg inte särskilt road ut, utan kastade bara tillbaka den till oss. Då kom en ung pappa med en barnvagn och utförde ett graciöst svanhopp på jakt efter bollen. Sedan log han med hela ansiktet åt oss. Det var fint. Gesten alltså. Också. Hehe.
Sedan satt vi och gapskrattade under hela bussresan hem, och levde lyckliga i alla våra dagar. Fast på skilda håll, förstås.
Herminator har gått i taket igen. Har inte sett honom såhär sur sedan hela incidenten med nougatglassarna. Han förbannar dyrt och heligt Ultra, som på fullt allvar förväntar sig att han ska infinna sig på bussen klockan 07.20 imorgon. Hade det inte varit för att min sista tidiga morgon ströks ur schemat så sent som idag, så hade jag också varit rätt upprörd över sommartiderna.
Avslutningsvis skulle jag allt bra gärna vilja se den där "snubban" som Wanker absolut hävdar är min identiska tvilling.
23.21: Jag har nu lämnat våren i Helsingborg bakom mig, och återvänt till kalla, vintriga Norrland... Jag förstår helt plötsligt varför Röksvamp och Peggan prisar gräs såsom de gör vill jag tala om! Tågresa hem i 18 timmar. Till och med Stålmannen hade dukat under inför tristessen, men Anna Tyranna bet ihop och trotsade tappert tygsmaken i ändalykten. Naturligtvis fanns det några ljuspunkter, även om de var små och fyllda till bredden med ångest. Till exempel fick jag kupén för mig själv under den första timmen och kunde leva ut mina rockstjärnedrömmar till fullo, samt studsa min mini-basketboll i takt till Badlands. Det ledde förstås till allmän paranoia över eventuella dolda kameror som fångade min pinsamhet på band, samt att jag spenderade halva min tid som rockstar genom att glamouröst krypa omkring under sätena efter bollen.
Sedan sysselsatte jag mig med att skriva sms till ungefär alla på min lista, eller åtminstone fem stycken. Trodde verkligen att botten var nådd på skalan över rastlöshet och olycka, men det var långt innan det visade sig att jag blev högtidligt dissad av alla fem samtidigt! Först ett par timmar senare (då min navel var skinande ren) började inkorgen fyllas, och helt plötsligt hände det overkliga. Det sanslöst surrealistiska. Just som jag stoppade tillbaka mobilen i fickan, så darrade den till på nytt. Ännu ett sms, trodde jag i min enfald, men snart signalerade Auld Lang Syne att det var dags för nya tider. På displayen stod nämligen följande att läsa; Robbelibobban ringer.
Fattar ni?! Robban! Robbelibobban! Den Internetkontakt som jag, utöver Sun King, har känt allra längst! Samma Robbelibobban som har hånat mig, förnedrat mig, skrattat åt mig, fått mig att skratta åt mig själv och blivit förlåten för allt detta eftersom han fick mig att öppna ögonen och för Bruce. Han! Ringde! Helt utan vidare! Detta har, needless to say, aldrig inträffat tidigare.
Följande är ungefär vad som sades:
A: Hallå? Hallå?
(svaga ljud i bakgrunden)
A: Hallååå?
R: Hej!
A: Hej!
R: Vet du vem det är?
A: Jajemen! (Varför måste man alltid dra till med ett hurtigt svar, och bruka ord som inte har använts sedan 40-talet, istället för att svara med ett simpelt "ja"?) HAHAHAHA! Vilken överraskning!
R: Haha, ja! Vet du vad jag gör nu?
A: Nej? Säg!
A: Hallå?
A: Hallååå?
Hmpf. Visade sig att batteriet mäktade med 10 sekunders samtal innan det lade av helt och hållet. Sicket gott intryck jag måste ha gjort, med mina tillgjorda "hallååå"anden, som om jag vore på audition för rollen som Bridget Jones mamma. Följt av Jajemen. Följt av vansinnesskratt. Följt av att jag helt oprovocerat gett intrycket av att smälla på luren i örat på honom. Håhåjaja. Och dessa snedsteg ska jag alltså försöka gottgöra genom att spela fotboll utanför Hovet om en månad. Jojo!
Efter det missödet kunde blott en sak rädda mig. Mp3-spelaren. Började utforska radiomöjligheterna, vilket kändes som rätt sak att göra i det läget. Särskilt som jag redan hade spenderat en oresonlig mängd tid och råkat starta tre inspelningar i mina försök att leta rätt på radiofunktionen. Hur nu tre olika knappar kan dölja den hemligheten så djuriskt bra är förstås en helt annan fråga.
Efter första försöket slutade jag upp mitt i en liveversion av Calleth You, Cometh I från Storsjöyran i fjol. Mycket godkänt. Sedan slog det mig - jag skulle passera genom Stockholm, hemvist till sådana underbara kanaler som Vinyl107 och Rockklassiker-tjosan-som-man-kan-lyssna-på-när-det-är-reklam-på-den-förstnämnda. Och - gudarna äro saliga - vi skulle göra ett uppehåll i staden på säkert tjugo minuter!
Det är närmast en religiös upplevelse att lyssna på Vinyl107 live i Stockholm. Tiden stannar upp, världen runtomkring en saktar ner en aning, och helt plötsligt förstår man. Ni som har lyssnat på New York City Serenade vet förmodligen vad jag pratar om. Nåväl, med allt detta i åtanke var det väl förbannat synd att tågstationen låg under marken och omintetgjordeall mottagning? Det vill jag minnas att jag tyckte igår kväll, i alla fall.
Grattis Colagömma till körkortet, förresten! Vi måste göra vägarna osäkra fler gånger i framtiden, även om det kanske bör ske till tonerna av Born to Run-skivan eller dylikt. Bruce är mer cruisemusik serru!
11.45: Enkel matematik. Förra fredagen såg mitt respektive Snorres scheman ut på följande vis:
Jag skulle...:
* tvätta 3 maskiner (tvättiden började 19, mitt tåg gick 21.30)
* packa
* fara och handla på en affär far, far away
* spendera x-antal timmar åt att leta rätt på åtminstone en kurs i Malmö som verkade intressant att läsa
* försöka förstå mig på omöjlig jäkla valenkät
* betala en auktion
* åka tåg i 18 timmar
* fylla på mobilen
* få tag på pengar för att göra ovanstående, eftersom bankkontot bestod utav 27,50
* duscha
Dessutom gick jag och la mig klockan sju den morgonen, och spenderade de första timmarna åt att se Amelie från Montmarte när jag vaknade.
Snorre, däremot, skulle...:
* Lägga ett bud på en auktion åt mig.
Jag gjorde följande:
* tvättade 3 maskiner, och sprang ut i tvättstugan för att hämta halvtorkade kläder medan pappa gick ut och hämtade bilen
* packade på tio minuter
* lyckades tack och lov få skjuts till affären, istället för att spendera över en timme åt att gå
* spenderade x-antal åt att gå igenom Malmös samlade utbud av kurser
* betalade auktionen
* åkte tåg i 18 timmar
* fyllde på mobilen
* skramlade ihop till en femtiolapp trots befintlig skuld på tusen kronor
* duschade
Snorre, däremot, gjorde följande den dagen...:
(Nej, jag glömde inte att forma några ord. Det ska vara sådär. Förbannad idioti. Det ska stå honom dyrt, bokstavligen talat. Och inte blir det bättre av att han satt och spelade musik halva natten trots att jag skulle upp för att ge det hela en ny chans imorse. Eller att alla hans förbannade nedladdningsprogram gör datorn så långsam att alltihop hänger sig när jag väl ska lägga budet. Eller att det första han säger när han väl vaknar är "varför bjöd du så lite?" med sin typiska vad-har-du-nu-ställt-till-med?-ton i rösten, som om allsammans inte alls vore hans fel!)
10.09: Jag vaknade, klev upp, och så var den dagen förstörd.
12.56: Jag förstår det bara inte. Hur? Hur? Hur gör han som? Snorres pappa går tidigt i ide, och vill inte gärna bli väckt efter det. Så när jag vill gå ut och hämta något i köket eller gå på toaletten är det förstås total tystnad som gäller. Jag stoppar in byxbenen i strumporna för att de inte ska frasa mot golvet, jag sänker volymen på teven, trycker med oändlig långsamhet och finkänslighet ner dörrhandtaget, smyger långsamt på tå till resans mål. Tycker att kranens lilla tjutande ljud som uppstår när man spolar skär i öronen, och undrar över hur det är möjligt att tapeterna inte rasar från väggarna när minsta prassel lämnar brödpåsen. Godispåsen måste offras och lämnas kvar orörd i skåpet eftersom fönstren antagligen skulle krossas om jag gav mig på den.
Sedan har vi Snorre. Som lyssnar på sån hög musik att jag kan glömma planerna på att höra vad som sägs på teven. Som, utan att sänka volymen, lämnar dörren öppen när han går ut för att utföra sina ärenden. Som brakar ut på verandan för att röka vägg-i-vägg med hans sovrum. Som drar igång kranen i köket på vattenfallseffekt och drämmer glaset i diskbänken så snart det är urdrucket...
Och ändå... Ändå... ÄNDÅ är det MIG hans pappa vaknar av!!! Jeez.
Från Snorre till något heeelt annat - Rhett Butler. Av en ren slump råkade jag trycka in hans namn på Amazon, och följande boktitel dök upp: "In search of Rhett Butler". Lät den inte spännande så säg! Visade sig att den handlade om ett fruntimmer som också hette Scarlett, och som föddes samma dag som filmen hade premiär. När hon sedan ser filmen vid 15 års ålder så blir hon fascinerad av likheterna med henne själv och quinnan på duken. Hon är helt övertygad om att hon är Scarlett reinkarnerad, fast försedd med en något större dos intellekt. Hon har alltså inga planer på att göra samma misstag som Scarlett när hon väl träffar sin drömman, utan ska istället göra allt för att behålla den perfekta mannen.
... "Then came Jacob Stevenson". Jag ser potential. Stor potential!
Igår var vi och hämtade ut Brucebiljetterna. Det var nästan en religiös upplevelse att se hans namn i skrift, speciellt på samma papper som mitt. Bra mental träning inför bröllopsbeviset liksom, men också trevligt att hålla dem i min hand eftersom jag tappade bort dem sedan.
Men Bruce. Bruce, Bruce, Bruce! Bruuuce! Vilken karl! En sån utmaning för mig! Kommer bli den bästa helgen på evigheter; dels kommer han med ett 17-mannaband utrustat med sådana fräsiga instrument som banjo, dragspel, trombon, ståbas och tuba, dels har han en skiva i bagaget som är hur fartfylld som helst, också kommer jag träffa en hel drös med trevliga internetkontakter. Ahh, jag peppar så sjukt mycket! Vaddå livsviktigt projektarbete? Vaddå stundande student? Vaddå betygsgrundande engelskaprov om någon vecka? Jag ska se Bruuuce och det är allt som spelar någon roll!
Dagens nya klassiker: John Henry - Bruce Springsteen
Dagens gamla klassiker: She - Elvis Costello
14.50: Phew. Höll på att tappa ut tuggummit på min underbara, Lennon-inspirerade, New York City-tröja, men lyckades i sista stund skicka iväg tuggummit till håret istället. Yes!
Jag kom tillslut på vilken skada som skulle toppa listan, i och med en otrevlig "reminder" under tågresan, bara för att sekunden efteråt inse den absolut värsta smärtan alla kategorier. Därför puttas den egentliga ettan ner till andraplatsen, och schampoot måste tyvärr strykas till ingenting. Alltså:
Nämn de fem mest (fysiskt) smärtsamma upplevelserna som du har upplevt!
2. Min personliga, något kontroversiella, läkekonst när jag skulle bota ett sår på tummen - 14 år. Såhär är det. Jag erkänner. Jag älskar att pilla på sårskorpor. Det spelar ingen roll att priset är en märkning för livet i form utav ett fult ärr, den där stunden av total eufori väger upp för alltsammans. Det är nästan synd att man aldrig ramlar med cykeln numera, eftersom det alltid bådade för rejäla, gedigna skorpor. (Att jag aldrig ramlar har dock förmodligen bra mycket mer att göra med det faktumet att jag knappt cyklar längre, än att jag på något sett erövrat kroppslig kontroll under de här åren).
Min vänstertumme är nog den kroppsdel som är mest utsatt för mitt pillrande. Alltsedan jag upptäckte sårskorpeklösandets underbara värld för en herrans massa år sedan, så har tummen förlorat hoppet om att någonsin återvända till sin ursprungliga storlek. Dess existens kommer aldrig mer att präglas utav något annat än svullnader och skorpor - ju mindre och pillrigare, desto roligare. Anledningen till att jag inte gör mina läxor i den goda tid som kanske vore eftertraktad har i själva verket inte mkt att göra med mitt datorsittande. Nej, så fort jag slår mig ner för att arbeta så hinner det gå uppskattningsvis 5 sekunder då jag stirrar tomt på blocket framför mig, innan min tummes dagsform träder in i fokus. Detta hände alltså även den där kvällen för 5 år sedan, då jag precis skulle gå och lägga mig då det började klia i fingrarna. Tio minuter senare kunde min säng misstas för en del i rekvesitan ur Gudfadern.
I vårat hus, kan tilläggas, så träder den där lilla uppfinningen som i folkmun kallas plåster aldrig in över tröskeln. Detta sedan barndomsben, då minsta lilla sår omsorgsfullt skulle täckas över med en årsranson av mirakelbandaget. När så pappa gjorde en hygglig ansats till att försöka skära av sig tummen dagen efter inköpet, så fanns där inga plåster att hämta förutom de begagnade i barnens ansikte. (Ja. Det hände även att man låtsades göra sig illa för att kunna förbruka än mer plåster när minsta lilla öppning i huden var omplåstrad).
Vid det här laget har jag naturligtvis lärt mig att anpassa mig efter förutsättningarna. Till exempel; finns där inga knivar tillhands när jag vill smöra min macka, så är det sista jag gör att sätta mig ner och diska upp en smutsig. Nej, då plockar man istället bara fram en sked, vänder på den, och smörar med skaftet. Och när man blöder ymnigt efter en klösningsolycka, så springer man bara in på toaletten, blöter ner lite papper och tejpar det om fingret. Vad man däremot inte bör göra (och detta upptäckte jag alltså den hårda vägen, därav detta inlägg) är att somna med det blöta papperet kring fingret.
Jag vaknade nästa morgon av smärtan. Den rent outhärdliga, bultande, domnande, svidande smärtan från fingret. Inget vanligt pillrande kan någonsin ha orsakat en sådan infernalisk plåga, så jag förberedde mig på synen att hitta min tumme liggandes fritt någonstans bland lakanen. Det gjorde den inte. Värken tycktes istället härstamma ifrån vad-det-nu-kunde-vara-som-låg-dolt-under-pappersfingerborgen. Med darrande fingrar försökte jag skala av mig mitt egenhändiga bagage, och när det var gjort blottades den mest livlösa tumme jag skådat i mina dar. Min vackra, om än lite uppsvällda, barntumme var som tagen ur en zombiefilm. Den såg ut att ha tillhört någon som drunknat och sedan legat i vattnet och förmultnat i ett par sekel. Med andra ord var den vit som renaste koks, rätt glansig, och utrustad med ca tusen skrämmande djupa veck (hade de innehållt vatten hade Titanic kunnat sjösättas där) som mest troligen var orsaken bakom smärtan.
Jag trodde att det skulle behöva amputeras. Jag såg ett nytt liv breda ut sig framför mig. Ett liv i spillror, ensamhet, förruttnelse, sprit, droger och i klammeri med rättvisan. Med darrande underläpp och tårar i ögonen tog jag mig ner för trappen, och höll upp ett pulserande finger för pappa (inte det vanliga, öhö). Fast han tittade bara på mig med samma nedlåtande blick som brukar höra hemma hos Nigel och skickade iväg mig till skolan.
1. Jag skulle sola benen - 13 bast. Det var den varmaste dagen under sommaren, och vi var på semester med familjen då jag helt plötsligt insjuknade i ett svårt fall av den skånska fåfängan. Jag låg som vanligt på filten och bläddrade i Borta med vinden medan alla andra var och badade, och blinkade ner på mina vita ben. De lirade i samma division som ovanstående tumme, och stod i skarp kontrast till alla andras gyllenbruna kroppar. Sjukdomen hade mig i ett sådant hårt grepp, att sådana faktum som att mina ben levt ett skyddat liv under ett par svarta byxor under hela sin existens inte riktigt nådde fram till mig. Nej, här kavlades det upp byxben och fnystes åt allt vad solskyddsfaktorer samt föräldrars oro hette. Och sedan... Tja, jag ska uttrycka mig såhär... att har man lyckats somna medan man borstat tänderna och halvvägs tagit av sig en tjocktröja, ja då har man inga hämningar när det kommer till att ligga på en mysig filt och kuttra i sommarvärmen.
Jag vaknade några timmar senare och såg mig förvirrat omkring. Tittade ner på benen och noterade hur de tycktes ha antagit en löjligt svag nyans av röd. Det var allt. Fick kämpa till mitt yttersta för att inte hånskratta mina sympatiska och välvilliga släktingar i ansiktet åt hur fel de hade haft, men valde att inte göra det då jag inte ville rikta ytterligare uppmärksamhet mot benen-som-motsatte-sig-alla-tänkbara-ideal. Sedan tänkte jag inte mer på det. I alla fall inte för de där få, underbara timmarna som var min sista tid levandes i inre frid och lycka. Framåt eftermiddagen kände jag hur det började sticka lite smått på framsidan, och när jag kavlade upp byxbenen på nytt möttes jag av en syn som... ja. Bilar stannade upp inför den, tomten fann en ny vägvisare utifall det skulle bli en dimmig jul och humrar började jucka mot mina smalben.
Jag har för mig att tanken "Ojdå" studsade omkring i mitt inre i hopp om att nå tungan, och efter det blev jag sängliggandes. Jag kunde inte gå. Inte stå. Inte sova med täcke. Inte känna byxornas tyg ens nudda i dem. Nej, jag låg på sängen i en sval husvagn och snyftade obarmhärtigt resten av semestern, ackomponjerad av skratt utifrån från mina hjärtlösa, känslokalla syskon och våra jämnåriga släktingar.
Först några dagar senare vände lyckan sitt leende ansikte mot mig igen. Vi åkte förbi Stockholm, det gick att ratta in Vinyl 107 på radion, och jag kunde fatta tag i lösa hudbitar strax nedanför knäet, och dra loss stora lager av hud ända ner till fötterna. Rena drömmen för en sådan pillrande hudsadist/masochist som jag med andra ord!
Öj, uppdatera era listor också!
00.44: Eftersom jag och Pangbruden aldrig får våra tummar ur och drar igång med projektet "Listigt", så skulle jag vilja tjuvstarta ikväll med ett ämne som diskuterades kring köksbordet igår... Helt enkelt:
Nämn de fem mest (fysiskt) smärtsamma upplevelserna som du har upplevt!
5. Schampoo i näsan på badhuset - 18 år gammal. Smärtan går inte att beskriva, vilket är allt bra synd eftersom detta inte låter särskilt skräckinjagande.
4. Misslyckat försök till hockeystopp i full fart - kanske 10 bast. Jag minns det så väl än idag. Var på träningsläger med hockeylaget, då våra tränare prompt skulle ha oss till att åka runt planens alla cirklar. Cirklar innebär översteg, vilket i sin tur innebär en markant fartökning... även om man bara är en 10-årig flicksnärta. Var inne på min sista cirkel då jag fick syn på mitt stora kärleksobjekt för den tiden i kön rakt framför mig. Faktiskt precis vid det stället jag förväntades stanna om några sekunder. När man inte har några större fysiska fördelar att tala om, och dessutom är så blyg att man inte vågar tilltala personen i fråga, så hade jag inget annat val än att ta till det mest plumpa raggningsförsöket som finns därute i universum. Jag talar inte om att glida fram till honom med armbågen förföriskt lutad mot sargen och säga "Hej kexet! Står du här och smular?" eller något liknande. O nej. Detta är bra mycket mer avancerat än så. Jag skulle imponera på honom. Styla. Och jag visste precis hur jag skulle gå tillväga! Jag skulle ta ett hopp högt upp i luften och stanna direkt efteråt.
Det som hände var naturligtvis att det tog tvärstopp, och jag flög handlöst in i sargen med ena knäet före. Nu är det förstås så att det i vanliga fall ska finnas ett knäskydd placerat över knäet, utifall enfaldiga fruntimmer skulle få för sig att ragga på hockeyplanen trots att de knappt kan stå på skridskorna. I mitt fall slutade knäskyddet någonstans halvvägs uppför smalbenet, och det resulterade i ett blåmärke med en radie på en decimeter och den fjärde värsta smärtan jag någonsin har upplevt.
3. Jag spelar tv-spel - 18 år. Hade till min stora glädje precis lyckats övertala Snorre att ringa på en annons om ett Sonic 7-i-1-spel på Blocket åt mig. Satt hemma och invigde spelet på det enda rättmätiga sättet; dvs spela oavbrutet i kanske fem timmars tid. När jag spelar tv-spel, kan tilläggas, ger jag blanka tusan i alla säkerhetsintruktioner om att befinna sig på behörigt avstånd från rutan. Nej, det ser snarare ut som om en trollformel från Hogwarts har berövat mig alla ben i kroppen, med resultatet att de ligger spridda kring mig som om de vore kokta spaghetti-strån, alternativt övergödda bläckfiske-tentakler. När jag så, tillslut, behagade att resa på mig, så ville jag att det skulle ske snabbt och effektivt. Gud vet varför, när detta är så långt bort från mitt motto man kan komma i vanliga fall, men det ville jag i alla fall. Också gjorde jag det. Åtminstone halvvägs, sedan brast någonting inuti knäet och jag föll ihop mot byrån. Alltsedan den dagen har jag tvingats reducera min stolta, tuppsprättiga Mick Jagger-gångstil till en sorgset haltandes Vietnam-veterans.
2. Jag skulle släcka lyset på toaletten - ca 13 år. Detta kanske låter som en lätt uppgift, särskilt som knappen sitter ypperligt lättillgängligt alldeles intill dörren. Men för en mörkrädd Anna galen av skräck krävde detta lilla handlingsmoment hela hennes uppmärksamhet och mentala styrka för att klara av. För att på något vis göra en sådan här uppgift lite lättare att hantera, så hade jag med tiden tränat in en viss rutin. Jag hyperventilerade litegrann utanför dörren, såg till att fönstret inne på toaletten var stängt så att inga elaka clowner skulle kunna ta sig in (varför en övernaturlig mördarmaskin nu skulle låta sig hindras utav ett tunnt lager glas?), gungade fram och tillbaka på det där sättet som Kajsa Bergqvist nu anammat, sprang in, slog av ljuset, sprang ut, och smällde igen dörren efter mig med en smäll. Kvällen då denna smärtsamma historia utspelar sig var till en början som vilken annan natt som helst. Jag andades, såg efter, vaggade, sprang in, vände om och här börjar historien vika av åt ett annat håll.
Jag rämnde in högerfoten rakt under dörren, som olyckligtvis hade placerats lite mer inåt än vad den vanliga seden tillät. Sick-sackade med en darrande fot långsamt ut stortån, och kämpade för att hålla tillbaka tårarna. En pulserande smärta spred sig från tån genom foten, och i förlängningen även benet. Blod överallt; på dörren, på golvet, på sockan. Jag har för mig att till och med mitt hjärta blödde. Satte mig ner på toaletten, lirkade av mig sockan, såg hur nageln dallrade omkring på ett oroväckande vis innan den tillsist ramlade av helt och hållet. Pappa ropade från nedervåningen, och ville veta vad den dova smällen hade berott på. Jag låtsades vara ovetandes, och vände mig om för att lira in tån i lite toalettpapper. Rullen gapade tom. Ville inte visa mig svag inför pappa Clint, så det var bara att bita ihop och försöka trä på sig den förbannade strumpan igen. Så dunsade jag nerför trappen med hälen i backen, raffsade åt mig en ansenlig mäng toapapper, tog mig uppför trappen igen och försökte på nytt kränga av mig den eländiga sockan... Än idag sitter nageln inte riktigt fast på halva tån, och när den har vuxit ut tillräckligt får jag ordentligt med nageltrång.
Nu skulle jag kunna skriva om den gången då jag skulle cykla hem från en kompis, och rullade nerför den långa backen hela vägen... eller åtminstone till dess att min egenhändigt komponerade Lejonkungen-kartong som jag hade i en påse på styret trasslade in sig i hjulet, med resultatet att jag flög över cykeln och befriade mig själv från en massa överflödig (nåja...) hud. Eller när jag skulle kasta lite av den snö som hade fastnat under mina skridskor efter ett träningspass på någon lagkompis, men råkade vackla till under själva "snöhämtningsdelen" och skar sönder fingrarna på skenan. Eller den gången då Herminator trampade i klaveret (eller mao ett jordgetingbo) och skickade hela svärmen in i vårat hus... och på min handled, för att vara mer precis. Men det tänker jag inte göra. Å andra sidan vill pappa att jag ska gå och lägga mig nu, vilket kommer rätt lägligt då jag faktiskt har glömt bort den självklara ettan för tillfället. Förhoppningsvis återkommer den imorgon, och då vill jag även kunna läsa om Era upplevda smärtor. Det säger bra mycket mer om dig som person än vad en kontaktannons någonsin skulle kunna göra, tänk på det!
21.59: Igår var jag, mamma, Herminator och Hälge på Willys och handlade, och med andra ord var jag med om en sann uppenbarelse. Min kondom-mössa tycktes stå extra mkt i givakt när vi närmade oss dörrarna, för att hedra den affär som i vintras förde oss två samman. Själv hade jag fullt upp med att samla ihop mina nerver, som hade rullat iväg längs marken likt småkulor-på-film-med-korkade-banditer, för att låta bli att springa fram och ropa "Jag ser ljuset, Jonatan! Jag ser ljuset" stup i kvarten.
Var naturligtvis trogen mitt nya, sansade jag och gick med bestämda steg rakt igenom godisdelen, och styrde istället stegen mot fruktavdelningen. Där inhandlades genmanipulerade jordgubbar och goda äpplen, också skrattades det åt ett enormt våffelpaket som utlovade 150 stycken himmelska måltider. Helst gärna innan datumet gick ut ett år senare, men vi knusslar inte så mycket med såna bagateller i våran familj.
Sedan skulle jag mkt oskyldigt köpa ett glasspaket att förtära till jordgubbarna, och till det oerhört lockande priset som erbjöds blev det två stycken. Helt oväntat råkade vi även passera förbi ett ställ där de reade ut SIA-glass med körsbärssmak... jag har aldrig i mitt liv smakat en sådan glass, och kommer ytterst osannolikt snubbla över en sådan blandning i framtiden, så för säkerhetsskull stoppade jag på mig två sådana också. Och ett nytt, nyttigt, liv i all ära, men jag är inte mer än människasom köper ett paket Romerska bågar när det praktiskt taget skänktes bort till priset av 20 kronor... Ja, och på den vägen var det.
Sedan stod vi på parkeringen med sex stycken fullproppade matkassar och såg lite bortkomna ut när vi förvånat blickade ner i den i princip redan fulla bakluckan. Så bra då att jag hade sett ett avsnitt av Simpsons från dagen innan, då Homer ställdes inför samma problem. Han löste det genom att... använda sina Tetriskunskaper! Nu blev det i och för sig snarare så att de andra tre skötte själva inpackningen, medan jag stod vid sidan om och gestikulerade vilt med armarna till tonerna av en egen-ihopkokad datamusik och försökte berätta skämtet. De skrattade inte. Som tur var fann jag dessa bilder, tydligen tagna av en muskulös karl med bar överkropp (woohoo! Gissa om jag kommer att få underliga Google-sökningar nu!), som demonstrerar vad jag menar:
Aaanyhow. På tal om karlar med bar överkropp, så tänker jag genomföra en smidig liten övergång till följande bild (och kanske framförallt, följande karl):
Bruce Springsteen. Som jag och 7499 andra har en date med den 21:a maj. Ungefär såhär gick det till i torsdags då biljetterna släpptes:
01.48: Jag sätter igång mitt bedårande gnäll som jag riktar mot Snorre med en hundraprocentig genomslagskraft. Gnället går på det stora hela ut på att han ska ta sig upp tillsammans med mig klockan åtta för att vara med som känslomässigt stöd genom bokningen. Karleländet, som inte tycks vara medveten om att det existerar en tid före klockan två på eftermiddagen, är förstås rätt negativt inställd till idéen, men jag lyckas tillslut få honom att lova att ställa väckaren på halv åtta.
08.15: Snorre ringer och undrar varför jag inte befinner mig på msn. Anledningen visar sig ha oerhört mycket att göra med det faktumet att jag ligger och sover och har våldfört mig på allt som har försökt väcka mig tidigare.
08.25: Trots skräcken att missa Bruce och skräcken att möta grinig pojkvän, så orkar jag inte ta mig upp ur sängen.
08.40: Lufsar ner för trappen, slår igång datorn, konstaterar att Ticnet kommer att logga ut alla om fem minuter. Konstaterar vidare att jag klev upp vid en exemplarisk tidpunkt, men att min hälsa inte tjänar på det i långa loppet iom att jag på samma gång lurat upp Snorre vid okristlig, onödig tid.
08.46: Är inloggad igen utan problem. Snorre till råga på allt fast i kön. Vårat förhållande balanserar på en skör tråd.
08.47-08.59: Bryr mig inte om att käka frukost, klä på mig anständiga kläder som jag för omväxlings skull inte somnat i, borsta tänderna eller dyl förberedelser, eftersom jag vet att biljettbokningen till sådana här evenemang är rena djungeln. Första lektionen, som börjar om en timme, är det helt otänkbart att jag ska hinna med. Funderar snarare lite lätt på hur jag ska hinna till nästa, som börjar först halv ett...
09.00.04: Gör inte om samma misstag som senast, då min datorklocka gick fel och jag råkade trycka någon sekund för tidigt. Det stod att biljetterna till Robbie inte hade släppts ännu, och när jag tog mig tillbaka till ursprungspositionen blev jag satt i en kö som varade i åtminstone en halvtimme. Nej, väntar istället några extra sekunder, som en resonlig, ansvarsfull ungdom och kommer till... "Sidan kan inte visas".
09.00.10: Ser mitt liv passera i revy då jag inser att loppet är förlorat. Jag är utan biljetter till Bruce, och livet rasar samman framför mina ögon.
09.00.12: Kommer tillbaka till ursprungssidan, helt utan kö denna gång, och trycker på länken igen. Glider smidigt igenom alla Ticnets fällor och lagar-om-alltings-jävlighet, och kommer ut oskadd på andra sidan.
09.02: Biljetterna är betalda och klara, och jag sitter och blinkar förvånat på dataskärmen samtidigt som grattis-meddelandena från olika Springsteen-forumare väller in över msn. 18 minuter till dess att den ordinarie bussen rullar iväg. Mkt surrealistiskt.
09.55: Möter syrran på vägen till skolan, och vi gör en avancerad handhälsning (rättare sagt; hon gör en avancerad handhälsning, medan min fladdrar omkring som en död fisk. Min roll i gangstervärlden är snarare att säga "I'm down, I've got the 411, and you are not going out and getting jiggy with some boy, I don't care how dope his ride is. My mama didn't raise no fool", som pappan i 10 orsaker att hata dig.). Jag berättar de goda nyheterna - som hon uppenbarligen har glömt bort! - och hon ger upp ett avgrundsskri av den sort som vi flickor vanligtvis avser för Per Elofsson utan tröja.
På tal om syrran, ja! Den lilla rackarungen fick ett munspel i julklapp av vår moster, och sedan dess har vi inte fått en lugn stund i huset. Herminator vrider sig av plågor i sitt rum närhelst hon drar igång, medan jag finner det hela mkt njutbart. Särskilt som hon hittills i princip bara har lirat Dylan- och Springsteenlåtar.
Mitt fika nu på senare tid.
Promised Land på gitarr och munspel - Riktigt vasst, även om man inte kan säga detsamma om ljudkvaliten...
Jo, också har Bombshell uppdaterat sin blogg. Prisa skyarna, skatteåterbäringen är här!
01.29: Bara en enkel fråga: sa din absoluta favoritgubbe av de alla (ej Snorre) följande till dig idag: "Du är så underbar", så att ditt hjärta smälte och blandades ihop med den våta pölen som numera var du? För det gjorde min i alla fall. :)
"Tjänare på dig!"
01.03: Om jag inte missminner så ska detta vara det ultimata sättet att offentliggöra sin återvändo efter ett par dagars frånvaro på. Jag har däremot inte spenderat dessa dagar på en bordell och supit mig redlös, som vissa andra valde att göra. Fast visst ska jag inte sticka under stolen med att de har spenderats i Borta med vindens tecken. Mina damer och herrar, jag har låtit mig själv gå förlorad i den underbara snårskogen av fanfiction. That's right. Jag dansar omkring i röda klackskor på en gul tegelstensväg, arm i arm med mina hjärn-, hjärt- och modlösa vänner, och nynnar föga framgångsrikt på Somewhere over the rainbow.
I den underbara Borta med vinden-världen kan man vara säker på tre saker, och det är:
* Om en man så mycket som sneglar åt Scarletts håll så blir hon genast och obönhörligen gravid.
* Fastän Ella ordagrant beskrivs som en hårlös apa i boken, och är genetiskt (och kanske även bokstavligen) tappad bakom en eller ett par vagnar, så växer hon alltid upp till en mycket vacker och intelligent ung dam.
* Scarlett och Rhett kan inte ens smutta på en droppe alkohol tillsammans utan att bli redlöst berusade och sluta upp i varandras armar.
Alla de fanfics jag har läst under de här dagarna har förstås inkluderat minst två utav de här punkterna, och särskilt en utav dem har jag inte alls någonting emot.
När så pappa fräste åt mig att det var dags för mig att kyssa datorn godnatt och styra ett par tunga steg mot sängen (tunga, eftersom den ligger på övervåningen... eller hur, Pangis?), så var det något som höll mig kvar. Jag vet inte om det var det faktumet att kapitlet var det längsta hittills, eller att det hade förärats den största mängden kommentarer av de alla... Kanske var det till och med meningen om att Scarlett drack sin champagne försvinnande snabbt... i Rhetts sällskap... som fick mig att våga trotsa min överordnade.
I söndags levde jag för övrigt ut en gammal dröm till fullo. Under 90 minuter var jag en hyllad, fantastisk, gorgeous rockstjärna, som vrålade ut mitt hjärta och min själ inför en extatisk publik. Jag hade nämligen fyllt på mp3n med Brucans fem första skivor och begivit mig ut på en promenad. Det var helt underbart. Jag gjorde förmodligen bort mig ofantligt med mitt inlevelsefulla (?) mimande inför alla förbipasserande, som uppenbarligen inte befann sig i en mörk, trång, svettig lokal 30 år tillbaka i tiden. I pity the fools.
Jag köpte även årets första vattenmelon av många. Det var en fin stund för alla inblandade. En gåta är dock varför vattenmelonkärnor är så lätta att tappa ner på golvet, men så omöjliga att plocka upp därifrån? Jag kan inte få nog utav alla dessa tecken från högre krafter, som säger mig att jag inte är menad att vara skötsam.
Nästa chock kom för någon dag sedan, då min bror plötsligt verkade onaturligt intresserad av Beatles låtar i allmänhet, och Georges i synnerhet. Mina ögon, vars glans knappt hade hunnit svalna sedan allt Borta med vinden-läsande, tog fyr igen och jag satt med ett saligt leende och guidade honom rätt i den världen. Som om det skulle vara någon större bedrift egentligen, då det i princip bara finns två låtar att undvika under hela den långa, krokiga vägen. Visst, Herminator kan i princip alla texterna tack vare sitt passiva lyssnande, sin systers själviska volymfascism och ett par tunna gipsväggar, men han har aldrig brytt sig om att lära sig själva låttitlarna. Förrän nu alltså. Och han gillade
det! Sing halleluja!
Vårat tjejgäng har dock ofrivilligt splittrats, då Bombshell, Korken och Cupcake är iväg på filminspelning eller ligger hemma med mkt ynklig röst. Vi andra tre; jag, Bridget och Amazonkvinnan, är upptagna på annat håll. Av oss själva faktiskt. Fast vi bondar på rätt bra om luncherna, även om Bombshells och Korkens Prison Break-bubbla har bytts ut mot Bridgets och Amazonkvinnans Johnny Cash/Walk the line-prat. Jag sitter mest och spelar Snake II, och drömmer om morgondagen då Brucans biljetter släpps! Peppar, peppar ta i trä! Detta kommer att bli alla tiders! :D Bruce, my man!
Och häruppe bara snöar och snöar det. Tur är väl det, annars hade allas vår gullegris förmodligen inte sett fullt såhär bedårande ut när man busar med henne! Eller who am I kidding, det är klart att hon skulle!
Hon har uppenbarligen ärvt samma heta temperament som undertecknad...
... precis som hennes förmåga att helt oprovocerat attackera en oskyldig snöklump. It's like we're one mind!
Annat då? Förutom att jag förstås blivit beordrad i säng igen? Nja, inte mycket annat än följande utdrag, sådär listigt riktat till någon som förmodligen never saw it coming
"How'd the exam go, Snivelly?", said James.
"I was watching him, his nose was touching the parchment", said Sirius viciously. "There'll be great grease marks all over it, they won't be able to read a word."
Aoouå. Om bara Bombshell kunde ge mig överraskningen snart! Jag är så nyfiken att jag förgås!!!
16.28: The times they are a-changning. Jag som trodde att Lennon/McCartney-layouten skulle vara början till ny, evighetslång, kärlekshistoria. Men så var alltså inte fallet. Ny månad, nya möjligheter, gammal kärlek. I fredags var jag och syrran hos mamsen, och där var mottot "fullt ös, medvetslös". Paxel sprang omkring som en vettvilling och tog upp sin gamla hobby att smälla till mig med sitt plastsvärd (fast denna gång barmhärtigt nog över fingrarna). Shandske slet av sig sina illaluktande sockar och startade ett mer eller mindre framgångsrikt "mular-krig" med mig, samtidigt som han fnissade som en galen vetenskapsman/skolflicka. Inte heller hade Suellen hunnit bli bekant med
termen "sitta ner och ta det lugnt ett tag", istället för att busa fyra timmar i sträck. Hihi.
Det bjöds på våfflor till middag, och, dare I say it, jag tror banne mig att det var den smarrigaste måltiden jag någonsin ätit. Sedan satte vi oss ner och såg sista halvan av Livet från den ljusa sidan, och Hälge kastade lystna blickar efter Jack Nicholoson mest hela filmen. Eftersom Paxel, Suellen och Shandske hade gått och lagt sig vid det laget, så hade jag full kontroll över leksakssvärdet. Kunde jag göra annat än att börja retas med det? Jag tror bestämt inte det. I ett obemärkt ögonblick, just som jag höll på att sväva omkring med det ovanför Hälges knä, slet han ur det ur handen på mig och smällde ögonblicket senare till mig strax ovanför knäet. Jag förstår varifrån Paxel har fått allt ifrån, så att säga.
Pff. Han babblade något om en början på den vedergällning han ska föra i bruk i sommar, sedan jag öppet kallade honom för homofil i bloggen. Vilket inte ens stämmer, då jag har en klar minnesbild av att mina fingrar stavade ordet homosexuell, och inget annat. Han är galen! Vem planerar en hämnd ett halvår i förväg? Han har väl förmodligen föreställt sig alla karlar i hela världen nakna vid det här laget, och finner sig själv att leta efter nya saker att syssla med på fritiden... Jag gråter nästan när jag skriver det här, eftersom mina visuella förmågor sträcker sig längre än blott själva utstavandet av ovanstående ord. Nej, jag har även en rätt tydlig bild när det kommer till hämn- förlåt, "vedergällningen" (la-di-da)- för denna lilla utsvävning. Hästen i Gudfadern kom lindrigt undan, så att säga...
Igår sedan, så hände det saker på Bow way. Jag satt som bäst framför datorn (av alla ställen!) då jag plötsligt inte längre kunde ignorera lukten som stack i näsan. Det luktade bränt. Himlarns bränt, faktiskt. När jag vände mig om och såg ut i köket, så hade en tjock, grå dimma ersatt vårat matbord och alla skåpen. Sprang till spisen, där en stekpanna stod och fräste på högsta värmen med bara olivolja i, och bolmade rök värdig ett ånglok. Av med pannan, röd platta, röd Anna, skrik, fönster upp, dörrar upp, ansvarig syster ned. Kaos.
Fast slutet gott, allting gott. Optimisten pappa trodde till och med att det skulle gå att använda stekpannan igen, och vi barn vågade inte göra annat än att nicka och se glada ut samtidigt som vi kastade osäkra blickar i sidled mellan oss.
Boven i dramat. 
Köket en kvart senare
Detta var antagligen en iscensatt hämnd utav syrran, sedan jag ljög för henne när vi var små om att plattan var kall, och hon antingen satte handen, kinden eller foten emot den. Kids! :)
I övrigt fyller allas vår solstråle 9 år idag. 9 år fyllda av kärlek och skratt, och massor med bus. Honey pie, you are driving me crazy, I'm in love but I'm lazy
Födelsedagsbarnet!
Uppdaterat: Blandat med bloggen för mars och layoutarkivet, Länkar